Fredagstortyr
Mitt köksbord är mitt "kontor". Där har jag datorn och papper. Jag kan inte ens minnas när jag satt ned vid köksbordet senast och åt mat. Det gör jag alltid framför tvn. Och framför tvn är det alltid ett ständigt zappande. Nyligen satte jag mig i soffan med kvällens middag, zappade och hamnade framför TV4´s "Förkväll".
Mina tankar for tillbaka till när jag var på krigsmuséet i Vietnam, där de hade en tavla med "tortyrteknik". För just "tortyr" var det första ordet som kom upp för att beskriva spektaklet.
Elisabeth Höglund (var inte hon en gång i tidernas begynnelse en "seriös" journalist?) sitter och samtalar med en "hovexpert" från Svensk Damtidning. Inte lika sliskig som Johan T Lindwall, men snudd därpå. Han - som jag tror hette Daniel - berättar för Höglund att han EN gång har träffat prins Carl-Philips nya flamma. En gång. Varpå Höglund frågar:
"Du som känner henne - hur är hon?".
Är hon bara dum eller lyssnade hon inte på vad han sa? Man kan knappast säga att man känner någon - eller kan avgöra hur någon är - om man har stött på personen i fråga en gång (förmodligen har denne "hovexpert" dessutom bara sett henne på håll någonstans och räknar det som att han har träffat henne i verkligheten).
Hur som helst så kändes det som om jag bevittnade ett avsnitt av "Snillen spekulerar" - den ene programledaren verkade mer spånig än den andre. Dessutom är jag övertygad om att Yvonne Rydings röst kan få glas att spricka. Helt klart är den kvalificerad att hamna som en punkt på tavlan över tortyrteknik. Jag skulle utan att blinka ge upp militärhemligheter om jag var tvungen att lyssna på den en längre tid.
Mina tankar for tillbaka till när jag var på krigsmuséet i Vietnam, där de hade en tavla med "tortyrteknik". För just "tortyr" var det första ordet som kom upp för att beskriva spektaklet.
Elisabeth Höglund (var inte hon en gång i tidernas begynnelse en "seriös" journalist?) sitter och samtalar med en "hovexpert" från Svensk Damtidning. Inte lika sliskig som Johan T Lindwall, men snudd därpå. Han - som jag tror hette Daniel - berättar för Höglund att han EN gång har träffat prins Carl-Philips nya flamma. En gång. Varpå Höglund frågar:
"Du som känner henne - hur är hon?".
Är hon bara dum eller lyssnade hon inte på vad han sa? Man kan knappast säga att man känner någon - eller kan avgöra hur någon är - om man har stött på personen i fråga en gång (förmodligen har denne "hovexpert" dessutom bara sett henne på håll någonstans och räknar det som att han har träffat henne i verkligheten).
Hur som helst så kändes det som om jag bevittnade ett avsnitt av "Snillen spekulerar" - den ene programledaren verkade mer spånig än den andre. Dessutom är jag övertygad om att Yvonne Rydings röst kan få glas att spricka. Helt klart är den kvalificerad att hamna som en punkt på tavlan över tortyrteknik. Jag skulle utan att blinka ge upp militärhemligheter om jag var tvungen att lyssna på den en längre tid.
Det här med Guds plan...
Min tro är att det finns en mening med allt. Att det finns en plan bakom. Därför är jag övertygad om att när Gud gav Carola stämband så gjorde han det endast i syfte att hon skulle sjunga. Inte prata. Och framför allt inte dela med sig av sina åsikter (AB).
Det blir liksom aldrig bra.
Är snöplogning verkligen så 1984?
Enligt uppgift (ja, nu kanske de inte kommer ifrån de mest tillförlitliga källorna eftersom jag har läst detta i kvällspressen, men ett litet korn av sanning finns nog i påståendet) så är det både den kallaste och snörikaste vintern i Sverige på 50 år. Vilket innebär att inte ens jag har upplevt en liknande vinter.
Därför har jag viss förståelse för att man kanske inte har resurser nog i kommunerna på dessa breddgrader att hålla gator och trottoarer åk- och promenadvänliga. Vi är helt enkelt inte vana vid den här mängden snö. En traditionell vinter i trakterna kring huvudstaden är blöt och grå. På sin höjd har vi någon dag per vinter då det snöar, men i regel försvinner den nästan omedelbart eftersom det är för varmt för att den ska ligga kvar.
I år är det allt annat än en traditionell Stockholmsvinter. Och trots att vi har haft ofantligt mycket snö och kyla konstant i två månader så står vi fortfarande utan lösning på problemet. Vi har ingen aaaaning om hur man plogar bort snön. På fullt allvar.
Alldeles nyss skulle jag ut på en kort promenad. Fram och tillbaka till biblioteket, med en kort avstickare till Pan-ica. Uppskattningsvis ligger det 20 cm snö på trottoarerna. Oavsett ålder så är just snömodd ett ganska utmanande underlag att gå på. Man får dels ta i för att ta sig någon vart, dels får man parera stegen försiktigt så att man inte halkar och slår ihjäl sig.
Det gick relativt bra för mig (även om jag snarast borde gå och bikta mig eftersom jag tog Herrens namn in vain flera gånger och använde så många svordomar att jag skulle få den mest luttrade sjöman att rodna). Jag kommer nog undan med en rejäl träningsvärk i lår och vader i ett par dagar framöver.
Men jag tänkte på dem som inte har lika starka ben eller förutsättningar att ta sig fram lika lätt. Som de små söta damerna med lila hår och rullatorer. De kan inte vara speciellt mobila den här vintern. Faktum är att de måste utsätta sig för livsfara så fort de sätter foten utanför hemmet.
Arma människor! Ska de på fullt allvar behöva vara fångar i sitt eget hem en hel vinter bara för att vi inte kan lära oss att ploga bort snön ordentligt?
Vi måste få tillbaka plogningen på tapeten igen. Kan man ha en 80-talsrevival utan att skämmas, så kan man också anamma den fina traditionen med att ploga.
Därför har jag viss förståelse för att man kanske inte har resurser nog i kommunerna på dessa breddgrader att hålla gator och trottoarer åk- och promenadvänliga. Vi är helt enkelt inte vana vid den här mängden snö. En traditionell vinter i trakterna kring huvudstaden är blöt och grå. På sin höjd har vi någon dag per vinter då det snöar, men i regel försvinner den nästan omedelbart eftersom det är för varmt för att den ska ligga kvar.
I år är det allt annat än en traditionell Stockholmsvinter. Och trots att vi har haft ofantligt mycket snö och kyla konstant i två månader så står vi fortfarande utan lösning på problemet. Vi har ingen aaaaning om hur man plogar bort snön. På fullt allvar.
Alldeles nyss skulle jag ut på en kort promenad. Fram och tillbaka till biblioteket, med en kort avstickare till Pan-ica. Uppskattningsvis ligger det 20 cm snö på trottoarerna. Oavsett ålder så är just snömodd ett ganska utmanande underlag att gå på. Man får dels ta i för att ta sig någon vart, dels får man parera stegen försiktigt så att man inte halkar och slår ihjäl sig.
Det gick relativt bra för mig (även om jag snarast borde gå och bikta mig eftersom jag tog Herrens namn in vain flera gånger och använde så många svordomar att jag skulle få den mest luttrade sjöman att rodna). Jag kommer nog undan med en rejäl träningsvärk i lår och vader i ett par dagar framöver.
Men jag tänkte på dem som inte har lika starka ben eller förutsättningar att ta sig fram lika lätt. Som de små söta damerna med lila hår och rullatorer. De kan inte vara speciellt mobila den här vintern. Faktum är att de måste utsätta sig för livsfara så fort de sätter foten utanför hemmet.
Arma människor! Ska de på fullt allvar behöva vara fångar i sitt eget hem en hel vinter bara för att vi inte kan lära oss att ploga bort snön ordentligt?
Vi måste få tillbaka plogningen på tapeten igen. Kan man ha en 80-talsrevival utan att skämmas, så kan man också anamma den fina traditionen med att ploga.
"Vi tar strax emot ditt samtal..."
"....tack för att du väntar".
Åh, blev alldeles nyss så nostalgisk och mindes tillbaka på hur det var när man försökte få tag på någon på a-kassan som kunde svara på frågor. Till deras försvar måste jag säga att de inte är de enda som låter folk vänta i en evighet i telefon.
För en dryg timma sedan ringde en tjej ifrån Tele2 och erbjöd mig ett bra erbjudande på mobilt internetabonnemang. Strålande, tänkte jag, för då kan jag äntligen säga upp min fasta telefon (jag måste ha den aktiverad med den anslutningen jag nu har till nätet).
Men självklart kunde jag inte säga upp mitt abonnemang på fast telefoni och fast internetanslutning hos henne utan det måste jag ringa och göra själv hos Tele2´s kundtjänst. Tjejen var dock väldigt hjälpsam och gav mig numret.
Jag satt i exakt 30 minuter och lyssnade på följande fras:
"Vi tar strax emot ditt samtal. Tack för att du väntar".
Det var ingen som "strax" tog emot mitt samtal. Efter trettio minuter gav jag upp. Jag kommer att drömma mardrömmar om denna fras i natt. Och många veckor framöver...
Så nu sitter jag här med fast telefoni, fast internetanslutning samt ett mobilt som kommer med posten om ett par dagar.
Tack, Tele2!
Åh, blev alldeles nyss så nostalgisk och mindes tillbaka på hur det var när man försökte få tag på någon på a-kassan som kunde svara på frågor. Till deras försvar måste jag säga att de inte är de enda som låter folk vänta i en evighet i telefon.
För en dryg timma sedan ringde en tjej ifrån Tele2 och erbjöd mig ett bra erbjudande på mobilt internetabonnemang. Strålande, tänkte jag, för då kan jag äntligen säga upp min fasta telefon (jag måste ha den aktiverad med den anslutningen jag nu har till nätet).
Men självklart kunde jag inte säga upp mitt abonnemang på fast telefoni och fast internetanslutning hos henne utan det måste jag ringa och göra själv hos Tele2´s kundtjänst. Tjejen var dock väldigt hjälpsam och gav mig numret.
Jag satt i exakt 30 minuter och lyssnade på följande fras:
"Vi tar strax emot ditt samtal. Tack för att du väntar".
Det var ingen som "strax" tog emot mitt samtal. Efter trettio minuter gav jag upp. Jag kommer att drömma mardrömmar om denna fras i natt. Och många veckor framöver...
Så nu sitter jag här med fast telefoni, fast internetanslutning samt ett mobilt som kommer med posten om ett par dagar.
Tack, Tele2!
En allvarlig dos av verklighet i Vietnam
Vi svenskar är bortskämda. Vi är så vana vid vår sociala trygghet att de flesta av oss tar den för givet. Vi uppskattar den inte. Den finns bara där som en självklarhet.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
Coolaste kvinnorna 2009
1. Kronprinsessan Victoria
Ja, hon kommer förmodligen att ta första platsen för 2010 också i och med det stundande bröllopet. Men den genuina lycka som hon utstrålade den dagen i februari när hon äntligen fick tillkännage sin förlovning med Daniel kommer jag minnas så länge jag lever.
Glädje smittar och jag är tacksam över att jag fick bevittna hennes.
2. Lisbeth Salander
Hon må vara fiktiv och överdrivet framställd. Men jag älskar henne. Vi kommer aldrig att få veta vad Stieg Larsson hade för planer för denna mystiska hjältinna, men jag tror att han ville ge henne ett lyckligt liv. I min värld får hon det.
Bibeln lärde mig att "vända andra kinden till". Lisbeth lärde mig att "hämnd är en stark drivkraft".
3. Elin Nordegren
Underskatta aldrig en bedragen kvinnas ilska. Hur sockersöt hon än ser ut att vara. Maken låg runt med ett otal kvinnor och Elin jagade honom med en golfklubba.
Hälften ska du ha, Elin! Hälften!
Jag bara konstaterar...
Kort grej bara:
Kollade runt lite på nätet. Ao Nang har 8000 invånare. DE har Starbucks, men inte den kungliga huvudstaden Stockholm.
Skitstad!
Kollade runt lite på nätet. Ao Nang har 8000 invånare. DE har Starbucks, men inte den kungliga huvudstaden Stockholm.
Skitstad!
Kan ingen sätta munkavle på Maud?
Lika säkert som "amen" i kyrkan kommer kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" när en kvinnlig politiker eller någon kvinna inom näringslivet gör bort sig och blir påkommen (AB).
Nej, Maud Olofsson. Du blir inte hårdare granskad för att du är kvinna. Du blir inte mer ifrågasatt för att du är kvinna. Media förminskar dig inte för att du är kvinna.
Det beror på att du inte har talets gåva och ibland framställer dig själv som ganska korkad och inte har ryggrad nog att ta ansvar för dina egna misstag.
Det enda som kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" bidrar till är att förminska oss andra kvinnor. Det ligger nämligen i människans natur att dra alla över en kam, därför riskerar uttalanden som dessa att sätta käppar i hjulen för andra kvinnor.
Vi befinner oss fortfarande i en extrem ekonomisk kris. Ägna din tid som näringsminister åt att försöka hitta lösningar på problemen med nedläggningar av företag och den kolossala arbetslösheten istället för att snyfta ut i media om hur jobbigt det är att vara kvinna i en maktposition.
Eller så lämnar du posten till någon som kan axla rollen.
Nej, Maud Olofsson. Du blir inte hårdare granskad för att du är kvinna. Du blir inte mer ifrågasatt för att du är kvinna. Media förminskar dig inte för att du är kvinna.
Det beror på att du inte har talets gåva och ibland framställer dig själv som ganska korkad och inte har ryggrad nog att ta ansvar för dina egna misstag.
Det enda som kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" bidrar till är att förminska oss andra kvinnor. Det ligger nämligen i människans natur att dra alla över en kam, därför riskerar uttalanden som dessa att sätta käppar i hjulen för andra kvinnor.
Vi befinner oss fortfarande i en extrem ekonomisk kris. Ägna din tid som näringsminister åt att försöka hitta lösningar på problemen med nedläggningar av företag och den kolossala arbetslösheten istället för att snyfta ut i media om hur jobbigt det är att vara kvinna i en maktposition.
Eller så lämnar du posten till någon som kan axla rollen.
De viktigaste orden om julen
För mig handlar julen uteslutande om kärlek. Är det någon dag på året som människor anstränger sig lite extra för att vara vänliga, så är det just på julafton.
Det kanske är den dagen på året då vi är som mest tacksamma för allting vi har - tak över huvudet, mat att mätta hungern med, familj och vänner. När vi inser hur lyckligt lottade vi faktiskt är kan vi lägga girigheten åt sidan och känna medkänsla för dem som inte är det.
Julen är glädjens högtid, men också en tid för eftertänksamhet.
Inte förrän 1984 skrevs de allra viktigaste orden om julen av en vid den tidpunkten avdankad rockstjärna, Bob Geldof. Han gav oss ett nödvändigt uppvaknande.
Jag önskar alla mina bloggläsare en riktigt GOD JUL och att ni under ett par sekunder idag reflekterar över Geldofs ord:
TONIGHT, THANK GOD IT´S THEM
INSTEAD OF YOU
Välsigne Bob Geldof och alla andra som gör en insats för en bättre värld.
Det kanske är den dagen på året då vi är som mest tacksamma för allting vi har - tak över huvudet, mat att mätta hungern med, familj och vänner. När vi inser hur lyckligt lottade vi faktiskt är kan vi lägga girigheten åt sidan och känna medkänsla för dem som inte är det.
Julen är glädjens högtid, men också en tid för eftertänksamhet.
Inte förrän 1984 skrevs de allra viktigaste orden om julen av en vid den tidpunkten avdankad rockstjärna, Bob Geldof. Han gav oss ett nödvändigt uppvaknande.
Jag önskar alla mina bloggläsare en riktigt GOD JUL och att ni under ett par sekunder idag reflekterar över Geldofs ord:
TONIGHT, THANK GOD IT´S THEM
INSTEAD OF YOU
Välsigne Bob Geldof och alla andra som gör en insats för en bättre värld.
"Avatar" - dynga för 1,7 miljarder
Bio igår - "Avatar".
Någonstans hade jag läst att den kostat kolossala summor att spela in. Jag letade lite på nätet och fann att budgeten legat på ungefär 1,7 miljarder kronor.
Det är ett hiskeligt belopp för att lägga på ren dynga. Inte ens Sam Worthingtons medverkan kunde rädda denna gigantiska kalkon som var två timmar och fyrtio minuter lång.
Ny filmteknik - yes. Men moralkakan var densamma: Den vite amerikanen är roten till allt ont. Det är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.
Klyschorna haglade filmen igenom och jag fnittrade konstant - förmodligen åt helt fel saker.
1,7 miljarder. Rent spontant känner jag att det var att slänga pengarna i sjön. Tänk så mycket nyttigt man kunde ha gjort för den summan.
Världen är fortfarande i en djup ekonomisk kris. Företag går i konkurs. Människor blir arbetslösa. Människor svälter. Klimatförändringarna är katastrofala.
Och ändå väljer man att offra 1,7 miljarder på en skitfilm.
Om ni hade planer på att se "Avatar": Spar in pengarna för biobiljetten och skänk dem istället till välgörande ändamål. Stadsmissionen till exempel, så att de hemlösa åtminstone kan få känna av lite julstämning.
Någonstans hade jag läst att den kostat kolossala summor att spela in. Jag letade lite på nätet och fann att budgeten legat på ungefär 1,7 miljarder kronor.
Det är ett hiskeligt belopp för att lägga på ren dynga. Inte ens Sam Worthingtons medverkan kunde rädda denna gigantiska kalkon som var två timmar och fyrtio minuter lång.
Ny filmteknik - yes. Men moralkakan var densamma: Den vite amerikanen är roten till allt ont. Det är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.
Klyschorna haglade filmen igenom och jag fnittrade konstant - förmodligen åt helt fel saker.
1,7 miljarder. Rent spontant känner jag att det var att slänga pengarna i sjön. Tänk så mycket nyttigt man kunde ha gjort för den summan.
Världen är fortfarande i en djup ekonomisk kris. Företag går i konkurs. Människor blir arbetslösa. Människor svälter. Klimatförändringarna är katastrofala.
Och ändå väljer man att offra 1,7 miljarder på en skitfilm.
Om ni hade planer på att se "Avatar": Spar in pengarna för biobiljetten och skänk dem istället till välgörande ändamål. Stadsmissionen till exempel, så att de hemlösa åtminstone kan få känna av lite julstämning.
Hur känns det?
Det finns rötägg inom alla yrkeskategorier men jag tror att de är överrepresenterade i journalistkåren.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Mediahoran - en lönsam affär
Jag brukar ha tvn på som "sällskapsljud" när jag lagar mat eller sitter framför datorn och skriver. Det blir mest som ett bakgrundssurr - man uppfattar inte alltid allting som sägs. Och när man väl gör det, önskar man ibland att man hörde fel.
På torsdag visar TV4 en intervju med en av alla de påstådda älskarinnor Tiger Woods har haft. På fullt allvar. På bästa sändningstid.
Såpan kring Tiger Woods i kvällspressen må vara ett skönt avbrott från rapporteringen av svininfluensan, men det innebär inte att folk faktiskt intresserar sig eller ens läser artiklarna. En sån här historia blir ett samtalsämne i två dagar. Sedan känns det uttjatat.
Vi har sett fenomenet förut. Inte sant? Hur älskarinnor trätt fram, fått ett antal miljoner för en "intim" intervju i tidningar och tv. Där de sitter och visar sms som mannen ifråga har skickat dem och avslöjar detaljer om hur sexet de har haft tillsammans varit.
Varför sparar man sms av det här slaget om man från början inte planerar att använda dem i detta syfte senare?
För jag betvivlar att det är kärlek inblandad i bilden. Förmodligen inte så mycket sex heller. Det handlar om pengar.
En man som bedrar sin fru är ett avskum. Men älskarinnorna delar denna jumboplacering i näringskedjan.
Vad kallar man en kvinna som utför sexuella handlingar och sedan får betalt för dem (för de får verkligen ordentligt betalt för dessa intervjuer)?
Just det.
Världens äldsta yrke är fortfarande lönsamt.
På torsdag visar TV4 en intervju med en av alla de påstådda älskarinnor Tiger Woods har haft. På fullt allvar. På bästa sändningstid.
Såpan kring Tiger Woods i kvällspressen må vara ett skönt avbrott från rapporteringen av svininfluensan, men det innebär inte att folk faktiskt intresserar sig eller ens läser artiklarna. En sån här historia blir ett samtalsämne i två dagar. Sedan känns det uttjatat.
Vi har sett fenomenet förut. Inte sant? Hur älskarinnor trätt fram, fått ett antal miljoner för en "intim" intervju i tidningar och tv. Där de sitter och visar sms som mannen ifråga har skickat dem och avslöjar detaljer om hur sexet de har haft tillsammans varit.
Varför sparar man sms av det här slaget om man från början inte planerar att använda dem i detta syfte senare?
För jag betvivlar att det är kärlek inblandad i bilden. Förmodligen inte så mycket sex heller. Det handlar om pengar.
En man som bedrar sin fru är ett avskum. Men älskarinnorna delar denna jumboplacering i näringskedjan.
Vad kallar man en kvinna som utför sexuella handlingar och sedan får betalt för dem (för de får verkligen ordentligt betalt för dessa intervjuer)?
Just det.
Världens äldsta yrke är fortfarande lönsamt.
Ett litet statement bara
Han som uppfann nylonstrumpbyxorna HATADE kvinnor. Ja, förmodligen var det denna man som inspirerade Stieg Larsson att skriva sin första bok.
Nylonstrumpbyxor är obekväma och nästintill omöjliga att få på sig utan att ha sönder dem. Riktiga erotikdödare är de också. Och brandfarliga.
Kontentan: De har inga fördelar alls.
Nylonstrumpbyxor är obekväma och nästintill omöjliga att få på sig utan att ha sönder dem. Riktiga erotikdödare är de också. Och brandfarliga.
Kontentan: De har inga fördelar alls.
Tidig julklapp från Tiger och Elin Woods
Veckans mest underhållande skriverier måste ändå handla om Tiger Woods och hans svenska fru Elin. Det är som hämtat ur en tv-såpa:
Miljardär otrogen. Hustrun får tuppjuck och jagar maken med en golfklubba i högsta hugg. Sedan är mediacirkusen igång.
Historien är fullkomligt briljant. Hur mycket sanning som ligger bakom låter jag vara osagt och förmodligen är det tragiskt för de inblandade. Men underhållande för oss andra är det.
Poängen är att vi behöver historier som dessa emellanåt att läsa om. I synnerhet vi som inte har något intresse av att läsa om dokusåpadeltagare som enbart har blivit kända för att de har gökat i tv eller ungdomar som gör tvivelaktiga tolkningar av andras låtar i direktsända musiktävlingar.
Jag skulle visserligen förmodligen hellre skjuta mig själv i foten än frivilligt se på en golftävling, men jag vet ändå att Tiger Woods är en av världens bästa golfspelare. Han är känd för att han har en talang. Det har ju nästan gått för bra för honom.
Nåväl. Jag säger bara: Elin! Vilken tjej. Bara ett par veckor innan årsskiftet kliver hon ur den präktiga helylleimagen för att knipa titeln som Årets Kvinna. Vem hade kunnat ana det?
Det är där fascinationen för denna historia ligger. Det är därför detta par pryder löpsedlarna dag efter dag. För att det var så oväntat.
Jag tackar paret Woods av hela mitt hjärta. Det är ett välkommet avbrott i rapporteringen av svininfluensan som dominerat nyhetsflödet de senaste månaderna. Det är uppfriskande att få läsa om någonting annat. Den här historien kanske inte är lika spektakulär som när Woody Allen blev avslöjad av sin dåvarande särbo Mia Farrow med att han hade ett förhållande med hennes adoptivdotter. Men ändå.
Och visst känns det som om kvällstidningarna kan dra ut på den här följetongen ett bra tag till? Det finns ju så många frågor man kan ställa nu: Försökte hon slå ihjäl honom? Får hon hälften av hans förmögenhet om de skiljer sig?
Det är som en tidig julklapp från paret Woods till världens skvallerpress. Även där har lågkonjunkturen i sällskap av nyhetstorkan gått bärsärkargång och det är godhjärtat att hjälpa andra på fötter igen.
Tack Tiger och Elin! Vi följer denna såpa med spänning. Ett tag till i alla fall.
World Aids Day
Älskade bloggläsare!
Detta är mitt 1000:e inlägg på bloggen. Ett tusen inlägg har jag hittills skrivit. Jag kan inte tänka mig något mer passande än att uppmärksamma World Aids Day som är just idag, den första december.
Runt 40 miljoner människor i världen lever med sjukdomen för närvarande. Det finns inget botemedel eller vaccin.
Kondom är det bästa sättet för att förhindra spridning via sexuella kontakter (kondom är ett oslagbart preventivmedel då det även skyddar mot oönskade graviditeter).
AIDS kan drabba vem som helst, oavsett sexuell läggning, religiös tillhörighet eller hudfärg. AIDS smittar INTE via kramar.
Skaffa kunskap om sjukdomen och dela med er av den. (till exempel HÄR)
Kärlek till alla. Bär Röda bandet för att visa ert stöd.
Vuxenmobbare är samhällets bottenskrap
Det finns en kategori av människor som jag verkligen ser ner på: vuxenmobbarna. Inte nog med att de är småsinta varelser med dålig självkänsla som de promt måste låta gå ut över oskyldiga; deras barn följer i deras fotspår och beter sig likadant. För barn gör som man gör - inte som man säger.
Därför gör vuxenmobbarna dubbelfel.
I snitt är det en person om dagen i Sverige som tar livet av sig till följd av just vuxenmobbing, till exempel på arbetsplatser. Det är 365 liv om året.
Jag håller med om att man utsätter sig för vissa risker när man väljer att vara med i en dokusåpa och man får till viss del stå ut med att granskas i sömmarna offentligt.
Men det finns vissa gränser för hur långt man får gå. De enda två störtsköna personerna som man hittills sett i realitysåpan om lågbudgetvaruhuset Ullared är den shoppingglada Rose-Marie och hennes coola man Kjell. De är helt ljuvliga! Totalt harmlösa och goa människor som bjudit rejält på sig själv i tv. Bara för det ska de ha en eloge. Det är två personer som man inte kan låta bli att tycka om helt enkelt.
Det är också två personer som jag inte för allt i världen kan förstå att människor är elaka mot. Alla har faktiskt inte råd att storhandla på NK, och med handen på hjärtat tror jag hellre att jag skulle hänga med Rose-Marie och Kjell än med märkestroll. Jag har en känsla av att jag skulle ha roligare med detta par.
Det gör faktiskt ont i mig att läsa att paret fått utstå både mobbing och anklagelser från totala främlingar (Expressen). Hur kan det möjligtvis störa andra om Kjell gillar att ta sig en grogg på sin semester?! Har han inte rätt till det kanske? Är det bara förunnat Stureplansbrats och charterresenärer att ta sig ett järn?
Och Rose-Marie som strålar av lycka när hon springer med sin kundvagn i det stora varuhuset. Gör det verkligen så ont i våra avundsjuka själar att se en annan människa glad? Har vi verkligen förlorat förmågan helt att kunna glädjas med andra?
Rose-Marie och Kjell: Jag blir varm i hjärtat av att se er och jag tycker att ni är helt underbara! Jag önskar er allt gott och tackar för att ni har delat med er av era liv till Sveriges missunnsamma befolkning. DON´T LET THEM GET TO YOU!!!
Och till alla vuxenmobbare: Ni är små. Ni saknar självkänsla och empati. Ni kan inte glädjas med andra. Ni är samhällets bottenskrap. Och till skillnad från Rose-Marie och Kjell så har ni inga riktiga vänner. Så det är ni som är det riktiga patrasket.
Därför gör vuxenmobbarna dubbelfel.
I snitt är det en person om dagen i Sverige som tar livet av sig till följd av just vuxenmobbing, till exempel på arbetsplatser. Det är 365 liv om året.
Jag håller med om att man utsätter sig för vissa risker när man väljer att vara med i en dokusåpa och man får till viss del stå ut med att granskas i sömmarna offentligt.
Men det finns vissa gränser för hur långt man får gå. De enda två störtsköna personerna som man hittills sett i realitysåpan om lågbudgetvaruhuset Ullared är den shoppingglada Rose-Marie och hennes coola man Kjell. De är helt ljuvliga! Totalt harmlösa och goa människor som bjudit rejält på sig själv i tv. Bara för det ska de ha en eloge. Det är två personer som man inte kan låta bli att tycka om helt enkelt.
Det är också två personer som jag inte för allt i världen kan förstå att människor är elaka mot. Alla har faktiskt inte råd att storhandla på NK, och med handen på hjärtat tror jag hellre att jag skulle hänga med Rose-Marie och Kjell än med märkestroll. Jag har en känsla av att jag skulle ha roligare med detta par.
Det gör faktiskt ont i mig att läsa att paret fått utstå både mobbing och anklagelser från totala främlingar (Expressen). Hur kan det möjligtvis störa andra om Kjell gillar att ta sig en grogg på sin semester?! Har han inte rätt till det kanske? Är det bara förunnat Stureplansbrats och charterresenärer att ta sig ett järn?
Och Rose-Marie som strålar av lycka när hon springer med sin kundvagn i det stora varuhuset. Gör det verkligen så ont i våra avundsjuka själar att se en annan människa glad? Har vi verkligen förlorat förmågan helt att kunna glädjas med andra?
Rose-Marie och Kjell: Jag blir varm i hjärtat av att se er och jag tycker att ni är helt underbara! Jag önskar er allt gott och tackar för att ni har delat med er av era liv till Sveriges missunnsamma befolkning. DON´T LET THEM GET TO YOU!!!
Och till alla vuxenmobbare: Ni är små. Ni saknar självkänsla och empati. Ni kan inte glädjas med andra. Ni är samhällets bottenskrap. Och till skillnad från Rose-Marie och Kjell så har ni inga riktiga vänner. Så det är ni som är det riktiga patrasket.
Svenska bönder är svin?
En vanlig replik bland tanterna som kritiskt väljer ut kött vid köttdisken på ICA Maxi är: "Jag äter bara svenskt kött". Det är ju i och för sig beundransvärt att man vill främja de inhemska bönderna, men samtidigt förstår jag inte riktigt argumentet: "Man vet ju aldrig vad de håller på med i utlänska slakterier. I Sverige vet man i alla fall vad man får".
Då funderar jag lite på hur de patriotiska tanterna kan veta det. Hur kan de liksom hålla reda på alla bönder i hela landet och dessutom veta att våra bönders moral står över andra bönders från andra länder. I mina öron låter det helt osannolikt att bara för att bönderna är svenska, så har de inte samma intresse av att överleva ekonomiskt. It´s all about the money, you know.
Dessutom tycker jag personligen att köttfärs från Irland och oxfilé från Brasilien är bra mycket godare än de svenska motsvarigheterna. Men allas smak är olika.
Nu undrar jag hur det känns för de arma patriotiska tanterna som kritiskt står och väljer ut sitt kött så att det verkligen är svenskt känner sig idag?
Känner de sig lurade av de "hederliga" svenska bönderna som tvingar grisar att bli kannibaler? Eller tycker tanterna att det är ok? Blir de äcklade när de äter fläsk? Eller spelar det ingen roll?
En liten parantes är att galna kosjukan startade på samma sätt: bönderna tvingade kossorna att bli kannibaler (ben från andra kossor maldes ner till pulver som levande kossor fick äta som proteintillskott).
Jag har en otäck känsla av att inte ens detta kommer att avskräcka de patriotiska tanterna från att avstå julskinkan i år.
En jul utan skinka är ju lika otänkbart som att köpa kött producerat i ett främmande land.
Smålänska fördomar i Ullared
En bra regel som jag försöker efterleva är att tänka efter, att lugna ner mig först när jag blivit arg och uttala mig sedan. Att aldrig ta en diskussion i stridens hetta. Ja, ni förstår själva att denna regel inte alltid är så lätt att följa alla gånger även om det är sällan jag tappar humöret fullständigt (inte ens när min granne bestämde sig för att väcka mig tio i åtta en söndagsmorgon med att borra i väggarna tappade jag besinningen helt. Jag blev fly förbannad, men inte tillräckligt för att räkna utbrottet som ett frispel).
Visst, jag säger ofta vad jag tycker och tänker (vilket beror på att jag tycker att ärlighet är så oerhört attraktivt - tänk på det killar). Men det är inte lätt att reta upp mig - det mesta rinner av mig. I synnerhet när jag blir provocerad för sakens skull.
Som jag halvt på allvar, halvt på skämt säger om mig själv: "Jag är världens snällaste - men gör mig inte förbannad" (det är dock sällan som människor skakar av rädsla vid denna replik - det har aldrig hänt faktiskt, men jag har i alla fall varnat så jag känner att jag har ryggen fri om en incident mot förmodan skulle inträffa).
Nåväl, alldeles nyss blev jag så där arg och förbannad att jag ville ta till fysiskt våld. Det är i sammanhanget helt orationellt, för jag reagerade på en sak på tv (och det vore dessutom helt idiotiskt att ta ut mina aggressioner på min tv när den bara är "the messenger").
Jag tittade på såpan från Ullared. Det är på gränsen till lyteskomik på bästa sändningstid, men jag kan inte låta bli att ömma för en del av människorna som deltar. De är totalt harmlösa och finner geniun glädje i att handla på detta lågbudgetvaruhus. De är helt enkelt störtsköna människor.
Men ikväll tappade jag hakan. Totalt. Jag kan inte minnas när jag blev så förnärmad senast.
Jag lägger av princip aldrig oviktiga namn på minnet, men jag tror att denna person hette Morgan. Han jobbar på lagret på detta varuhus. Han satt och pratade om sina politiska åsikter samtidigt som han glufsade i sig ett formbröd med rå falukorv på (att killen är singel är föga förvånande).
Han ansåg att arbetslösa var slappa! Slappa. Exakt det ordvalet använde han. På fullt allvar vräker människan ur sig detta i tv. (Expressen)
Och det är här jag tillämpar min regel om att inte uttala mig förrän jag har lugnat ner mig. För annars skulle jag bita tillbaka med att detta lagerjobb är förmodligen det enda jobb denna person någonsin har haft, och någonsin kommer att få i hela sitt liv. Jag skulle slänga ur mig att denna person förmodligen aldrig varit utanför Smålands gränser (ligger Ullared där förresten? Nej, svara inte - jag behöver inte veta) för han är så trångsynt och fördomsfull. Jag skulle anklaga honom för att vara extremt dåligt allmänbildad eftersom lågkonjunkturen tydligen gått honom helt förbi, och med en högljudd och arg stämma förklara hur verkligheten ser ut för arbetslösa. Dessutom skulle jag tilllägga att han varken kommer att bli kärnfysiker eller bli av med sin sexuella oskuld.
Men jag låter bli. Det skulle bara bli pajkastning. Jag håller tyst för stunden och säger min mening sedan när jag har lugnat ner mig.
Visst, jag säger ofta vad jag tycker och tänker (vilket beror på att jag tycker att ärlighet är så oerhört attraktivt - tänk på det killar). Men det är inte lätt att reta upp mig - det mesta rinner av mig. I synnerhet när jag blir provocerad för sakens skull.
Som jag halvt på allvar, halvt på skämt säger om mig själv: "Jag är världens snällaste - men gör mig inte förbannad" (det är dock sällan som människor skakar av rädsla vid denna replik - det har aldrig hänt faktiskt, men jag har i alla fall varnat så jag känner att jag har ryggen fri om en incident mot förmodan skulle inträffa).
Nåväl, alldeles nyss blev jag så där arg och förbannad att jag ville ta till fysiskt våld. Det är i sammanhanget helt orationellt, för jag reagerade på en sak på tv (och det vore dessutom helt idiotiskt att ta ut mina aggressioner på min tv när den bara är "the messenger").
Jag tittade på såpan från Ullared. Det är på gränsen till lyteskomik på bästa sändningstid, men jag kan inte låta bli att ömma för en del av människorna som deltar. De är totalt harmlösa och finner geniun glädje i att handla på detta lågbudgetvaruhus. De är helt enkelt störtsköna människor.
Men ikväll tappade jag hakan. Totalt. Jag kan inte minnas när jag blev så förnärmad senast.
Jag lägger av princip aldrig oviktiga namn på minnet, men jag tror att denna person hette Morgan. Han jobbar på lagret på detta varuhus. Han satt och pratade om sina politiska åsikter samtidigt som han glufsade i sig ett formbröd med rå falukorv på (att killen är singel är föga förvånande).
Han ansåg att arbetslösa var slappa! Slappa. Exakt det ordvalet använde han. På fullt allvar vräker människan ur sig detta i tv. (Expressen)
Och det är här jag tillämpar min regel om att inte uttala mig förrän jag har lugnat ner mig. För annars skulle jag bita tillbaka med att detta lagerjobb är förmodligen det enda jobb denna person någonsin har haft, och någonsin kommer att få i hela sitt liv. Jag skulle slänga ur mig att denna person förmodligen aldrig varit utanför Smålands gränser (ligger Ullared där förresten? Nej, svara inte - jag behöver inte veta) för han är så trångsynt och fördomsfull. Jag skulle anklaga honom för att vara extremt dåligt allmänbildad eftersom lågkonjunkturen tydligen gått honom helt förbi, och med en högljudd och arg stämma förklara hur verkligheten ser ut för arbetslösa. Dessutom skulle jag tilllägga att han varken kommer att bli kärnfysiker eller bli av med sin sexuella oskuld.
Men jag låter bli. Det skulle bara bli pajkastning. Jag håller tyst för stunden och säger min mening sedan när jag har lugnat ner mig.
Arga lappar
Just den här söndagen är den sista dagen på cirka två veckor som jag inte behöver ställa veckarklockan tidigt. Igår när jag somnade hade jag faktiskt sett fram emot min sovmorgon lite. Nu är jag dessvärre en morgonfågel som inte kan sova hur länge som helst, men tanken på att få vakna av mig själv istället för en irriterande signal från mobilen är ganska lockande. Det kan vara inbillning, men jag har en känsla av att morgonhumöret har en tendens att vara lite bättre om man får vakna för egen maskin. Så fungerar jag i alla fall.
En av mina grannar (har i skrivande stund inte lyckats identifiera vem) ansåg tydligen tio i åtta att resten av trapphuset sovit klart. Då började denna försöksutskrivna mentalpatient att spika och borra i väggarna. Tio i åtta en söndagmorgon!
Begreppet "sunt förnuft" har gått förbi denna vettvilling fullständigt.
Det är söndag. Det är ledig dag för majoriteten av de boende i huset. Då kanske man bör fundera lite grann när man står med en borr i högsta hugg att det kanske finns andra boende som ligger och sover vid den tidpunkten. Jag vet med mig själv att jag i alla fall hade tänkt efter både en och två gånger innan jag började att borra i väggarna på helgerna (det är extremt lyhört i dessa lägenheter dessutom: tidigare bodde det en man ovanför mig med prostataproblem. Han gick på toa väldigt ofta på nätterna och det lät som om han stod och pissade i mitt sovrum. Så väl hörs det.).
Ni förstår säkert att det inte var på det här sättet som jag ville bli väckt idag och att mitt morgonhumör därför inte är det bästa.
Men i och med att jag inte kan lokalisera vilken lägenhet oljudet kommer ifrån och därför inte kan ringa på den personen för att ge den på moppo, skrev jag lappar som jag satte på båda entrédörrarna med texten:
"Vem är mina omtänksamma grannar börjar spika och borra i väggarna tio i åtta en söndagmorgon?! Kan inte du vid tillfälle titta förbi mig och berätta hur du tänkte. Jag är nyfiken".
Jag avslutade lapparna med att skriva mitt namn, vilken våning jag bodde på samt lägenhetsnummer (huset är tre våningar, därför är vi inte så många som bor här men med tanke på intelligensnivån på den berörda grannen kanske jag borde ha ritat en karta också, så den hittar rätt).
Det var min start på morgonen. Hur var er?
En av mina grannar (har i skrivande stund inte lyckats identifiera vem) ansåg tydligen tio i åtta att resten av trapphuset sovit klart. Då började denna försöksutskrivna mentalpatient att spika och borra i väggarna. Tio i åtta en söndagmorgon!
Begreppet "sunt förnuft" har gått förbi denna vettvilling fullständigt.
Det är söndag. Det är ledig dag för majoriteten av de boende i huset. Då kanske man bör fundera lite grann när man står med en borr i högsta hugg att det kanske finns andra boende som ligger och sover vid den tidpunkten. Jag vet med mig själv att jag i alla fall hade tänkt efter både en och två gånger innan jag började att borra i väggarna på helgerna (det är extremt lyhört i dessa lägenheter dessutom: tidigare bodde det en man ovanför mig med prostataproblem. Han gick på toa väldigt ofta på nätterna och det lät som om han stod och pissade i mitt sovrum. Så väl hörs det.).
Ni förstår säkert att det inte var på det här sättet som jag ville bli väckt idag och att mitt morgonhumör därför inte är det bästa.
Men i och med att jag inte kan lokalisera vilken lägenhet oljudet kommer ifrån och därför inte kan ringa på den personen för att ge den på moppo, skrev jag lappar som jag satte på båda entrédörrarna med texten:
"Vem är mina omtänksamma grannar börjar spika och borra i väggarna tio i åtta en söndagmorgon?! Kan inte du vid tillfälle titta förbi mig och berätta hur du tänkte. Jag är nyfiken".
Jag avslutade lapparna med att skriva mitt namn, vilken våning jag bodde på samt lägenhetsnummer (huset är tre våningar, därför är vi inte så många som bor här men med tanke på intelligensnivån på den berörda grannen kanske jag borde ha ritat en karta också, så den hittar rätt).
Det var min start på morgonen. Hur var er?
Tänker vi verkligen låta historien upprepa sig?
Jag har alltid ansett att ämnet historia är bland det viktigaste att kunna. Inte bara för att det förklarar mycket om hur samhället idag ser ut, utan även för att vi ska kunna förhindra att historien upprepar sig.
Det skrämmer mig att det finns unga människor idag som har gått totalt tolv år i skola och ändå inte har en aning om vad Förintelsen var - trots att det inte ens gått hundra år. Det tillhör vår nutidshistoria.
Om man ska skylla denna okunskap på skola eller föräldrar är en diskussion för sig. Klart är i alla fall att det har fått otäcka följder.
Dessa ungdomar går nämligen på precis vad som helst. Tro mig att de skulle svälja att jorden är platt om en film om detta publicerades på Youtube.
De har inte förmågan att ifrågasätta.
Just därför är konspriationsteorierna om 11 septemberdåden rent katastrofala, där man anklagar USA för att själva ha iscensatt händelserna.
Först förstod jag inte riktigt vad den så kallade "Sanningsrörelsen" menade att USA skulle ha för syfte eller motiv med att attackera sig själva. Det var ju en ganska välplanerad attack som borde ha tagit flera år - därför känns det väldigt långsökt att skylla det på dåvarande presidenten George W Bush. När attackerna ägde rum hade han varit president i dryga sju månader.
Att en stormakt som USA blir beskyllda både för det ena och det andra är en sak - det ligger i vår natur att inte kunna se positiva gärningar.
Men den konspirationsteorin som "Sanningsrörelsen" lägger fram har tagit en mycket otäck vändning. De hävdar att USA planerade denna attack tillsammans med Israel, med motivet att framställa alla muslimer som terrorister.
Med andra ord: man lägger skulden på judarna.
Har historien inte lärt oss någonting? Man vill ha en syndabock och då väljer man återigen judar. Exakt på samma sätt som Hitler gjorde.
Är det verkligen fotspår vi vill gå i?
Vi har (minst) en riksdagsman i Sverige som stödjer denna antisemitiska teori (AB). Han har dock inte ryggrad att stå för detta "eftersom det är en omöjlig debatt".
Fega kräk!
Han är Vänsterpartist. Vänsterpartiet hette tidigare VPK. K:et stod för "kommunisterna". Detta parti vill Mona Sahlin styra Sverige med.
Det finns tydligen fler rasister än Sverigedemokraterna som vill sitta i riksdagen. Frågan är bara vilka av dem som är farligast?
Det kommande riksdagsvalet börjar likna det mellan pest eller kolera.
Det skrämmer mig att det finns unga människor idag som har gått totalt tolv år i skola och ändå inte har en aning om vad Förintelsen var - trots att det inte ens gått hundra år. Det tillhör vår nutidshistoria.
Om man ska skylla denna okunskap på skola eller föräldrar är en diskussion för sig. Klart är i alla fall att det har fått otäcka följder.
Dessa ungdomar går nämligen på precis vad som helst. Tro mig att de skulle svälja att jorden är platt om en film om detta publicerades på Youtube.
De har inte förmågan att ifrågasätta.
Just därför är konspriationsteorierna om 11 septemberdåden rent katastrofala, där man anklagar USA för att själva ha iscensatt händelserna.
Först förstod jag inte riktigt vad den så kallade "Sanningsrörelsen" menade att USA skulle ha för syfte eller motiv med att attackera sig själva. Det var ju en ganska välplanerad attack som borde ha tagit flera år - därför känns det väldigt långsökt att skylla det på dåvarande presidenten George W Bush. När attackerna ägde rum hade han varit president i dryga sju månader.
Att en stormakt som USA blir beskyllda både för det ena och det andra är en sak - det ligger i vår natur att inte kunna se positiva gärningar.
Men den konspirationsteorin som "Sanningsrörelsen" lägger fram har tagit en mycket otäck vändning. De hävdar att USA planerade denna attack tillsammans med Israel, med motivet att framställa alla muslimer som terrorister.
Med andra ord: man lägger skulden på judarna.
Har historien inte lärt oss någonting? Man vill ha en syndabock och då väljer man återigen judar. Exakt på samma sätt som Hitler gjorde.
Är det verkligen fotspår vi vill gå i?
Vi har (minst) en riksdagsman i Sverige som stödjer denna antisemitiska teori (AB). Han har dock inte ryggrad att stå för detta "eftersom det är en omöjlig debatt".
Fega kräk!
Han är Vänsterpartist. Vänsterpartiet hette tidigare VPK. K:et stod för "kommunisterna". Detta parti vill Mona Sahlin styra Sverige med.
Det finns tydligen fler rasister än Sverigedemokraterna som vill sitta i riksdagen. Frågan är bara vilka av dem som är farligast?
Det kommande riksdagsvalet börjar likna det mellan pest eller kolera.
