Maria L

Det blev min "kvällsdessert" efter en lång arbetsdag.

BETYG: 4 av 5

Redan nu varnar jag för att jag kommer att blogga mycket om renovering och inredning i höst då hela lägenheten ska göras om. Just idag har jag jour - och det regnar ute - vilket gav mig tid att kolla på nätet efter nya vitvaror. Vilket inte är det lättaste eftersom jag måste ta ryslig hänsyn till måtten i första hand. Jag skulle lätt kunna köpa Smeg bara för att de är så vackra men dessvärre går de inte in i mitt kök (kanske lika bra för de är vansinnigt opraktiska och rymmer ingenting).

 

Jag är välsignad att ha klädkammare i min lägenhet (varför har man inte det längre i nyproduktion? Vem vill ha ett förråd inomhus?). Inte så bra planerad så den ska göras om. På Åhléns hittade jag klädställningarna jag vill ha därinne. Så vackra!

 

Jag har fått tips om att dessa kan finnas både på Granit och Lagerhaus att köpa men vet ni fler ställen skriv gärna i kommentarsfältet.

I slutet av förra veckan var jag ute på en jättetrevlig jobbslinga med tre nätter i Göteborg. I fredags tog jag en lång promenad kors och tvärs över hela stan och stannade bland annat till på Leilas General Store som öppnat på Södra Larmgatan 13.

Det blev bland annat en rosa spaghettislev och amerikanska flaggor (om jag är ledig 4 juli nästa år kan jag i alla fall duka fint).

Älskar de här silikonredskapen och använder min slickepott nästan dagligen. Tål värme upp till 260 grader.

Nej, det blir inte mycket tid över till att blogga längre. Har faktiskt inte så mycket att blogga om heller om jag ska vara helt ärlig. Jag jobbar heltid och min fritid ägnar jag åt träning. That´s it ungefär. Men igår fick jag reda på att jag kommer att få gå ner i tjänstgöringstid i vinter vilket gladde mig mycket. Jag tror jag behöver det för just nu rullar allting på i ett vansinnigt tempo och jag hänger inte riktigt med.

 

Träningen går i alla fall mycket bra trots att jag de senaste två månaderna till och från dragits med en muskelbristning i ena vaden. Men nu börjar jag själv att märka vilka framsteg jag gjort och träningen har aldrig varit roligare. Han är oerhört duktig, min fina PT.

 

Självklart har även jag hakat på trenden med BCAA-isglass (trots att det inte varit särskilt många dagar då man varit i behov av att svalka sig). Köpte glassformarna på Åhléns och använde Pear Slushie som smak. Blandade två skopor BCAA-pulver med dryga 4 dl vatten och frös in. Jättegott!

Sällan är jag så nöjd med mig själv som när jag har rengjort kaklet i badrummet. Det är dock ett jäkla gnuggande så om jag någonsin gifter mig kommer jag att hävda att det är karlgöra och låta min man ta hand om det.

 

Den här gången testade jag Fix Universal som jag hittat på mässan i Älvsjö. Fantastisk produkt. Den får 5 plus av 5 möjliga.

Peter Mays första bok i Lewis-triologin - "Svarthuset" - beskrev jag som "nästan magisk". Uppföljaren - "Lewinmannen" - är inte lika vass. Det händer direkt ingenting.

 

Fin Macleods är numera före detta poliskommissarie och har återvänt (för gott?) till ön Isle of Lewis för att restaurera sina föräldrars torp.

I en torvmosse på ön finner man liket efter en ung man. Man har bara en ledtråd och det är en DNA-analys som visar att han är släkt med en dement och åldrad lantbrukare, Tormod Macdonald. Som också är far till Fins stora ungdomskärlek, Marsaili. Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar.

 

Vi får följa historien väldigt mycket ur Tormods perspektiv. Alldeles för mycket. Hans förvirring på grund av hans dementa tillstånd gör ingenting för att föra handlingen framåt. Jag blir mest irriterad och vill bläddra förbi sidorna. Varken intrig eller handling tar någonsin fart. Magin från den första boken är som bortblåst.

Min förhoppning är att bok tre får igång glöden igen.

 

 

 

 

Ja, folk klagar på sommarvädret men personligen känns det som om juni kommit med det positiva flow som kom av sig lite på vägen i mitten av mars. Månaden kunde inte ha börjat bättre och maj kunde inte ha slutat sämre.

 

I förrgår - sista maj - gjorde jag en enorm uppoffring för en vän på grund av väldigt obefogad svartsjuka. Jag talar enorm uppoffring. En sådan som jag inte ens trodde att jag var kapabel att göra.

Dagen efter - den första juni - får jag träffa Peter Forsberg i hög person. Dessutom fick jag äran att bjuda honom på muffins som jag själv hade bakat (de fick väldigt fina omdömen av honom).

 

Det är så Karma arbetar. Jag gav upp någonting stort men fick någonting större tillbaka. Älskar Karma. Kommer aldrig att tvivla på Karma igen.

Majs sista dag. Tack och lov. Jag visste att det skulle bli en utmanande månad men jag stötte på lite mer patrull än vad jag hade räknat med.

Månaden inleddes med en mycket smärtsam muskelbristning i höger vad. Vilket naturligtvis satte vissa käppar i hjulen för min träning. Jag har inte kunnat springa, kunde inte stå upp på spinningpassen och marklyft var inte ens att tänka på. Jag fick till och med en kur Naproxen utskrivet av min läkare.

 

Träningen i maj har dock gått över förväntan trots min skada och ett intensivt jobbschema. Jag har tränat det jag har kunnat och när tillfälle har getts. Men jag har saknat min PT varenda dag.

 

En annan utmaning maj bjöd på var att min PT rekommenderade att jag drog ner på kolhydratintaget ännu mer. Jag fick byta ut min älskade italienska pasta mot bönpasta. Det är inte alls "same, same but different" kan jag tala om.

 

På tisdag är han äntligen tillbaka, det lilla livet.

Bönpasta. Because he said so. 

Det har gått nästan sex år sedan jag läste en bok av Lars Bill Lundholm. Då var det "Gamla stan -morden". En bok som gav mig fruktansvärt motbjudande eftersmak i munnen (orsaken till detta kan ni läsa HÄR). Men eftersom hans tre första böcker om Axel Hake var riktigt bra - och med förhoppningen att man inte gör ett sådant klavertramp fler gånger i sin karriär - gav jag honom en chans till med den femte och senaste boken i serien: "Citymorden".

 

 

"Citymorden" är lättläst och underhållande. Den når inte riktigt upp i samma klass som de tre första böckerna i serien men den är idealisk som semesterdeckare. Tempot är högt, texten flyter på. Det är förmodligen ingen bok jag personligen kommer att lägga på minnet men den får klart godkänt i betyg.

 

 

Tiden rullar på väldigt fort just nu. Inte ett enda blogginlägg hann jag med i april. Redan maj och jag har en mentalt utmanande månad framför mig. Ett anmärkningsvärt märkligt jobbschema och jag ska vara utan min PT i en hel månad (han har lite andra projekt). Jag kan inte i ord beskriva den separationsångesten!

 

Linus har fått mig att börja jogga. I alla fall i intervaller på mina morgonpromenader. Egentligen är jag inte ett dugg förvånad över att han har lyckats övertala mig att göra det. Härom veckan fick han mig att göra kullerbyttor också.

 

Idag hade jag en grymt bra träningsdag. Jag har varit väldigt arg på mig själv de senaste veckorna och släpper ut mina aggressioner i träningen (i positiv bemärkelse). I morse - innan frukost - blev det joggintervaller i 8 km, vid lunch körde jag ett svettigt spinningpass och på eftermiddagen ett styrkepass (axlar och biceps).

 

Ikväll är det äntligen dags för VM-premiären mellan Tre Kronor och Tjeckien.

Jag har långledig helg. Och den behövdes. Inte sedan terrordåden 2001 har någonting påverkat mig så mycket som veckans flygkrasch i Alperna. Jag försöker stänga ute skvallerpressens spekulationer och konspirationsteorier och istället vänta på den offentliga rapporten (som kommer att ta månader). Men jag känner mig sorgsen och uppgiven. Händelsen är så overkligt tragisk.

 

Samtidigt har de senaste veckorna privat också varit jobbiga. Från att nästan varit hög på det positiva flow som 2015 har med sig så landade jag på knäna för ett par veckor sedan. Verkligheten kom i kapp mig och jag befann mig i en situation som jag inte riktigt hade kontroll över. Eller har än idag.

 

Men träningen går alldeles strålande! Att skaffa en PT är bland det bästa jag har gjort. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och hade därför väldigt höga krav även på min PT. Men han har överträffat alla mina förväntningar. Hans ambitioner när det gäller mig är högre än mina egna. Han har fått mig att nå fantastiska resultat den senaste månaden och min träningsglädje har kommit tillbaka.

 

Någonstans på vägen försvann mitt självförtroende men det är sakta men säkert på väg tillbaka tack vare honom.

Den här är bra. Faktum är att "Lyckliga gatan" nog är det bästa Liza Marklund skrivit om Annika Bengtsson sedan de två första böckerna i serien.

 

 

Det är rysligt spännande. Marklund ägnar inte tid åt meningslösa utsvävningar. Hon piskar på sin berättelse, det går undan, styckena är korta och hon ser till att alltid ha läsarens fulla uppmärksamhet. Intrigen är så skickligt uppbyggd men mot slutet händer det någonting. Det känns som om hon tappar fokus. Trådarna som ska knytas ihop börjar istället att spreta åt olika håll och min läsupplevelse slutar med en besvikelse. Det var ju så bra i början!

 

Nu återstår bara en bok om Annika Bengtsson. Och det kanske är en bra idé att avsluta serien där. Jag tror Marklund behöver nya utmaningar.

 

 

Min plan för 2015 är att investera i mig själv. Redan i slutet av förra året hade jag bestämt mig för att skaffa mig en PT. Orsaken till detta var att jag kände att jag inte kom någonstans i min träning, började tappa motivation och jag behövde någon som kunde hjälpa mig att utvecklas, att piska mig lite, kicka igång min obefintliga ämnesomsättning.

 

Nu är jag ju något "petig" och kräsen när det gäller det mesta. Så även när det gällde vem som skulle få uppdraget. Jag ville ha någon som kunde få mig att gråta - inte tvärtom.

 

Valet föll på gymmets nya PT Linus. Han är hockeykille och jag går bra ihop med dem.

 

Jag var inte i min bästa form vid vårt första träningstillfälle. Nyligen hemkommen från en lång semester med lite luftrörskatarr och förkylning i baggaget.

Men vi tränade. Hårt. Och sedan var jag orörlig i två dagar.

 

Då visste jag att jag valt rätt kille. Jag har fått exakt det jag efterfrågade. Han får mig att göra saker som jag faktiskt aldrig trodde att någon skulle få mig att göra: boxas med mina långa naglar (de höll), ställa upp på Instagrambilder osminkad, övningar som är så jobbiga att jag gör dem på ren vilja.

 

Redan nu - efter två veckor och fyra träningstillfällen - kan jag säga att Linus är en av mina bästa investeringar någonsin.

 

HÄR kan ni läsa om honom. He is going places, people. Om ett par år kommer jag kunna skryta om att jag har haft honom som PT - för då kommer han att vara omtalad.

Jag hade fasat för att börja på triologin om "Veronica Bergmans svaghet". Den första i serien - "Kråkflickan" - beskrevs som otäck, spännande, oförutsägbar, absurd, välskriven.

Kanske är det orättvist att recensera böckerna för sig innan man har en helhet men mitt första intryck av bok nummer ett är: överskattad. Jag har läst det här förut.

 

Handlingen är ganska rörig så speciellt "välskriven" tycker jag inte att den är. Två kvinnors vägar korsas. En psykoterapeut och en polis. En pojke med invandrarbakgrund hittas död i ett buskage. Allting känns så fruktansvärt krystat.

"Kråkflickan" (Jerker Eriksson/Håkan Axlander Sundquist) bjuder inte mig på några överraskningar. Tyvärr tycker jag att den är förutsägbar, föga spännande och slarvigt komponerad. Boken är förvisso lättläst men det beror mest på att språket gränsar till att vara banalt. Det skulle kunna vara manus till en av de senare Beck-filmerna.

 

Men jag ska inte döma ut triologin ännu. Jag ska läsa de andra två böckerna också. Kanske får historien ett uppsving och tar oväntade vändningar i dem. Det skulle behövas.