Maria L

Det pågår en uppmärksammad rättegång idag mot konstfackeleven Anna Odell. Hon står bland annat åtalad för falsklarm efter att ha spelat psykiskt sjuk för ett konstprojekt.

Här tappar hon mig helt. Jag förstår inte sambandet med konst över huvud taget. Nu ligger förvisso begreppet konst i betraktarens ögon och är individuellt för varje person, men hur jag än vrider och vänder på det får jag inte ihop det.

Om Odells syfte varit att skapa en debatt kring psykvården i landet hade jag sett det ur en annan synvinkel. Men sambandet med konst går mig helt förbi.
Snarare bidrar hennes agerande till att den fördomsfulla bilden av att konstnärer generellt är flummiga spes på ännu mer.

Rättegångskostnaderna för detta spektakel känns inte som väl spenderade skattepengar.

Om en liten stund börjar de sista sändningarna från friidrotts-VM. Det är lite spjut och stafetter så här sista dagen. Vi har inga svenska tävlande kvar, men jag tycker ändå att det är trevligt att titta på. Lite så där i bakgrunden under tiden man förbereder middag och så.

Jag slog på tvn på rätt kanal och satte mig i soffan och började att lösa ett korsord. På tvn visade man en repris av "Debatt" på SVT.

Jag undviker debattprogram. De gör mig nervös. Människor som pratar i munnen på varandra och ingenting konkret eller konstruktivt kommer de någonsin fram till.
Men just i detta debattprogram var det inte de som debatterade som väckte min uppmärksamhet utan själva programledaren. Hon avbryter sina gäster efter ett ord. Ett ord. Hela tiden. Det finns inte en medverkande som har fått avsluta en mening. Hon är där och hugger hela tiden. Och hon avbryter dem endast för sakens skull.

Sällan har jag skådat en mer enerverande människa i tv. Helt plötsligt framstår dokusåpadeltagare som rena drömmen. Må jag aldrig mer ha oturen att hamna mitt i detta program igen. Man kan få panikångest för mindre.

För ett par veckor sedan lade Calle Schulman upp ett Youtube-klipp på sin blogg som visar en snart 16-årig blond bloggerska som filmar sig själv i ett badrum där hon själv framställer sig som minst sagt förståndsbegränsad (tack igen Lena för detta skrämmande användbara ord).

I kommentarsfälten var de flesta reaktioner desamma: "Det här måste vara ett skämt. Så korkad kan ingen vara!" (förvisso är just det helt troligt, men jag tror knappast att det skulle vara någonting man vill skylta med). Några kommentatorer hade dock en annan åsikt. Att Calle Schulman, genom att publicera denna film, bidrog till mobbning av denna unga flicka.

Visst publicerade han detta filmklipp för att göra sig rolig på flickans bekostnad. Inget tvivel om det. Men är det verkligen mobbning? När man går in på denna flickas blogg skriver hon själv väldigt förnedrande saker om överviktiga och "vill inte umgås med personer som är fula i ansiktet för det skulle vara pinsamt".

Jag skummade igenom denna flickas blogg med sorg. Tanken som for genom mitt huvud var: "Flickan är inte 16 år fyllda - vad säger hennes föräldrar om detta?". Jag hade som förälder blivit väldigt bekymrad om mitt barn marknadsförde sig själv på detta sätt på nätet (som är tillgängligt för alla) samt att hela omvärlden gör sig rolig på hennes bekostnad.

Unga bloggare idag har "frågestunder". I denna deklarerar den unga bloggerska att hennes mamma följer hennes blogg varje dag. Och just där övergår detta till en sorglig tragedi. Att hennes mamma läser och ser själv vad som pågår men inte gör någonting åt det.
Vidare får flickan frågor om hennes upplagda filmer är någon form av satir, varpå hennes svar är: "Vad är det här ´satir´ som alla tjatar om?".

Filmklippet på den snart 16-åriga flickan florerar flitigt runt på nätet och har resulterat i att hon har rekordmånga besökare på sin blogg. Vilket glädjer henne. Hon har inte ens vett att förstå att hon har förvandlats till en freakshow. Det kanske man inte heller kan begära av en så pass ung flicka (även om jag betvivlar att alla tonåringar idag är så naiva) men man kan begära av hennes föräldrar och vårdnadshavare att reagera.

Linda Skugge sätter ord på den pågående bloggtragedin bland unga tonårsflickor i en debattartikel idag. Jag hoppas att alla föräldrar med ansvar för barn läser den och synar sig själv i sömmarna.
Och ställer sig frågan om de verkligen vill att deras barn framställer sig som riktiga jubelidioter?

Skugge har en viktig poäng - och en poäng som borde vara självklar - för dagens föräldrar: Engagera er i vad era barn gör.

På grund av den ökade arbetslösheten begär Arbetsförmedlingen 1,1 miljarder extra i anslag - för att kunna ge de arbetssökande mer tid med en handläggare.

Jag ställer mig lite tveksam till detta.

Igår var jag på Arbetsförmedlingen för att lägga upp en ny "handlingsplan" - vilket i praktiken innebär att man bevisar att man faktiskt är aktivt jobbsökande och därför berättigad till a-kassaersättning.
Väntetiden innan jag kom in till en handläggare var egentligen inte oacceptabelt lång - en halvtimme.

Sedan träffar jag denna handläggare i cirka fyrtio minuter. En mycket trevlig man som både var uppmuntrande och sympatisk.
Men dessa fyrtio minuter var bortkastad tid - både för mig och för Arbetsförmedlingen.

Det förste denne arbetsförmedlare gjorde var att under en si sådär tjugo minuter leta runt bland jobbannonserna på deras egna hemsida för att hitta någonting som matchade mina kvalifikationer - alltså exakt samma sak som jag gör hemma. Dagligen.
Sedan ger han mig råd att leta annonser på nätet. Som om jag efter sju och en halv månad som arbetssökande inte hade förstått det själv.
Slutligen gör han lite anteckningar på min profil vilka jobb jag har sökt den senaste tiden.

Dessa fyrtio minuter skulle kunna ha använts mer effektivt.

Jag vet hur man söker jobb. Jag har bara inte fått något napp ännu. Och de jobben jag faktiskt har blivit kallad på intervju till har jag ironiskt nog inte hittat genom Arbetsförmedlingen, utan på andra sätt. Jag söker direkt via företagen, skickar spontanansökningar och letar igenom flertalet andra jobbsajter varje dag.

Ett tillskott på 1,1 miljarder kanske kan göra så att Arbetsförmedlingen arbetar på ett mer effektivt sätt. För att ägna fyrtio minuter till att skumma igenom sin egen hemsida och dessutom ha fräckheten att ge uppenbara råd ger varken mig som arbetssökande eller dem själva några konkreta lösningar.

(Läs även DN)

Väldigt ofta när jag läser nyheter i tidningar eller på nätet, så misstänker jag att jag har drabbats av en lindrigare form av dyslexi. Eller snarare: det är det jag hoppas att jag har gjort.
För ibland läser jag saker som jag bara inte kan tro är sanna.

Alldeles nyligen var jag med om detta igen. Rubriken lyder:

FEM ÅRS FÄNGELSE FÖR DÖDSMISSHANDEL.

Jag har varit tvungen att läsa igenom denna artikel flera gånger, för jag kan inte ta till mig vad som står i den. Jag kan helt enkelt inte tro att det är sant.

En kort summering: En fyrabarnsmamma blir dödad av sin sambo genom att han attackerar henne med en ett kilo tung hylsnyckel och dessutom kväver henne.
Idag har denne man dömts till fem års fängelse för grov misshandel och grovt vållande till annans död.

Nej, jag tror inte på vad jag läser. Jag tror att mina ögon sviker mig. Annars är det en mycket mörk och dyster dag för det svenska rättsväsendet.

Fem år i fängelse för att ha bragt en fyrabarnsmamma om livet kan inte stämma. Inte heller "vållande till annans död". Det är mord och ingenting annat.

Fem år för ett liv. Jag skäms.

I´d rather hurt you honestly than mislead you with a lie.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag önskat att denna fras från den gamla smördängan "Sometimes when we touch" vore någonting alla anammade. Hellre en ärlig sanning än en lögn.

För oftast är det inte handlingen i sig utan själva lögnen som gjort mest ont.

För ett par år sedan blev jag intensivt uppvaktad av en kille som jag numera kallar Hin Håle (ni kanske tycker att det är ett hårt smeknamn men hade ni hela bakgrunden till det, så skulle ni garanterat hålla med om att det är passande. Dessutom har ju oftast före detta kärlekar som man blivit sviken av sällan smickrande smeknamn.).
Hela hans tillvaro var uppbyggt kring lögner. Men han var åtminstone konsekvent och jämställd i sitt beteende, för alla i hans omgivning fick samma behandling. Vänner, bekanta och alla de otaliga kvinnorna som samtidigt fanns i hans närhet.

Han hade en förkärlek till att föra konversationer via sms och mail och ganska snart insåg jag varför: Då kunde jag ju inte se hans ansiktsuttryck. För när lögnerna levererades muntligt och i mitt blickfång, var det så lätt att genomskåda dem. Jag kan fortfarande idag inte sätta fingret på vad det var i hans mimik som avslöjade honom, men jag såg till slut när osanningarna sas.

Att konfrontera en lögnare är också en upplevelse i sig. De som har satt sina lögner i system och trasslat in sig i dem till den milda grad att det blir patetiskt, intar oftast en försvarsställning när de ställs till svars. Vilket gör dem - om möjligt - ännu mer löjliga.

En sanning kan svida någonting grymt. Men på grund av den beskärda del av lögner som jag har fått i mitt ansikte så har jag lärt mig att tackla den brutala sanningen.
Jag kan bli ledsen för stunden om någon har sagt någonting till mig som förvisso sved men var sant. När jag sedan sovit på saken och bearbetat kritiken (som det oftast gäller) kan jag i alla fall uppskatta ärligheten bakom.

Men jag kan aldrig förlåta en lögn.

När vi summerar året 2009 om si sådär en fyra och en halv månad, så garanterar jag att titeln Årets Otyg kommer att tilldelas landets a-kassor. De känns onekligen ohotade till denna förstaplats.

Redan i mars månad kunde man konstatera att a-kassornas kompetens var under all kritik, men det är ju en ren bragd att kunna vara konsekvent i detta beteende under hela året. I ett samhälle där man vänder kappan efter vinden i alla andra frågor, måste man ju ge a-kassorna en eloge för att de är så konsekventa. Och jämställda! Alla arbetslösa behandlas lika illa - det är ingen som åker i gräddfil.

Det som fascinerar mig nästan mest är att a-kassorna skyller den pinsamt långa handläggningstiden på hög arbetsbelastning. I ett land där arbetslösheten spås att vara uppe i elva procent nästa år. Det måste ju vara hur enkelt som helst att få personal som är villiga att arbeta för dem. Rena drömläget för en arbetsgivare - bara att välja och vraka mellan möjliga kandidater.Jag betvivlar dessutom att man behöver ha en intelligensnivå liknande en kärnfysikers för att klara av uppgiften.

Jag kan göra det! Jag anmäler mig här och nu! Jag kan börja omedelbart.

Och jag garanterar att jag inte skulle ge rådet till arbetssökande som väntar på sin ersättning att gå till de sociala för att ha råd att betala hyra och mat.
För det är inte till de sociala myndigheterna a-kassornas medlemmar betalat sin avgift.

Denna artikel måste nomineras till Dagens State the Obvious. För det verkar så självklart för mig att man inte bör eller ska dricka alkohol, röka eller ta droger när man är gravid. Allting en mamma stoppar i sig går direkt vidare till fostret. Att det kan bli skadliga följder är ju så uppenbara.
En vuxen person känner av ett glas vin. Tänk då hur det måste vara för ett litet foster.

Jag tar väldigt illa vid mig när det kommer rön som ska påstå motsatsen. Att det är ok att dricka lite när man väntar barn. Det är det inte.

Att vara gravid är ju "ett välsignat tillstånd" på knappa tio månader av sitt liv. Nog borde man kunna avstå från att dricka alkohol under dessa månader?

Den vanligaste ursäkten när en förälder slår sitt barn är: "Jag fick några örfilar som barn och inte tog jag skada av det".

Bara den repliken bevisar den totala motsatsen. Att det är just skada man tagit. Att man är så svårt skadad av sin egen uppväxt att man på fullt allvar tror att slag är en naturlig del av barnuppfostrande.

Våld föder våld. Vilket är helt logiskt. Får du en smäll på käften av någon så vill du ge en tillbaka. Barn som blir slagna av en vuxen har inte den möjligheten. Ärren, sorgen och ilskan av slagen försvinner aldrig. Snarare blir det värre med åren. När dessa slagna barn själva blir vuxna tar de ut sina aggressioner på dem som är oskyldiga - barnen.

Det är en förklaring. Inte en ursäkt.

Det finns möjligheter att bryta detta mönster. Att inte låta misshandel gå i arv. Man kan söka hjälp och göra det innan det är för sent.

Man ska aldrig skämmas för att man blev slagen som barn. Det är aldrig barnens fel. Däremot ska man skämmas om man sedan själv får detta destruktiva beteende och inte gör någonting åt det.

Det finns inga postiva effekter av barnaga eller våld över huvud taget. Det föder bara mer våld.

Barn ska ha kärlek och omtanke.

Jag vet det redan nu. När jag en vacker dag blir mamma så kommer jag att hamna i konflikt med Skatteverket (det är tydligen de som godkänner om ett namn kan bäras eller ej).

För om de orkar tjafsa med ett par som vill döpa sin dotter till Michael i fjärde namn (observera, fjärde namn) så kommer de definitivt att ge sig på mig med en hel armé när jag ska ansöka om namn till mina barn.

Jag har nämligen alltid velat ha en pojke som heter Lennon. I förnamn. Som tilltalsnamn. Ja, jag vet att grabben kommer att ha mycket att leva upp till med det namnet men det är mitt sätt att hylla någon som jag beundrar väldigt mycket.

Skatteverket anser att "ett namn inte får väcka anstöt hos andra eller obehag för den som bär det". 
Det strider ju lite emot det faktum att det är helt ok att döpa ett flickebarn till Nora som bara rimmar på en enda sak (där kan vi tala om obehag för den som bär det), Ulla och Britta. Men inte Michael? I fjärdenamn.

Godkänner de "Osama" som tilltalsnamn? Det är ju ett vanligt namn i arabvärlden men väcker både anstöt och rent äckel hos mig för det påminner mig om en traumatisk händelse som en viss Osama stod bakom.

I USA är Michael ett unisex namn. På 80-talet fanns det en tjejpopgrupp som hette The Bangles, vars basist hette Michael i förnamn. 

Helt klart är att man har för lite att göra på Skatteverket om man har tid att lägga ner på ett fjärde namn. Men självklart är det väl så att vi accepterar amerikanska namn likaväl som arabiska i ett neutralt land som Sverige? Inte diskriminerar vi väl namnens ursprungsländer här inte?

Säkert som amen i kyrkan dyker rubriker av detta slag upp så fort en kvinnlig politiker eller företagsledare har gjort bort sig offentligt. Vilken bidrar till att kvinnor framställs som fega idioter som inte kan stå för sina misstag. Det värsta av allt är att det är andra kvinnor som sätter dessa rubriker och därmed skjuter sig själva i foten och gör automatiskt andra kvinnor till åtlöje.

Nej, Samuelsson fick inte gå ifrån sin post för att hon är kvinna. Hon fick gå på grund av att hon misskött sina arbetsuppgifter och kanske mest av allt på grund av att hon försökte skylla sina egna misstag på en konspiration. Det har ingenting med hennes kön att göra.

"Men hon hade inte blivit lika hårt dömd om hon hade varit man", dundrar feministerna då. Kanske inte. Men en man kanske hade haft ryggrad nog att säga "I fucked up" och inte skyllt på en konspiration?

Läs även: AB DN

Jag är inte på något sätt insatt eller kunnig om reklambranschen, men jag gör en lekmans bedömning att syftet med en reklamkampanj måste vara att öka försäljningen av en produkt.

Just nu verkar det förefalla sig så att trenden inom reklam är att skapa så mycket uppmärksamhet och starka känslor kring en kampanj som möjligt. Det verkar som att det pågår en tävling om vem som kan skapa den mest enerverande reklamfilmen.

Säljer verkligen produkten mer på det här sättet? Jag betvivlar det starkt. Det finns reklamfilmer som är så dåliga att jag vägrar att köpa produkten i fråga, hur bra den än är, av ren princip.

En av de filmer som väckt mest känslor är Apotekets, där en modell - som helt ärligt ser ut som hon är levande död - gör reklam för deras hudvårdsserie Apoliva.
Det är förmodligen Sveriges mest kända hudvårdsserie idag. Alla vet vad Apoliva är. Just på grund av att reklamfilmen är så omdiskuterad - inte själva produkten.

Men säljer den bäst? Troligtvis inte. Jag skulle aldrig ens våga testa dessa produkter med rädsla för att få det resultatet som filmerna faktiskt framhäver: att få en hy som ser grå och livlös ut.
Därför tror jag inte att uppståndelsen kring kampanjen är till Apotekets fördel, även om de verkar ta det med ro och snarare glädjs åt rabaldret de skapat.

En taleskvinna från Apoteket AB - Eva Fernvall - hävdar: "Det handlar mer om ovana än att modellen är skräckinjagande".

Du har fel, Eva. Det är inte ovana. Vi är rädda för att Apoliva-produkterna gör att vi ser döda ut. Jag ser till att hålla dessa produkter på ett betryggande avstånd från min hy.

Klagomålen mot flygbolaget Ryanair bokstavligt talat haglar in hos KO. Jag betvivlar inte för en sekund att det finns saker som konsument att klaga på när man flyger med ett lågbudgetbolag, men samtidigt måste jag ställa frågan:

Vad förväntar ni er?

Man får helt enkelt det man betalar för. Själva flygbiljetten är hos flygbolag av den här typen nästan gratis. Det innebär att man måste få in inkomster på andra sätt och där är Ryanair så påhittiga att man inte kan låta bli att beundra dem (för deras uppfinnelserikedom alltså).

Som lättlurad konsument ser man i regel bara biljettpriset och tycker att det är en bra deal. Man tänker inte i det skedet på att själva resan mellan flygplats och den stad man önskar besöka i regel är dyrare än själva flygbiljetten. Bolagen vill kunna starta och landa så billigt som möjligt, därför väljer man flygplatser där dessa avgifter inte kostar skjortan. Dessa flygplatser är i regel därför också placerade en bra bit ifrån huvudmålet dit resenären vill åka till.

Väljer man dessutom att flyga med ett bolag av denna typen så får man faktiskt finna sig i att betala för mat och dryck ombord och att de inte tillhandahåller service och information vid evetuella förseningar eller inställda flyg. Det ingår helt enkelt inte i det pris man betalar.

Slutsumman att åka från A till B blir ofta densamma ovsett om man väljer ett lågprisbolag eller ett lite dyrare. Väljer man det dyrare biljettpriset från början kan man också förvänta sig mera, såsom ombokningar vid eventuella inställa flyg.

Så det är en fråga man ska ställa sig innan man bokar sin resa: Hur dumsnål vill jag vara?

Stockholms läns landsting driver under sommaren en kampanj för att få människor att använda kondom mer. De delar ut 100 000 numrerade kondomer gratis till stockholmare, där man på baksidan av förpackningen får uppmaningen att skriva en liten berättelse om hur man använde denna gåva på kondom08.nu. Fina priser kan man dessutom vinna.

Kampanjen är helt fantastisk! Och tyvärr välbehövd. Det är precis som att ungdomar (och även äldre) totalt ignorerar riskerna med att ha oskyddat sex (såsom sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter).
Dessutom verkar det råda en skrämmande okunskap angående HIV och AIDS. Jag var tonåring på 80-talet och på den tiden blev man ordentligt informerad om sjukdomen, hur den smittade och vad man kunde göra för att skydda sig.

Jag satt för ett tag sedan och lyssnade på två hårdspacklade våp i sena tonåren som förde någon form av kommunikation mellan sig på pendeltåget (mycket "ja ba, och hon ba, och dom ba och vi ba"). Båda var övertygade om att AIDS var "en sjukdom som fanns för länge sedan och den kunde man inte bli smittad av längre".
Hjälp mig! Om några år ska dessa två okunniga flickor ut i arbetslivet. De kanske en dag ska ta hand om mig på ålderdomshemmet. Sådana tankar ger mig panik (och en liberal inställning till dödshjälp - skjut mig hellre än att hamna under deras omvårdnad).

Nej, flickor. AIDS är inte utrotat. Sjukdomen finns i högsta grad fortfarande, den går inte att bota, inte heller vaccinera sig mot (det finns dock bra bromsmediciner idag som gör att de som är drabbade kan leva ett någolunda normalt liv) och den kan drabba vem som helst. Oavsett sexuell läggning, hudfärg, religion, social klass eller intelligensnivå. 
Fortfarande idag har vi bara två sätt att skydda oss emot denna sjukdom:

1. Kunskap
2. Kondom

I går under Prideparaden blev min mamma - 58 år gammal - lycklig ägar till en av dessa numrerade kondomer. Den har nummer 88653. Så läser ni en berättelse om just denna kondom så är det min mamma som ligger bakom.

HIV-viruset tar nämligen ingen hänsyn till ålder heller.

Jag önskar min mamma en trevlig stund! Ut och jaga, morsan!

När jag träffar en person som säger sig vara "fördomsfri" vet jag genast att den personen ljuger mig rakt upp i ansiktet. Alla har fördomar, oavsett vilka vi är och vad vi har för bakgrund.
Sedan kan dessa fördomar variera i allvar och omfång, med de finns där.

Jag har till exempel en fördom om att norrlänningar är mer harmoniska än vad vi är i Storstockholmsområdet. Det beror ju helt enkelt på mina erfarenheter av dessa underbara människor. Helt ärligt så tror jag inte att jag någonsin stött på en enda norrlänning som varit otrevlig. Tvärtom.
Men självklart säger mitt förnuft annat - jag har ju bara inte träffat på en norrlänning än som visat mig motsatsen. Självklart finns det även norrlänningar som är sura och tvära. De har bara undgått mig.

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm och inga människor är väl utsatta för för fler fördomar, obefogat hat och diskussioner än just HBT-personer.

Lite förvånad är jag att vi fortfarande har stereotyper av människor på det sättet. Det är ändå 2009. Rent utsagt låter det oerhört korkat att tro att alla bögar och lesbiska skulle vara stöpta i samma form.
Heterosexuella är ju inte det.

99% av de bögar jag känner har humor, är oftast glada och är oerhört omtänksamma människor. Men det har ingenting med deras sexuella läggning att göra - det är deras personlighet.
Orsaken till att vi blivit vänner från början är just dessa egenskaper. För det är egenskaper jag uppskattar hos alla mina vänner. Oavsett sexuell läggning, hudfärg, politisk åsikt eller religion.
Och jag kan tala om att inte alla av dessa killar gillar schlager och rosé. Bara en handfull av dem är modeintresserade.

Det som stör mig mest i debatten - och det jag riktigt skäms över - är inte fördomarna kring hur HBT-personer ser ut eller vad de har för intressen.
Nej, det är när heterosexuella har fräckheten att säga att "HBT-personer inte ska skylta med sin läggning".

Hur tänker man då? Ska två killar eller två tjejer inte få pussa på varandra eller hålla varandra i handen offentligt? Hur lyder motiveringen där?
Har man inte blivit patetiskt bitter och ensam om man inte kan unna andra kärlek?

Imorgon är det den traditionella Pride-paraden i Stockholm. Den kommer jag att med glädje att följa för att visa min solidaritet.
Och mina böner går till alla dem som fått utstå glåpord, hatiska kommentarer och slag för sin kärlek.

Riktigt synd är det om dem som inte kan älska alls.

Jag värnar om mitt modersmål - svenska - av hela mitt hjärta. Det gör jag verkligen. Det gör riktigt ont i mina ögon ibland att se hur detta vackra språk misshandlas i skrift och även tal. Sär skriv ning ar na har blivit mer en regel än undantag och ordet "ba" används så ofta när vi talar att vi måste låta som neandertalare för dem som inte förstår vårt språk utan bara lyssnar på oss. "Ba" är inget ord - det är ett läte.

Sedan kan man ju diskutera hur man ska gå tillväga för att inte urvattna språket helt med läten och ett fattigt ordförråd.

Dagens kille som verkar ha minst att göra på jobbet heter Olle Josephson (observera stavningen på efternamnet - "ph" och ett "s") och är docent i nordiska språk på Stockholms universitet.
Han har - på fullt allvar - JO-anmält regeringskanslitets e-postadresser för att de är engelskklingande. Alltså: han har lagt ner tid på detta.

Utan att överdriva så känner jag att detta är en överdrift utan dess like. Det är inte e-postadresserna som är ett hot mot vårt språk - det är att ungdomar idag inte lär sig att läsa ordentligt och därför varken kan stava eller uttrycka sig. En docent borde lägga ner sin tid på att angripa de riktiga orsakerna till problemen istället. Nu gör han hela debatten till åtlöje - och sig själv också. Dessutom upptar han värdefull tid hos JO som förmodligen har mycket allvarligare anmälningar att ägna sig åt.

Slutsats: Man kan inte ha mycket att göra på jobbet som docent om man kan avvara tid till detta.

Ni vet själva hur mycket gnäll det är på NTA-arna (Nej Till Allt) angående det kommande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Att det är alldeles bedrövligt att använda skattepengar till detta bröllop, trots att denna händelse antagligen i sig själv är det som kommer att vända konjunkturen i Sverige. Det kommer att ge både enormt många fler arbetstillfällen och göra reklam för landet i flera år framåt. Man ska aldrig underskatta inkomster från turister.

I grund och botten handlar det naturligtvis inte om att NTA-arna är speciellt rädda om våra skattepengar utan ren och skär avundsjuka.

För hur ställer sig då NTA-arna till den fyrabarnspappan i Uppsala som hållit sin familj i ett skräckvälde i 25 år? Denna man är utmålad som vår motsvarighet till Joe Jackson, som inte lät sina barn gå i skolan och hämtade mat och kläder till dem i soptunnor (källa: Aftonbladet).
Nu är det en skandal i sig att svenska myndigheter inte upptäckt vanvården av barnen tidigare (betalar inte vi en enorm summa pengar i skatt för att våra myndigheter ska fungera?). Men jag kan tänka mig att det rättsliga efterspelet kommer att kosta oss mer än kronprinsessebröllopet.
Här kan vi tala om att kasta skattepengar rätt i sjön, eftersom händelser som denna knappast ger positiv reklam för landet.

Detta har jag absolut inte lust att pröjsa för! Absolut inte! Om denne man blir dömd till fängelse eller rättpsykiatrisk vård så kommer jag att försörja honom med tak över huvudet och mat för dagen. Det vill jag inte.

Han ska ha en fet smäll på käften, en enkelbiljett hem och livstids utvisning!

Min grundläggande inställning i livet är att har man samma skyldigheter så ska man också ha samma rättigheter. Därför tycker jag att det är naturligt att man ska få gifta sig med vem man vill. Och framför allt få älska vem man vill.

Jag är oerhört stolt över att jag bor i ett land - där man sedan 1 maj i år - får göra just det.

Engelska kyrkan är "oroade över svenska kyrkans syn på äktenskap mellan samkönade" och har skritligen uttryckt detta. Man ska ha i åtanke att just England är Europas mest konservativa land där man fortfarande envisas med att ha vänstertrafik. Nytänkande är helt enkelt inte deras grej.

Och det är här jag blir så imponerad! Biskop Lennart Koskinen står upp för de homosexuellas rätt och vägrar att vika sig. Han säger: "....det vore ett hån och ren diskriminering att inte låta dem gifta sig".

Vi har fortfarande lång väg kvar att gå i Sverige. Homosexuella män får enligt Socialstyrelsens rekommendationer inte vara organdonatorer. Vilket gör att jag vägrar att anmäla mig till Donationsregistret. Duger inte mina vänners organ så duger inte mina. Simple as that.
Homosexuella accepteras inte heller som adoptivföräldrar ännu. Vilket i praktiken innebär att vi hellre låter barn svälta ihjäl än att låta dem växa upp i ett kärleksfullt hem med två föräldrar av samma kön.
Hur kristen är den inställningen?

Därför blir jag - som troende - fylld med glädje och hopp när en kyrkans man som Lennart Koskinen visar ett enormt kurage och vägrar att vika sig i frågan om homoäktenskapen.

Välsigne dig, Koskinen!