Beckett gör en dussindeckare
Efter åtta år i fängelse rymmer den fruktade seriemördaren Jerome Monk. Han verkar vara ute för att hämnas på dem som fick honom bakom galler.
Rättsantropologen David Hunter engagerar sig återigen i fallet Monk men blir under jakten mer och mer osäker på Monks verkliga skuld.
Det är svårt att lägga ifrån sig Simon Becketts böcker. Här bjuds man på spänning från första sidan och tempot i böckerna är intensivt.
"Från andra sidan graven" är den fjärde i serien om David Hunter och nu börjar Beckett bli lite förutsägbar. Man bjuds inte på några överraskningar i den här boken. Tvärtom är det en ganska traditionell spänningsroman. En dussindeckare.
Det positiva med denna fjärde bok - om man ska hitta något - är att den innehåller mindre äckliga detaljer än de tidigare.
Simon Beckett som författare ska man dock inte gå miste om. Men just den här boken passerar obemärkt förbi. Läs istället "Skrivet i eld" där man som läsare får sitta på nålar från start till mål.
BETYG: 3- av 5
Bild lånad av Adlibris.
Rättsantropologen David Hunter engagerar sig återigen i fallet Monk men blir under jakten mer och mer osäker på Monks verkliga skuld.
Det är svårt att lägga ifrån sig Simon Becketts böcker. Här bjuds man på spänning från första sidan och tempot i böckerna är intensivt.
"Från andra sidan graven" är den fjärde i serien om David Hunter och nu börjar Beckett bli lite förutsägbar. Man bjuds inte på några överraskningar i den här boken. Tvärtom är det en ganska traditionell spänningsroman. En dussindeckare.
Det positiva med denna fjärde bok - om man ska hitta något - är att den innehåller mindre äckliga detaljer än de tidigare.
Simon Beckett som författare ska man dock inte gå miste om. Men just den här boken passerar obemärkt förbi. Läs istället "Skrivet i eld" där man som läsare får sitta på nålar från start till mål.
BETYG: 3- av 5
Bild lånad av Adlibris.
Knappt godkänt för Ann Cleeves
Två mycket märkliga mord inträffar i idylliska Northumberland i nordöstra England. En kvinna hittar sin tonårsson död i badkaret och strax därefter hittas en ung kvinna död i en vattenfylld klippsskreva. Mordplatserna är omsorgsfullt arrangerade som konstverk.
Ann Cleeves första fyra böcker på svenska utspelade sig på Shetlandsöarna. Den senaste boken av henne - "Dolda djup" - är ett par år gammal men släpptes först nu på svenska. Och jag misstänker att förlaget surfar lite på Shetlandsböckernas framgång.
"Dolda djup" har en ganska svag och seg inledning för att sedan utveckla en ganska annorlunda intrig. Tyvärr faller allting ihop på slutet och helhetsbilden blir ganska medioker. Huvudpersonen i boken - kriminalkommisarie Vera Stanhope - beskrivs som en ganska motbjudande och överviktig ensamvarg. Det stör mig. Det är precis som om det vore otänkbart att en smart kvinna också skulle kunna vara attraktiv. En riktig klyscha!
Nej, Ann Cleeves "Dolda djup" får knappt godkänt. Läs då hellre hennes Shetlandsserie med dess unika miljöer och lågmälda spänning.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Ann Cleeves första fyra böcker på svenska utspelade sig på Shetlandsöarna. Den senaste boken av henne - "Dolda djup" - är ett par år gammal men släpptes först nu på svenska. Och jag misstänker att förlaget surfar lite på Shetlandsböckernas framgång.
"Dolda djup" har en ganska svag och seg inledning för att sedan utveckla en ganska annorlunda intrig. Tyvärr faller allting ihop på slutet och helhetsbilden blir ganska medioker. Huvudpersonen i boken - kriminalkommisarie Vera Stanhope - beskrivs som en ganska motbjudande och överviktig ensamvarg. Det stör mig. Det är precis som om det vore otänkbart att en smart kvinna också skulle kunna vara attraktiv. En riktig klyscha!
Nej, Ann Cleeves "Dolda djup" får knappt godkänt. Läs då hellre hennes Shetlandsserie med dess unika miljöer och lågmälda spänning.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Nu blir det chick-litt!
Jag blev väldigt förtjust i "PS. Jag älskar dig" av Cecelia Ahern när jag läste den för flera år sedan. Imponerad också eftersom denna tjej endast var 21 år gammal när hon skrev den. För på många sätt är det en väldigt mogen bok. För att sammanfatta den kort så handlar det om förlusten av någon man älskar och hur man hanterar sorgen efteråt, bearbetningen och hur man kommer tillbaka från ett trauma.
Inte på något sätt är det en tung bok utan snarare tvärtom. Stundvis är den mycket rolig.
Nåväl, efter denna debut kom det bara en bok till av Ahern på svenska. Inte alls lika bra men helt klart godkänd. Sedan blev det tyst - i alla fall på den svenska marknaden - trots att Ahern är en mycket produktiv författare.
Jag hade nästan gett upp mitt sökande efter hennes böcker. Ja, de senaste åren har jag inte ens brytt mig om att leta.
Men idag, av en ren händelse, såg jag en av hennes böcker på biblioteket: "Om du bara kunde se mig". När jag sedan sökte i bibliotekskatalogen visade det sig att ytterligare en bok blivit utgiven på svenska: "Gåvan" (den fanns tyvärr inte inne för tillfället men jag ställde mig på kö).
Åh, vad glad jag är över detta! Aherns böcker är verkligen "feelgood" när den är som bäst. Skönt avbrott från alla blodiga deckare jag läser.
Nu blir det chick-litt!
"Sockerdöden" - deckare för en dag i hängmattan
En förtvivlad ung kvinna tar kontakt med Kripochefen Martin Egge och stämmer ett möte med honom. "Jag måste prata med dig, Martin. Nu ska jag berätta det allra värsta...".
Sexton år tidigare har Kari Helene hittat sin lillebror död. Tragedin avskrevs då som plötslig spädbarnsdöd. Nu minns Kari Helene någonting annat. Något hon förträngt.
Kvällen innan deras avtalade möte blir Martin påkörd av en bil och dör sedan på sjukhuset.
Unni Lindell är inte den starkast lysande stjärnan på den norska deckarhimlen men har ändå en tendens att skapa spänning i sina böcker med ett språk som är lättläst och stycken som är korta och koncista.
I hennes senaste bok om Cato Isaksen - "Sockerdöden" - känns det som om idéerna börjar att sina en aning. Catos kollega Marian Dahle har fått en större roll i den här boken vilket jag tyckte var positivt då Catos egna struliga privatliv började bli en börda i böckerna. Dock misstänker jag att Marians något komplicerade personlighet också kan komma att bli ett irritationsmoment i framtida böcker om Lindell väljer att spinna vidare med samma huvudpersoner.
Upptakten i boken är bra. Det händer mycket och fångar läsarens intresse. Slutet är dock så utdraget och överdrivet att man tappar fokus på själva handlingen. Det känns lite som om Lindell har kryddat lite extra på upplösningen för att kompensera en tunn intrig.
Jag är snål i mitt betyg eftersom jag vet att Lindell kan bättre. Dock är "Sockerdöden" ett perfekt tidsfördriv i hängmattan i sommar. Som snabbmat ungefär. Man blir mättad för stunden men man lägger inte måltiden på minnet.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Strålande mottagande av "Cirkeln"
Så sent som i fredags släpptes "Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Men långt innan boksläpp var succén ett faktum.
Extra roligt blir ju detta eftersom denna bok främst riktar sig till en lite yngre målgrupp som de senaste åren har blivit lite bortglömda när bokförlagen koncentrerat sig på att surfa på den svenska deckarvågen.
När jag läser recensionen i DN blir jag övertygad om att även vuxna bör läsa den.
Bild lånad av Adlibris.
Extra roligt blir ju detta eftersom denna bok främst riktar sig till en lite yngre målgrupp som de senaste åren har blivit lite bortglömda när bokförlagen koncentrerat sig på att surfa på den svenska deckarvågen.
När jag läser recensionen i DN blir jag övertygad om att även vuxna bör läsa den.
Bild lånad av Adlibris.
Mycket läsning framöver
Jag ska på kurs nästa vecka och behöver således plugga lite inför den. Samtidigt har jag massor med andra intressanta och spännande böcker som ligger och väntar på att bli lästa (oerhört mycket läsvärt som släpps under våren).
Men i går - en fredagskväll - var jag faktiskt så disciplinerad att jag valde pluggböckerna istället för nöjesböckerna. Då kände jag mig lite stolt över mig själv.
Egentligen skulle jag ha varit ledig idag men jag har lovat att jobba extra. Med mig på bussen har jag idag Michael Connellys "Fågelskrämman" som är en uppföljare till hans briljanta "Poeten".
Önskar er en trevlig lördag, kära läsare!
Men i går - en fredagskväll - var jag faktiskt så disciplinerad att jag valde pluggböckerna istället för nöjesböckerna. Då kände jag mig lite stolt över mig själv.
Egentligen skulle jag ha varit ledig idag men jag har lovat att jobba extra. Med mig på bussen har jag idag Michael Connellys "Fågelskrämman" som är en uppföljare till hans briljanta "Poeten".
Önskar er en trevlig lördag, kära läsare!
Bondesons goda råd i bokform
Min fina lärare från Folkuniversitetet - Sören Bondeson - kommer äntligen ut med sina tips och råd i konsten att skriva en kriminalroman i bokform.
Han är helt enastående som lärare och det är därför ingen tillfällighet att några av hans elever blivit väldigt framgångsrika. Jens Lapidus och Åsa Larsson är två exempel.
Av en tillfällighet såg jag Sörens medverkan i TV4´s morgonprogram i morse där han pratade om boken och rollen som lärare (klippet finns säkert på TV4 Play om ni missade det).
"Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman" - vårens mest efterlängtade bok.
Bild lånad från Adlibris.
Han är helt enastående som lärare och det är därför ingen tillfällighet att några av hans elever blivit väldigt framgångsrika. Jens Lapidus och Åsa Larsson är två exempel.
Av en tillfällighet såg jag Sörens medverkan i TV4´s morgonprogram i morse där han pratade om boken och rollen som lärare (klippet finns säkert på TV4 Play om ni missade det).
"Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman" - vårens mest efterlängtade bok.
Bild lånad från Adlibris.
Schulman gör en Lennon
I tider då hatet står i fokus - näthatet i mindre skara, konflikter i världen i större - känns det så oerhört uppfriskande att få läsa en bok om det totalt motsatta. Om förälskelse, glädje och lycka. Om kärlek.
Varje gång jag lyssnar på John Lennons sånger som han skrev till sin fru Yoko så tänker jag: "om min man skrev så vackra ord till mig så skulle han aldrig behöva stryka en enda skjorta själv i hela sitt liv!".
Jag får nästan samma känsla när jag läser Alex Schulmans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Bara titeln är fylld med så mycket värme. Och den säger allt.
Historien tar sin början den 4 juli 2008 då Alex är nyseparerad och ägnar dagarna åt att försörja Stureplans krogar (ironiskt nog hade Lennon också en period som han senare kom att kalla "the lost weekend").
På dagen ett år senare blir Alex pappa till lilla Charlie.
Däremellan får vi läsa om när han träffar sin nuvarande fru Amanda, förälskelsen och hur livet drastiskt förändras på bara ett år.
Titeln är lång men boken är kort. Och längre behöver den heller inte vara. Det är knappa 200 sidor kärleksförklaring där Schulman lyckas vara personlig utan att vara allför privat. Har man under tiden som boken utspelar sig följt hans blogg så finns det anekdoter man nickar igenkännande åt.
Inte på något sätt är detta en "svår" bok trots att den berör så mycket känslor. Tvärtom vill man inte lägga den ifrån sig förrän den är slut. Och när man väl gör det, så gör man det som en lyckligare människa. Och en anings mer förhoppningsfull än tidigare.
Betyg: 4 av 5
Varje gång jag lyssnar på John Lennons sånger som han skrev till sin fru Yoko så tänker jag: "om min man skrev så vackra ord till mig så skulle han aldrig behöva stryka en enda skjorta själv i hela sitt liv!".
Jag får nästan samma känsla när jag läser Alex Schulmans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Bara titeln är fylld med så mycket värme. Och den säger allt.
Historien tar sin början den 4 juli 2008 då Alex är nyseparerad och ägnar dagarna åt att försörja Stureplans krogar (ironiskt nog hade Lennon också en period som han senare kom att kalla "the lost weekend").
På dagen ett år senare blir Alex pappa till lilla Charlie.
Däremellan får vi läsa om när han träffar sin nuvarande fru Amanda, förälskelsen och hur livet drastiskt förändras på bara ett år.
Titeln är lång men boken är kort. Och längre behöver den heller inte vara. Det är knappa 200 sidor kärleksförklaring där Schulman lyckas vara personlig utan att vara allför privat. Har man under tiden som boken utspelar sig följt hans blogg så finns det anekdoter man nickar igenkännande åt.
Inte på något sätt är detta en "svår" bok trots att den berör så mycket känslor. Tvärtom vill man inte lägga den ifrån sig förrän den är slut. Och när man väl gör det, så gör man det som en lyckligare människa. Och en anings mer förhoppningsfull än tidigare.
Betyg: 4 av 5
Kinsella fortsätter att leverera
Vår älskade, hispiga, energiska shopaholic Becky Brandon (född Bloomwood) har blivit mamma. I Sophie Kinsellas senaste bok om Becky - "En mini-shopaholic i mammas fotspår" - har dottern Minnie hunnit bli två år och hennes ordförråd består av ord som "miiiin", "Visa-kort" och "Starbucks".
Att vara mamma är tydligen inte så lätt som Becky trodde men å andra sidan är hon optimist utan dess like och naiv som få. Men välsignad med ett sällsynt varmt hjärta.
Sin vana trogen har Becky en tendens att komplicera livet både för sig själv och sin omgivning. Den här gången tänker hon ställa till med en överraskningsfest för maken på hans födelsedag.
Sophie Kinsellas böcker må inte vara litterära mästerverk. Men jösses vad underhållande de är! Rappa repliker, ett härligt flyt i texten och hon får oss att älska den något påfrestande Becky oavsett vad hon ställer till med. Utan tvekan behärskar Kinsella sin genre bättre än de flesta andra som vågar sig på att skriva "chick-lit". För varje bok blir hon lite vassare till skillnad från till exempel hennes irländska kollega Marian Keyes som började sin karriär så starkt för att sedan bara skriva en massa märkligt dravel.
Gott om äkta skratt utlovas i "En mini-shopaholic i mammas fotspår".
Betyg: 4 av 5
Att vara mamma är tydligen inte så lätt som Becky trodde men å andra sidan är hon optimist utan dess like och naiv som få. Men välsignad med ett sällsynt varmt hjärta.
Sin vana trogen har Becky en tendens att komplicera livet både för sig själv och sin omgivning. Den här gången tänker hon ställa till med en överraskningsfest för maken på hans födelsedag.
Sophie Kinsellas böcker må inte vara litterära mästerverk. Men jösses vad underhållande de är! Rappa repliker, ett härligt flyt i texten och hon får oss att älska den något påfrestande Becky oavsett vad hon ställer till med. Utan tvekan behärskar Kinsella sin genre bättre än de flesta andra som vågar sig på att skriva "chick-lit". För varje bok blir hon lite vassare till skillnad från till exempel hennes irländska kollega Marian Keyes som började sin karriär så starkt för att sedan bara skriva en massa märkligt dravel.
Gott om äkta skratt utlovas i "En mini-shopaholic i mammas fotspår".
Betyg: 4 av 5
Läslusten på väg tillbaka
De senaste månaderna har jag varit dålig på att läsa. Trots att böcker är en av mina stora passioner. Men jag har inte haft ro i kroppen. Inte kunnat koncentrera mig på att följa en handling.
Visserligen har jag nog läst mer än gemene man ändå men för att vara mig har det varit ovanligt lite. Jag har fortfarande alltid med mig en bok (eller flera) när jag är iväg och jobbar (älskar att ligga i en hotellsäng och läsa) eller åker pendeltåg eller vad det nu må vara men koncentrationen sviker mig.
Jag har saknat läsandet. Väldigt mycket. Därför ska jag försöka ta mig i kragen och komma in i en "läsfas" igen.
Helgen som kommer ska tillägnas böcker och läsande. Nu har jag laddat med en massa böcker som jag vill läsa och jag har massor av ledig tid att göra det på.
Läslusten är på väg tillbaka.
Efter dagens besök på biblioteket.
Visserligen har jag nog läst mer än gemene man ändå men för att vara mig har det varit ovanligt lite. Jag har fortfarande alltid med mig en bok (eller flera) när jag är iväg och jobbar (älskar att ligga i en hotellsäng och läsa) eller åker pendeltåg eller vad det nu må vara men koncentrationen sviker mig.
Jag har saknat läsandet. Väldigt mycket. Därför ska jag försöka ta mig i kragen och komma in i en "läsfas" igen.
Helgen som kommer ska tillägnas böcker och läsande. Nu har jag laddat med en massa böcker som jag vill läsa och jag har massor av ledig tid att göra det på.
Läslusten är på väg tillbaka.
Efter dagens besök på biblioteket.
Oväntat möte med Mons Kallentoft
Det kanske inte var personbästa i att sova dåligt i natt men nära på. Jag låg och vred och vände på mig nästan hela natten och på sin höjd fick jag väl två timmars sömn.
Alarmet ringde klockan fyra. På morgonen!
Inte de bästa förutsättningar när man sedan har en arbetsdag på nästan elva timmar framför sig.
Och det kändes emellanåt som "arbetsdagen som aldrig ville ta slut". Men det gjorde den naturligtvis. Så småningom.
Tre naglar lyckades jag dessutom att ha av. TRE!
När jag äntligen klev av min sista flygning för dagen (jag har hunnit med att besöka både Oslo och München idag) så möttes jag av en ovanlig syn på Terminal 4:
en boksignering.
Och den trevlige killen som satt och signerade sina böcker var ingen mindre än Mons Kallentoft.
Nu har jag ju redan läst alla hans böcker om polisen Malin Forss så jag ville inte köpa dem igen (jag rekommenderar er dock att läsa dem!). Men jag frågade om jag fick ta en bild på honom istället och det fick jag naturligtvis.
Mons nästa bok ska tydligen komma ut i maj (var ju tvungen att fråga, nyfiken och otålig som jag är!). Oerhört sympatisk och trevlig kille!
Utan tvekan dagens höjdpunkt.
Mons Kallentoft signerar böcker på Arlanda. Ibland är min arbetsplats mycket spännande!
Alarmet ringde klockan fyra. På morgonen!
Inte de bästa förutsättningar när man sedan har en arbetsdag på nästan elva timmar framför sig.
Och det kändes emellanåt som "arbetsdagen som aldrig ville ta slut". Men det gjorde den naturligtvis. Så småningom.
Tre naglar lyckades jag dessutom att ha av. TRE!
När jag äntligen klev av min sista flygning för dagen (jag har hunnit med att besöka både Oslo och München idag) så möttes jag av en ovanlig syn på Terminal 4:
en boksignering.
Och den trevlige killen som satt och signerade sina böcker var ingen mindre än Mons Kallentoft.
Nu har jag ju redan läst alla hans böcker om polisen Malin Forss så jag ville inte köpa dem igen (jag rekommenderar er dock att läsa dem!). Men jag frågade om jag fick ta en bild på honom istället och det fick jag naturligtvis.
Mons nästa bok ska tydligen komma ut i maj (var ju tvungen att fråga, nyfiken och otålig som jag är!). Oerhört sympatisk och trevlig kille!
Utan tvekan dagens höjdpunkt.
Mons Kallentoft signerar böcker på Arlanda. Ibland är min arbetsplats mycket spännande!
Tv-deckare i bokform
Det går tretton på dussinet när det gäller svenska, kvinnliga deckarförfattare. Den som oförtjänt fått minst uppmärksamhet av dessa - trots att hennes böcker blivit förvånansvärt bra filmade - är Helene Tursten. Hennes romanfigur, kriminalinspektör Irene Huss (suveränt gestaltad av Angela Kovács på film), har blivit något av en personlig favorit för mig. Hon känns äkta och trovärdig och är unik i sitt slag eftersom hon har ett någolunda harmoniskt familjeliv (till skillnad från majoriteten av andra poliser i svenska deckare som har så mycket privata problem att det ibland tar fokus från böckernas egentliga handling).
Den senaste Huss-deckaren heter "Den som vakar i mörkret".
Ett par kvinnor hittas strypta i Göteborg. Kropparna är omsorgsfullt rengjorda och mördaren har inte lämnat några fysiska spår efter sig. Sambandet mellan kvinnorna är att de innan morden fått blommor levererade hem till sig med foton på sig själva tagna på håll.
I Irene Huss närhet inträffar en rad obehagliga händelser vid samma tidpunkt.
"Den som vakar i mörkret" tillhör dessvärre inte en av Helene Turstens bättre böcker. Den känns mer som en tv-deckare i bokform. Jag tror till och med att den gör sig bättre som film än som bok.
Men det ska poängteras att boken är lättläst och har ett driv i texten. Jag skulle definitivt rekommendera den till läsare som gillar deckare men inte är så förtjust i spektakulära och blodiga detaljer. En perfekt semesterläsning då man vill ha någonting lättsmält som inte tar för mycket av ens energi.
BETYG: 2+ av 5
Den senaste Huss-deckaren heter "Den som vakar i mörkret".
Ett par kvinnor hittas strypta i Göteborg. Kropparna är omsorgsfullt rengjorda och mördaren har inte lämnat några fysiska spår efter sig. Sambandet mellan kvinnorna är att de innan morden fått blommor levererade hem till sig med foton på sig själva tagna på håll.
I Irene Huss närhet inträffar en rad obehagliga händelser vid samma tidpunkt.
"Den som vakar i mörkret" tillhör dessvärre inte en av Helene Turstens bättre böcker. Den känns mer som en tv-deckare i bokform. Jag tror till och med att den gör sig bättre som film än som bok.
Men det ska poängteras att boken är lättläst och har ett driv i texten. Jag skulle definitivt rekommendera den till läsare som gillar deckare men inte är så förtjust i spektakulära och blodiga detaljer. En perfekt semesterläsning då man vill ha någonting lättsmält som inte tar för mycket av ens energi.
BETYG: 2+ av 5
Laddat med spänning
Nu har jag bunkrat upp med lite spänning i höstkylan (ja, alltså just nu är det väldigt skönt ute - hade alldeles för mycket kläder på mig på min lilla promenad till biblioteket). Tre böcker lånade jag idag:
1. "Stormvarning" av Michael Katz Krefeld.
En dansk författare som nyligen kommit ut med sin andra bok på svenska, "Peter Pans hemlighet". Den lät väldigt intressant så därför måste jag läsa den första innan (jag måste läsa böcker av samma författare i kronologisk ordning - i alla fall när huvudpersonerna är demsamma).
2. "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist.
Jag har ännu inte läst någonting av honom trots att hans "Människohamn" legat i en av mina "pocket som ska läsas"-högar hur länge som helst. Misstänker att det är en författare som jag bara vågar läsa dagtid.
3. "Tjockare än vatten" av Mark Billingham.
Det är flera år sedan jag läste någonting av honom men jag minns att jag då tyckte hans böcker var mycket bra. Därför har jag höga förhoppningar även om denna.
1. "Stormvarning" av Michael Katz Krefeld.
En dansk författare som nyligen kommit ut med sin andra bok på svenska, "Peter Pans hemlighet". Den lät väldigt intressant så därför måste jag läsa den första innan (jag måste läsa böcker av samma författare i kronologisk ordning - i alla fall när huvudpersonerna är demsamma).
2. "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist.
Jag har ännu inte läst någonting av honom trots att hans "Människohamn" legat i en av mina "pocket som ska läsas"-högar hur länge som helst. Misstänker att det är en författare som jag bara vågar läsa dagtid.
3. "Tjockare än vatten" av Mark Billingham.
Det är flera år sedan jag läste någonting av honom men jag minns att jag då tyckte hans böcker var mycket bra. Därför har jag höga förhoppningar även om denna.
"Bittrare än döden" - svensk psykologisk spänning
Uppföljaren till systerduon Camilla Grebe och Åsa Träffs debut, "Någon sorts frid", heter "Bittrare än döden" och här får vi ännu en gång träffa terapeuten Siri.
I centrum av romanen står den här gången kvinnovåld.
Handlingen tar sin början i en förort till Stockholm där femåriga Tilde blir vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds.
Siri och hennes kollega Aina har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer och under vägens gång flätas lilla Tildes öde samman med denna grupp.
Systerduon har ett fängslande sätt att skriva. Styckena är korta och språket flyter som rinnande vatten. Liksom med deras debut hade jag även nu svårt att lägga ifrån mig boken.
Det är en svår balansgång att skriva om ett så pass obehagligt ämne utan att bli alltför ställningstagande och dömande men Grebe/Träff klarar av detta galant och lurar mig på många ställen i texten då jag tror att någonting är förutsägbart men visar sig vara raka motsatsen.
De växlar i berättarperpektiv vilket gör texten ännu mer levande. Möjligtvis kan huvudpersonen Siris personliga bördor ibland bli lite väl mycket men det beror mest på att det är ett så uttjatat begrepp. Riktigt originellt vore att få läsa en roman där huvudrollsinnehavarens inre inte får så stort utrymme.
Men det är bara en personlig parantes från min sida. Helhetsintrycket av "Bittrare än döden" är mer än väl godkänt.
Betyg: 3+ av 5
I centrum av romanen står den här gången kvinnovåld.
Handlingen tar sin början i en förort till Stockholm där femåriga Tilde blir vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds.
Siri och hennes kollega Aina har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer och under vägens gång flätas lilla Tildes öde samman med denna grupp.
Systerduon har ett fängslande sätt att skriva. Styckena är korta och språket flyter som rinnande vatten. Liksom med deras debut hade jag även nu svårt att lägga ifrån mig boken.
Det är en svår balansgång att skriva om ett så pass obehagligt ämne utan att bli alltför ställningstagande och dömande men Grebe/Träff klarar av detta galant och lurar mig på många ställen i texten då jag tror att någonting är förutsägbart men visar sig vara raka motsatsen.
De växlar i berättarperpektiv vilket gör texten ännu mer levande. Möjligtvis kan huvudpersonen Siris personliga bördor ibland bli lite väl mycket men det beror mest på att det är ett så uttjatat begrepp. Riktigt originellt vore att få läsa en roman där huvudrollsinnehavarens inre inte får så stort utrymme.
Men det är bara en personlig parantes från min sida. Helhetsintrycket av "Bittrare än döden" är mer än väl godkänt.
Betyg: 3+ av 5
Dagens "Det var fanimig på tiden!"
Redan i torsdags den 19 augusti - exakt två månader efter kronprinsessparets bröllop - släpptes boken som kort och gott heter "Vårt bröllop" (text: Susanna Popova, foto: Paul Hansen).
Självklart förbeställde jag mitt exemplar i god tid innan på Adlibris (faktiskt på kronprinsessans födelsedag för att vara exakt).
Men inte fick jag någon bok i torsdags. Inte på fredagen heller vilket fick följden att jag skrev ett brev till Adlibris kundtjänst och frågade efter min bok.
Efter ett par timmar fick jag ett svar med förklaringen att boken var försenad från förlaget och la-di-da och de bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte fått något meddelande om förseningen (någon större ansträngning för att skicka detta meddelande till mig betvivlar jag dock på att det gjordes).
Idag - ÄNTLIGEN - fem dagar efter utlovad leverans kom den! Jag har bara hunnit bläddra igenom den än så länge och tittat på bilderna men jag kan sammafatta det så här: WOW!
Jag fullkomligt ÄLSKAR omslagsbilden!
Självklart förbeställde jag mitt exemplar i god tid innan på Adlibris (faktiskt på kronprinsessans födelsedag för att vara exakt).
Men inte fick jag någon bok i torsdags. Inte på fredagen heller vilket fick följden att jag skrev ett brev till Adlibris kundtjänst och frågade efter min bok.
Efter ett par timmar fick jag ett svar med förklaringen att boken var försenad från förlaget och la-di-da och de bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte fått något meddelande om förseningen (någon större ansträngning för att skicka detta meddelande till mig betvivlar jag dock på att det gjordes).
Idag - ÄNTLIGEN - fem dagar efter utlovad leverans kom den! Jag har bara hunnit bläddra igenom den än så länge och tittat på bilderna men jag kan sammafatta det så här: WOW!
Jag fullkomligt ÄLSKAR omslagsbilden!
Obegriplig fransk deckare
De senaste månaderna har varit minst sagt omtumlande men på ett mycket positivt sätt. Dock har mitt läsande blivit en smula lidande av det - jag har inte alls haft ro i kroppen att kunna engagera mig riktigt i läsandet.
Därför tog det mig cirka en månad att läsa ut "En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé. Visserligen har den storleken av tegelsten och hade vunnit avsevärt på att kortas av en si sådär två hundra sidor så jag bär inte hela ansvaret för den långa processen själv.
Det är stor skillnad att läsa en bok som är översatt ifrån franska än engelska eller en bok som är skriven direkt på svenska. Man märker direkt att franskan har fler nyanser i sitt språk och kräver bara därför mer koncentration.
"En mässa för de döda" inleds med att en körledare hittas brutalt mördad i en armenisk kyrka i Paris. En pensionerad polis som tillhör församlingen inleder en inofficiell utredning av mordet. Till hjälp får han en heroinberoende yngre förmåga inom polisen som egentligen borde befinna sig på avgiftning.
Upptakten är spännande och intrigen har alla förutsättningar att bli bra men det känns som om Grangé vill alldeles för mycket vilket resulterar i att allting mynnar ut i en obegriplig sörja. Han tar allting ett steg för långt och istället blir handlingen överdriven och tappar fokus.
Paradoxalt nog ligger styrkan i boken i dess brutalitet (annars brukar just alltför spektakulära våldsbeskrivningar dra ner ett betyg). Men här har våldet och de bisarra detaljerna en viktig roll. Vi får ta del av otäcka händelser ifrån både Nazi-Tyskland och diktaturen i Chile. Berättelser som inte får eller ska förskönas eller cencureras.
"En mässa för de döda" är långt ifrån en av de bättre spänningsromaner jag läst. Persongalleriet är så hysteriskt överdrivet att det emellanåt är skrattretande. Då tänker jag främst på de två osannolika poliserna som står i centrum.
Men visst fungerar den som sommardeckare. Dock rekommenderas den inte till alltför känsliga läsare.
Betyg: 2 av 5
Därför tog det mig cirka en månad att läsa ut "En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé. Visserligen har den storleken av tegelsten och hade vunnit avsevärt på att kortas av en si sådär två hundra sidor så jag bär inte hela ansvaret för den långa processen själv.
Det är stor skillnad att läsa en bok som är översatt ifrån franska än engelska eller en bok som är skriven direkt på svenska. Man märker direkt att franskan har fler nyanser i sitt språk och kräver bara därför mer koncentration.
"En mässa för de döda" inleds med att en körledare hittas brutalt mördad i en armenisk kyrka i Paris. En pensionerad polis som tillhör församlingen inleder en inofficiell utredning av mordet. Till hjälp får han en heroinberoende yngre förmåga inom polisen som egentligen borde befinna sig på avgiftning.
Upptakten är spännande och intrigen har alla förutsättningar att bli bra men det känns som om Grangé vill alldeles för mycket vilket resulterar i att allting mynnar ut i en obegriplig sörja. Han tar allting ett steg för långt och istället blir handlingen överdriven och tappar fokus.
Paradoxalt nog ligger styrkan i boken i dess brutalitet (annars brukar just alltför spektakulära våldsbeskrivningar dra ner ett betyg). Men här har våldet och de bisarra detaljerna en viktig roll. Vi får ta del av otäcka händelser ifrån både Nazi-Tyskland och diktaturen i Chile. Berättelser som inte får eller ska förskönas eller cencureras.
"En mässa för de döda" är långt ifrån en av de bättre spänningsromaner jag läst. Persongalleriet är så hysteriskt överdrivet att det emellanåt är skrattretande. Då tänker jag främst på de två osannolika poliserna som står i centrum.
Men visst fungerar den som sommardeckare. Dock rekommenderas den inte till alltför känsliga läsare.
Betyg: 2 av 5
Några få ord om "Paganinikontraktet"
Ok. Jag hinner med att skriva ett par ord om "Paganinikontraktet" av Lars Kepler innan jag drar iväg. Ett par ord räcker faktiskt.
Jag sammanfattar den så här: den är inte lika brutal, blodig och spektakulär som debuten för deckarduon, "Hypnotisören". Liksom den första boken så påminner "Paganinikontraktet" mer om ett filmmanus än en roman. Den imponerar inte och kommer strax att falla i glömska för mig. Man går inte miste om någonting om man låter bli att läsa den.
Betyg: 2-.
Jag sammanfattar den så här: den är inte lika brutal, blodig och spektakulär som debuten för deckarduon, "Hypnotisören". Liksom den första boken så påminner "Paganinikontraktet" mer om ett filmmanus än en roman. Den imponerar inte och kommer strax att falla i glömska för mig. Man går inte miste om någonting om man låter bli att läsa den.
Betyg: 2-.
Lite stressläsning inleder helgen
När jag hade läst klart Lars Keplers "Hypnotisören" förra sommaren stod det klart att jag inte tänkte betala närmare 200 kronor för att läsa en uppföljare.
Istället lånade jag bok nummer två, "Paganini-kontraktet", på biblioteket (det var i och för sig inte endast av snålhet - det senaste året har min förälskelse för biblioteket fått en nytändning).
När man lånar nya böcker så är lånetiden endast fjorton dagar. Det brukar i regel inte vara något problem för mig - det är sällan jag har hållt på med en bok längre än så såvida det inte varit speciella omständigheter runt omkring (som att jag har pluggat något samtidigt eller så).
Idag ska "Paganini-kontraktet" lämnas tillbaka. Senast klockan tre. Och jag har en bra bit kvar att läsa.
Förmiddagens aktivitet blir alltså att stressläsa klart den. I eftermiddag ska jag ju iväg på Sonisphere-festivalen och ha en nostalgitripp.
Recension av "Paganini-kontraktet" kommer förhoppningsvis i morgon.
Kalle Blomkvist för utbrända
Att ta ställning och ge en mental känga till Försäkringskassans omänskliga och fyrkantiga beteende av människor är både befogat och beundransvärt eftersom de förtjänar all tänkbar kritik.
Men när man gör det i en "spänningsroman" bara för sakens skull och utan relevans blir det genast bara patetiskt.
Den egentliga intrigen i Ann Rosmans andra bok, "Själakistan", borde ha varit att en skolklass hittar en död kvinnokropp utan huvud i medeltida kläder nära en fästning i Marstrand. Därpå återfinns ett kvinnohuvud i en trädgård.
Den rättsmedicinska undersökningen visar att den huvudlösa kroppen och det hittade huvudet inte tillhör samma person men att de två kvinnorna sannolikt varit systrar.
Istället får vi följa en person som heter Sara och hennes kamp för att komma tillbaka efter en långtidssjukskrivning på grund av utbrändhet och hennes tröstlösa strid mot Försäkringskassan. Jag tar för givet att Sara har en betydande roll i gåtans lösning under tiden jag läser om henne.
När boken är utläst kan jag konstatera att hennes medverkan för intrigen helt saknar relevans och jag förstår inte riktigt hennes roll alls för handlingen.
Det är precis som om Rosman petat in Sara i boken för att visa sitt ställningstagande mot Försäkringskassan. Det skulle göra sig bättre i en debattartikel. I en deckare blir det bara skrattretande och snarare är det så att effekten av den inbyggda kritiken får motsatt effekt.
Jag kallade Rosmans debut, "Fyrmästarens dotter", för en "Läckberg-ripoff". Även i denna uppföljare har Rosman plankat Läckberg rakt av med de historiska tillbakablickar som blivit Läckbergs signum. Men till skillnad från Läckberg som fortfarande kan hålla sina läsare på halster och skapa spänning, blir Rosmans försök att göra detsamma som Kalle Blomkvist för utbrända.
Det är som sagt bra att någon vill föra deras talan men forumet för det är så fel det kan bli.
Över lag känns "Själakistan" väldig amatörmässig. Språket är banalt och pubertalt, personbeskrivningarna plattare än pannkaka och Rosman får inte ihop intrigen på slutet (kan bero på att hon lägger så stor vikt på det oväsentliga).
Den här boken duger inte ens till att vara ett exempel för vad man inte ska göra i en deckare utan är bara slöseri med träd.
Betyg: 1 av 5.
Men när man gör det i en "spänningsroman" bara för sakens skull och utan relevans blir det genast bara patetiskt.
Den egentliga intrigen i Ann Rosmans andra bok, "Själakistan", borde ha varit att en skolklass hittar en död kvinnokropp utan huvud i medeltida kläder nära en fästning i Marstrand. Därpå återfinns ett kvinnohuvud i en trädgård.
Den rättsmedicinska undersökningen visar att den huvudlösa kroppen och det hittade huvudet inte tillhör samma person men att de två kvinnorna sannolikt varit systrar.
Istället får vi följa en person som heter Sara och hennes kamp för att komma tillbaka efter en långtidssjukskrivning på grund av utbrändhet och hennes tröstlösa strid mot Försäkringskassan. Jag tar för givet att Sara har en betydande roll i gåtans lösning under tiden jag läser om henne.
När boken är utläst kan jag konstatera att hennes medverkan för intrigen helt saknar relevans och jag förstår inte riktigt hennes roll alls för handlingen.
Det är precis som om Rosman petat in Sara i boken för att visa sitt ställningstagande mot Försäkringskassan. Det skulle göra sig bättre i en debattartikel. I en deckare blir det bara skrattretande och snarare är det så att effekten av den inbyggda kritiken får motsatt effekt.
Jag kallade Rosmans debut, "Fyrmästarens dotter", för en "Läckberg-ripoff". Även i denna uppföljare har Rosman plankat Läckberg rakt av med de historiska tillbakablickar som blivit Läckbergs signum. Men till skillnad från Läckberg som fortfarande kan hålla sina läsare på halster och skapa spänning, blir Rosmans försök att göra detsamma som Kalle Blomkvist för utbrända.
Det är som sagt bra att någon vill föra deras talan men forumet för det är så fel det kan bli.
Över lag känns "Själakistan" väldig amatörmässig. Språket är banalt och pubertalt, personbeskrivningarna plattare än pannkaka och Rosman får inte ihop intrigen på slutet (kan bero på att hon lägger så stor vikt på det oväsentliga).
Den här boken duger inte ens till att vara ett exempel för vad man inte ska göra i en deckare utan är bara slöseri med träd.
Betyg: 1 av 5.
Vinst och beställning
När jag loggade in på Boktipset imorse upptäckte jag till min stora glädje att jag hade vunnit en bok: "Bittrare än döden" av systerduon Camilla Grebe och Åsa Träff. Sådant kan förgylla en hel dag.
Det är systrarnas andra bok. Min recension av deras debutbok kan ni läsa HÄR.
Eftersom det är min första officiella arbetsdag idag och dessutom kronprinsessans födelsedag så förbeställde jag även en bok till mig i present (man behöver ge sig själv gåvor ibland - i synnerhet när ingen annan gör det).
Bröllopsboken. Släpps den 19 augusti. Jag bara ÄLSKAR omslagsbilden på den här boken.
Det är systrarnas andra bok. Min recension av deras debutbok kan ni läsa HÄR.
Eftersom det är min första officiella arbetsdag idag och dessutom kronprinsessans födelsedag så förbeställde jag även en bok till mig i present (man behöver ge sig själv gåvor ibland - i synnerhet när ingen annan gör det).
Bröllopsboken. Släpps den 19 augusti. Jag bara ÄLSKAR omslagsbilden på den här boken.
