Maria L

Annorlunda. Det är det första ordet jag kommer att tänka på efter att ha läst Christian Mörks "Darling Jim". Boken är en blandning av spänning, drama och svart humor.

Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och hur deras liv förändras när den mystiske och förföriske Jim - en omkringresande sagoberättare - anländer till den lilla irlänska landsortsstaden.
Mer än så bör man inte berätta om bokens handling.

Den danske författaren Mörk har snickrat ihop en originell och skicklig berättelse som överraskar på fler än ett sätt. Det är uppfriskande att läsa någonting som är så pass innovativt som "Darling Jim" faktiskt är. Jag blev lite förförd av själva berättartekniken som är både välkonstruerad och elegant.

Mörk flirtar ofta i texten med svart humor och han är en mästare på målande liknelser. Som "Min moster var iförd sorgekläder som var så svarta att korparna på bakgården därhemma skulle ha blivit avundsjuka".

Betyg: 4 av 5.

I mina tonår plöjde jag igenom otaliga biografier om Marilyn Monroe. Det är egentligen aldrig någon som jag har beundrat, för hon var en ganska dålig skådespelerska, gav ett relativt korkat intryck och lät sig många gånger utnyttjas. Fascinationen kring Monroe som jag hade då låg mer i myterna kring hennes person.

För dryga tio år sedan skrev den briljanta författaren Joyce Carol Oates en fiktiv berättelse om Marilyn Monroes liv - "Blonde" - som både blev rosad av kritiker och läsare.
Den boken har legat och väntat på att blivit läst på en hylla i mitt sovrum sedan den kom ut på svenska. Jag har dragit mig lite för att ta tag i den. Dels för att jag är ganska mättad i ämnet Monroe, men även för att boken är tjock som en tegelsten och Oates litterära språk förtjänar omsorgsfull läsning - hennes böcker är ingenting man skummar igenom utan inlevelse.

Joyce Carol Oates är för övrigt min favoritkandidat till Nobelpriset i litteratur, men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att få det. 

Att läsa "Blonde" blir vinterns projekt. Nu har den fått vänta tillräckligt. Den ska bli läst. Och vintern är lång, så jag borde kunna klara av denna deadline.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gjorde många knop igår eftermiddag. Det mesta tiden tillbringade jag i soffan, halvliggandes.
Men jag lyckades i alla fall läsa klart en av de böcker som jag håller på med nu, "Mamma, pappa, barn" av Carin Gerhardsen.

Jag läste Gerhardsens debutdeckare "Pepparkakshuset" för ett par månader sedan och tyckte att den var riktigt lovande. På sina ställen mycket spretig eftersom hon vävde in väldigt många bihistorier, vilket inte alls är ovanligt i en debut. Författare tenderar att vilja mycket i sin första bok.
Andra boken i Hammarbyserien (det planeras flera) - "Mamma, pappa, barn" brottas med samma problematik. Det sker ett mord på en tonårsflicka på en Finlandsfärja, en motionerande polis hittar en nedkyld och övergiven bebis i ett buskage, en treåring vaknar upp alldeles ensam i sitt hem och försöker desperat få hjälp. Samtidigt följer man polisernas privatliv.
Minst tre bihistorier skulle man kunna sålla bort - de drar ner tempot lite för mycket ibland.

Trots alla spretiga historier så är detta en bra bok. Lättläst med en flytande text. Rent språkligt krånglar inte Gerhardsen till det i onödan. Hon har även anammat Camilla Läckbergs förkärlek till cliffhangers inför nästa bok, vilket gör att man som läsare ser fram emot uppföljaren för att få svar på sina frågor.

Båda böckerna i Hammarbyserien visar ett socialt engagemang och det är framförallt de utsatta barnen som Gerhardsen tar ställning för. Hon ger sina läsare en tankeställare och lindar inte in de otäcka styckena i bomull. Språket är ofta brutalt och realistiskt. På flera ställen i "Mamma, pappa, barn" skruvar jag på mig av obehag.

Det är en mycket läsvärd bok, framför allt på grund av den allvarliga undertonen. Gerhardsen berör viktiga ämnen som förhoppningsvis ger oss läsare någonting att fundera över.
Bok nummer tre - "Vyssan lull" - kommer ut till våren.

Betyg: 3 av 5.

November månad har präglats av nytändning. Jag har tack vare Slash biografi återupptäckt Guns N´Roses (det är ju inte så att jag helt glömt dem - jag har bara inte lyssnat på deras musik på ett tag) och har blivit rysligt nostalgisk, minns deras glansdagar och lallar "Sweet child o´mine" under tiden jag sminkar mig på mornarna.

Don´t get me wrong: biografin om Slash är verkligen intressant och läsvärd. Men han har haft ett väldigt händeserikt liv och det är i boken väldigt detaljerat beskrivet. Nästan lite väl detaljerat. Hans medförfattare, Anthony Bozza, missade nämligen lektionen i författarskolan om att utesluta alla onödiga ord och tar därför med allt. Och då menar jag ALLT. Även saker som inte är så väsentliga.
Jag läser pocketupplagan. Inte nog med att boken är på närmare 500 sidor; texten är dessutom minimal. Det rymms fenomenalt mycket ord på varje sida.
Idag kom jag dessutom till ett stycke i boken som jag tyckte var fruktansvärt sorgligt. Det kom till och med en liten tår i ögat där jag satt på det knökfulla pendeltåget.
Då bestämde jag mig för att lägga Slash åt sidan ett tag.

Istället blir det en deckare (försöker få tillbaka lusten för dem). I lördags när jag gjorde min comeback på biblioteket reserverade jag en bok som jag var välkommen att hämta idag (nuför tiden meddelas man via mail när boken man vill låna finns tillgänglig - jag älskar den nya teknologin).
Det blir Carin Gerhardsens "Mamma, pappa, barn" - uppföljaren till "Pepparkakshuset" som var en riktigt lovande debut. Nu blir det lite fiktiv spänning ett tag som ombyte till det råa och brutala rocklivet.

Men jag återkommer till dig, Slash. Promise.

Det behöver inte alltid vara krångligt. Det kan vara enkelt och bra också. Ibland vill man läsa någonting som inte kräver för mycket uppmärksamhet. Då man vill läsa någonting endast för underhållningen.
Sophie Kinsellas "Mina hemligheter" är en rolig, varm och lättläst bok som är som en liten karamell - den lämnar en behaglig eftersmak.

Vi får träffa Emma, en tjej med en mindre lyckad yrkeskarriär. På hemresan från ett misslyckat affärsmöte hamnar flygplanet som Emma reser med i turbulens.
Emma får dödsångest och berättar alla små hemligheter om sig själv för killen som sitter bredvid henne på planet. Nu är det ju så att de landar säkert i London, men killen som precis fått veta allt om Emma är ju en total främling som hon aldrig mer kommer att träffa. Eller...?

Det ska vara lite förutsägbart när det gäller chicklitt - det hör genren till. Men det innebär inte på något sätt att det blir tråkigt.
"Mina hemligheter" innehåller allt det där jag förväntar mig, och mer därtill. Den gör mig glad, bjuder mig på många skratt och fyller mig med värme.

Det är perfekt läsning i höstmörkret då man behöver muntras upp. Både längden på boken och rytmen i texten är precis lagom. Det är en riktig bladvändare och humörhöjare.

Betyg: 3 av 5.

Jag har alltid haft ett gott öga till Slash. Sitt destruktiva levene till trots, har han alltid gjort ett bra intryck på mig. Började läsa biografin om honom i eftermiddags.
Honom går jag till sängs med i kväll.

Omständigheterna kräver en någon lättare litteratur som underhållning just nu. Jag behöver helt enkelt någonting att läsa som inte kräver för stor intellektuell ansträngning.
Kriminalkursen är i sin slutfas och att gå en jobbkurs samtidigt tar enormt mycket energi. Därför väljer jag att ge dessa två kurser min fulla uppmärksamhet.

Däremot behöver jag någonting att läsa på pendeln på mornarna (annars skulle jag bokstavligt talat DÖ av tristess, för att åka pendeltåg är bland det tråkigaste man kan göra. Det finns heller inte mycket som kan sätta ens tålamod på prov så mycket som kollektivtrafiken). Fast just under de här veckorna så känns inte den "seriösa" litteraturen som något alternativ - det skulle bli total kortslutning.

Jag läser just nu.... "Mina hemligheter" av Sophie Kinsella.

Det är chick-litt för er som inte vet. Chick-litt står nästan under kategorin deckare i finkulturella kretsar. Det är typ det värsta man kan ägna tid åt. Enligt dem som anser sig vara finkulturella alltså.

Själv sitter jag på tåget på mornarna och småskrattar lite för mig själv. För även om denna bok är långt ifrån ett mästerverk, så är den både rolig, varm och underhållande.
Nästan helt perfekt för ändamålet.

Jag ska läsa om Henning Mankells "Mördare utan ansikte". Det är sällan jag läser om böcker. När det gäller deckare har det aldrig hänt tidigare. 
Nu ska jag göra det - i studiesyfte.

Vi har fått i uppgift på deckarkursen att läsa denna bok för att se mer ingående se hur den är uppbyggd - alltifrån intrig till scener och dialog. Granska och analysera.

Jag är glad att valet föll på Mankell.

Anne Holt tillhör verkligen Nordens toppskikt av spänningsförfattare. Hennes kriminalromaner om den kvinnliga polisen Hanne Wilhemsen slukade jag i ett svep. Holt är strået vassare än de flesta av hennes författarkollegor, och i hennes senaste bok (som jag läst nu läst i pocketupplaga) visar hon också vilken modig författare hon är.
Att kalla henne för "nyskapande" när det gäller "1222 över havet" kanske inte är en korrekt beskrivning, men här använder hon sig av en genre inte använts så flitigt sedan Agatha Christies tid: pusseldeckaren.

Det som är karaktäristiskt för pusseldeckarna är att de utspelar sig i en sluten miljö och antalet misstänkta är begränsade. Just Agatha Christie var en mästarinna på att kunna skapa rejäl spänning genom att använda detta skrivarbegrepp.

I "1222 över havet" dras den numera rullstolsburna Hanne Wilhemsen ofrivilligt in i en mordhistoria i de norska fjällen. Tåget mellan Oslo och Bergen som hon färdas i, spårar ur en kall februaridag. De dryga tvåhundra passagerarna evakueras på ett isolerat hotell, dit man i vanliga fall bara kan ta sig via tåg, skidor eller skoter. Närmsta bilväg ligger fyra mil därifrån. Räddning för passagernarna fördröjs av en mycket kraftig snöstorm. Och det är då ett mord inträffar...

Det här är långt ifrån Holts bästa bok, men idéen att skriva en deckare på det här sättet i nutid känns både annorlunda och underhållande. Som alltid flyter hennes språk på som rinnande vatten, vilket bidrar till att den blir mycket behaglig att läsa.
Holt är skicklig på att fånga läsarens intresse och ser till att intrigen håller ända till slutet.

Den här boken rekommenderar jag att läsa under en ledig period. Varför inte i mellandagarna, då julstressen är över och man bara vill sitta i en skön fåtölj och ta igen sig.
"1222 över havet" är nämligen en riktigt bladvändare - som läsare vill man gärna inte lägga den ifrån sig.

Det relativt låga betyget beror på att jag jämför denna bok med Holts tidigare böcker som är riktigt bra. "1222 över havet" är också bra och läsvärd, men jag saknar det där lilla extra.

Betyg: 2 av 5

Simon Beckett blev snabbt en ny deckarfavorit efter hans två tidigare böcker - som båda är utgivna i pocket - "Dödlig kemi" och den suveräna "Skrivet i eld".
Hans tredje bok heter "Dödens viskningar".

Här har den brittiske rättsantropologen David Hunter rest över Atlanten, till Tennesse. Där blir han nästan omgående indragen i en jakt på en obehaglig seriemördare.

Man får inte vara kräsenmage när man läser Beckett. Ett av hans kännetecken har blivit att han beskriver rättsmedicin väldigt ingående - här är det mycket likmaskar och förruttnelse. Men det passar in - man får aldrig känslan av att han skriver om det för att vara spektakulär utan att det faktiskt finns anledningar till den detaljerade beskrivningen.
Beckett är rent lysande på att skapa spänning. Det blir aldrig tråkigt, aldrig förutsägbart.

Visserligen tyckte jag inte att "Dödens viskningar" var lika bra som boken innan, men där satte författaren ribban högt. "Skrivet i eld" var på många sätt den fulländade spänningsromanen, och riktigt dit når inte hans senaste.
Men den är riktigt bra och verkligen läsvärd. Gillar man thrillers med högt tempo och oväntade vändningar, är Beckett det man ska läsa. Han är en mästare i genren.

Jag rekommenderar att man läser hans böcker i kronologisk följd, då huvudpersonen i samtliga är densamme.

Betyg: 3+ av 5.

Jag har precis avslutat den mest bisarra och absurda läsupplevelse jag haft sedan jag tvingade mig igenom "American psycho" för dryga tio år sedan.
Den här gången var boken svensk. Lars Bill Lundholms "Gamla stan-morden" (han har även skrivit manus till tv-serien "Skärgårdsdoktorn").

Detta är Lundholms fjärde deckare som utspelar sig i Stockholms-miljö, med huvudpersonen kommissarie Hake. Jag har gillat de tre tidigare jag har läst. De har varit spännande och välskrivna, med fantastiska miljöskildringar av huvudstaden.
Det enda som dragit ner betygen lite på böckerna är att Hake har ett komplicerat privatliv. Som alla poliser har i deckare - det blir tjatigt och förutsägbart.
Hake har i samtliga böcker en särbo som är så enerverande att man handgripligen vill skaka om denna fiktiva karl och skrika: "Det finns tre miljarder kvinnor på jorden - dumpa detta fruntimmer!".

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om den här senaste boken. Jag blev illa berörd och fick obehagkänslor redan de första sidorna, och jag läste endast klar den för att få veta om det låg ett logiskt syfte bakom att mordoffret i boken är en högst verklig och levande skådespelare.
Ett tag funderade jag på om Lundholm skrivit boken som en satir för hur denne skådespelare framställts i media de senaste åren. Eller, det var det jag hoppades på. Men när boken är färdigläst känns det bara som om författaren hyser ett osunt agg mot den person som har fått gestalta mordoffret. Det lämnar en olustig känsla för mig som läsare.

Mordoffret har Lundholm valt att beskriva som följer:

En av landets mest framgångsrika och kända skådespelare. Kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en mycket omtyckt serie av filmer. Stökigt privatliv. Rykten i skvallerpressen om alkoholmissbruk. Uppvuxen med sin mamma i en Stockholmsförort. Dansade balett i tonåren. Har sjukskrivit sig från en pågående och utsåld pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Är förlovad med en skådespelarkollega, men har gjort en annan kvinna gravid. Hus på Värmdö.

Jag vet bara en enda person inom landets gränser som inte skulle koppla denna beskrivning till en verklig person, utan istället utbrista "Vem är det?".

Orsaken till varför man väljer att ha så uppenbara likheter på ett mordoffer i en bok med en verklig person som är vid liv, förstår jag inte. Det känns oetiskt, omoraliskt och otäckt. Som om det bara är gjort för att ge boken uppmärksamhet och öka försäljningssiffrorna.
Här går Lundholm rejält över gränsen till vad som är vett och reson.

Det skrivs och ges ut en kolossal mängd deckare av svenska författare. Då gäller det att sticka ut ifrån mängden för att bli läst av den stora skaran.
Men att försöka nå ut till de stora massorna på det här uppseendeväckande sättet är fel väg att gå. Det lämnar en motbjudande eftersmak.

Betyg: 1- av 5.

Jag hade tänkt att besöka biblioteket på fredag. Har ingenting inplanerat på mitt på dagen och då kände jag att ett kuturellt besök skulle passa alldeles förträffligt. Jag kommer nämligen inte ens ihåg när jag lånade en bok på biblioteket senast - jag ljuger inte om jag säger att det är mer än tio år sedan. Minst.
Till stor del beror det på att jag föredrar att läsa pocketböcker. Dels för att jag har rest väldigt mycket och de väger mindre (=man kan ha med sig fler i resväskan), dels för att jag inte då behöver tänka på att lämna tillbaka böcker i tid.
Men ett litet besök skulle ju inte skada - om inte annat för att uppdatera mitt lånekort (jag vet inte ens om det används längre). Jag har ett lånekort i plånboken, men det ser till och med omodernt ut.

Igår var jag och hämtade mitt senaste bokpaket som jag hade beställt, med bland annat Simon Becketts senaste bok, "Dödens viskningar". Jag packade upp böckerna (det var totalt fem) och lade dem i mina "ska-läsa"-högar. Ja, plural. För det är verkligen flera högar.
Lite motvilligt tog jag och räknade igenom dessa.
Jag fick det till 31 stycken. Och då är de böckerna som ligger framme. Jag har nämligen ett par som står i ett skåp också som tålmodigt väntar på att bli lästa. Det skåpet vågade jag inte ens öppna efter att ha räknat ihop de synliga.

Så egentligen behöver jag inte göra något besök på biblioteket på ett bra tag. Samtidigt känns det som ett ställe som jag verkligen vill främja.

Jag går dit och tittar lite. Man behöver ju inte låna något. Men jag vågar inte satsa pengar på att jag kommer ut därifrån tomhänt.

Jag började att läsa en ny bok igår kväll: "Gamla stan-morden" av Lars Bill Lundholm. Av titeln kan man räkna ut att det är en deckare. Det är Lundholms fjärde - de utspelar sig alla i olika stadsdelar av Stockholm och har riktigt bra miljöbeskrivningar.

I "Gamla stan-morden" beskrivs mordoffret så här:

Skådespelare med kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Stökigt privatliv. Rykten i kvällspressen om alkoholmissbruk. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en serie framgångsrika svenska filmer - populära även i Tyskland. Har sjukskrivit sig från en pågående pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Uppvuxen i en Stockholmsförort hos sin ensamstående mamma. Dansade balett i tonåren.

Alltså, den här personen som Lundholm beskriver i boken känns bekant på något sätt. 

Är det månne så att författaren hyser lite agg mot en känd svensk skådespelare eftersom denne blir brutalt mördad i boken?

Jag har precis läst ut Mats Strandbergs "Halva liv". Det går inte att placera den i en specifik kategori - här bjuds man både på spänning och dramatik. Strandberg har anammat den gyllende regeln "uteslut alla onödiga ord" med påföljden att texten är skickligt flytande och aldrig ger läsaren tillfälle att tappa intresset. Här finns heller inga pretentiösa försök till att krångla till saker i onödan.

Boken har två parallella historier. Vi får följa Jessica i nutid - en mediaprofil vars stora kärlek i livet spårlöst har försvunnit några år tidigare. Kvar finns sorg, obesvarade frågor och en depression som beskrivs både trovärdigt och naket.
När farmodern Viola dör efterlämnar hon en handskriven bok till Jessica, som både avslöjar familjehemligheter och ger henne nya perspektiv.

Jag läste någonstans att Strandberg själv inte tycker om att läsa deckare. Efter att ha läst denna bok, förvånar detta uttalande mig. Han har byggt upp sin bok som en spänningsroman, där han under hela texten strör ut små frön för läsaren att grubbla över. Slutet av boken är till och med hiskligt spännande.
Det är en bok som man inte gärna lägger ifrån sig - därför rekommenderar jag starkt att man läser denna då man har en tom agenda. Man vill inte ha några störande moment i sin läsning.

Boken har en allvarlig ton, men det hindrar inte värmen i texten att komma fram samt briljanta humoristiska formuleringar. Jag skrattade gott åt när farmodern Viola beskriver den enda livsvisdomen hon fått från sin egen mor:

Klipp aldrig håret i en ny frisyr när du befinner dig i en emotionell kris.

En visdom som alla kvinnor borde ha nedskrivet på en lapp på kylskåpsdörren.

"Halva liv" är en mycket läsvärd bok, lättläst tack vare sitt raka och ärliga språk och en ren njutning att ha i sin hand.

Betyg: 4 av 5.

Veckans stora samtalsämne är utan tvekan Nobelpriset. Jag misstänker att just litteraturpriset (som Kulturfyran handlar om den här gången) hamnar lite i skymundan just nu av det kontroversiella valet av Fredspristagare. Annars brukar priset i litteratur vara det mest omdebatterade.

Här är min Kulturfyra om Nobelpriset:

1. Har du läst någonting av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?

Nej, inte ännu. Däremot har jag läst mycket om henne den senaste veckan, och hon har minst sagt haft ett händelserikt liv. Jag kan inte uttala mig någonting om hennes skrivande förmåga, men det känns alltid som ett bra beslut när en författare som levt under förtryck får priset. På så sätt uppmärksammar man yttrandefriheten som borde vara en rättighet för alla.

2. Hur många Nobelpristagare har du läst böcker av?

Fler än jag trodde, när jag gick igenom listan över pristagare genom åren. Till favoriterna på den tillhör John Steinbeck, Toni Morrison och T.S Eliot.
Två av dem jag har läst - Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre - har fått priset men tackat nej till det.
Det mest överraskande namnet på listan är Winston Churchill som fick priset 1953. Jag måste leta upp hur motiveringen till det löd.

3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?

Självklart Joyce Carol Oates. Väldigt många skulle utbrista "ÄNTLIGEN" utan sarksam i tonen då. Hon är en oerhört skicklig och nyanserad författare - dessvärre är hon alldeles för känd. Det har tyvärr blivit ett hinder för många duktiga författare som är värda priset - att de helt enkelt är för omtyckta. Man tycker inte att det borde vara ett hinder - snarare tvärtom.
Men Nobelpriset i litteratur är allt annat än "folkets" pris.

4. Vilken bok läser du just nu?

Jag håller precis på med de sista kapitlen i Mats Strandbergs "Halva liv". Mycket läsvärd. Sedan har jag en stor bokhög som väntar på att bli läst hemma. Just nu lutar det mest åt att jag börjar att läsa Lars Bill Lundholms senaste, "Gamla stan morden".
Nästa vecka ser jag fram emot att få Simon Becketts "Dödens viskningar" i brevlådan.

Under året har jag fått mig en ny deckarfavorit: Simon Beckett. Hans första två böcker på svenska slukade jag (inte bokstavligt - bara bildligt). I dagarna har hans senaste bok, "Dödens viskningar", släppts. Det är en sådan bok som går under kategorin "måste-ha-så-fort-som-möjligt-annars-slutar-jorden-att-snurra".
På kriminalkursen har vi fått i uppgift att läsa Henning Mankells första Wallander-bok, "Mördare utan ansikte" till vecka 46. Sedan ska vi diskutera hur den är uppbyggd osv. Jag har läst den för flera år sedan, men han skriver väldigt bra så det känns inte som en uppoffring att behöva läsa den igen.

Därmed hade jag två böcker som jag skulle beställa.

Det blev fyra till. Av bara farten.

Så blir det alltid när jag beställer böcker - det är en förmåga jag har. Jag brukar försvara denna åkomma med "när jag ändå håller på kan jag lika gärna ta några fler". Fraktkostnaden kan jag ju inte skylla på, eftersom det är gratis att få hem böcker med B-post.

De fyra andra böckerna som bara "råkade" hamna på min beställningslista var:

Anne Holt: "1222 över havet"
Mats Strandberg: "Bekantas bekanta"
Reginald Hill: "Främlingars hus"
Reggie Nadelson: "När jorden rämnar"

Dessutom har det precis släpps en biografi om Guns´n´Roses. Den kommer också att bli beställd snarast möjligt.

De senaste åren har jag innerligt hoppats på att Joyce Carol Oates ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Det blev inte Oates i år heller. Det blev Herta Müller som fick den prestigefyllda utmärkelsen (AB). Även hon känns som en värdig vinnare.
Jag har inte läst någonting av Müller ännu, däremot en hel del om henne den senaste tiden. Hon har minst sagt haft ett händelserikt liv.
Det ska bli intressant att stifta bekantskap med hennes böcker.

Under tiden jag sitter och väntar på att Peter Englund ska tillkännage vem som får Nobelpriset i litteratur klockan 13.00, tänkte jag skriva om min givande gårdagskväll.

Jag var på Kulturhuset och lyssnade på ett litteratursamtal rörande kvinnlig vänskap i litteraturen samt diskussioner kring genren "chicklit" (det finns väldigt många förslag på hur detta ord ska stavas, men jag tror att jag kommer att besämma mig för denna stavning).
Denna sammankomst arrangerades av sajten bokcirklar.se och tidningen Vi läser.

Bland de medverkande var bland annat en litteraturvetare, Maria Nilson, som skrivit en hel bok om genren och fenomentet. Hon var verkligen en härlig personlighet och mycket underhållande att lyssna på.
Författarrepresentant var Mats Strandberg, vars underbara bok "Halva liv" jag läser nu. Det är alltid intressant att höra författare själva tala om sitt skrivande, och Mats kan verkligen konsten att bjuda på sig själv. Hans böcker innehåller samma värme som han själv utstrålar som person.
Inspirerande att få höra lite olika synsätt på genren och framför allt roligt. Chicklit-böcker innehåller oftast mycket humor, därför blir det många skratt i diskussionerna kring dem.

Naturligtvis hade jag med mig mitt exemplar av "Halva liv" (har ungefär hälften kvar att läsa och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig) som jag bad Mats Strandberg att signera.
Han skrev en väldigt söt liten hälsning till mig i den. Nu kommer jag ju aldrig att vilja låna ut den till någon av mina vänner som vill läsa - de får köpa sitt eget exemplar!

Ikväll anordnar bokcirklar.se ett litteratursamtal på Kulturhuset i Stockholm. De ska prata om kvinnlig vänskap i litteraturen och begreppet "chicklitt", eller "chiclit" om man så vill.
En av dem som kommer att delta är krönikören och författaren Mats Strandberg. Jag håller precis på att läsa hans senaste bok "Halva liv".

Jag tror att detta kommer att bli en riktigt intressant kväll. Det finns vansinnigt mycket skräp inom genren "chicklitt" men samtidigt är det många böcker som lite oförtjänt får hamna i det facket. Begreppet har tyvärr fått en negativ klang, ungefär som "tantsnusket" (med Jackie Collins i täten) hade på 80-talet.

Den kanske mest kända "chicklitt"-författaren idag är irlänska Marian Keyes. Personligen tycker jag att hennes böcker håller väldigt hög klass - hon har förmågan att väva in allvarliga ämnen med en humoristisk underton. Hon har bjudit mig på många skratt och mycket underhållning.

Förhoppningsvis kommer denna kväll att bjuda på det också.

De senaste 20-30 böckerna som jag har läst har uteslutande varit deckare eller spänningsromaner (med ett undantag för Marian Keyes senaste någonstans på mitten).
Jag ville läsa så många olika sorters deckare som möjligt innan kursen startade i studiesyfte.
Just nu spyr jag på deckare. Dels för att min konsumtion av dem har varit aningens överdriven det senaste halvåret, dels för att jag dessutom skriver massor inom samma genre själv nu.
Jag är mätt. Jag behöver läsa någonting annat.

Därför var mitt bokpaket som kom idag extra välkommet. Ikväll ska jag sitta i soffan och läsa Mats Strandbergs "Halva liv". De första tjugo sidorna har jag läst på nätet och den verkar mycket lovande. Spännande - ja. Men det är ingen deckare i den bemärkelsen.
Ni som är intresserade av vad jag mer hade beställt, kan läsa det HÄR.