Maria L

Utan tvekan kommer kronprinsessan Victoria att vara den mest omskrivna och fotograferade kvinnan i landet under 2010. Främst med anledning av det efterlängtade (och omdiskuterade) bröllopet den 19 juni.
Att Herman Lindqvist hyser ett genuint intresse för den kungliga historien i Sverige - samt besitter en enorm kunskap i ämnet -  är det nog ingen som opponerar sig emot.

Lindqvist bok om vår blivande regent - "Drottning med tiden" - är ett kärleksfullt och varmt porträtt som bygger på timslånga samtal mellan honom och kronprinsessan. Öppenhjärtligt berättar hon om sin dyslexi, sin uppväxt och självklart om kärleken till Daniel Westling. Boken är generöst illustrerad med bilder från dagen hon föddes fram till födelsedagen förra året då hon för första gången fick fira den offentligt med Daniel vid sin sida.

"Drottning med tiden" är en självklarhet för oss rojalister att läsa. Men framför allt för dem som anser att kungahuset bara är en utgift.

Betyg: 5 av 5.

Under tiden jag läser Veronica von Schencks debutdeckare "Änglalik" får jag för mig att den är skriven av en åttondeklassare. Alla klyschor man kan förvänta sig finnas med i en spänningsroman är där: huvudrollsinnehavaren - den kvinnliga profileraren Althea - har enormt många privata issues som ska ältas sida upp och sida ner, hon kan inte laga mat (det ska inte moderna karriärskvinnor kunna - det strider av någon anledning mot feminismen), självklart hamnar hon i säng med ansvarige polisen för utredningen.

Jag vet inte ens om "Änglalik" kan hamna under kategorien "spänningsroman"/"kriminalroman" över huvud taget, eftersom själva deckarintrigen glöms bort och von Schenck koncentrerar istället handlingen till huvudpersonens ångest över det förflutna och hennes funderingar.
Dialogen är ibland lika löjlig och skrattretande som från ett avsnitt av "CSI" och von Schenck är så övertydlig i sin text att jag på var och varannan sida misstänker att hon tror att hennes läsare är förståndsbegränsade.

Det blir aldrig spännande. Det blir aldrig bra. Det blir bara olidligt dåligt.

Betyg: 1 av 5.

Lara är en föga framgångsrik headhunter som precis har blivit dumpad av sin pojkvän. Någonting som hon själv har svårt att acceptera. En dag hemsöks hon av en nyligen bortgången släkting som ber Lara att hitta ett försvunnet halsband.

På fullt allvar är det där upptakten till Sophie Kinsellas "Flickan från tjugotalet". Kombinationen av chick-litt och söt spökhistoria kryddad med lite sensmoral är inte helt lyckad. Det blir lite kaka på kaka och första halvan av boken påminner om en gammal Nils Poppe-buskis.
Sedan tar den sig något, främst på grund av sina kvicka och humoristiska dialoger. Men själva historien får underkänt.

"Flickan från tjugotalet" är en banal parantes och Kinsella har skrivit annat som är så mycket mer värt att lägga ner tid på. Den går obemärkt förbi men fungerar alldeles utmärkt om man inte vill ha för mycket intellektuell stimulans.
Annars kan man låta den vara oläst.

Betyg: 1,5 av 5.

Två små barn och deras filippinska mor hittas med halsarna avskurna i deras hem i Hammarby sjöstad. En lägenhet som en svartarbetande städerska omöjligen kan ha råd med. Barnens far, en deprimerad förtidspensionär, är en av de misstänkta för dådet.
Den surmulne polisinspektören Einar Eriksson har dessutom försvunnit spårlöst. Just när hans medarbetare behöver honom som mest för att lösa de fasansfulla morden.

"Vyssan lull" är Carin Gerhardsens tredje bok i "Hammarbyserien", där vi får följa kriminalkommissarie Conny Sjöberg och hans kollegor. Gerhardsen växer med uppgiften - för varje bok blir intrigen tätare och hennes förmåga att knyta ihop många trådar är rent av imponerande.
Som en röd tråd genom alla tre böckerna är Gerhardsens förmåga att hålla sina läsare på helspänn från allra första sidan och att upplösningen är allt annat än förutsägbar.

Tempot på språket är högt, detaljerna många men ingenting lämnas åt slumpen. Gerhardsen är mycket noggrann i uppbyggnaden av sina böcker. Det märks framför allt på sättet hon galant knyter samman historier.
"Hammarbyserien" ska läsas i kronologisk ordning, annars riskerar man att gå miste om mycket av Gerhardsens briljans.

Jag vågar även påstå att Gerhardsen är snäppet modigare än samtida författare i samma genre, då hon tar sig an det otäcka i samhället, det vi oftast blundar inför. Det vi inte vill se.
Otåligt väntar jag nu på del fyra.

Betyg: 4 av 5.

Wallander blir morfar. Wallander missköter sin diabetes. Wallander oroas över sina återkommande minnesluckor. Wallander glömmer sitt tjänstevapen på en krog. Wallander har ett one night stand. Wallander tappar en plomb. Wallander lämnar hunden hos grannen. Wallander privatspanar efter sin dotter Lindas försvunna svärföräldrar.

"Den orolige mannen" är Henning Mankells allra sista bok om Kurt Wallander. Det blir ett bokslut som havererar i en spretig soppa med så många oväsentliga scener att hela historien blir sorgligt långtråkig.
556 sidor hade utan svårighet kunna ha kortats av till hälften och Wallanders uppgörelse med varenda detalj i hela hans liv blir bara för mycket.

Spänningen uteblir totalt. Istället blir "Den orolige mannen" en studie i oväsentligheter. Man får tillfälle att reta sig på petitesser som att en så etablerad författare som Mankell släpper ifrån sig en bok där han skriver "dom" istället för "de" och "dem".

Måhända är det så att Mankell själv känner att Wallander-cirkusen har gått över styr och därför väljer att knyta ihop säcken och säga farväl. Samtidigt känner jag att vår kära fiktiva kommissarie förtjänade ett värdigare avsked. Han har ju ändå en ganska stor plats i svenskarnas hjärtan.

Betyg: 1 av 5.

Jag känner mig lite kluven till Katarina Wennstams uppmärksammade och omtalade (samt överhypade) roman "Alfahannen". Jag vill så gärna skriva att den är ett viktigt inlägg när det gäller våld mot kvinnor men kan inte. Den är enkelt skriven på ett torftigt språk och persongestaltningarna är så ytliga att jag inte blir berörd eller känner sympati.
Wennstams intention med boken är förmodligen att skapa en debatt kring det sexuella utnyttjandet av kvinnor i "mansdominerade" yrkesgrupper, men min fundering blir istället vad orsaken är till att kvinnor tenderar att falla för dessa "alfahannar". För de får - som boken också påtalar - alla tänkbara varningssignaler.

I "Alfahannen" är det film- och teatervärlden som står i fokus. Eller rättare sagt, en av Sveriges mest populära manliga skådespelare som fått det makabra namnet Jack Rappe och beskrivs som en kvinnokarl (på det sättet som militanta feminister skulle beskriva en sådan). Han har ett rykte om sig att inte behandla sina unga älskarinnor så väl, men det är inte förrän han utsätts för ett våldsbrott själv som dessa rykten om hans beteende kommer fram.
Den andra huvudrollspersonen är den unga Emma, en lovande nybörjare i branschen. Hon är den senaste i raden av Rappes kvinnor och också den som sedan åtalas för ett dråpförsök mot honom.

I och med att Wennstam inte låter läsaren lära känna bokens gestalter lämnas man kvar med flera frågeställningar: Vad är det som har bidragit till Rappes okänslighet och oförmåga att känna empati? Vad gör honom så oemotståndlig för kvinnor trots att han uppenbarligen behandlar dem illa? Vad är det som får kvinnor att förlåta en sådan person gång på gång?
Handlingen blir nästan ologisk på grund av det fattiga språket. Särskilt spännande blir det aldrig heller. Tvärtom blir boken ett antiklimax. Den faller platt.

Däremot är jag tacksam över att Wennstam har den goda smaken att inte peka ut specifika levande personer - som ryktet säger - för att uppmärksamma sin bok. Även om det förmodligen finns likheter hos Rappe hos många manliga skådespelare så har hon kamouflerat det snyggt. Men det är också det enda med boken som är bra.

Betyg: 2 av 5.

Jag hann läsa ut en bok imorse också: "En shopaholic säger ja" av Sophie Kinsella. Egentligen inte så mycket att orda om. Lättläst, underhållande, lättglömd. Klassisk chicklitt. Det är uppfriskande att läsa om fiktiva romanfigurer som lyckas strula till livet ännu mer än vad man själv gör.
Betyg: 2 av 5.



Nu går jag över till lite tyngre litteratur: "Alfahannen" av Katarina Wennstam. Den får följa med mig när jag åker iväg på jobb i fem dagar imorgon eftermiddag.

Den första boken i serien om den shoppingglada och ekonomiskt naiva Becky Bloomwood - "En shopaholics bekännsleser" - lämnade faktiskt en ganska besk eftersmak. Mycket för att jag tyckte att Sophie Kinsella romantiskerade ett ganska uppenbart missbruk. Däremot fick jag en motvillig mersmak för denna hysteriska flicka, mycket tack vare Kinsellas rappa och humorisktiska sätt att skriva.

Fortsättningen på Becky Bloomwoods äventyr - "En shopaholic i New York" - är en stark uppföljare och betydligt mer behaglig att läsa. Becky strular till sitt liv rejält men har även uppfinnesrikedom att lösa de problem som hon själv sätter sig i. Här går Becky från att vara totalt ansvarslös till att konfrontera det hon tidigare har förnekat.

Sin vana trogen bjuder Kinsella sina läsare på mycket humor och värme. Jag är dessutom väldigt imponerad över den svenska översättningen.

Betyg: 3 av 5.

Jag har jour idag mellan 12 och 18. Eller "standby" som det heter på flygspråk. Vilket innebär att jag under den här tidsperioden kan bli utkallad på en flygning med en timmes varsel om det skulle behövas. Det gör att man är lite begränsad när man ska aktivera sig. Man kan inte direkt köra ett hårt pass på gymmet. Jo, klart man kan men någolunda förberedd på jobb måste man ändå vara - det är tjänstgöringstid.

Det var därför som jag kämpade mig i väg till biblioteket i förmiddags innan min standbytid började. Just att läsa är en perfekt sysselsättning på standbyperioderna och jag behövde låna lite nya böcker.

Jag gick runt ett tag bland bokhyllorna och precis när jag kände mig klar så var det en bok som genast fångade mitt intresse: "ALLA FÅR LIGGA" (av Henrik Fexeus). 
Vilken underbar titel! Det visade sig vara en av alla dessa "självhjälpsböcker" och innehåller "168 konkreta och praktiska tips om hur du tar dig från att vara osynlig till att hångla med den du vill".

Nu kanske inte den stora utmaningen för oss flickor är just att få ligga - är man bara ute efter det som tjej så är faktiskt möjligheterna oändliga. Då är det nog svårare att hitta någonting mer hållbart.

Men jag tyckte att titeln var så härlig. Självklart lånade jag med boken hem. Vi har ju ändå kärlekstema i Stockholm i år.
Nu är väl inte att ligga direkt synonymt med kärlek. Men faktum kvarstår ändå att människor som väldigt sällan har fysiskt umgänge med andra tenderar att vara lite mer... ja, både bittra och bitska.
Därför unnar jag alla att få ligga oftare. Jag tror att världen skulle vara en trevligare plats om flera fick till det med jämna mellanrum.

Det finns en oskriven regel bland recensenter i media att man ska såga en kommersiellt framgångsrik författare, oavsett om verket i sig förtjänar det eller inte. Därför var det inte särskilt överraskande att den stora motorsågen åkte fram när vår svenska Liza Marklund tillsammans med den amerikanske James Patterson slog sina påsar ihop och skrev "Postcard killers". En recensent skrev bland annat att det var slöseri med träd att ens trycka upp boken i så stora upplagor.
Det är hårda ord.

Själv är jag väldigt förtjust i James Pattersons böcker om Alex Cross. Och jag har läst samtliga böcker om Annika Bengtzon av Liza Marklund. En del av dem är riktigt bra, även om rollfiguren Bengtzon ibland ger mig allergiska utslag.
Därför var jag ganska övertygad om att "Postcard killers" skulle falla mig i smaken.

En amerikansk mordutredare (som fått namnet Kanon!) och en bisexuell svensk journalist, samt en eller två seriemördare. Mer än så krävs inte för att skapa en fullständig katastrof.
Tro mig nu när jag skriver att jag verkligen har gett boken en chans. Men trots detta får jag nästan känslan av att Marklund och Patterson driver med läsarna.

Sällan har jag läst en bok som är så lätt att komma igenom. Tempot är högt, kapitlen korta (man har lyckats få in 110 kapitel plus epilog på 359 sidor) och boken påminner mer om ett filmmanus än ett litterärt verk. Men klyschorna haglar så tätt att man finner det komiskt och språket är så katastrofalt dåligt att man blir förvånad över att ett bokförlag över huvud taget vill ha sitt namn på omslaget.
Vad sägs till exempel om "Kalifonien var inte hans påse chips"? Jag fick läsa meningen tio gånger innan jag förstod att jag faktiskt inte hade drabbats av tillfällig ordblindhet utan att det var just dessa ord som stod skrivna.

Tio sidor in i boken kom tanken att "Postcard killers" kanske skulle göra sig bättre som film. Men när jag hade läst klart den insåg jag att det förmodligen inte finns en filmregissör i detta universum som kan åstakomma mirakel nog att förvandla detta dravel till någonting sevärt.

För att summera upplevelsen: "Postcard killers" får Lars Keplers "Hypnotisören" att framstå som årtusendets mästerverk.

Betyg: 1 av 5.

Det har gått en trend de senaste åren i svenska deckare att de döda talar. Den trenden börjar att bli tröttsam. "Till dess din vrede upphör" är Åsa Larssons fjärde bok som utspelar sig i Kiruna med den komplexa åklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella i huvudrollerna.
Den första boken i serien - "Solstorm" - tyckte jag både var välskriven och spännande. Sedan har det faktiskt bara känts flummigt och obegripligt.

Upptakten i "Till dess din vrede upphör" är lovande: två ungdomar mördas när de dyker efter ett plan i en sjö. Har de kommit en gammal hemlighet på spåren? Vad är det detta flygplan kan dölja som är värt att mörda för?

Dessvärre blir det aldrig särskilt spännande. Istället blir jag ofta irriterad över hur spretig texten är, över monologen en av de mördade ungdomarna har (som död!) och över Rebecka Martinssons inre strider som man förgäves hoppas att hon ska lösa snabbt så man slipper att läsa om dem.
Den enda person i boken som faktiskt känns mänsklig och trovärdig är polisinspektören Mella, som är någolunda rationell.

Åsa Larsson ska naturligtvis ha en eloge för de fantastiska miljöskildringarna av naturen kring Kiruna men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe boken igenom. Jag får inte ihop alla lösa trådar på slutet, och när boken är fardigläst står jag kvar med flera obesvarade frågor.

"Till dess din vrede upphör" är en mäktig titel med ett ganska platt innehåll.

Betyg: 2 av 5.

Det blir en sprillans ny "Postcard killers" av Liza Marklund och James Patterson som blir veckans sällskap på jobbet. Åker iväg inatt och är tillbaka på söndag kväll.
Sköt om er, kära bloggläsare!

Vid sidan av deckare, så finns det ingen genre som är så hånad och utskälld som chicklitt. Men faktum är att ibland har man ett behov av att få läsa någonting som inte utger sig för att vara djup och pretentiös litteratur, som bara är skrivet för att underhålla. Chicklitt är lättläst och man glömmer dem lika fort som man läst ut dem, men under tiden man har boken i handen får man garanterat det man förväntar sig.

Det finns vissa kriterier för att en bok ska få kalla sig chicklitt. De flesta böckerna är stöpta i samma form, med den gemensamma nämnaren att de slutar lyckligt.
Och om vi ska vara ärliga; vad är det för fel med det? Är det inte egentligen just det som är orsaken till att man flyr undan i litteraturens värld? För att undkomma verkligheten en stund?

Jag läste ut min senaste chicklitt-bok på ett flygplan mellan Saigon och Bangkok häromdagen: "Karriär och köksbesvär" av Sophie Kinsella. När jag slog ihop boken tänkte jag på hur jag måste ha sett ut under tiden jag läste den, för jag skrattade högt på vissa ställen. Humorn i dessa böcker har nästan utslutande en varm underton och är inte sällan igenkännande. Ofta tänker man "Åh, jösses! Det där kunde ha varit jag!".

"Karriär och köksbesvär" handlar om den mycket framgångsrika juristen Samantha som står på tur att bli delägare i den stora London-firman. Hon arbetar i stort sett dygnet runt och schemalägger till och med kärleksstunder (som inte får överstiga sex minuter).
En dag gör hon ett katastrofalt misstag, får sparken och genom ett missförstånd blir hon hushållerska hos ett par ute på engelska landsbyggden. Problemet är bara att Samantha inte kunde ha varit mer opassande för denna roll eftersom hon varken vet hur man sätter på ugnen eller fäller upp en strykbräda.

Det är förutsägbart. Man vet vad som kommer att hända. Men det är just det som är charmen med chick-litt. Det ska vara så. Man ska få skratta, man ska få känna igen sig, man ska veta att det slutar lyckligt.
Det här är den bästa av de böcker jag läst av Kinsella hittills. Hennes dialoger är rappa och fyndiga, språket modernt och flytande, personerna beskrivna med humor och kärlek.

Man blir helt enkelt glad av att läsa denna bok. Den rekommenderas varmt till alla som är vintertrötta och behöver lite underhållning. Eller för dem som behöver få skratta över huvud taget.

Betyg: 3 av 5.

När man precis har läst en bok med en så pass tung titel som "Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva", behöver man någonting oerhört lättsmält efteråt. På gränsen till banalt, en bagatell.
Jag håller på att packa väskan för ett par dagars jobb (eller rättare sagt, jag höll på med det hela dagen igår eftersom allting gick i ultrarapid) och har faktiskt lite svårt att hitta "rätt" böcker att ta med. Inte för att "ska-läsa"-högen på något sätt börjar att sina. Nej då, inte alls. Jag har bara problem att hitta någonting passande.
Ääääälskar i-landsproblem!

Titeln på Ann Heberleins utlämnande och nakna berättelse om sin sjukdom bioplär typ 2 (tidigare manodepressivitet) säger allt. Det är en tunn bok på dryga 200 sidor men det räcker för att hennes öde ska fängsla sina läsare och ge dem en tankeställare. Jag tog upp boken, började att läsa och lade ifrån mig den när jag var klar. Jag kunde inte sluta.

Tro inte att den dramatiska titeln gör boken svårläst eller mörk. Heberlein väver in sin svarta humor i en text som visserligen på sina ställen är osammanhängande och nästan generande privat, men den går rakt in i mitt hjärta. Orden berör. Orden gör ont. Orden förklarar.

Främst är den här boken någonting att läsa för dem som aldrig har kommit i kontakt med psykiska sjukdomar. Eller för dem som är rädda att komma i kontakt med dem. För dem som förnekar att psykisk ohälsa är ganska ofta förekommande. För dem som tror att det bara drabbar "de svaga". Att psykisk ohälsa kan botas med att "ta sig samman".

Heberlein inleder boken med att skriva om hur jämlika alla är i väntrummet på psykakuten. Att vilken titel, yrkesgrupp eller samhällsklass man tillhör inte spelar någon roll. Hon är en mycket god iakttagare och ifrågasätter senare i boken vårt sätt att bunta ihop samtliga pskyiska sjukdomar till en. Vilket hon har rätt i; det är lika befängt som att göra samma sak med fysiska åkommor. Ett brutet ben går knappast att sätta i samma fack som ALS.

Jag vill ge "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till alla mina vänner. För mycket av det jag har misslyckats med att förklara för dem, gör Heberlein åt mig.
Jag är tacksam över att hon har skrivit denna bok, att hon har haft modet att vara så öppenhjärtlig och ärlig.

En liten bok med ett stort budskap.

Betyg: 5 av 5.

"Rött stoft" är den tredje boken i en planerad kvartett av Ann Cleeves som utspelar sig på Shetlandsöarna. Det är egentligen där - i den magnifika miljöbeskrivningen - som böckernas behållning ligger. Cleeves går långsamt fram i sina berättelser och bevisar att man kan skapa spänning utan spektakulärt och bestialiskt våld.

Vid utgrävningar på Whalsey - en av de mindre av Shetlandsöarna - hittar en ung arkeolog kvarlevorna efter en människa. Ungefär samtidigt skjuts en äldre kvinna ihjäl i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez inleder en undersökning och misstänker snart att det inte alls är en olycka som drabbat kvinnan. Det dröjer inte länge förrän ytterligare en person hittas död.

"Rött stoft" är den hittills svagaste i serien, men håller förhållandevis hög kvalité när det gäller uppbyggnad, intrig och språk. Tempot är lugnt - nästan sofistikerat -  men inte långtråkigt. Läsaren är förskonad från alldeles för många sidospår och istället ägnar Cleeves sig åt väsentligheter som det faktiska polisarbetet.

Det här är en bokserie för dem som tröttnat på våldsamma och blodiga spänningsromaner men som ändå vill ha en klurig gåta att lösa.

Betyg: 3 av 5.

Sophie Kinsellas serie böcker om den köpglada Rebecca Bloomwood har blivit väldigt uppskattade av unga flickor i västvärlden. I synnerhet dem som tror att shopping är en religion.
Själv blev jag ganska illa berörd när jag läste "En shopaholics bekännelser". Visst är den hysteriskt roligt skriven, men jag misstänker att det mörka budskapet om ett allvarligt missbruk och sensmoralen går förlorad på den målgrupp (tonårsflickor) som den riktas till.

Kort och gott handlar boken om finansreportern Rebecca som finner lyckan i livet av att shoppa. Gärna dyra märkeskläder. Hennes konton är överkasserade men självklart inser hon inte allvaret i detta.

Tidigare har jag bara läst en bok av Kinsella. Det jag verkligen uppskattar med hennes språk är de humoristiska formuleringarna. Det är klassisk chicklitt som följer ramarna - man får det man förväntar sig. Böckerna ska underhålla för stunden men är knappast någonting man lägger på minnet.
Självklart finns det bättre chicklitt än just "En shopaholics bekännelser". Den andra boken jag läst av Kinsella - "Mina hemligheter" - var betydligt mer läsvärd och roande.

"En shopaholics bekännelser" är en söt bagatell med humoristisk språk. Lättläst, lättsmält och lättglömd. Men jag kommer förmodligen vid tillfälle att läsa fortsättningen på Rebeccas öden och äventyr för att se om flicksnärtan så småningom skärper till sig.

Betyg: 2 av 5

Systrarna Åsa Träff och Camilla Grebes debutroman "Någon sorts frid" förde tankarna omedelbart till en gammal klassisk Hitchcook-film.

Den handlar om psykologen Siri som har en praktik på Södermalm. Hon är sedan ett år tillbaka änka och bor i en skärgårdsstuga som skulle ha blivit drömhemmet tillsammans med maken.
Märkliga saker börjar ske i Siris närhet och hon känner sig förföljd. En dag hittas en av hennes patienter död i vatten utanför Siris hem. Man finner ett självmordsbrev som den döda flickan lämnat efter sig där hon tackar Siri för att hon hjälp henne att inse hur meningslöst livet är.
Siris redan så otrygga plattform börjar nu att gunga ännu mer.

"Någon sorts frid" är en bladvändare men ingenting för lättskrämda - det är en spänningsroman på gränsen till rysare.
Trots att personskildringarna är en anings platta och onyanserade så är detta en mycket lovande debut av författarparet och jag ser redan fram emot att få läsa mer av dem.

Uppbyggnaden av intrigen är fenomenal och miljöerna är omsorgsfullt avbildade. Denna bok kommer - i rätt händer - att bli en fantastisk film på vita duken. Den tar sig oväntade vändningar, har inga torra eller tråkiga partier och är allt annat än förutsägbar.

"Någon sorts frid" är ingenting jag rekommenderar för mörkrädda. Men för er som tycker om äkta spänning är detta ett måste. Se bara till att ni har tid att läsa den i ett sträck, för ni kommer inte att vilja lägga den ifrån er.

Betyg: 3 av 5.

När man läser böcker som är översatta från franska - eller något annat språk som härstammar från latin - inser man genast hur mer nyanserade och temperamentsfulla dessa är jämfört med svenskan och engelskan.
I morse började jag att läsa en bok av den franska författarinnan Fred Vargas, "Budbäraren". Den kräver en helt annan koncentration än vad man är van vid (steget från Slash´s biografi som jag läste klart i går kväll är gigantiskt).
På en gång insåg jag att jag skulle behöva lägga ner mer tid på den här boken än vad jag i genomsnitt brukar.

Därför blev jag en anings stressad när jag kom hem efter en heldag i den kungliga huvudstaden och upptäckte att jag hade fått ett mail ifrån biblioteket som meddelade att jag hade tre reserverade böcker som väntade på mig där. Dessutom var det tre böcker som jag skulle vilja läsa omgående.

Bibliotek är en underbar tillgång. Ta vara på den, hörrni!

Han har varit med om en del, Slash. På bokens framsida kan man läsa:

"Det kan verka överdrivet... men det betyder inte att det inte hänt".

När man sedan läst klart boken, tänker man bara: "Det är ett mirakel att killen fortfarande lever". Biografin är skriven tillsammans med Anthony Bozza där Slash ger en öppenhjärtlig - men ibland osmickrande - bild av framför allt sig själv som person. Han är brutalt ärlig när det gäller sig alkohol- och drogmissbruk och ger sin version om uppbrottet från Guns N´Roses.

Man kan inte låta bli att älska killen. Slash biografi är som en orgie i "sex, drugs and rock´n´roll" men bakom detta finns en skärpt kille med självdistans och humor som älskar musik. Man får bilden av honom att han är en enkel person, rakt på sak och okomplicerad (till skillnad från hans forna bandkamrat Axl Rose som givit omvärlden intrycket av att vara mer än lovligt komplex).
Att skriva att Slash har "ett gott hjärta" kan kännas makabert, eftersom han redan vid trettiofem års ålder får en pacemaker inopererad till följd av sitt långvariga missbruk.

Ingen skugga ska falla på Slash i den här biografin. Hur ärlig han egentligen är i denna bok låter jag vara osagt, men med tanke på att han inte alls försöker framställa sig själv i bättre dager kan man i alla fall ana att det finns ett korn av sanning i hans berättelse.

Däremot kunde han kanske valt en annan medförfattare. Jag misstänker att boken tillkommit efter intervjuer som Bozza gjort med Slash, och resultatet blir ibland väldigt ostrukturerat. Det blir ibland hopp fram och tillbaka som man inte alltid hänger med i, och meningen "men vi återkommer till det snart" dyker upp så ofta i texten att det nästan blir skrattretande.
Jag misstänker att Bozza ville väldigt mycket och han har ju rejält av material att skriva om - det är ett händelserikt liv som ska gestaltas.
Boken hade tjänat på en ordentlig redigering. Men texten flyter ändå på och det blir aldrig långtråkigt. Det händer ju saker hela tiden.

Jag ska villigt erkänna att jag hade ett gott öga till Slash redan innan jag läste hans biografi. Han är rockstjärnan personifierad och en mycket talangfull musiker. Efter att ha läst hans biografi är jag nästan lite förälskad i honom. Jag kände nästan lite sorg inom mig när boken var utläst, eftersom det kändes som att ta farväl av en god vän.

Kanske ska man läsa denna bok på engelska, eftersom översättningen är bedrövligt dålig och bearbetningen obefintlig. Är man en "språkpolis" får man ett mindre sammanbrott redan efter första sidan.

Denna bok ska läsas av er som älskar rockmusik, då det är en av de bästa rockbiografier som någonsin skrivits.

Betyg: 4 av 5