Maria L

Jag har gjort en mental anteckning till mig själv:
att om jag är välsignad att ha en anställning nästa jul så ska jag ta ut semester hela julen - inte bara se till att jag är ledig på själva julafton.

Det var nämligen med tunga steg som jag gick till jobbet både på juldagen och annandagen. Jag hade hellre velat vara hemma och njutit av julmatsrester, tända ljus och bara slöat i soffan.
Det hör julen till.

Och långa arbetsdagar har jag haft också. Men nu har jag två lediga dagar innan det är dags för att ta på uniformen igen och åka till Dubai för att fira nyår.

Nyår är verkligen ingen högtid som jag behöver - eller vill - fira på hemmaplan. Jag känner mig lyckligt lottad som får fira den i Dubai istället.
Som strössel på glassen får jag även stanna där ett dygn längre än vad vi vanligtvis gör.

Tror att jag får ta med mig stora resväskan den här gången.

I går satt jag utomhus och åt middag i 28 graders värme. När jag landade på Arlanda i morse var det femton grader minus.
Där kan vi tala om kontrast.

Det blev ett härligt dygn i Dubai och jag hade inte alls haft någonting emot att vara där längre. Började dagen med en fantastisk frukostbuffé, tog sedan med mig grabbarna i besättningen på en shoppingrunda och avslutade mitt besök med en helt underbar middag utomhus.


Vid ankomst i Dubai hittade jag den här ansiktsfläkten slash godisgrej som jag naturligtvis var tvungen att ha.


Min avslappningsritual efter en flygning är att dricka Cola zero med is. Hotellet hade ingen ismaskin i korridorerna - istället fick man ringa efter den.
Efter en kvart kom isen. I en gigantisk hink!
Jag behövde tre isbitar.


Shoppingcentran i Dubai är helt fantastiska men de har har även marknader där man kan handla billiga kläder, väskor, skor och annat smått och gott.
Det här stället heter Al Karama.
Där köpte jag två Guess-väskor billigt (som jag inte alls behövde egentligen), en jullöpare med texten "I believe in Santa Claus" och tunikor som är lite mer anpassade för den arabiska kulturen.


I det shoppingcentra som ligger närmast vårt hotell, Deria City Center, kan man hitta allt (förutom de muggar från Starbucks som jag ville ha - de var slut). Där finns en hel butik med Hello Kitty-saker.
Den här dörrkransen tyckte jag hade mitt namn på sig...


Gårdagens middag. Observera att vi bara var två personer.
Att äta i Dubai (kan vara) väldigt prisvärt. Denna enorma middag (som också var väldigt god) kostade oss motsvarande 114 kronor/person.


Dessvärre är inte Dubai den mest promenadvänliga staden. Men å andra sidan är det nästan gratis att åka taxi. Men från restaurangen till hotellet gick det alldeles utmärkt att ta sig till fots.


Allt i Dubai är inte hisnande vackert eller påkostat. Det finns även områden som är lite mer jordnära.

Kära vänner, trots att jag tog med mig datorn till Luleå fick jag aldrig tid att uppdatera er som jag hade planerat. Istället gick jag på bio i torsdags kväll (i sällskap av en gigantisk godispåse) och tittade på den senaste "Harry Potter"-filmen.
Återigen blev jag påmind om hur lyckligt lottade curling-generationen är som är uppväxta med Harry Potter istället för "Vilse i pannkakan". Det är ett trauma som vi 70-talister aldrig kommer över.

Arbetsdagen igår blev lite längre än vad som var beräknat och i förmiddags offrade jag mitt efterlängtade spinningpass för att jobba extra och få två kompdagar.

Men nu är jag hemma! Fram tills på tisdag förmiddag då jag oväntat fick en jobbslinga till Dubai. Oerhört välkommet eftersom jag då kan göra mina julklappsinköp där.

Jag räknar med att resväskan kommer att vara riktigt tung när jag kommer hem.


Balkongen i går kväll när jag äntligen kom hem.

2004 var jag uppe i Empire State Building. Med dagens mått mätt är det inte en speciellt hög byggnad men den var tillräckligt hög för mig att säga "aldrig mer!" när jag äntligen återvände till fast mark.
Jag är inte ett dugg förtjust i höga höjder och får svindel bara jag står på en pall. Ja, det är faktiskt en utmaning i sig för mig att bo på andra våningen.

I morgon ska jag verkligen "face my fears". Jag ska åka upp i Burj Khalifa som på hemsidan marknadsför sig själv som "The world´s tallest tower".

Världens högsta skyskrapa!

Om jag kan så ska jag ta lite bilder och lägga upp på bloggen när jag kommer hem. Om jag dör av chocken så vill jag tacka alla er som följt min blogg de senaste åren.
Risken finns nämligen att jag gör det.

Det var minus 8,4 grader när jag vaknade halv åtta i morse. Förmodligen var det ännu kallare tidigare på morgonen.
Lite skillnad i temperatur mot när jag klev upp i går morse, gick ut på balkongen på mitt hotellrum på Teneriffa och andades in ljummen havsluft.
Lite skillnad på utsikt också.

När jag började på mitt första flygbolag för ganska extakt elva år sedan så hade jag en "praktikant-flygning" (då man är med som observatör utöver den ordinarie besättningen för att se hur det praktiska arbetet ombord går till) fram och tillbaka till Hurghada.
Det blev en arbetsdag på nästan femton timmar och jag hade skor som var allt annat än fotriktiga på mig. Mot slutet av dagen fick jag stränga order av kabinchefen att sätta mig ner för att vila fötterna.
Blåsorna jag fick den dagen fick jag sedan dras med i tre veckor. Men jag lärde mig den hårda vägen hur viktigt det är med sköna skor.

Nåväl, nu för tiden när man får flygningar av den längden på schemat så är det inte direkt så man jublar. Tvärtom hade jag fruktat gårdagens arbetsdag eftersom jag visste hur lång den skulle komma att bli samt hur trött och sliten man är dagen efter (dessutom jobbar jag även idag så jag har ingen chans att vila upp mig).

Men jag hade verkligen en helt fantastiskt arbetsdag igår! Jobbade för första gången med en kabinchef som jag inte hade träffat tidigare och vi klickade direkt. En arbetsdag på nästan fjorton timmar kan verkligen bli så trevlig i rätt sällskap.
Och nu föll det sig så lyckligt att vi även ska jobba tillsammans ikväll vilket gör att stegen till jobbet känns lite lättare (för med handen på hjärtat är jag riktigt trött i både fötter och ben idag).

Det blev en riktig nostalgi-flygning för mig igår eftersom vi hade med oss två stycken praktikanter som ska börja jobba i kabinen snart. Alla känslorna jag hade när jag började flyga för elva år sedan kom upp till ytan. Förväntningarna och spänningen.
De var så duktiga båda två, visade ett geniunt intresse och var riktigt observanta. Vi som var "gamla i gemet" var mest oroade över att hur de skulle må efter den långa arbetsdagen. Men när vi klev av planet såg de så fräscha och glada ut (till skillnad mot mig!).
Roligt med nya kollegor som har en så fantastiskt positiv inställning! Välkomna!

Det mesta i livet går i dur just nu. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb (framför allt är jag tacksam över att jag har ett), jag har flyt i träningen och livet känns allmänt harmoniskt.
Dock har jag ett par dagar framför mig som jag fruktar lite.

Imorgon ska jag nämligen till tandläkaren på förmiddagen. Det är det läskigaste jag vet trots att min tandläkare är så snäll att jag kommer att skriva in honom i mitt testamente. Det är bara en liten undersökning i morgon men jag tycker ändå att det är obehagligt.
På eftermiddagen har jag en efterlängtad tid på Idrottskliniken i Solna för att se efter min onda hälsena. Det oroar mig också en hel del eftersom jag har dragits med denna inflammation i precis ett år nu. Ingenting verkar hjälpa. Håll tummarna för mig att de hittar en mirakellösning!

På fredag har jag en riktig mastodontdag på jobbet. Jag ska flyga tur/retur Hurghada. Min arbetsdag börjar 9:45 och slutar - förhoppningsvis - 23:10 (jag ber till högre makter att det inte blir några förseningar). Mitt mål är dessutom att hinna med ett spinningpass på morgonen då.

Jo, jag har dagar framför mig som kräver lite mental förberedelse.

Istället för att ha två mastodontdagar framför mig torsdag och fredag, har jag fått en ändring på schemat till en riktigt skön slinga med övernattningar i Umeå och Luleå. Vilket innebär att jag a) inte behöver gå upp halv fyra på morgonen b) inte jobbar tolv timmar någon av dagarna c) slutar arbetsdagen redan halv tolv på fredag.

Så det blev en riktigt bra dag idag. Hann till och med iväg till gymmet för att köra lite ben (det kommer att kännas i ett par dagar framöver).

Vi hörs på fredag igen, kära bloggläsare! Sköt om er!

Dagen inleddes med att jag såg hemmafixaren Martin ge goda råd om rensning och förvaring i "Godmorgon Sverige" (ska se om det ligger uppe på SVT Play ännu så jag kan publicera inlägget på bloggen sedan). Det är ju alltid så himla trevligt när han är i rutan.

Sedan stressade jag iväg till jobbet. Jag vet inte riktigt hur eller varför men just nu känns det som om mina dagar har för få timmar.

Nåväl, väl på jobbet har jag en ganska märklig arbetsdag. Lång var den också. Två turer fram och tillbaka till Köpenhamn för att sedan flyga över till Helsingfors på övernattning.

Och då händer det! Ombord på planet till Helsingfors kliver ingen mindre än självaste Martin Jönsson i hög person! Jag hade ingen aning om att han skulle vara med. Det är vad jag kallar en glad överraskning.

Så Martin inledde och avslutade min dag, kan man säga.


Här är en glad Martin och hälsar på i mitt galley. Han ska vara i Helsingfors och jobba i en vecka.


Här ska jag sova i natt. Och jag kommer att sova så skönt!


När man sover borta på hotell ofta så måste man sätta en personlig prägel på sitt rum för att få det att kännas som hemma. Jag har tagit med mig doftljus och badskum.


Ett extra plus får hotellrummen om de har en makeupspegel med förstoring. Nu kan jag plocka mina ögonbryn extra snygga i morgon bitti.


Ännu mer plus får hotellrummet om det finns tofflor. Nu har jag i och för sig alltid med mig ett par i fall att det inte skulle finnas.
Dessutom ska ett bra hotell ha vattenkokare (yes) och ismaskin i korridoren (yes). En dag får alltid ett bättre avslut om jag får ett glas cola zero med is.

Jag älskar Helsingfors!

Enda molnet på himlen är att ett dygns internetåtkomst på rummet kostar 10 euro (!). Men efter att ha haft Martin som passagerare kan jag inte bli upprörd över en sådan trivial sak.

Så här ser utsikten ut från min arbetsplats dagtid. Inte illa, eller hur?

Det känns verkligen så efter att ha varit på resande fot i fyra dagar. Jag jobbar ikväll också men får i alla fall sova hemma i natt. Sedan har jag två efterlängtade lediga dagar.

Jag börjar visserligen inte jobba förrän i eftermiddag. Därför hinner jag med ett besök på gymmet innan. Och jag är lite stolt över att jag tar mig dit för jag är riktigt sliten och trött i kroppen.
Men man brukar alltid må så bra efteråt.

Jag fick precis veta att jag ska gästspela i Köpenhamn i helgen. Jag gillar Danmark. Och det jag gillar allra mest med Kastrup som flygplats är att de har TVÅ Starbucks.
Det blir med andra ord en jädra god kopp kaffe imorgon.

Önskar därför mina bloggläsare en trevlig helg! Vi hörs på söndag kväll.

Av naturliga orsaker är väldigt många av mina Facebook-vänner flygande. När jag kom hem i natt översvämmades jag av kommentarer på sidan om Steven Slater som fick ett frispel på jobbet, tog två öl (den detaljen är störtskön), drog i rutchkanan och hoppade av planet (för mina läsare som inte är flygande kan jag berätta att det där med att dra en så kallad "slide" - alltså rutchkanan man använder sig av i nödsituationer - "just for fun" eller av misstag är en väldigt, väldigt dyr historia). (AB)

Steven Slater är redan ett begrepp. Entréer och sortirer ska märkas.

Jag har varit "duktig" idag på min lediga dag (sov visserligen till halv elva vilket medförde att det blev en jäkla fart på mig sedan). Varit och tränat på gymmet (rygg och biceps), handlat, bakat matbröd och gjort två olika grytor att frysa in.
Man blir så nöjd med sig själv när man hinner med mycket.

Men helt plötsligt slog det mig: jag ska jobba i tolv timmar imorgon. Fram till halv två på natten. Och då blev jag superstressad för jag vill hinna med att se Martin på tv, ett besök på gymmet på förmiddagen, gärna äta lite innan jag drar iväg för man vet aldrig när man sedan hinner att äta igen.

Tolv timmar! Det är länge, det.

Jag hade jourtjänstgöring (på flygspråk: "standby") igår mellan 11 och 21. Det var tio långa timmar. Man är ganska begränsad inom vilka områden av sysslor man kan ägna sig åt under den här perioden eftersom man har en timme på sig att ta sig till Arlanda - i full mundering med uniform och makeup - om det skulle behövas.
Därför kan man inte direkt göra någonting som kräver full övervakning i fall att man snabbast möjligt måste ge sig av (baka bröd som behöver jäsas i flera omgångar är därför inget alternativ på standby-dagar).

Dessutom var jag relativt säker på att jag skulle få jobba.

Men det blev inget jobb. Istället hann jag med att dammsuga, göra rent på diskbänken, sortera lite papper, laga en fantastiskt god paneng gai och läsa halva "Paganini-kontraktet" av Lars Kepler.

Idag däremot blir det jobb. Dessutom var jag riktigt duktig i morse. Ställde klockan, gick till gymmet och körde ett benpass.

Det kommer att kännas i morgon!

Det är min officiellt första lediga dag sedan jag började jobba igen. Tog en rejäl sovmorgon (att sova till tjugo över åtta är rejält när det gäller mig).

Jag har inga måsten på agendan idag (förutom att jag betalade räkningarna för en liten stund sedan). Det regnar ute och jag skulle kunna slappa hela dagen om jag skulle känna för det.

En sak är dock säker: Jag ska riktigt njuta av min första lediga dag.

Nu har jag anlänt till hotellrummet i Oslo. Det är inte alls lika mysigt som det jag hade innan och ligger inte centralt utan på vischan, när flygplatsen.
Jag ska vara här tills på lördag morgon och jobba. Och som det ska jobbas!

Konstaterade för en stund sedan för mig själv att jag ska gå upp samma tid i morgon bitti som jag gick och lade mig i morse. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar.

Nu blir det jobba av!

Det finns inget samtal som jag har sett fram emot att göra mer än det jag hade framför mig idag: att ringa till Arbetsförmedlingens kundtjänst och meddela att jag har arbete från och med den 14 juli (på kronprinsessans födelsedag dessutom!).

Jag vet ju vilken underbar känsla det är. Att slippa all byråkrati som arbetslöshet för med sig och framför allt känslan att ha ett jobb att gå till. Att få tillbaka sin identitet och inte bara vara "den arbetslösa" och ägna all vaken tid åt att söka jobb och oroa sig för ekonomin.
Första gången jag fick ringa det här samtalet var sent i höstas och den ljuvliga känslan det gav finns fortfarande kvar inom mig.

En sådan här händelse är lite högtidlig. Därför laddade jag med en kopp kaffe och satte mig tillrätta i köket (som fortfarande är något sånär svalt).
Signalerna gick fram och... jag kom till en telefonsvarare som meddelade att Arbetsförmedlingens kundtjänst har sommartider och inte tar emot samtal på helgerna.

Jaha. Inget triumferande samtal idag.
Men å andra sidan har jag ju då den ljuva upplevelsen kvar framför mig.