Maria L

Tjejen på Tele 2 som lurade på mig deras mobila bredband överdrev dess kapacitet något så in i helvete. Det som smärtar mest (förutom de bortkastade pengarna) är att jag inte kan se hemmafixaren Martin. Jag kan höra honom, men bilden hänger inte med. Det blir som stillbilder - så oerhört enerverande.
Och att se Martin på det sättet... Det är ungefär som att stirra på en bild av en chokladtårta utan att få smaka på den. Poängen går så att säga förlorad.

Nåväl, ni som inte har Tele 2´s mobila bredband kan i lugn och ro njuta av när Martin goes festfixare och ger goda råd till en lyckad bjudning.

Jag avundas er.

Jag har försakat er mina kära bloggläsare den senaste tiden. Jag är medveten om det. Men det har varit mycket den senaste tiden plus att min tillgång till internet är strängt begränsad sedan jag började använda Tele 2´s mobila bredband (orkar inte gå in på turerna kring det nu, men tro mig att jag kommer att göra det så småningom).

Igår läste jag ut en bok - "I de lugnaste vatten" av Viveca Sten. Men den ids jag inte ens recensera. Jag gav den 1 plus i betyg med motiveringen att det är en trist helylledeckare i skärgårdsmiljö. Kan det måhända vara så att jag är lite less på deckargenren? Möjligt. Men jag tror inte att den hade fått ett högre betyg annars heller. Den var alldeles för präktig för min smak.



På kvällen hyrde jag "It´s complicated" med Meryl Streep, Alec Baldwin och min stora favorit Steve Martin (min pappa är en kopia av honom utseendemässigt). Den var faktiskt helt ok. En liten mysig film som inte krävde allt för mycket av mig som tittare.





Och idag har jag tränat sammanlagt i tre timmar och femton minuter.

Så! Det är på ett ungefär vad jag har haft för mig den senaste tiden.

Vad ska hälften av befolkningen GÖRA kväll? Ser de schlagerspektaklet utan svensk medverkan eller är det en nation i sorg?

Jag blev - äntligen - med ny dator igår. Ingen rosa dessvärre, men förhoppningsvis en som inte slår av sig själv efter trettio minuter.
Den står fortfarande kvar i kartongen. Jag har bett en vän att installera den åt mig. Förra gången jag köpte en dator (den jag har nu) så försökte jag mig på det själv. Det skedde ett litet missöde då. Så för att undvika liknade misstag, så får en kunnig person ta hand om den från början.
Det blir säkrast så.

Det var träningsvila idag. Jag behövde det. Dessutom behövde jag unna mig någonting, så jag åkte iväg på bio. Jag såg "Sex & the city 2" (AB).
Ok, för att jag tyckte att första filmen var förskräcklig. Men den gjorde mig i alla fall förbannad. Uppföljaren var, om möjligt, ännu sämre. Det var som att se Vitrysslandmatchen från 2002 all over again. En fullständig katastrof (av någon outgrundlig anledning spelar Marocko rollen som Abu Dhabi dessutom).

Flickor, donera 110 kronor till Barncancerfonden istället för att lägga pengar på biobiljetten till SATC 2. Jag lovar att ni inte kommer att ångra det beslutet.

Jag har en extrem panik just nu. Av fyra anledningar:

1. Martins medverkan i SVTs morgonprogram igår. Glömde att spela in det. Kommer inte in på SVT Play på grund av att jag numera har mobilt bredband. Paniken är total.

2. Jag hittar inte min mapp där jag har ALLA betyg från skolor och jobb jag har haft. Den är borta. Och de intygen kan man ju verkligen ha nytta av när man söker jobb.

3. Jag har fortfarande inte hittat ett jobb! Eller jo, jag har sökt flera. Jag har bara inte fått något ännu.

4. Det sista avsnittet av "LOST" har visats i USA (och resten av världen utom Sverige). Jag är så sjukt nyfiken på hur det slutar. Alla verkar veta det utom jag. Känner mig utanför.

Det är onsdag i morgon. Och det är en sådan där bra onsdag då hemmafixaren Martin får några minuter i rampljuset på SVT:s morgonprogram (varannan vecka är för sällan, eller hur?).
Ville bara påminna er om det.

Hemmafixaren Martin på SVT1 vid tjugo i tio.

Missa inte det för allt i världen!

På baksidan av Guns N´Roses-biografin "Watch you bleed" ( i svensk tappning har boken fått titeln "Welcome to the jungle") går det att läsa att författaren, Stephen Davis, är en amerikansk rockjournalist som tidigare skrivit "hyllande" biografier om bland annat Led Zeppelin, Aerosmith och Jim Morrison.

Det påståendet får mig att gapa av häpnad. Biografin om Guns N´Roses är nämligen fylld med spekulationer och antaganden, "säkra källor" samt rena faktafel som en seriös rockjournalist aldrig skulle tillåta sig att göra. I dag kan det inte vara allt för svårt att hitta korrekta uppgifter för sin research. En enkel sak är till exempel att googla. Men inte ens det har Davis orkat med.

Jag tar ett exempel: I början av boken får man följa bandets väg till ett skivkontrakt. Det skrev man efter många om och men med Geffen Records, vars ägare var David Geffen. Davis skriver då ett par rader som denne Geffen vars skivbolag fick ett rejält genombrott då de gav ut John Lennons "Double fantasy" i september 1980. Enligt Davis "två dagar innan Lennons död".

För varje rockjournalist med självrespekt är John Lennons dödsdag allmänbildning: Han mördades den 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.

Det är bara en av alla saker som retar mig i denna biografi. När det gäller just Guns N´Roses så behöver man inte dramatisera händelser med spekulationer. De var dramatiska i sig själva.
Boken bygger inte på intervjuer med bandmedlemmarna. Jag betvivlar att Davis ens har kommit i närheten av dem.

Davis känns ungefär lika trovärdig som den svenska sliskreportern Johan T Lindwall.

Den svenska översättningen är utan konkurrens den mest katastrofala jag någonsin sett. Hade en människa utsats för en liknade misshandel, brutal våldtäkt och slakt som det svenska språket i den här boken så hade brottet givit livstidsstraff.

Vem kan då möjligtvis ha intresse av att läsa "Welcome to the jungle"?
Jo, dem som har ambitioner att skriva biografier. Det här är nämligen det bästa tänkbara exemplaret man kan hitta på vad man inte ska göra.

Guns N´Roses-fansen ska dock hålla sig så långt borta från denna "biografi" de bara kan. Boken är ett rent hån mot gruppen. De ska istället läsa Slashs fantastiska självbiografi som skrivits tillsammans med Anthony Bozza. Det är den ultimata rockbiografin.

Det relativt generösa betyget får boken för bilderna. Axl Rose var en delikat liten pralin att beskåda på den tiden det begav sig.

Betyg: 1 av 5.

Det är en sådan där dag idag då jag är lite extra stolt över mig själv. Man behöver ha sådana dagar. I regel är man ju sin egen värsta kritiker.
Men idag är jag stolt över mig själv.

Jag var så trött i morse att jag mådde illa. Ändå steg jag upp och tog en powerwalk på en och en halv timme i skitväder. Det var svinkallt och det regnade. Hela tiden.

Note to self: Titta på termometern innan du går ut. Klä dig efter the actual weather istället för almanackan.

Annika Borg ger sig inte (AB). Brudöverlämningen är och förblir den viktigaste frågan inom Svenska kyrkan.
Jag ger mig inte heller. Jag anser och kommer alltid att anse att det är upp till brudparen att bestämma hur deras bröllopsdag ska se ut.

Dessutom känns det som om Borg idiotförklarar svenska kvinnor som gör valet att låta deras far leda dem fram till altaret och hävdar att det är "Hollywoodinspirerat". Möjligt. Men vad är det som får Borg att tro att vi inte kan fatta egna beslut?

Att ta egna beslut är väl om något en modernisering. Det har vi kvinnor nämligen inte alltid fått göra.

Annika Borg (ÄLSKAR Aftonbladet som aldrig kan stava hennes namn rätt i en artikel) förlöjligar sig själv och den Svenska kyrkan med att orsaka rabalder om en fråga som egentligen är banal.
Man kan faktiskt få för sig att de inte har någonting annat att göra.

Och hon promenerar verkligen på mina nerver när hon har fräckheten att idiotförklara mig. För det är just det hon gör med sina påståenden.
Jag kan göra egna val. Jag kan bestämma själv. Tro mig.

Istället för att vakna upp med guldvittring i näsborrarna var det en ältande ångest som dominerade i magtrakten. Det var ju så nära 3-1. Aldrig kan sekunder kännas så långa som under en hockeymatch.
Är det någonting jag vägrar se så är det en bronsmatch. I just don´t do! Och inte nog med att jag blev blåst på en VM-final - det ser ut som det har regnat hela natten och himlen är grå.
Det blir träning idag istället för hockey. Lång powerwalk nu och sedan ett hårt, hårt benpass. Det är fördelen när man är frustrerad: styrkepassen blir mer effektiva.

Det blir en ny dator nästa vecka. Nu spelar det längre ingen roll att jag är arbetslös och egentligen inte har råd. Datorn är ju mitt främsta redskap när jag söker jobb och ikväll var gränsen nådd.
När slutsignalen gick i matchen mellan Tre Kronor och Tjeckien och det skulle bli förlängning gick jag och satte mig och letade jobbannonser på nätet istället (de hade matchen! Förbannat också!). Ganska omgående hittade jag ett jobb som jag ville söka. Så jag fyller i ansökan och pillar lite på mitt personliga brev. Precis när jag ska skicka iväg ansökan så stänger dator av sig själv.
Där gick gränsen. Nu köper jag en ny!

Lördagen inleddes med att jag gjorde någonting som jag normalt aldrig gör: jag försov mig. Jag hade bestämt möte med mitt girlpowerwalk-sällskap Elinda klockan sju. Jag vaknade två minuter över.
Så jag fick vara utan trevligt sällskap på min morgonpromenad. Men härligt väder hade jag.

Semifinalen mellan Tre Kronor och Tjeckien är redan vid två-tiden. Och en hockeymatch prioriteras högre än solens strålar.
Men fram till dess ska jag njuta på balkongen i sällskap av Axl.

Elva dagars väntan är över. Ja, det tog faktiskt elva dagar för Adlibris att leverera EN pocketbok fraktfritt (dessutom hade de lagt den arma lilla pocketboken i ett alldeles för stort emballage så att Posten inte kunde dela ut det så jag fick snällt be mamma att åka och lösa ut paketet åt mig).
Men nu är den hemma hos mig. Biografin om Guns n Roses.

Det blir helgens läsning. En biografi om Guns, underbart väder och hockey-VM. Lyckan är total. Vad mer kan man begära av en helg?

Trots att jag inte är protestant har jag alltid betalat kyrkoskatt. Av den enkla anledningen att jag har tyckt att Svenska kyrkan ska ha sitt bidrag.
Fram till nu.

Den viktigaste frågan som Svenska kyrkan diskuterar är brudöverlämningen, som de anser inte vara "en svensk tradition" (kvinnliga präster är väl också en relativt ny tradition?). Det har till och med gått så långt att en kvinnlig präst i från Lund - Maria Isberg - skrivit ett brev och vädjat till kronprinsessan att tänka om i hennes val att låta hennes far gå brevid henne nerför altargången. Isberg har dessutom startat en Facebook-grupp angående detta (på fullt allvar). (Ex)

Det här är alltså vad Svenska kyrkan ägnar sig åt. Att vara någon slags förmyndare och tala om för andra hur deras bröllopsceremoni ska se ut.
Någonting som borde vara upp brudparet. Det är ju trots allt deras dag.

Jag begriper inte hur Maria Isberg och Annika Borg har tid och energi att lägga ner på denna fråga som de egentligen inte har någonting med att göra. Vill en stolt pappa ledsaga sin dotter nedför altargången ska han få göra det. Punkt.
Svenska kyrkan har så mycket viktigare saker att ägna sig åt. Som varför en del präster inom den kyrkan fortfarande vägrar att viga homosexuella par. Det är av större vikt.

Svenska kyrkan har inte längre mitt ekonomiska stöd. Jag ger hellre de pengarna till någon organisation som ägnar sig åt viktigare frågor än brudöverlämning.

Jag riktigt skäms över deras beteende.

I "Blå gryning" av Ann Cleeves får vi för fjärde gången träffa polisen Jimmy Perez. Han har tagit med fästmön Fran hem till den minsta av Shetlandsöarna, Fair Isle, för att presentera henne för föräldrarna. De håller sin förlovningsfest på öns fågelstation vars föreståndarinna är en förförisk och ganska illa omtyckt kvinna, Angela.
Efter förlovningsfesten hittas Angela brutalt mördad. Motvilligt tar Perez på sig fallet. I största hemlighet startar även kokerskan Jane en egen utredning.

På många sätt påminner "Blå gryning" om en gammal hederlig Agatha Christie-roman. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i en fantastisk miljö och antalet misstänkta är begränsade på grund av att vädret på ön varken tillåter besökare att komma eller lämna den. En "trivsel-deckare".

Trots att handlingen kretsar kring ond bråd död är Cleeves en alldeles utmärkt ambassadör för Shetlandsöarna. Hennes beskrivningar av det unika landskapet gör att man genast vill resa dit. Som en röd tråd genom alla hennes fyra böcker om Perez så är det egentligen öarna som är de verkliga huvudpersonerna.
Det innebär dock inte att hennes persongalleri på något sätt är blekt. Samtliga rollfigurer blir högst levande för läsaren.

Rytmen i språket är behagligt och med jämna mellanrum blir man bjuden på en överraskning och handlingen tar en helt annan vändning än den man förväntade sig.

Det jag tyckte mest om i "Blå gryning" var slutet. Här har Cleeves verkligen tagit ut svängarna och tänjt på gränserna. Ett modigt beslut.

Betyg: 4 av 5.

När Polarpriset instiftades var det meningen att det skulle bli musikens motsvarighet till Nobelpriset. Ett prestigefullt pris.
Men det höll på att bli ett fiasko. Den första pristagaren - Paul McCartney - bemödade sig inte ens att ta sig till Stockholm för att hämta priset. Efter det beslöt man sig för att pristagarna personligen måste hämta sitt pris annars fick de vara utan.

Vilket stödjer min teori om att David Bowie måste ha tackat nej till Polarpriset vid tillfälle.

Inget ont om årets pristagare, Björk och en man som jag aldrig har hört talas om tidigare. De förtjänar säkert utmärkelsen.

Men det är få som har haft så stort inflytande på populärmusiken som David Bowie.

Det är ju inte så att prisnämnden för Polarpriset är trångsynta. Till och med Led Zeppelin har ju fått utmärkelsen.
Så det måste vara Bowie som har tackat nej. Det är den enda logiska förklaringen.

Att få den kvinnliga prästen Annika Borg (ÄLSKAR Aftonbladet för att de stavar hennes namn som Brog) att knipa käft verkar vara lika omöjligt som att lösa konflikten i Mellanöstern (AB).
Borg forsätter att ifrågasätta kronprinsessans val att låta hennes far konungen föra henne fram nedför altaret.

Och jag ställer mig fortfarande frågorna:

1. Vad i helvete har Annika Borg med detta att göra?

2. Har Svenska kyrkan verkligen inga viktigare frågor att ägna sig åt än vad svenska kvinnor gör för val på sin egen bröllopsdag?

3. Blir inte kvinnor mer förtryckta om de inte själv har rätt att välja hur deras egen bröllopsdag ska se ut utan att Svenska kyrkan ska göra det åt dem?

Och för varje dag som går blir jag mer och mer tacksam över att den katolska kyrkan inte har kvinnliga präster! För vilket jädra tjatter det är på dem! Sorgligt är det att dessa präster inte kan ägna sig åt viktigare frågeställningar. Saker som är mer relevanta och kanske angår dem mer.

Det är den 19 maj idag. Vilket innebär att det endast är en månad kvar till Bröllopet. Det är nära nu.

Visst är kronprinsessparets monogram fint? Jag funderar på om det ska få pryda min vänstra axel.

Varken hot eller löften kan få de manliga invånarna i kommunen med ut på en powerwalk. Däremot fick jag i morse trevligt sällskap på min långpromenad av min vinterkollega Elinda. Allting blir mycket lättare med trevligt sällskap.
Elinda hade en stegräknare på sig. Totalt gick vi - enligt den - ca 12 000 steg. Men jag misstänker att den är lite missvisande för det kändes som om vi hade gått det dubbla!
En stegräknare måste jag skaffa mig! Roligt liten pinal det där.

Jag sov med öppet fönster i natt. Det var första gången i år som jag gjorde det. Att kunna ha öppet på nätterna är det första tecknet på att sommaren är i antågande. Och vilken härlig sömn man får av sval och frisk luft.
Sommaren är officiellt här nu.

Bröllopsintervjun. Som jag hade längtat efter den. Det är så rörande att se hur kronprinsessan verkligen strålar av lycka och glädje.

Men VART har TV4 hittat reliken som intervjuade kronprinsessparet? Är han gammal klasskompis med Gustaf V? En fruktansvärt dålig intervjuare! Jag hade skämskudden i ansiktet när han pratade.

Jag njöt när kronprinsessan gav gubbstrutten det onda ögat när han påfluget frågade om prinsessan Madeleine (AB).

Bröllopsintervjun med kronprinsessan Victoria och Daniel visas ikväll 20.00 på TV4. Jag lär behöva ha näsdukar till hands eftersom jag till och med blev tårögd av att se trailern för programmet när kronprinsessan pussar på Daniels hand.
Kärlek är så vackert.

Varje måndagsmorgon har jag bestämt mig för att väga mig och mäta min kroppsvolym. Förra veckan fick jag nästan ett sammanbrott då jag endast gått ner 300 gram i vikt.

Den gångna veckans träning och kosthållning gav bättre resultat: 2,5 kg i viktminskning på sju dagar!

Det känns bättre. Och solen skiner. Det blir nog en bra måndag det här, hörrni!

En man med en ansträngd relation till sin far. En kuvad kvinna som tror på älvor.

När jag har läst hälften av Johan Theorins "Blodläge" kommer jag på mig själv med att fundera över när det kommer att hända någonting. Hela boken är som ett långt förspel inför en grandios final som uteblir.

Thorins två tidigare böcker, "Skumtimmen" och "Nattfåk", bjöd båda på kuslig spänning och var en fröjd att läsa. "Blodläge" är däremot en stor besvikelse. Den enda anledningen till att jag över huvud taget läste klart den var just för att det var Theorin som skrivit den.

Jag lär aldrig känna bokens huvudperson, Per Mörner. Porträttet av honom känns diffust och bristfällig. Intrigen är egentligen fullkomligt obegriplig. Jag får aldrig riktigt grepp om varför personerna i boken reagerar si eller så, eller agerar på ett visst sätt. Theorin lämnar alldeles för mycket i bokens handling till läsarens fantasi.
Mystiken som varit charmig i de två tidigare böckerna, känns nu bara konstlad och tillgjord.

Den stora behållningen i "Blodläge" är Theorins fantastiska förmåga att beskriva miljöer. Det är nästan som om man befinner sig på Öland. Men inte med samma intensitet som tidigare. Texten är seg, och jag tappar ofta koncentrationen när jag läser.

"Blodläge" passerar obemärkt förbi. Theorin kan bättre. Mycket bättre. Det visade han klart och tydligt med sina två tidigare böcker.

Betyg: 1,5 av 5.

Jag kommer att bli riktigt imponerad av mig själv om jag orkar att ta mig ur sängen i morgon bitti. De senaste tre timmarna har jag rengjort balkongräcket (pollen är ett otyg) samt skrubbat trätrallen noggrant med trallrent och vatten (så många gånger faktiskt att jag har tappat räkningen).
Och jag är inte ens klar ännu!

Svetten rinner, jag stönar och stånkar och är klar över en sak: Om jag bara har gått ner 300 gram den här veckan också så kommer jag få ett sammanbrott. På riktigt.

Har tagit "före-bilder" av balkongen. Ska ta "efter-bilder" när trallarna är oljade, räcket målat, balkongmöblerna är på plats och blommorna är planterade.

Dagens första träningspass - en powerwalk på en timme och fyrtio minuter - avklarades nyss i strålande sol och sommarvärme.
Och nu är det dags att fixa balkongen inför sommaren. Det är tillräckligt varmt nu för att olja trallar och måla räcken. Först ska dock allting rengöras noggrant. Det är vansinnigt tråkigt men man har igen det sedan.
Balkongmöbler och blomkrukor får trängas i vardagsrummet under tiden.

Vågar man hoppas på en fantastisk sommardag även imorgon så mitt projekt blir klart i helgen?

När Tre Kronor spelar turneringar har jag som vana att alltid spela på matchresultatet. Jag brukar sätta tio kronor på ett par olika resultat och får i alla fall in ett resultat per turnering. Det är inga större summor det rör sig om utan handlar mer om att sätta lite extra spänning på matchen.
En Sverige-match brukar i regel ge tillbaka tolv gånger pengarna (AB).

Igår vann Danmark över Slovakien med otroliga 6-0 (AB). Det gav 1185,45 gånger pengarna. Hade man då satsat en tia på det resultatet så hade man fått ett bra tillskott i kassan. Hade man varit ännu modigare och satsat en hundring så hade man haft en relativt bekymmersfri sommar framför sig.

Det är ju där jag ska satsa! På det osannolika.

Nu är den läxan lärd.

Min vän och gamla kollega Johanna har börjat att blogga igen. Hon skriver inte bara klokt och välformulerat utan är även en sann rojalist.
Johannas nya blogg hittar ni HÄR.

Ikväll är det ett program om kronprinsessan Victoria och hockey-match mellan Sverige och Tjeckien. SAMTIDIGT! Det är ju precis som "Sophies val"!

Nu går det inte längre. Nu är jag tvungen att erkänna mig besegrad och skaffa mig en ny dator. Den vill inte mer. Den har gjort sitt.
Min högst amatörmässiga tekniska analys säger att det är fläktarna som har givit upp den här gången, eftersom den stänger av sig själv efter trettio minuter (och är väldigt varm). Det är inte ens lönt att försöka åtgärda problemet - det är bara att köpa en ny.
Och det är kanske dags. Snart är min lilla lappis tre år. Inte lång levnadstid på tekniska saker, konstaterar jag lite bittert.
Helgens uppgift blir alltså att leta efter en ny dator. En rosa vill jag ha. Med bling-bling på!

Historisk morgon: Jag var på gymmet istället för att se hemmafixaren Martin på TV. Tack och lov för SVT Play - på så sätt kan man se honom om och om igen.
Imorse talade han om skadedjur. Både dem som finns inomhus och utomhus. Genast fick jag för mig att jag skulle dra ut både kyl och frys och rengöra bakom dem. Han är så inspirerande, Martin!

Och snyggare och snyggare blir han för varje dag som går! Män är som vin - de blir bara bättre med åren. Uppknäppt skjorta hade han idag. Ojojoj...

För er arma krakar som missade Martin i morse, kan avnjuta honom här nedan.

Det är snart mitten av maj och jag har fortfarande inte nattat min täckjacka i förrådet för säsongen. Den har varit välbehövd den senaste tiden.
I morse vaknade jag upp till strålande sol men termometern visade inte på mer än fem plusgrader. I mitten av maj!

Den uteblivna värmen gjorde sig mest påmind igår. Med posten fick jag HMs höstkatalog. Först blev jag lite nedstämd, eftersom det man mest längtar efter nu är att ha på sig nätta sommarklänningar och bikini. Sedan slogs jag av vilket genidrag det faktiskt var!
För när man sitter uppkrupen i soffan och fryser (i mitten av maj!) och tittar igenom katalogen är det just höstkläder man vill ha på sig. Stora tjocka stickade tröjor. Värmande sjalar att lägga på axlarna.
Där jag satt och huttrade igår ville jag beställa massor! Och glädjande för mig verkar "dimrosa" var en av höstens färger.

Egentligen har Anna Grues "Judaskyssen" (Piratförlaget) alla förutsättningar att bli riktigt, riktigt bra. Där finns mord, en hänsynslös och beräknande solochvårare, svikna kvinnor, en dominerande sekt. De ingredienserna skulle tillsammans kunna skapa en fulländad roman.
Men Grue tar i för mycket. Sufflén sjunker ihop på vägen. Hon når inte riktigt ända fram.

Handlingen i "Judaskyssen" kretsar kring solochvåraren Jay. Eller Jakob. Eller Johannes. Eller något annat alias som han väljer att använda. Han charmerar äldre kvinnor, får dem att bli förälskade i honom och lurar av dem stora summor pengar. Ingen av kvinnorna vill förödmjuka sig med att anmäla honom för polisen. Hur pinsamt skulle inte det vara?
En av de bedragna kvinnorna - konstläraren Ursula - ber pappan till en av sina elever att diskret söka efter den spårlöst försvunna kärleken.
Den första gåtan för Dan Sommerdahl att lösa är att finna den charmerande unge mannens rätta identitet.

Grue är väldigt detaljerad i sin text. På gränsen till övertydlig. Det är inte mycket som lämnas till läsarens fantasi. Och väldigt ofta maler texten bara på. Den hade tjänat på en rejäl redigering. Förmodligen skulle man ha kunnat kortat av boken med hundra sidor. Minst.
Styrkan i "Judaskyssen" är den originella intrigen och att man blir känslomässigt engagerad i jakten på den till synes okänslige Jay. Man blir äcklad när man får följa hans perspektiv och får veta hur motbjudande han faktiskt tycker att det är att ha sex med de kärlekskranka kvinnorna.
Och man ömsom lider ömsom blir arg på kvinnorna han lurar. Å ena sidan tycker man att de är naiva och blinda, å andra sidan blir man rörd över deras sökande efter den sanna kärleken. Det är inte svårt att känna empati för deras brustna drömmar.

Man kan nästan ta på känslorna i den här boken, oavsett vem av personerna som visar dem. Man kan känna sorgen och förödmjukelsen som Ursula och de andra kvinnorna måste ha känt. Och Grue är så skicklig att hon till och med får oss att känna medkänsla även för boven i dramat som leker med andras känslor.

En Jehovas vittnen-liknade sekt har en stor betydelse i bokens handling. Och det är alltid kittlande med slutna sällskap. I synnerhet de fanatiska. Där gömmer det sig ofta mycket mörka hemligheter och ondska.

"Judaskyssen" är bra men hade blivit ännu bättre om författaren hade vågat rensa bort ord i texten och inte fallit för frestelsen att låta slutet bli så influerat av Hollywood.

Betyg: 3 av 5.

När man har haft en dag som inte direkt gått i dur, så behöver man muntra upp sig lite. Det gjorde jag genom att beställa biografin av Stephen Davis om Guns´n Roses som nu finns i pocket (och bara kostar 39 kronor att beställa på nätet och passar därför en arbetslös flygvärdinnas plånbok very well).

Av en händelse såg jag en repris i natt av "Celebrity rehab" där den gamla Guns-trummisen Steven Adler är en av... de intagna? "Deltagare" känns lite makabert att använda i sammanhanget även om det ska föreställa en dokusåpa (dock av det något mer tragiska slaget).

Med sorg i hjärtat bevittnade jag skicket som Adler befann sig i. Så totalt förstörd av droger och alkohol.

Börja aldrig knarka, barn! Det finns inga positiva effekter av det. Man blir korkad, ful och paranoid. Om man ens överlever.


På den tiden det begav sig. Innan pace-makers, spruckna bukspottskörtlar, rehab och en oundviklig splittring.

Murphys law regerade det Larssonska hemmet idag (det är förvisso kanske inte så unikt - är man född olycksfågel så är man).
Ribban lades när jag ställde mig på vågen och det visade sig att viktminskningen på en vecka var 300 gram. Redan där skönk humöret drastiskt. Ägnar man sammanlagt 3,5 timme per dag åt att träna och inte äter en kalori för mycket så är 300 gram rena katastrofen i viktnedgång (mötte min kompis Lewin när jag kom hem från min powerwalk och beklagade mig för honom. Den kloka människan sade: "Då kan man lika gärna låta bli!").

När det dagliga byrundan var avslutad skulle jag duscha. Översvämning. När man har så pass långt hår som jag har och dessutom fäller lika mycket hår som jag gör blir det stopp i duschavloppet ganska ofta. Självklart inträffade det stoppet just idag när jag minst behövde det.

Trots att jag bara tappat 300 gram den här veckan så låter jag mig inte nedslås av det utan kämpar vidare. På eftermiddagen kände jag för att äta en mango som mellanmål. Jag hade fem stycken mango i en påse på mitt kombinerade köksbord/kontor.
Tre av frukterna hade ruttnat och saften av dem hade gjorde en gigantisk fläck på min bordslöpare från Den officiella bröllopsserien (samt en stor fläck på själva bordet också, men det gjorde inte lika mycket eftersom jag snart ska måla om det).
Min prinsessduk är helt förstörd!
Jag lovar att min underläpp darrade när jag såg eländet.

Som strössel på glassen så slutade internet att fungera. Ja, egentligen skulle det ju ha gjort det redan i fredags men när humöret ändå var uruselt fick jag börja läsa instruktioner om hur det mobila bredbandet fungerade (inte rätt tillfälle alls).

Och vet ni vad? Jag fick det att fungera alldeles själv! Visserligen fick jag ringa kundtjänst och fråga vart jag kunde hitta pinkoden, men allting annat gjorde jag på egen hand.

Det gjorde mig lite gladare. Och i morgon är det en ny dag.

                                                             Dagens sinnesstämning.

Den gångna veckan har jag ätit exemplariskt. Inga vita kolhydrater, inget onyttigt. Jag har tränat som besatt. Börjat dagarna med långa promenader innan frukost och senare på dagen en strykepass på gymmet.
Resultatet?
Minus 300 gram! På en vecka.

Jag är helt tröstlös.

I morgon bitti ska jag väga mig (jag ska göra det varje måndag morgon tills jag har nått mitt mål). Därför körde jag ett Last chance workout (såsom de gör på "Biggest loser" innan vägning) mitt på dagen.

Det är rena himlariket att träna på helgerna. Det var endast jag och tre pojkar i 20-årsåldern i lokalerna. Bättre förutsättningar för ett träningspass kan man knappast önska sig.

Ja, det var nästan så att jag önskade att jag hade offrat lite tid på att måla lite mascara på ögonfransarna innan jag gick dit...

Det enda som möjligtvis kunde intressera mig en smula igår kväll på TV var hockey-matchen mellan Finland och Danmark (vilket säger en hel del om utbudet på burken en lördagskväll). Jag satt mig i soffan med en bok (håller fortfarande på med Anna Grues "Judaskyssen" som jag hoppas hinna läsa klart idag) med matchen på i bakgrunden.

En match mellan Danmark och Finland bör bara kunna sluta på ett sätt. Danmark är en blåbärsnation i hockey (AB). Det finns knappt några rinkar i landet att träna på för de få spelare som valt att ägna sig åt denna sport.

Igår kväll vann Danmark över Finland med 4-1. Och det var snygg hockey de spelade. Jag var riktigt imponerad. Samtidigt som jag naturligtvis led lite med finländarna eftersom de förmodligen kände sig ungefär som vi gjorde när Sverige torskade mot Vitryssland i OS-kvarten 2002 (ryser fortfarande av obehag vid minnet).

Det finns dem som tycker att hockey-VM är en "ointressant turnering". Igår bevisade danskarna motsatsen. Att en nation som är uträknat från början gör en sådan bragd är ungefär lika stort som om Sverige skulle lyckas kvala in till fotbolls-VM.

Min outfit imorse när jag begav mig ut på min powerwalk (en timme och fyrtio minuter - jag börjar att gråta om det inte syns resultat på vågen på måndag morgon) bestod av bland annat en täckjacka. I maj! Det kändes ganska olustigt faktiskt.
I dag hade jag äntligen samlat tillräckligt med mod för att säga upp medlemskapet på mitt gym! Nu är det visserligen två månaders uppsägningstid och då räknar man inte kalendermånader utan efter autogirot. Så min sista träningsdag där bli den 31 juli. Sedan ska jag byta ställe att träna på.
Det känns faktiskt lite vemodigt, för jag har tränat på samma gym i lite över fem år. Men en förändring av ställe och lokaler kanske bidrar till en nytändning i träningen. Förmodligen kommer det att behövas i mitten av sommaren.

Idag började jag min dag mycket tidigare än igår. Och har hunnit med så mycket mer. Började med en powerwalk på en och en halv timme, sedan hann jag med en sväng till Kista Galleria (skulle bara ha nagellacksremover, men kom ut därifrån med ett nytt nagellack, ett läppglans och ny ögonskugga också - märkligt) innan jag gick till gymmet och körde ett hårt benpass (de har äntligen lagat benpressen på gymmet nu, men det hjälps inte: jag kommer att byta gym. Ska bara säga upp medlemskapet först).

Väl hemma igen (då var jag ganska skakig i benen kan jag säga) så upptäckte jag till min stora glädje att en av mina favoritförfattare - Ann Cleeves - kommit ut med en ny bok. Den var jag bara tvungen att beställa (ibland har jag helt enkelt inte tålamodet att vänta på att biblioteket ska köpa in böckerna jag vill läsa). Och när jag ändå var i gång så beställde jag även Marian Keyes senaste.

Så när jag summerar dagen så här långt, kan jag konstatera att jag har gjort av med en massa pengar. Så det kan bli.

Jag tog sovmorgon imorse. Eller tog och tog. Det bara blev så. Vilket naturligtvis inte låg i planerna för min dag alls. Jag har varit stressad sedan jag steg upp.

Bland det som fanns på min "to do"-lista idag var att säga upp medlemsskapet på det gymmet där jag tränar nu. Jag gick och peppade mig själv på förmiddagen med att sjunga på ABBAs "Knowing me, knowing you": Breaking up is never easy, I know, but I haaaave toooo goooo...
Fast när jag kom fram till gymmet fegade jag ur (jag är inte bra på avsked). Jag gör det imorgon istället.

Det är ju faktiskt en dag imorgon också. Och den kommer att starta mycket tidigare.

Vid lunchtid idag packade jag ner mitt lilla "Hello Kitty"-paraply (det håller humöret uppe när det regnar) i Pradaväskan (ok, kanske inte äkta men det står Prada på den) och begav mig in till Södermalm för att äta tillsammans med min goda vän Tomas.

I Götgatsbacken såg jag att det gnistrade till och jag drog med mig arma Tomas in på "Glitter". Där hade de en hel kollektion med smycken prydda av prinsesskronor. Samt en JÄTTEFIN tiara (har ännu inte införskaffat mig någon till den 19 juni).

Och vet ni vad? Jag lät bli att köpa dem. Tyder inte det på karaktär? Visserligen kommer jag ju att köpa både tiaran och smyckena så småningom, men ändå!

Inte nog med det: Sedan möter vi upp en annan kompis - jätteduktiga fotografen Hasse - för att fika på Hornsgatan. Och vad får jag då se i ett skyltfönster om inte gardinlängder med svenska flaggan på.
Åhhhh.... Kan man ha några mer passande gardiner uppe på kronprinsessans bröllopsdag?

Dem kommer jag ju förmodligen också att köpa. Men just idag hade jag karaktär nog att motstå.

Nja, skratten kommer inte lika ofta i "En shopaholic i väntans tider" av Sophie Kinsella som i de tidigare fyra om den shoppingglada Becky.

Becky är gravid och har lyckats bli kändisgynekologen Venetias patient. Det visar sig dock att Venetia är en före detta flickvän till Beckys make Luke. Och det räcker för att få igång Beckys redan så livliga fantasi.

Visst innehåller "En shopaholic i väntans tider" samma varma humor som i de tidigare böckerna. Och jag gillar Becky för hennes kreativitet och påhittighet. Trots att hennes fantasi ibland skenar iväg lyckas hon alltid styra upp kaoset hon skapar med sitt stora hjärta och förmåga att se möjligheter i det omöjliga. Hennes positiva livsinställning smittar verkligen av sig.

Underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.

Betyg: 2 av 5.

För ett par månader sedan lovade jag (till alla mina manliga läsares stora glädje) att göra en utvärdering av Sally Hansens nagelprodukter.
Problemet jag har med mina naglar är att de skivar sig och man kan skala av dem som bananer.
De senaste månaderna har jag testat tre av Sally Hansens produkter: Diamond strength - instant nail hardener, Miracle cure samt Cutice and nail oil.

Nu kanske inte testet blir det mest rättvisa eftersom jag inte har vistats i ett flygplan på nästan en hel månad. Flygplansmiljön är nämligen rena döden för naglarna. Dels på grund av den extremt torra luften (naglar behöver fukt), dels på grund av att det finns gott om tillfällen i arbetet ombord att faktiskt slå av dem.

Men trots att omständigheterna nu är till naglarnas fördel, vågar jag ändå påstå att Sally Hansens produkter är det bästa jag någonsin testat för naglarna. Inte nog med att de ger ett bra resultat - de är även prisvänliga och lätta att få tag på (de finns i Kicks sortiment).

Jag har alltid med mig nagelolja. I synnerhet när jag flyger (det är lika viktigt att ha med sig som uniformen). Jag fick mina kollegor att börja använda olja på naglarna också. Vi masserade frenetiskt in oljan på våra pauser.

Självklart kräver naglar och nagelvård tid och omtanke. Men det är värt det. Händer och naglar är mer i folks blickfång än vad man kan tro.

Och kom ihåg:

NAGLAR ÄR INTE MAT - DE ÄR EN UTSMYCKNING.

Imorgon är det sista dagen jag har hemtelefon. Samt ADSL. Därefter ska jag börja använda mobilt bredband (som jag redan har betalat för i tre månader).
Saken är den att jag tog ur den lilla manicken ur förpackningen för flera månader sedan för att undersöka hur jag skulle använda den. Men instruktionerna var skriva på ett så invecklat sätt att jag lade allting åt sidan. Sedan har tiden bara runnit iväg.
Jag medger att min framförhållning inom just det området varit dålig, men det löser sig väl.

Hur som helst så kommer jag inte att sakna min hemtelefon. Inte ett dugg. De flesta telefonförsäljare lyckades jag bli av med, men tydligen kan man inte spärra samtal från diverse statistiska undersökningar. Och dessa människor ringer alltid på kvällen när jag står och lagar mat.

Nu är det slut med det. Jag ser fram emot en helt mobil tillvaro.

Inleder dagen med en powerwalk på en timme och fyrtio minuter. Varenda sekund av den promenaden värkte min hälsena. Varenda sekund.
En sådan start på morgonen lägger ribban.

Väntar otåligt på posten. Behöver mitt arbetsgivarintyg så jag kan skicka in det till a-kassan så jag kan få pengar innan jul.
Posten kommer. Inget arbetsgivarintyg (trots att jag varit arbetslös i femton dagar).
Ringer min förra arbetsgivare för att efterlysa arbetsgivarintyget (bara det gjorde mig enormt irriterad, eftersom jag anser att jag inte ska behöva JAGA efter det). På lunch.
Blir ännu mer irriterad eftersom jag faktiskt har annat att göra än att jaga papper som borde komma med automatik (i synnerhet när jag begärde detta för två veckor sedan!).
Lönetanten tillbaka från lunch. Meddelar att arbetsgivarintyget är utskrivet och ivägskickat i slutet av förra veckan. Det borde komma imorgon eller på onsdag.
Vart har det varit under tiden? På Månen?!

Haltar iväg till gymmet. Ska köra ben. Eftersom själva gymsalen har bantats ner till hälften så finns det numera bara EN benpress. På den har det i fyra dagar suttit en lapp som meddelar att maskinen är ur funktion.
I receptionen står det två personer, en kille och en tjej. Jag frågar om status för lagningen av benpressen (det kan ju inte ta fyra dagar att laga en benpress - är den så pass trasig är det bara att köpa in en ny!).
Killen och tjejen i receptionen börjar - på fullt allvar - att diskutera VEM som har satt upp lappen. En sådan diskussion står jag ut med i fem sekunder innan jag får kortslutning.
Jag var tvungen att förklara att jag fullständigt SKITER I vem som har satt upp lappen om att maskinhelvetet är trasig - jag är bara intresserad av NÄR den blir lagad. Sedan var jag också tvungen att informera dem om hur OPROFFSIGA de var som - inför en kund - skyllde detta på en timanställd som inte berättat att maskinen var trasig. Det är faktiskt inte så jävla svårt att se om man lyfter arslet från receptionen och inspekterar gymsalen.

På väg hem var det förseningar på SL. Idag var orsaken "elfel" (min favoritursäkt till förseningar är annars "lövhalka" - som om det vore något helt unikt att träden i landet släpper sina löv på hösten).

Och det är självklart att det är just en sådan här dag som man - osminkad med tofs i håret och träningskläder och ett ganska aggressivt ansiktsuttryck - ser Mr Big (som dessutom ser mig också). Det händer aldrig annars. Men idag av alla jäkla dagar, då!

Ett av mina projekt nu när jag går utan arbete (jag måste vara sysselsatt!) är att komma i bättre form. I en vecka nu har jag kört hård diet och träning. Dessvärre tänkte jag inte på att väga mig innan jag började men från och med nu ska jag väga mig varje måndag morgon. Och kolla min vilopuls.
Imorse var vilopulsen 56 BPM. Det är faktiskt riktigt bra. Mycket bättre än vad jag hade förväntat mig eftersom jag har inbillat mig att min kondition har blivit så mycket sämre det senaste halvåret.

Egentligen är jag mer intresserad av min kroppsvolym än själva vikten, så därför kommer jag även att mäta mitt omfång en gång i veckan. Det är egentligen där man ser de mest effektiva resultaten vecka för vecka.

Träningen idag har bestått av en powerwalk innan frukost samt ett core-pass mitt på dagen. Det kommer jag att känna av imorgon bitti. Det var väldigt länge sedan sist.

Efter att ha läst två starka kriminalromaner i följd, tyckte jag att det var dags för lite "lättare" litteratur. Valet föll då på del fyra om den shoppinggalna Becky Bloomwood (eller Brandon som hon faktiskt heter i efternamn sedan bok nummer tre), "En shopoholic får en syster" av Sophie Kinsella.

Som titeln avslöjar dyker en okänd halvsyster till Becky upp. Den naiva och godhjärtade Becky välkomnar systern med öppna armar, eftersom hon känner sig lite ensam efter att bästa väninnan Suze skaffat sig en annan kompis då Becky varit ute på sin smekmånad i tio (!) månader.
Becky ser framför sig hur hon och den nyfunna systern kommer att bli själsfränder, sitta på dyra kaféer och dricka latte och shoppa tillsammans på Harrod´s.
Dessvärre visar det sig att systern är Beckys raka motsats - hon är sparsamheten personifierad.

Styrkan i Kinsellas böcker ligger i de rappa replikerna, den varma humorn och det flytande språket. Samtliga böcker jag har läst av henne är lättlästa och bjuder på mycket underhållning. Man kan inte låta bli att tycka om den något ansvarslösa Becky. Hon vill alltid så väl även om det blir lite omständigt när hon är i farten. I slutändan lyckas hon på något sätt alltid ordna upp det kaos hon skapar (som sig bör i en bra chick-littbok).

Perfekt sommarläsning i hängmattan.

Betyg: 3 av 5.

För cirka tolv dagar sedan var jag på en jobbintervju som flygande för ett norskt flygbolag. Jag tyckte att intervjun gick riktigt bra och jag fick en bra kontakt med kvinnan som hade den. Kursen skulle börja den 17 maj.
Sedan hörde jag inget mer. Förrän härom dagen då en vän som redan fått plats på kursen meddelade att hon fått beskedet att kursen var inställd.
Ok, tänkte jag. Synd, men då behöver jag åtminstone inte gå och fundera längre utan kan söka mig vidare.
Idag fick jag ett samtal av den trevliga kvinnan som intervjuade mig. Hon ville bara tala om att norrmännen ställt in kursen som jag hade blivit antagen på.
Norrmännen gör verkligen sitt bästa i år för att inte vara på god fot med mig.

Man har en enorm disciplin om man ställer väckarklockan på sju en söndagmorgon för att ge sig ut och promenera. Men det gjorde jag imorse. Det är verkligen inte alls skönt ute vid den tidpunkten på dygnet men man får en extra dos energi sedan resten av dagen.
Självklart har jag hunnit med en sväng till gymmet idag också.

Därför har jag inte hunnit att uppdatera bloggen så mycket i helgen. Jag har helt enkelt ägnat mig åt mig själv och mitt välbefinnande.

Vissa dagar är man mer nöjd med sig själv andra. Just nu har jag ett belåtet leende på läpparna. Imorse tog jag en powerwalk i storm (jo, det blåste något helt bedrövligt) på en timme och tjugo minuter (och tro mig när jag säger att jag fick kämpa med varenda steg för att komma framåt).
Inte nog med det. Sedan drog jag till gymmet och körde rygg, biceps och mage.
Nu är jag nöjd med mig själv.

De första tjugo sidorna av Elly Griffiths "Janusstenen" har jag lite problem med att boken är skriven i presens. Men det släpper efter ett tag då jag inser att det inte är något hinder - det är bara ovant. Det är väldigt sällsynt att spänningsromaner skrivs i sådant tempus.
Istället blir jag nästan förtrollad över Griffiths berättelseteknik. Hon använder inga blodiga eller makabra detaljer för att skapa spänning. Hon förlitar sig helt på att intrigen håller ändå och det gör den. Emellanåt har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Griffiths har en behaglig rytm i sitt språk, miljöbeskrivningarna är fantastiska och persongestaltningarna är riktigt underhållande.

Genast blir jag väldigt förtjust i bokens huvudperson, arkeologen Ruth Galloway. Hon är så långt ifrån den traditionella bilden av romanhjältinnor man kan tänka sig: en överviktig ensamvarg i fyrtioårsåldern som lite oväntat blivit gravid.
Ruth blir kallad som arkeologisk expert till en utgrävning i Norfolk där man hittat ett skelett. Hennes första teori är att det är ett människooffer till guden Janus. Snart hittar man även kvarlevor efter ett barn vid en byggarbetsplats.
Tillsammans med kriminalkommissarien Harry Nelson börjar Ruth att misstänka en koppling till romersk mytologi.

En extra kryddning till bokens charm är att Nelson är den som är pappa till barnet som Ruth väntar. Men Nelson är lyckligt gift och har redan två döttrar.

"Janusstenen" är en högst originell spänningsroman. Jag kan inte undgå att göra vissa paralleller mellan Elly Griffiths och Ann Cleeves vars böcker utspelar sig på Shetlandsöarna och där miljön utgör en stor del av handlingen.

Betyg: 4+ av 5.