Smärtsam Gotlands-spänning
En gotlänsk flicka som håller på att erövra världen som modell. En annan som fallit offer för modeindustrins vikthets och sitter på en anorexiaklinik. En modefotograf som blir halvt ihjälslagen på ensliga halvön Furillen.
Det är upptakten till Mari Jungstedt åttonde spänningsroman - "Den farliga leken" - med gotlänske kommissarien Anders Knutas i centrum. Det bör bli den sista, för nu har idéerna tagit slut.
Inledningen av boken är överdrivet seg och den lyckas aldrig hämta sig. Moralpredikningarna duggar tätt och den är så politiskt korrekt att man stundom misstänker att den är skriven under en styrd regim. Trots att modeindustrin framställs som roten till allt ont i samhället lyckas Jungstedt ändå malplacera flyktningfrågan i periferin.
"Den farliga leken" är ungefär lika smärtsam att läsa som filmatiseringen av hennes första böcker var att se med tyska skådespelare och svensk dubbning.
Gotland är ingen stor ö. Nu är Jungstedts idéförråd tömt. Dags att gå vidare.
Betyg: 1 av 5.
Det är upptakten till Mari Jungstedt åttonde spänningsroman - "Den farliga leken" - med gotlänske kommissarien Anders Knutas i centrum. Det bör bli den sista, för nu har idéerna tagit slut.
Inledningen av boken är överdrivet seg och den lyckas aldrig hämta sig. Moralpredikningarna duggar tätt och den är så politiskt korrekt att man stundom misstänker att den är skriven under en styrd regim. Trots att modeindustrin framställs som roten till allt ont i samhället lyckas Jungstedt ändå malplacera flyktningfrågan i periferin.
"Den farliga leken" är ungefär lika smärtsam att läsa som filmatiseringen av hennes första böcker var att se med tyska skådespelare och svensk dubbning.
Gotland är ingen stor ö. Nu är Jungstedts idéförråd tömt. Dags att gå vidare.
Betyg: 1 av 5.
Underhållande minnesförlust
Minnesförlust är ofta ett lyckat koncept att bygga en intrig på i komedier. I "Mitt nya jag" av Sophie Kinsella möter vi Lexi som vaknar upp efter en bilolycka och inte minns en enda sekund av vad som har hänt de senaste tre åren. Hon har inte bara fått en läcker frisyr och snygg tandrad utan även en gräsligt rik make. Dessvärre verkar det som om hon även genomgått en personlighetsförändring.
Helt ärligt ska jag säga att jag på vissa ställen i boken skrattar högt. Kinsellas humor är träffsäker, intrigen hysterisk och underhållningen konstant. Som ett litet lyckopiller i bokform.
Den är inte på något sätt djup eller krånglig - bara ljuvligt behaglig att läsa.
Rekommenderas att läsas när man som mest behöver sig ett gott skratt.
Betyg: 2+ av 5.
Helt ärligt ska jag säga att jag på vissa ställen i boken skrattar högt. Kinsellas humor är träffsäker, intrigen hysterisk och underhållningen konstant. Som ett litet lyckopiller i bokform.
Den är inte på något sätt djup eller krånglig - bara ljuvligt behaglig att läsa.
Rekommenderas att läsas när man som mest behöver sig ett gott skratt.
Betyg: 2+ av 5.
Kallentofts senaste knappt godkänd
En bomb detonerar på Stora torget i Linköping och dödar två sexåringa flickor. "Vårlik" är Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors vid Linköpingspolisen och den svagaste i serien.
Måhända kan det bero på att begreppet med att låta de döda tala nu börjar att bli så uttjatat att man med stor möda försöker sig komma igenom dessa stycken.
Man får också följa alldeles för många personers perspektiv vilket bidrar till att hela historien känns splittrad och aldrig griper tag om mig.
Malin Fors är i den fjärde boken nykter men är fortfarande så trasig som människa att jag främst ställer mig frågan om det skulle vara möjligt för en polis i verkliga livet att vara i tjänst i detta hälsotillstånd? För allmänhetens skull får man väl hoppas på att de livs levande verksamma poliserna mår bättre inombords.
Måhända är Malin Fors en intressant litterär karaktär. Men personligen har jag för länge sedan ledsnat på hennes inre strider och ångest. Jag blir inte berörd av hur dåligt hon mår inombords. Bara irriterad över att hon aldrig kan ta sig samman, söka hjälp och skärpa till sig.
Jag ger "Vårlik" knappt godkänt.
Betyg: 2- av 5.
Självbiografi med integritet
Vänskapen mellan en rockpoet och en excentrisk fotograf.
Patti Smiths självbiografiska "Just kids" berättar historien om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe - från mötet till hans död.
Vi följer paret i fattigdom och hunger, kampen för överlevnad, konstnärsdrömmarna och vägen till vuxenlivet.
Det är en självbiografi med stor integritet. Med undantag för det öppenhjärtliga berättelsen om hur Patti som tonåring adopterade bort ett barn, så känns det bara som om hon skrapar lite lätt på ytan i minnenas arkiv. Jag blir aldrig riktigt berörd, får aldrig någon egentlig uppfattning om hur någon av dem var som personer eller kommer dem nära inpå livet.
Och det kanske just är det som är meningen: vad är en mytomspunnen rockpoet utan sin integritet?
Konstnärsscenen på Manhattan på 70-talet är bokens verkliga huvudperson. Man får en god uppfattning om hur tidseran var med Andy Warhol i spetsen som konstens hövding.
Patti Smith kan sätta ord på papper, få texten att flyta och ge språket en angenäm rytm. Men jag saknar ett djup.
Det är dock en bok som måste läsas. Det är trots allt historia.
Betyg: 2+ av 5.
Patti Smiths självbiografiska "Just kids" berättar historien om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe - från mötet till hans död.
Vi följer paret i fattigdom och hunger, kampen för överlevnad, konstnärsdrömmarna och vägen till vuxenlivet.
Det är en självbiografi med stor integritet. Med undantag för det öppenhjärtliga berättelsen om hur Patti som tonåring adopterade bort ett barn, så känns det bara som om hon skrapar lite lätt på ytan i minnenas arkiv. Jag blir aldrig riktigt berörd, får aldrig någon egentlig uppfattning om hur någon av dem var som personer eller kommer dem nära inpå livet.
Och det kanske just är det som är meningen: vad är en mytomspunnen rockpoet utan sin integritet?
Konstnärsscenen på Manhattan på 70-talet är bokens verkliga huvudperson. Man får en god uppfattning om hur tidseran var med Andy Warhol i spetsen som konstens hövding.
Patti Smith kan sätta ord på papper, få texten att flyta och ge språket en angenäm rytm. Men jag saknar ett djup.
Det är dock en bok som måste läsas. Det är trots allt historia.
Betyg: 2+ av 5.
Plåttrig men eftertänksam chick-litt
I likhet med Marian Keyes förra bok, "En charmerande man", så skulle hennes nya, "Oväntat besök på Star Street" ha tjänat på att kortats av några hundra sidor.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Det jag uppskattar mest med Keyes som författare är hennes förmåga att våga skriva om tragiska händelser, vända historien och föra den i ett annat ljus. Under årens lopp har Keyes skrivit om alkoholmissbruk, hustrumisshandel och förluster på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort.
Styrkan i Keyes sätt att skriva är att man blir bjuden på hela känsloregistret. Hon kastar sina läsare från humor till eftertänksamhet med en oerhörd skicklighet. Hennes rollfigurer blir så levande att de nästan känns som nära vänner.
I "Oväntat besök på Star Street" får vi följa de boende i huset. Det är mycket namn, personligheter och intriger att hålla reda på. Till den grad att Keyes kanske borde ha lämnat en del av dem utanför handlingen. Keyes böcker har med tiden blivit tjockare och tjockare (får hon betalt per ord?) och det är inte en utveckling i positiv riktning.
Det blir plåttrigt med alla namn, personer och sammanvävda historier. Och det övernaturliga inslaget (som tack och lov är ganska nertonat) känns bara onödigt.
"Oväntat besök på Star Street" är långt ifrån Keyes bästa bok. Samtidigt har jag en känsla av att det här är den sortens bok som det kommer ta ett tag att smälta. Att det är en bok som jag kommer att bära med mig inombords ett tag.
Trots att boken är på närmare 600 sidor så är den lättläst med en enormt behaglig rytm i språket. Jag har lite problem med att komma in i den i början men sedan är texten som rinnande vatten. Som texterna alltid är i Keyes böcker. Hon är emellanåt helt fenomenal i sina formuleringar.
Däremot hoppas jag på att hon i nästa bok gör en skoningslös redigering.
Betyg: 2+ av 5.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Det jag uppskattar mest med Keyes som författare är hennes förmåga att våga skriva om tragiska händelser, vända historien och föra den i ett annat ljus. Under årens lopp har Keyes skrivit om alkoholmissbruk, hustrumisshandel och förluster på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort.
Styrkan i Keyes sätt att skriva är att man blir bjuden på hela känsloregistret. Hon kastar sina läsare från humor till eftertänksamhet med en oerhörd skicklighet. Hennes rollfigurer blir så levande att de nästan känns som nära vänner.
I "Oväntat besök på Star Street" får vi följa de boende i huset. Det är mycket namn, personligheter och intriger att hålla reda på. Till den grad att Keyes kanske borde ha lämnat en del av dem utanför handlingen. Keyes böcker har med tiden blivit tjockare och tjockare (får hon betalt per ord?) och det är inte en utveckling i positiv riktning.
Det blir plåttrigt med alla namn, personer och sammanvävda historier. Och det övernaturliga inslaget (som tack och lov är ganska nertonat) känns bara onödigt.
"Oväntat besök på Star Street" är långt ifrån Keyes bästa bok. Samtidigt har jag en känsla av att det här är den sortens bok som det kommer ta ett tag att smälta. Att det är en bok som jag kommer att bära med mig inombords ett tag.
Trots att boken är på närmare 600 sidor så är den lättläst med en enormt behaglig rytm i språket. Jag har lite problem med att komma in i den i början men sedan är texten som rinnande vatten. Som texterna alltid är i Keyes böcker. Hon är emellanåt helt fenomenal i sina formuleringar.
Däremot hoppas jag på att hon i nästa bok gör en skoningslös redigering.
Betyg: 2+ av 5.
Ljummen Göteborgsspänning
Kriminalinspektör Irene Huss som har huvudrollen i Helene Turstens spänningsromaner är en av mina favoritpoliser. Annars i svenska deckare brukar poliserna antingen ha så tilltrasslade liv och inkapslade issues att man funderar boken igenom varför inte polisledningen ingriper och ser till att de får vård. Eller så har de så präktiga liv att man vill stoppa fingrarna i halsen.
Irene Huss har alltid känts äkta och mänsklig.
I "Det lömska nätet" får vi följa två parallella historier. Dels hittas kroppen efter en man som varit försvunnen i nästan tjugofem år i ett nedbrunnet hus. Dels har Göteborgspolisen två nya otäcka mord på tonårsflickor att lösa.
Språket är lättläst och texten har en behaglig rytm men handlingen bara ljummen. Turstens tidigare böcker har varit mer intensiva och inlevelsefulla. Intrigen håller hela vägen och är mycket trovärdig men jag saknar ett engagemang och en nerv.
Som helhet ger jag "Det lömska nätet" klart godkänt. Som sommardeckare i hängmattan är den perfekt.
Betyg: 2 av 5.
Positiv trend
Nu för tiden (när jag använder det uttrycket så känner jag mig som jag kommer ifrån en annan tidsera, men faktum är att när jag var tonåring så kommunicerade man ansikte mot ansikte istället för via textmeddelanden på mobilen) kan man uträtta de flesta ärenden hemifrån.
En av de tjänster jag utnyttjar mest på nätet är mina biblioteksärenden. Jag letar i bibliotekskatalogen, reserverar böcker jag vill läsa, lånar om. Man sparar mycket tid på att göra så, även om jag inte alls har någonting emot att fysiskt besöka biblioteket (älskar miljön). Men ibland hinner man inte alltid med och då är det oerhört bekvämt att kunna göra sina ärenden på ett par minuter vid köksbordet.
Härom dagen letade jag efter ett par böcker som fanns på min "vill-läsa-lista". Samtliga av dem var redan utlånade så jag fick ställa mig i lånekö.
Och där har vi också en utveckling som har gått framåt: när böckerna finns inne får jag ett mail från biblioteket som välkomnar mig att hämta dem.
Att alla böcker jag ville låna redan var utlånade ser jag som en positiv trend. Det måste ju innebära att det är många människor som tar del av den fantastiska förmånen vi har att kunna låna böcker gratis.
Den förmånen måste vi vara rädda om.
En av de tjänster jag utnyttjar mest på nätet är mina biblioteksärenden. Jag letar i bibliotekskatalogen, reserverar böcker jag vill läsa, lånar om. Man sparar mycket tid på att göra så, även om jag inte alls har någonting emot att fysiskt besöka biblioteket (älskar miljön). Men ibland hinner man inte alltid med och då är det oerhört bekvämt att kunna göra sina ärenden på ett par minuter vid köksbordet.
Härom dagen letade jag efter ett par böcker som fanns på min "vill-läsa-lista". Samtliga av dem var redan utlånade så jag fick ställa mig i lånekö.
Och där har vi också en utveckling som har gått framåt: när böckerna finns inne får jag ett mail från biblioteket som välkomnar mig att hämta dem.
Att alla böcker jag ville låna redan var utlånade ser jag som en positiv trend. Det måste ju innebära att det är många människor som tar del av den fantastiska förmånen vi har att kunna låna böcker gratis.
Den förmånen måste vi vara rädda om.
Meningslös rockbiografi utan själ
På baksidan av Guns N´Roses-biografin "Watch you bleed" ( i svensk tappning har boken fått titeln "Welcome to the jungle") går det att läsa att författaren, Stephen Davis, är en amerikansk rockjournalist som tidigare skrivit "hyllande" biografier om bland annat Led Zeppelin, Aerosmith och Jim Morrison.
Det påståendet får mig att gapa av häpnad. Biografin om Guns N´Roses är nämligen fylld med spekulationer och antaganden, "säkra källor" samt rena faktafel som en seriös rockjournalist aldrig skulle tillåta sig att göra. I dag kan det inte vara allt för svårt att hitta korrekta uppgifter för sin research. En enkel sak är till exempel att googla. Men inte ens det har Davis orkat med.
Jag tar ett exempel: I början av boken får man följa bandets väg till ett skivkontrakt. Det skrev man efter många om och men med Geffen Records, vars ägare var David Geffen. Davis skriver då ett par rader som denne Geffen vars skivbolag fick ett rejält genombrott då de gav ut John Lennons "Double fantasy" i september 1980. Enligt Davis "två dagar innan Lennons död".
För varje rockjournalist med självrespekt är John Lennons dödsdag allmänbildning: Han mördades den 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
Det är bara en av alla saker som retar mig i denna biografi. När det gäller just Guns N´Roses så behöver man inte dramatisera händelser med spekulationer. De var dramatiska i sig själva.
Boken bygger inte på intervjuer med bandmedlemmarna. Jag betvivlar att Davis ens har kommit i närheten av dem.
Davis känns ungefär lika trovärdig som den svenska sliskreportern Johan T Lindwall.
Den svenska översättningen är utan konkurrens den mest katastrofala jag någonsin sett. Hade en människa utsats för en liknade misshandel, brutal våldtäkt och slakt som det svenska språket i den här boken så hade brottet givit livstidsstraff.
Vem kan då möjligtvis ha intresse av att läsa "Welcome to the jungle"?
Jo, dem som har ambitioner att skriva biografier. Det här är nämligen det bästa tänkbara exemplaret man kan hitta på vad man inte ska göra.
Guns N´Roses-fansen ska dock hålla sig så långt borta från denna "biografi" de bara kan. Boken är ett rent hån mot gruppen. De ska istället läsa Slashs fantastiska självbiografi som skrivits tillsammans med Anthony Bozza. Det är den ultimata rockbiografin.
Det relativt generösa betyget får boken för bilderna. Axl Rose var en delikat liten pralin att beskåda på den tiden det begav sig.
Betyg: 1 av 5.
Det påståendet får mig att gapa av häpnad. Biografin om Guns N´Roses är nämligen fylld med spekulationer och antaganden, "säkra källor" samt rena faktafel som en seriös rockjournalist aldrig skulle tillåta sig att göra. I dag kan det inte vara allt för svårt att hitta korrekta uppgifter för sin research. En enkel sak är till exempel att googla. Men inte ens det har Davis orkat med.
Jag tar ett exempel: I början av boken får man följa bandets väg till ett skivkontrakt. Det skrev man efter många om och men med Geffen Records, vars ägare var David Geffen. Davis skriver då ett par rader som denne Geffen vars skivbolag fick ett rejält genombrott då de gav ut John Lennons "Double fantasy" i september 1980. Enligt Davis "två dagar innan Lennons död".
För varje rockjournalist med självrespekt är John Lennons dödsdag allmänbildning: Han mördades den 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
Det är bara en av alla saker som retar mig i denna biografi. När det gäller just Guns N´Roses så behöver man inte dramatisera händelser med spekulationer. De var dramatiska i sig själva.
Boken bygger inte på intervjuer med bandmedlemmarna. Jag betvivlar att Davis ens har kommit i närheten av dem.
Davis känns ungefär lika trovärdig som den svenska sliskreportern Johan T Lindwall.
Den svenska översättningen är utan konkurrens den mest katastrofala jag någonsin sett. Hade en människa utsats för en liknade misshandel, brutal våldtäkt och slakt som det svenska språket i den här boken så hade brottet givit livstidsstraff.
Vem kan då möjligtvis ha intresse av att läsa "Welcome to the jungle"?
Jo, dem som har ambitioner att skriva biografier. Det här är nämligen det bästa tänkbara exemplaret man kan hitta på vad man inte ska göra.
Guns N´Roses-fansen ska dock hålla sig så långt borta från denna "biografi" de bara kan. Boken är ett rent hån mot gruppen. De ska istället läsa Slashs fantastiska självbiografi som skrivits tillsammans med Anthony Bozza. Det är den ultimata rockbiografin.
Det relativt generösa betyget får boken för bilderna. Axl Rose var en delikat liten pralin att beskåda på den tiden det begav sig.
Betyg: 1 av 5.
Axl has arrived
Elva dagars väntan är över. Ja, det tog faktiskt elva dagar för Adlibris att leverera EN pocketbok fraktfritt (dessutom hade de lagt den arma lilla pocketboken i ett alldeles för stort emballage så att Posten inte kunde dela ut det så jag fick snällt be mamma att åka och lösa ut paketet åt mig).
Men nu är den hemma hos mig. Biografin om Guns n Roses.
Det blir helgens läsning. En biografi om Guns, underbart väder och hockey-VM. Lyckan är total. Vad mer kan man begära av en helg?
Men nu är den hemma hos mig. Biografin om Guns n Roses.
Det blir helgens läsning. En biografi om Guns, underbart väder och hockey-VM. Lyckan är total. Vad mer kan man begära av en helg?
En pusseldeckare i Christie-stil
I "Blå gryning" av Ann Cleeves får vi för fjärde gången träffa polisen Jimmy Perez. Han har tagit med fästmön Fran hem till den minsta av Shetlandsöarna, Fair Isle, för att presentera henne för föräldrarna. De håller sin förlovningsfest på öns fågelstation vars föreståndarinna är en förförisk och ganska illa omtyckt kvinna, Angela.
Efter förlovningsfesten hittas Angela brutalt mördad. Motvilligt tar Perez på sig fallet. I största hemlighet startar även kokerskan Jane en egen utredning.
På många sätt påminner "Blå gryning" om en gammal hederlig Agatha Christie-roman. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i en fantastisk miljö och antalet misstänkta är begränsade på grund av att vädret på ön varken tillåter besökare att komma eller lämna den. En "trivsel-deckare".
Trots att handlingen kretsar kring ond bråd död är Cleeves en alldeles utmärkt ambassadör för Shetlandsöarna. Hennes beskrivningar av det unika landskapet gör att man genast vill resa dit. Som en röd tråd genom alla hennes fyra böcker om Perez så är det egentligen öarna som är de verkliga huvudpersonerna.
Det innebär dock inte att hennes persongalleri på något sätt är blekt. Samtliga rollfigurer blir högst levande för läsaren.
Rytmen i språket är behagligt och med jämna mellanrum blir man bjuden på en överraskning och handlingen tar en helt annan vändning än den man förväntade sig.
Det jag tyckte mest om i "Blå gryning" var slutet. Här har Cleeves verkligen tagit ut svängarna och tänjt på gränserna. Ett modigt beslut.
Betyg: 4 av 5.
Efter förlovningsfesten hittas Angela brutalt mördad. Motvilligt tar Perez på sig fallet. I största hemlighet startar även kokerskan Jane en egen utredning.
På många sätt påminner "Blå gryning" om en gammal hederlig Agatha Christie-roman. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i en fantastisk miljö och antalet misstänkta är begränsade på grund av att vädret på ön varken tillåter besökare att komma eller lämna den. En "trivsel-deckare".
Trots att handlingen kretsar kring ond bråd död är Cleeves en alldeles utmärkt ambassadör för Shetlandsöarna. Hennes beskrivningar av det unika landskapet gör att man genast vill resa dit. Som en röd tråd genom alla hennes fyra böcker om Perez så är det egentligen öarna som är de verkliga huvudpersonerna.
Det innebär dock inte att hennes persongalleri på något sätt är blekt. Samtliga rollfigurer blir högst levande för läsaren.
Rytmen i språket är behagligt och med jämna mellanrum blir man bjuden på en överraskning och handlingen tar en helt annan vändning än den man förväntade sig.
Det jag tyckte mest om i "Blå gryning" var slutet. Här har Cleeves verkligen tagit ut svängarna och tänjt på gränserna. Ett modigt beslut.
Betyg: 4 av 5.
Ölandsmystik på sparlåga
En man med en ansträngd relation till sin far. En kuvad kvinna som tror på älvor.
När jag har läst hälften av Johan Theorins "Blodläge" kommer jag på mig själv med att fundera över när det kommer att hända någonting. Hela boken är som ett långt förspel inför en grandios final som uteblir.
Thorins två tidigare böcker, "Skumtimmen" och "Nattfåk", bjöd båda på kuslig spänning och var en fröjd att läsa. "Blodläge" är däremot en stor besvikelse. Den enda anledningen till att jag över huvud taget läste klart den var just för att det var Theorin som skrivit den.
Jag lär aldrig känna bokens huvudperson, Per Mörner. Porträttet av honom känns diffust och bristfällig. Intrigen är egentligen fullkomligt obegriplig. Jag får aldrig riktigt grepp om varför personerna i boken reagerar si eller så, eller agerar på ett visst sätt. Theorin lämnar alldeles för mycket i bokens handling till läsarens fantasi.
Mystiken som varit charmig i de två tidigare böckerna, känns nu bara konstlad och tillgjord.
Den stora behållningen i "Blodläge" är Theorins fantastiska förmåga att beskriva miljöer. Det är nästan som om man befinner sig på Öland. Men inte med samma intensitet som tidigare. Texten är seg, och jag tappar ofta koncentrationen när jag läser.
"Blodläge" passerar obemärkt förbi. Theorin kan bättre. Mycket bättre. Det visade han klart och tydligt med sina två tidigare böcker.
Betyg: 1,5 av 5.
När jag har läst hälften av Johan Theorins "Blodläge" kommer jag på mig själv med att fundera över när det kommer att hända någonting. Hela boken är som ett långt förspel inför en grandios final som uteblir.
Thorins två tidigare böcker, "Skumtimmen" och "Nattfåk", bjöd båda på kuslig spänning och var en fröjd att läsa. "Blodläge" är däremot en stor besvikelse. Den enda anledningen till att jag över huvud taget läste klart den var just för att det var Theorin som skrivit den.
Jag lär aldrig känna bokens huvudperson, Per Mörner. Porträttet av honom känns diffust och bristfällig. Intrigen är egentligen fullkomligt obegriplig. Jag får aldrig riktigt grepp om varför personerna i boken reagerar si eller så, eller agerar på ett visst sätt. Theorin lämnar alldeles för mycket i bokens handling till läsarens fantasi.
Mystiken som varit charmig i de två tidigare böckerna, känns nu bara konstlad och tillgjord.
Den stora behållningen i "Blodläge" är Theorins fantastiska förmåga att beskriva miljöer. Det är nästan som om man befinner sig på Öland. Men inte med samma intensitet som tidigare. Texten är seg, och jag tappar ofta koncentrationen när jag läser.
"Blodläge" passerar obemärkt förbi. Theorin kan bättre. Mycket bättre. Det visade han klart och tydligt med sina två tidigare böcker.
Betyg: 1,5 av 5.
"Judaskyssen" nära att bli riktigt bra
Egentligen har Anna Grues "Judaskyssen" (Piratförlaget) alla förutsättningar att bli riktigt, riktigt bra. Där finns mord, en hänsynslös och beräknande solochvårare, svikna kvinnor, en dominerande sekt. De ingredienserna skulle tillsammans kunna skapa en fulländad roman.
Men Grue tar i för mycket. Sufflén sjunker ihop på vägen. Hon når inte riktigt ända fram.
Handlingen i "Judaskyssen" kretsar kring solochvåraren Jay. Eller Jakob. Eller Johannes. Eller något annat alias som han väljer att använda. Han charmerar äldre kvinnor, får dem att bli förälskade i honom och lurar av dem stora summor pengar. Ingen av kvinnorna vill förödmjuka sig med att anmäla honom för polisen. Hur pinsamt skulle inte det vara?
En av de bedragna kvinnorna - konstläraren Ursula - ber pappan till en av sina elever att diskret söka efter den spårlöst försvunna kärleken.
Den första gåtan för Dan Sommerdahl att lösa är att finna den charmerande unge mannens rätta identitet.
Grue är väldigt detaljerad i sin text. På gränsen till övertydlig. Det är inte mycket som lämnas till läsarens fantasi. Och väldigt ofta maler texten bara på. Den hade tjänat på en rejäl redigering. Förmodligen skulle man ha kunnat kortat av boken med hundra sidor. Minst.
Styrkan i "Judaskyssen" är den originella intrigen och att man blir känslomässigt engagerad i jakten på den till synes okänslige Jay. Man blir äcklad när man får följa hans perspektiv och får veta hur motbjudande han faktiskt tycker att det är att ha sex med de kärlekskranka kvinnorna.
Och man ömsom lider ömsom blir arg på kvinnorna han lurar. Å ena sidan tycker man att de är naiva och blinda, å andra sidan blir man rörd över deras sökande efter den sanna kärleken. Det är inte svårt att känna empati för deras brustna drömmar.
Man kan nästan ta på känslorna i den här boken, oavsett vem av personerna som visar dem. Man kan känna sorgen och förödmjukelsen som Ursula och de andra kvinnorna måste ha känt. Och Grue är så skicklig att hon till och med får oss att känna medkänsla även för boven i dramat som leker med andras känslor.
En Jehovas vittnen-liknade sekt har en stor betydelse i bokens handling. Och det är alltid kittlande med slutna sällskap. I synnerhet de fanatiska. Där gömmer det sig ofta mycket mörka hemligheter och ondska.
"Judaskyssen" är bra men hade blivit ännu bättre om författaren hade vågat rensa bort ord i texten och inte fallit för frestelsen att låta slutet bli så influerat av Hollywood.
Betyg: 3 av 5.
Men Grue tar i för mycket. Sufflén sjunker ihop på vägen. Hon når inte riktigt ända fram.
Handlingen i "Judaskyssen" kretsar kring solochvåraren Jay. Eller Jakob. Eller Johannes. Eller något annat alias som han väljer att använda. Han charmerar äldre kvinnor, får dem att bli förälskade i honom och lurar av dem stora summor pengar. Ingen av kvinnorna vill förödmjuka sig med att anmäla honom för polisen. Hur pinsamt skulle inte det vara?
En av de bedragna kvinnorna - konstläraren Ursula - ber pappan till en av sina elever att diskret söka efter den spårlöst försvunna kärleken.
Den första gåtan för Dan Sommerdahl att lösa är att finna den charmerande unge mannens rätta identitet.
Grue är väldigt detaljerad i sin text. På gränsen till övertydlig. Det är inte mycket som lämnas till läsarens fantasi. Och väldigt ofta maler texten bara på. Den hade tjänat på en rejäl redigering. Förmodligen skulle man ha kunnat kortat av boken med hundra sidor. Minst.
Styrkan i "Judaskyssen" är den originella intrigen och att man blir känslomässigt engagerad i jakten på den till synes okänslige Jay. Man blir äcklad när man får följa hans perspektiv och får veta hur motbjudande han faktiskt tycker att det är att ha sex med de kärlekskranka kvinnorna.
Och man ömsom lider ömsom blir arg på kvinnorna han lurar. Å ena sidan tycker man att de är naiva och blinda, å andra sidan blir man rörd över deras sökande efter den sanna kärleken. Det är inte svårt att känna empati för deras brustna drömmar.
Man kan nästan ta på känslorna i den här boken, oavsett vem av personerna som visar dem. Man kan känna sorgen och förödmjukelsen som Ursula och de andra kvinnorna måste ha känt. Och Grue är så skicklig att hon till och med får oss att känna medkänsla även för boven i dramat som leker med andras känslor.
En Jehovas vittnen-liknade sekt har en stor betydelse i bokens handling. Och det är alltid kittlande med slutna sällskap. I synnerhet de fanatiska. Där gömmer det sig ofta mycket mörka hemligheter och ondska.
"Judaskyssen" är bra men hade blivit ännu bättre om författaren hade vågat rensa bort ord i texten och inte fallit för frestelsen att låta slutet bli så influerat av Hollywood.
Betyg: 3 av 5.
Halvrolig gravid Becky
Nja, skratten kommer inte lika ofta i "En shopaholic i väntans tider" av Sophie Kinsella som i de tidigare fyra om den shoppingglada Becky.
Becky är gravid och har lyckats bli kändisgynekologen Venetias patient. Det visar sig dock att Venetia är en före detta flickvän till Beckys make Luke. Och det räcker för att få igång Beckys redan så livliga fantasi.
Visst innehåller "En shopaholic i väntans tider" samma varma humor som i de tidigare böckerna. Och jag gillar Becky för hennes kreativitet och påhittighet. Trots att hennes fantasi ibland skenar iväg lyckas hon alltid styra upp kaoset hon skapar med sitt stora hjärta och förmåga att se möjligheter i det omöjliga. Hennes positiva livsinställning smittar verkligen av sig.
Underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.
Betyg: 2 av 5.
Becky är gravid och har lyckats bli kändisgynekologen Venetias patient. Det visar sig dock att Venetia är en före detta flickvän till Beckys make Luke. Och det räcker för att få igång Beckys redan så livliga fantasi.
Visst innehåller "En shopaholic i väntans tider" samma varma humor som i de tidigare böckerna. Och jag gillar Becky för hennes kreativitet och påhittighet. Trots att hennes fantasi ibland skenar iväg lyckas hon alltid styra upp kaoset hon skapar med sitt stora hjärta och förmåga att se möjligheter i det omöjliga. Hennes positiva livsinställning smittar verkligen av sig.
Underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.
Betyg: 2 av 5.
Och Becky shoppar vidare...
Efter att ha läst två starka kriminalromaner i följd, tyckte jag att det var dags för lite "lättare" litteratur. Valet föll då på del fyra om den shoppinggalna Becky Bloomwood (eller Brandon som hon faktiskt heter i efternamn sedan bok nummer tre), "En shopoholic får en syster" av Sophie Kinsella.
Som titeln avslöjar dyker en okänd halvsyster till Becky upp. Den naiva och godhjärtade Becky välkomnar systern med öppna armar, eftersom hon känner sig lite ensam efter att bästa väninnan Suze skaffat sig en annan kompis då Becky varit ute på sin smekmånad i tio (!) månader.
Becky ser framför sig hur hon och den nyfunna systern kommer att bli själsfränder, sitta på dyra kaféer och dricka latte och shoppa tillsammans på Harrod´s.
Dessvärre visar det sig att systern är Beckys raka motsats - hon är sparsamheten personifierad.
Styrkan i Kinsellas böcker ligger i de rappa replikerna, den varma humorn och det flytande språket. Samtliga böcker jag har läst av henne är lättlästa och bjuder på mycket underhållning. Man kan inte låta bli att tycka om den något ansvarslösa Becky. Hon vill alltid så väl även om det blir lite omständigt när hon är i farten. I slutändan lyckas hon på något sätt alltid ordna upp det kaos hon skapar (som sig bör i en bra chick-littbok).
Perfekt sommarläsning i hängmattan.
Betyg: 3 av 5.
Som titeln avslöjar dyker en okänd halvsyster till Becky upp. Den naiva och godhjärtade Becky välkomnar systern med öppna armar, eftersom hon känner sig lite ensam efter att bästa väninnan Suze skaffat sig en annan kompis då Becky varit ute på sin smekmånad i tio (!) månader.
Becky ser framför sig hur hon och den nyfunna systern kommer att bli själsfränder, sitta på dyra kaféer och dricka latte och shoppa tillsammans på Harrod´s.
Dessvärre visar det sig att systern är Beckys raka motsats - hon är sparsamheten personifierad.
Styrkan i Kinsellas böcker ligger i de rappa replikerna, den varma humorn och det flytande språket. Samtliga böcker jag har läst av henne är lättlästa och bjuder på mycket underhållning. Man kan inte låta bli att tycka om den något ansvarslösa Becky. Hon vill alltid så väl även om det blir lite omständigt när hon är i farten. I slutändan lyckas hon på något sätt alltid ordna upp det kaos hon skapar (som sig bör i en bra chick-littbok).
Perfekt sommarläsning i hängmattan.
Betyg: 3 av 5.
"Janusstenen" - originell spänningsroman
De första tjugo sidorna av Elly Griffiths "Janusstenen" har jag lite problem med att boken är skriven i presens. Men det släpper efter ett tag då jag inser att det inte är något hinder - det är bara ovant. Det är väldigt sällsynt att spänningsromaner skrivs i sådant tempus.
Istället blir jag nästan förtrollad över Griffiths berättelseteknik. Hon använder inga blodiga eller makabra detaljer för att skapa spänning. Hon förlitar sig helt på att intrigen håller ändå och det gör den. Emellanåt har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Griffiths har en behaglig rytm i sitt språk, miljöbeskrivningarna är fantastiska och persongestaltningarna är riktigt underhållande.
Genast blir jag väldigt förtjust i bokens huvudperson, arkeologen Ruth Galloway. Hon är så långt ifrån den traditionella bilden av romanhjältinnor man kan tänka sig: en överviktig ensamvarg i fyrtioårsåldern som lite oväntat blivit gravid.
Ruth blir kallad som arkeologisk expert till en utgrävning i Norfolk där man hittat ett skelett. Hennes första teori är att det är ett människooffer till guden Janus. Snart hittar man även kvarlevor efter ett barn vid en byggarbetsplats.
Tillsammans med kriminalkommissarien Harry Nelson börjar Ruth att misstänka en koppling till romersk mytologi.
En extra kryddning till bokens charm är att Nelson är den som är pappa till barnet som Ruth väntar. Men Nelson är lyckligt gift och har redan två döttrar.
"Janusstenen" är en högst originell spänningsroman. Jag kan inte undgå att göra vissa paralleller mellan Elly Griffiths och Ann Cleeves vars böcker utspelar sig på Shetlandsöarna och där miljön utgör en stor del av handlingen.
Betyg: 4+ av 5.
Istället blir jag nästan förtrollad över Griffiths berättelseteknik. Hon använder inga blodiga eller makabra detaljer för att skapa spänning. Hon förlitar sig helt på att intrigen håller ändå och det gör den. Emellanåt har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Griffiths har en behaglig rytm i sitt språk, miljöbeskrivningarna är fantastiska och persongestaltningarna är riktigt underhållande.
Genast blir jag väldigt förtjust i bokens huvudperson, arkeologen Ruth Galloway. Hon är så långt ifrån den traditionella bilden av romanhjältinnor man kan tänka sig: en överviktig ensamvarg i fyrtioårsåldern som lite oväntat blivit gravid.
Ruth blir kallad som arkeologisk expert till en utgrävning i Norfolk där man hittat ett skelett. Hennes första teori är att det är ett människooffer till guden Janus. Snart hittar man även kvarlevor efter ett barn vid en byggarbetsplats.
Tillsammans med kriminalkommissarien Harry Nelson börjar Ruth att misstänka en koppling till romersk mytologi.
En extra kryddning till bokens charm är att Nelson är den som är pappa till barnet som Ruth väntar. Men Nelson är lyckligt gift och har redan två döttrar.
"Janusstenen" är en högst originell spänningsroman. Jag kan inte undgå att göra vissa paralleller mellan Elly Griffiths och Ann Cleeves vars böcker utspelar sig på Shetlandsöarna och där miljön utgör en stor del av handlingen.
Betyg: 4+ av 5.
Världsbokdagen!
Lilla O påminde mig om att det är Världsbokdagen idag. Och dagen till ära var jag och hämtade en bok på biblioteket som jag hade reserverat: Dan Browns "Den förlorade symbolen". Den förra boken som jag försökte att läsa av honom - "Änglar och demoner" - kom jag inte ens igenom. Jag såg filmen istället. Den var förvisso också en katastrof, men jag är lite svag för Stellan Skarsgård (och hans son Alexander - undra vad Freud skulle säga om det?).
Just nu läser jag Elly Griffiths "Janusstenen" (för övrigt rekommenderad av Lilla O). Det är en ny bekantskap för mig vilket gör läsningen lite extra spännande.
Under våren kommer det att släppas/har släppts många titlar som jag är nyfiken på. Bland annat:
1. Johan Theorin: "Blodläge"
Hans tredje bok som utspelar sig på Öland. Älskar hans sätt att skriva. Så annorlunda.
2. Patti Smith: "Just kids"
Egentligen har jag ingen relation till henne som artist - hennes musik har alltid varit lite för pretentiös för mig. Men jag är nyfiken på henne som person. Hennes memoarer har dessutom fått strålande recensioner.
3. Anna Grue: "Judaskyssen"
En dansk författarinna som jag ännu inte läst någonting av. Efter att ha läst om den här boken så är jag full av förväntningar.
4. Mons Kallentoft: "Vårlik"
Hans fjärde bok om Malin Fors. Jag gillar Kallentoft oerhört mycket. En del tycker inslagen med när de döda talar är för abstrakt, men jag köper konceptet.
5. Mari Jungstedt: "Den farliga leken"
Hennes förra bok sågade jag rejält, eftersom reseachen var dålig och det kändes som den skrivits under extrem tidspress. Därför hoppas jag på att hon tar revansch med denna.
6. Marian Keyes: "Oväntat besök på Star Street"
Min absoluta favorit i chick-littgenren! Hon är makalöst bra på att blanda humor och allvar.
Just nu läser jag Elly Griffiths "Janusstenen" (för övrigt rekommenderad av Lilla O). Det är en ny bekantskap för mig vilket gör läsningen lite extra spännande.
Under våren kommer det att släppas/har släppts många titlar som jag är nyfiken på. Bland annat:
1. Johan Theorin: "Blodläge"
Hans tredje bok som utspelar sig på Öland. Älskar hans sätt att skriva. Så annorlunda.
2. Patti Smith: "Just kids"
Egentligen har jag ingen relation till henne som artist - hennes musik har alltid varit lite för pretentiös för mig. Men jag är nyfiken på henne som person. Hennes memoarer har dessutom fått strålande recensioner.
3. Anna Grue: "Judaskyssen"
En dansk författarinna som jag ännu inte läst någonting av. Efter att ha läst om den här boken så är jag full av förväntningar.
4. Mons Kallentoft: "Vårlik"
Hans fjärde bok om Malin Fors. Jag gillar Kallentoft oerhört mycket. En del tycker inslagen med när de döda talar är för abstrakt, men jag köper konceptet.
5. Mari Jungstedt: "Den farliga leken"
Hennes förra bok sågade jag rejält, eftersom reseachen var dålig och det kändes som den skrivits under extrem tidspress. Därför hoppas jag på att hon tar revansch med denna.
6. Marian Keyes: "Oväntat besök på Star Street"
Min absoluta favorit i chick-littgenren! Hon är makalöst bra på att blanda humor och allvar.
Tät spänning av Lindell
I ett höghusområde utanför Oslo blir en kvinna knuffad från sin balkong. Att det rör sig om mord råder det inga tvivel om, eftersom det finns vittnen till händelsen.
Samtidigt på en campingplats känner sig den unga, polska sommarjobbande Lilly sig övervakad.
"Mörkermannen" är Unni Lindells sjunde bok om kriminalkommissarie Cato Isaksen. På många sätt är den en dussindeckare, en i mängden. Den sticker inte ut på något sätt utan följer ramarna på hur en spänningsroman ska vara uppbyggd.
Men kanske är det just det som fängslar mig. Lindell inte lägger in några spektakulära detaljer i sin berättelse. Hon behöver inte det. Hon håller sig till saken och det är där som storheten i hennes skrivande ligger.
Boken känns oerhört genomtänkt. Styckena är korta vilket ger en känsla av intensitet. På ett snyggt sätt binder Lindell ihop intrigen under resans gång och persongalleriet känns äkta. Hon har förmågan att skapa en kuslig känsla med små medel.
Jag skulle överdriva om jag skrev att Unni Lindell har överträffat sig själv. Samtliga hennes böcker om Cato Isaksen håller samma höga kvalitet.
Men bara det, efter sju böcker, är en bedrift.
Betyg: 3+ av 5.
Mycket böcker nu
Det pep till i min mobil idag. Det är inte så ofta det gör det, för de flesta av mina vänner respekterar min motvilja mot sms (alltså, sms är helt ok. Men jag vägrar att kommunicera via textmeddelanden). Oftast när det piper till i min mobil är från min mobiloperatör som aviserar om att de kommer att dra si och så mycket från mitt konto det eller det datumet.
Idag fick jag ett sms av ett trevligare slag: Det var ifrån den nätbokhandeln jag handlar av. Vilket förvånade mig en smula, eftersom jag inte har beställt någonting den senaste tiden och den enda beställningen jag hade liggande var på Johan Theorins nya bok som släpps i början av nästa månad.
Och kan ni tänka er att det var just Theorins nya "Blodläge" som redan hade kommit! Det kändes ju jättebusigt - att få en bok så långt innan officiellt releasedatum. Och så mycket det blev helt plötsligt! Jag var ju och lånade fyra böcker på biblioteket i förmiddags. För att inte tala om de högarna med böcker inne i sovrummet som bara väntar på att bli lästa.
Ja, då har jag i alla fall någonting att sysselsätta mig med under arbetslösheten.
Idag fick jag ett sms av ett trevligare slag: Det var ifrån den nätbokhandeln jag handlar av. Vilket förvånade mig en smula, eftersom jag inte har beställt någonting den senaste tiden och den enda beställningen jag hade liggande var på Johan Theorins nya bok som släpps i början av nästa månad.
Och kan ni tänka er att det var just Theorins nya "Blodläge" som redan hade kommit! Det kändes ju jättebusigt - att få en bok så långt innan officiellt releasedatum. Och så mycket det blev helt plötsligt! Jag var ju och lånade fyra böcker på biblioteket i förmiddags. För att inte tala om de högarna med böcker inne i sovrummet som bara väntar på att bli lästa.
Ja, då har jag i alla fall någonting att sysselsätta mig med under arbetslösheten.
Så skickligt, Holt!
En kurdisk asylsökande pojke som ingen har brytt sig om att anmäla som saknad hittas i vattnet upplöst till närmast oigenkännlighet. En kvinnlig biskop i Bergen blir knivhuggen till döds på en folktom gata.
Den gemensamma nämnaren i Anne Holts senaste bok, "Frukta inte", är hatbrott. Hat som är gränslös. Hat som förblindar. Hat som dödar. Men här finns också den gränslösa kärleken.
Anne Holt flätar så skickligt ihop flera till synes oberonde historier till en lågmäld berättelse som berör och griper tag i sin läsare. Hon får sina berättelser att kännas så äkta, så nakna, så realistiska, så nära. Varenda ord i texten känns genomtänkt, varje scen omsorgsfullt planerad och galant visar Holt ännu en gång vem som är drottning på den skandinaviska deckartronen.
Holt är utan fruktan. Hon vågar skriva om det mörka, det förbjudna, det onda. Men aldrig utan att glömma bort ljuset, det vackra, det goda. Hon är fenomenal på att bygga upp sin intrig - det blir aldrig ointressant. Aldrig blir det heller förutsägbart eller överdrivet.
Hon kan sig sak helt enkelt bättre än någon annan.
Betyg: 5 av 5.
Den gemensamma nämnaren i Anne Holts senaste bok, "Frukta inte", är hatbrott. Hat som är gränslös. Hat som förblindar. Hat som dödar. Men här finns också den gränslösa kärleken.
Anne Holt flätar så skickligt ihop flera till synes oberonde historier till en lågmäld berättelse som berör och griper tag i sin läsare. Hon får sina berättelser att kännas så äkta, så nakna, så realistiska, så nära. Varenda ord i texten känns genomtänkt, varje scen omsorgsfullt planerad och galant visar Holt ännu en gång vem som är drottning på den skandinaviska deckartronen.
Holt är utan fruktan. Hon vågar skriva om det mörka, det förbjudna, det onda. Men aldrig utan att glömma bort ljuset, det vackra, det goda. Hon är fenomenal på att bygga upp sin intrig - det blir aldrig ointressant. Aldrig blir det heller förutsägbart eller överdrivet.
Hon kan sig sak helt enkelt bättre än någon annan.
Betyg: 5 av 5.
Nya böcker istället för gamla skor
Nej, mina skor hade inte blivit inlämnade av någon snäll städare varken på crewrummet eller hittegodsavdelningen. Den jättegulliga killen som jag pratade med på hittegods gav mig rådet att maila in en beskrivning på skorna så att de kunde ha dem på bevakning (mycket serviceinriktad ung man), men både han och jag visste att de aldrig kommer att komma till rätta igen. Det är ju så mycket lättare att slänga ett par kvarglömda skor än att gå och lämna in dem.
Så mina skor finns inte mer. De är borta för evigt. Och enormt saknade.
Jag gick direkt och trösthandlade lite böcker på Pocketshop istället. Fast det kommer jag nog att få sluta med. En pocketbok kostar numera 75 kronor. Det är inte ekonomiskt försvarbart då man kan beställa samma böcker för halva priset på nätet.
Men idag var det ett nödfall. Jag behövde tröst.
Följande böcker blev det:
"Sighsten" av Sighsten Herrgård/Carl Otto Werkelid
En nyutgåva som kom ut första gången 1987. Sighsten Herrgård var - för er som inte minns honom - den första offentliga personen i Sverige som gick ut med att han hade AIDS. En mycket beundransvärd person.
"I de lugnaste vatten" och "I den innersta kretsen" av Viveca Sten
Kriminalromaner som utspelar sig i Sandhamn. Har ännu inte läst någonting av Sten så det ska bli riktigt spännande.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein
Den har jag redan läst (läs min recension av boken HÄR) men den är så bra och så viktig att den förtjänar en plats i min bokhylla.
Så mina skor finns inte mer. De är borta för evigt. Och enormt saknade.
Jag gick direkt och trösthandlade lite böcker på Pocketshop istället. Fast det kommer jag nog att få sluta med. En pocketbok kostar numera 75 kronor. Det är inte ekonomiskt försvarbart då man kan beställa samma böcker för halva priset på nätet.
Men idag var det ett nödfall. Jag behövde tröst.
Följande böcker blev det:
"Sighsten" av Sighsten Herrgård/Carl Otto Werkelid
En nyutgåva som kom ut första gången 1987. Sighsten Herrgård var - för er som inte minns honom - den första offentliga personen i Sverige som gick ut med att han hade AIDS. En mycket beundransvärd person.
"I de lugnaste vatten" och "I den innersta kretsen" av Viveca Sten
Kriminalromaner som utspelar sig i Sandhamn. Har ännu inte läst någonting av Sten så det ska bli riktigt spännande.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein
Den har jag redan läst (läs min recension av boken HÄR) men den är så bra och så viktig att den förtjänar en plats i min bokhylla.
