Maria L

Jag följde CSI Miami slaviskt i början. Nu är det flera år sedan jag såg serien. Jag antar att man tröttnar till slut. Men Horatio Caine kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jag minns speciellt ett avsnitt. I slutscenen sitter Caine och håller en liten pojke - vars mamma blivit mördad - sällskap på en bänk. Pojken ska tas hand om av sociala myndigheter. De sitter och småpratar en stund och till slut säger pojken till Caine att han inte behöver sitta där och vänta med honom. Caine svarar då:

There´s no place I´d rather be.

En sån man vill jag ha. En Horatio Caine. Som inget hellre vill än att vara vid min sida.

Jag sov ovanligt länge imorse. För att vara mig alltså.
Därför blev det lite stressigt på morgonen att hinna få i sig frukost, borsta tänderna och packa träningsväskan innan jag drog iväg till gymmet.
Hann nog inte att känna efter hur jag mådde.

Körde axlar, biceps och spinning på förmiddagen. När jag kom hem frös jag något vansinnigt, jag har feber och det känns som det är sandpapper i halsen när jag sväljer.

Jag har inte tid med detta nu. Inte alls. En förkylning ligger inte inplanerat i min tidsbudget. Den ska vara borta tills imorgon!

På lördagarna köper jag Aftonbladet. Tidningen alltså. Och det av en enda orsak: Alex Schulmans krönika. Det är en härlig ritual jag har. Tar en kopp kaffe, läser krönikan, hans listning av veckans "finaste" och "otyg".

Bläddrar naturligtvis igenom resten av tidningen också. Idag var Lördagsintervjun med Ola Rapace. En skådespelare - som i mina ögon - är oerhört begåvad och mångsidig.
Efter att ha läst några rader av intervjun kommer frågan:

Du dömdes för ringa narkotikabrott för en vecka sedan. Hur ser du på domen?

Ola svarar: Jag ser det som en pr-kampanj från krogkommissionen. Varför tror du att det väljer ut mig? Jag kan gärna sponsra deras pr-kampanj med några dagsböter, de verkar behöva pr. Det är skit samma.

Det är så trist när kändisar blir offer för krogkommissionens pr-kupper!
Eller hur tänkte han nu??

Årets första - för mig - synliga mygga gjorde mig alldeles nyss sällskap i köket.

Jag föredrar tussilago som vårtecken. Jag är allergisk mot myggor. Jag får inte små frenetiskt kliande bett. Jag får stora, svidande bölder och mina attackerade kroppsdelar kan öka något groteskt i storlek.

Jag tillbringade nästan fyra månader i Palma i somras. Tydligen var de då invaderade av en ovanligt giftig sorts mygg. Jag har två ärr kvar på benet som minne av det. Och mitt högra lillfinger kommer aldrig mer att bli sig likt. Av ett ynka myggbett blev det lilla fingret blålila och sved så mycket att jag fick gå upp på nätterna och svalka av med iskallt vatten.

Årets första mygga gick en brutal död till mötes...

Jag försökte att gå in mina nya skor imorse under en powerwalk på 1,5 timme. Gick så där om jag ska vara ärlig. Tack och lov inget skoskav, men tårna på vänster fot kände sig inte alls hemma ännu. Haltade hem sista vägen med ett sammanbitet ansiktsuttryck.
Jag är född i Fiskarnas tecken och då har man känsliga fötter. Så är det bara. Ska stoppa de arma fossingarna i ett fotbad ikväll.

Sedan blev det spinning mitt på dagen. Har bestämt mig för att ha dagar nu som bara ägnas åt kondition.

Kvällens middag blev fullkornspasta med en sås gjord på aubergine, lök, vitlök och tomater (vegetariskt som sig bör på Långfredagen). Gratinerade i ugnen tillsammans med ruccola och parmesanost.

Solen är tillbaka!

Det är mycket lättare att ge sig ut på en powerwalk när det inte regnar och är grått.

Eftersom jag varit så ordentlig med min träning den senaste tiden, belönade jag mig själv igår med att köpa lite nya träningskläder och en par nya promenadskor. Det borde jag ha gjort för länge sedan, eftersom de dojjorna som har har traskat omkring i har sjungit på sista versen en längre tid.

Så idag ska jag testa mina nya. Fruktar det lite, för det brukar ta lång tid för mig att gå in skor. Aj aj. Kanske återvänder hem med skoskav?

Du sa de orden till mig när vi sågs. Så där i förbifarten. Istället för "hej då".

You hang in there, girl...

Jag upprepar dem för mig själv om och om igen. Som ett mantra.

You hang in there, girl...

Mona Sahlin - drottingen av klavertramp - uttryckte sig en gång att "det var häftigt att betala skatt". Jag delar varken hennes åsikt eller politiska ställning men självklart är jag beredd att betala en del av min inkomst i skatt. Fram till nu. Jag vill skriva mig i Monaco med omedelbar verkan.

684 800 kronor av våra skattepengar har gått till att få hem Annika Östberg. Som är dömd för mord ("first degree murder") i amerikansk domstol. Spontant känner jag att dessa pengar kunde ha gått till någonting annat.
Men detta besked glädjer mig också. För jag vet att inte en enda icke-royalist kommer nu våga kritisera kostnaden för kronprinsessans bröllop.

Dagens Man Med Ryggrad blir Aftonbladets Oisín Cantwell som i en artikel idag tar bladet ur munnen och vågar kritisera medias granskning kring Östberg under åren. Vilken snedvriden bild av henne media faktiskt har gett oss. Hon har framställts som ett oskyldigt offer som befann sig vid fel plats vid fel tillfälle.
Vilket nu - när vi har betalat 684 800 kronor för att få hem henne - visar sig inte stämmer. Hon är dömd för två mord och ett dråp. Det är ganska stor skillnad på att vara dömd för "medhjälp" och vara "oskyldig".

Kanske kommer det någonting positivt ur denna historia. Vi kanske blir mer kritiska själva när det gäller media och vågar ifrågasätta mer. Sväljer inte allting med hull och hår. Vi kanske kommer att tänka oss för både en och två gånger innan vi skriver på protestlistor till följd av snyfthistorier.
Men det var en kostsam läxa att lära sig.

Nu ska vi dessutom betala Östbergs "vård" och återanpassning till samhället.
Monaco, here I come!

Alla människor är olika.
Vi har olika moral, humor, värderingar, bakgrund, social förmåga, politisk ställning, religiös uppfattning, åsikter, utseende.
När man väl insett detta faktum - och respekterar att alla inte är stöpta i samma form - så är vi ett steg närmre världsfred.

Vi som individer är också olika och unika när det gäller kosthållning och vad som fungerar för oss när vi vill gå ner i vikt. Därför slår jag dövörat till när det ska debatteras om vilken diet som är mest effektiv, eller vad som är "rätt och fel".

Det finns inget "rätt eller fel".

Flera tusentals människor har t ex världen över gått ner åtskilliga kilon med Viktväktarna. De har gett ut flera kokböcker och stöttar sina medlemmar med möten. Helt underbart, för vid en viktminskning behöver man all uppmuntran man kan få. Skulle dock jag följa Viktväktarnas koncept så skulle jag väga 200 kg.
Det har ingenting med att göra att deras koncept är "fel". Den passar bara inte mig eller min kropp. Men lyckligtvis är den framgångsrik för andra.

Efter att ha provat på drygt en miljard olika dieter under åren - med resultatet att min vikt gick upp och ner som en jojo - så satte jag mig ner en dag och gjorde ordning min egen. Som fungerade för mig. Det är inte alls säkert att den är lika effektiv för andra.

Jag inspirerades av Atkins-metoden (kontroversiell och omdebatterad) och GI-metoden (mer accepterad och snällare). För att sammanfatta den kort så tog jag bort ALLA vita kolkydrater ur min kost. Som vitt ris, vit pasta och potatis (som var det svåraste av allt för jag älskar verkligen potatis i alla dess former).
Jag åt lite men ofta. Fem mål om dagen. Var tredje timme tuggade jag på någonting. Fördelen med det är att man inte blir vrålhungrig mellan huvudmålen och att ämnesomsättningen håller igång.

Planering är a och o i en diet. Jag stod på söndagarna och gjorde matlådor till hela veckan. Då har man mat färdig och luras inte att köpa någonting onyttigt och snabbt när hungern gör sig påmind.

Det räcker dock inte med att ändra sin kost. Man måste motionera. Så är det bara.

Motion har många fördelar. Man minskar inte bara i vikt, utan man mår också bättre rent psykiskt. För att inte tala om kroppsligt. Hur många människor som sitter på kontor får inte problem med axlar och rygg på grund av för svaga muskler?
Man behöver bara hitta den träningsform man själv trivs med. Gillar man inte att gå på gym, så kanske man istället tycker om att jobba i trädgården. Eller simma, promenera med hunden, någon lagsport.

Powerwalks innan fruktost har gjort underverk för mig. Ingenting får igång min förbränning som det. Jag kombinerar mina morgonpromenader med spinning och styrketräning. På så sätt får jag både bra kondition och ökar min muskelmassa.

Som person är jag väldigt disciplinerad och det har också varit en stor hjälp. Men man behöver inte ha den egenskapen för att lyckas. Man ska bara hitta det som fungerar för en själv.

Jag gick ner 45 kg på 14 månader. Sedan har jag av olika anledningar gått upp några av dem. En envis axelskada och oregelbundna arbetstider bidrog bland annat till detta.
Men nu är jag på gång igen!
Och jag är väldigt motiverad.

LOST på tv igår kväll. Veckans höjdpunkt. Nu är man inne på säsong 5. Det är väldigt förvirrat för mig, för det är en hel säsong som jag inte har sett.
Men det löser sig nu. Nu är boxen med säsong 4 nedsatt i pris så pass mycket att jag tyckte det var värt att köpa den. Beställt. Kommer nästa vecka.

Jag låg och kollade på morgon-tv imorse. Både SVT och TV4. Alex Schulman skulle vara med i bägge kanalerna och det kunde jag ju bara inte missa.
Huvudnyheten imorse handlade om Annika Östbergs ankomst till Sverige. Jag kände mig faktiskt lite illa till mods. För man rapporterade ifrån Örebro flygplats som det vore en hjälte vi välkomnade. Ungefär som när man möter Tre Kronor när de tagit ett hockey-guld. Det kändes som om media var ett steg ifrån att vilja visa upp Östberg på Medborgarplatsen för att mottaga folkets jubel.
Dessutom blir jag lite rädd över att man ska tycka att detta är en "seger för rättvisan". Som om det vore det mest naturliga i hela världen att ta tillbaka svenska medborgare (är hon ens det?) som begått fasanfulla brott i andra länder.

Jag har en nyfunnen respekt för Leif GW Persson. Mannen som sade att min favorittjej i deckardjungeln - Camilla Läckberg - "skriver som Nicke Lilltroll pratar" återhämtar förlorade poäng i dagens Aftonbladet där han skriver att Östberg särbehandlas. Jag beundrar människor som vågar avstå från att vara politiskt korrekta.

Själv kommer jag att kräva större bidrag från mina skattepengar till kronprinsessans bröllop nästa sommar. Så det så!

Min mamma är inte ett dugg troende. Inte alls. Hon är så otroende att hon ojjar sig lite och funderar över vad hon har gjort för fel i sin uppfostran som har fått en dotter som tror på Gud. Som dessutom valt att bli katolik. Som är en sträng tro.

Häromdagen deklarerade jag att det inte blir något kött av något slag på Långfredagen. Jag möttes av tysnad. Försökte lirka med henne och förklara att det däremot på Påskdagen blir rejält firande istället och frågade om hon hade lust att följa med mig på högmässan då.

Det ville hon inte. Jag misstänker att hon bojkottar mässan i protest för att hon inte får äta kött på fredag.

Man vänjer sig fort.
Efter drygt en vecka med klarblå himmel och sol så tror jag att det ska vara så konstant. Att det aldrig mer kommer att bli mulet, regna eller bli kallt.

Idag är det dock det.

Jag hade planerat en lååång powerwalk innan frukost idag. Men känner mig väldigt oinspirerad när solen gömmer sig. Det blir spinning på lunchen istället.

Jag har lagt chiclit-boken Luftslott åt sidan. Igen.

Nu har jag dock en teori om varför jag inte tycker om den. Huvudrollsinnehavaren (som i denna genre av böcker alltid är en kvinna) är skofetischist. Där har vi det!
Under 2000-talet har alla kvinnliga "förebilder" förvandlats till skofetischister. Som den berömda Carrie från Sex and the City. Det har blivit populärt att vara besatt av skor. Och det är en accepterad böjelse.

Att köpa ett par nya pjuck är botemedlet till allt.

"Min kille har dumpat mig!"
"Gå och shoppa ett par nya skor så mår du mycket bättre sen."

"Jag har huvudvärk."
"Ett par nätta vårsandaletter lindrar det."

Jag gillar också fina skor. Och framför allt stövlar.
Men jag inser också att de varken lindrar smärta eller skänker lycka.
Det är skor helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Den enerverande snubben med minnesförlust på Folksam, gjorde en kalkyl till mig sent igår eftermiddag. Folksam tänker stå för 13 000 av försäkringen. Han vill att jag ska stå för 44 000.

Kyss mig i arslet! Det kommer inte att hända.

Jag har helt missat poängen med att ha hemförsäkring hos Folksam. Tidernas mest onödiga utgift?

Humor slår utseende om tjejer får välja. Egentligen ingen överraskande nyhet eller revolutionerande reslutat. Men det gör mig glad att 60% av de tillfrågade tjejerna valde just humor som viktigaste egenskap hos en partner.

Jag älskar män med humor! Och självdistans. De har mig redan "at hello".

Dock måste man ha samma sinne för humor har jag upptäckt. Jag har väldigt grabbig humor och det är jag medveten om. En del killar försöker att förfina sin normalt råa humor för att anpassa den till "kvinnlig nivå". Lägg av med det! Det ger mig en släng av anorexia och jag vill kräkas.
Fjantiga män dissar jag direkt. Blir till och med lite irriterad över dem som anstränger sig för mycket.

Velighet är också ett bombsäkert preventivmedel. Män har skäggväxt, hår på bröstet och är rakt på sak.

Nu vet ni det, grabbar!

Jag har aldrig läst en bok av Björn Ranelid. Jag kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Han har - för att utrycka det milt - gjort ett ganska märkligt intryck på mig. Har sett honom i debattprogram och i intervjuer och framför allt när man gjort parodi på honom. Vilket är tacksamt att göra.

Alex Schulman (som Ranelid vid ett tillfälle kallat "kloakernas slussväktare") publicerade för ett par veckor sedan en intervju han gjort med Ranelid på sin humorsajt 1000apor.se. Eftersom det just är en humorsajt så visste man inte riktigt om denna intervju gjorts på riktigt eller om den var konstruerad som ett humorinslag. Det kunde nämligen ha varit det.
Ranelid börjar nämligen varje svar med "jag". Och kan inte sluta att framhäva sig själv. Vilket blir komiskt.

Igår skulle jag leta upp en titel på en bok skriven av Ranelid på nätet (för att kunna lösa ett korsord). Jag kom in på hans hemsida. Och det var då jag förstod att Schulans intervju inte alls var ett skämt. Ranelid börjar alla sina meningar med "jag" på hemsidan också och listar allt han har åstakommit. Omedvetet framställer han sig själv som självgod och narcissistisk. Och totalt humorbefriad. Noll självdistans.

"Jag"-människor skrämmer mig. Fast jag har roligt åt dem.

Ranelid ska vara med i nästa säsong av Stjärnorna på slottet. Jag kommer att sitta bänkad. Varje avsnitt!