Maria L

Underbara Lilla O! Jag hittar alltid någonting intressant att läsa på Lilla O´s blogg - är det inte ett bra lästips så är det ett tänkvärt inlägg som tilltalar mig.
Ikväll gav hon mig ett gott skratt dessutom. Precis när jag sitter och skakar av ilska över just Jantelagen och allt vad den innebär, läser jag ett underbart inlägg som hon skrivit om ämnet.

Hon utmanar sina läsare att lista fem positiva saker med sig själv. En lovebombing på sig själv helt enkelt. Det där är inte lätt - visst är det alltid enklare att lista andras positiva egenskaper än sina egna?

Jag tycker om utmaningar, så jag antar den.

Jag är bra på att:

1. komma ihåg datum (såsom födelsedagar och andra bemärkelsedagar)

2. laga mat (jag måste ha varit italienska i mitt tidigare liv)

3. ge andra människor uppskattning

4. slutföra projekt jag tagit mig för

5. organisera (till och med kryddorna står i bokstavsordning hemma)

Tips: Läs Lilla O´s blogg - det är balsam för själen.

Inom finkulturella kretsar ska man alltid tycka att "boken är bättre än filmen". Självklart är det inte riktigt så. Gärna ska man också slänga in det vansinniga påståendet att skådespel gör sig bättre på en teaterscen än på vita duken - trots att teaterpjäser ofta tenderar till överspel.

Jag är helt salig efter att ha sett "Flickan som lekte med elden". Jag älskade att läsa Millenium-triologin. Och jag älskar filmerna.
Stieg Larsson gav oss en fantastisk vuxensaga och det har tolkats mycket väl i filmatiseringarna. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag tycker att första delen - "Män som hatar kvinnor" - gjorde sig bättre som film än som bok. Där hade man bantat bort det som faktiskt var segt och långdraget i boken samt att Blomqvist fick ligga mindre (trist för honom men till biobesökarnas fördel).

Tempot i de två sista böckerna är mycket högt och självklart blir det så bra när man för över detta till film. "Flickan som lekte med elden" är hiskligt spännande från början till slut. Märkligt nog sitter man som på nålar filmen igenom trots att man vet vad som kommer att hända - historien är ju färsk i allas minne. Men det gör ingenting. Pulsen ökar ändå i två timmar och tio minuter.

Att se Paolo Roberto spela sig själv är också en upplevelse. Hur kommenterar man det? "Han gjorde det bra"? För i ärlighetens namn, vem hade annars kunnat göra rollen?
Roberto har en sympatisk roll i boken och den förvaltar han bra i filmen också. Det måste vara en stor ära att bli omnämnd i en bok på det sättet - ryktet säger att Stieg Larsson aldrig ens hann att be Roberto om lov att använda honom som rollfigur innan han gick bort.
Personligen tycker jag att Roberto har gjort sig förtjänt av den smickrande medverkan - han är ett levande bevis på att man kan gå från en ung slyngel till en mogen man.

Om dryga två månader har sista filmen i triologin - "Luftslottet som sprängdes" - premiär. Jag längtar och konstaterar ännu en gång att Stieg Larsson gick ur tiden alldeles för tidigt.

I veckans Kulturfyra får man verkligen sväva ut i fantasins värld. Inte alls lätta frågor att svara på:

1. Boken om mig - vilken slags bok skulle det bli?

Det skulle bli en salig blandning av humor, deckare, biografi och självhjälpsbok. Jag har fått uppleva så många saker hittills i mitt liv, varav många händelser givit mig en fantastisk livserfarenhet.

2. Vilken författare skulle jag vilja skrev boken om mig?

Kanske Neil Strauss? Hans biografier är oftast om väldigt excentriska personer och är väldigt intressanta att läsa, trots att en del av personerna han skrivit om inte tilltalat mig annars. Strauss är härligt annorlunda och det gillar jag.

3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle få spela mig?

Ingen spelar mig bättre än jag själv. Men nu får jag ju göra rejäla utsvävningar och därför svarar jag Emma Thompson. Fantastisk skådespelerska.

4. Finns det någon låt som jag tycker handlar om mig på något sätt?

David Bowies "Life on Mars?". Den har så länge jag kan minnas haft en speciell plats i mitt hjärta - dels är melodin så oerhört vacker, dels är texten lika abstrakt och svår att tyda som en Salvador Dali-tavla.
När Bowie fyllde 50 år 1997, såg jag en intervju med honom där han försökte förklara lite vad sången handlade om. Han beskrev flickan i den som någon som känner sig frustrerad över att vara fast på en plats för hon känner sig som en del av någonting mycket större. Det är hennes dröm.
I det ögonblicken vann den mitt hjärta ännu mer.

Liemannen är ett ständigt otyg. Den här gången var det Patrick Swayze som gick en alldeles för tidig död till mötes.

Han kommer framför allt att bli ihågkommen för en av de skönaste replikerna i filmhistorien:

Nobody puts Baby in a corner!

Kulturfyran har gjort ett litet uppehåll på ett par veckor, men är nu tillbaka med följande frågor.

1. Vem är jag ur kultursynvinkel med en bild:



Jag har mina böcker i alfabetisk och kronologisk ordning, med undantag för dem som jag ska läsa eller håller på att läsa. De senaste månaderna har jag av tidsbrist inte hunnit med att sortera upp dem, så de tre högarna på bilden är en blandning av böcker jag ska läsa, har läst och håller på att läsa.

2. Vilken bok har senast påverkat mig starkt?

Stephen Kings "Att skriva". Jag är inte överdrivet förtjust i hans skräckromaner - jag är för lättskrämd - men jag beundrar hans skickliga sätt att skriva. Boken "Att skriva" är en kombinerad biografi och handbok i skrivandets konst, och vem kan beskriva det bättre än King själv.
Den gav mig massor av inspiration till mitt eget skrivande och är en sådan bok som jag kommer att gå tillbaka till och läsa i ofta.

3. Vilken bok jag senast lade undan utan att läsa klart:

"Spökskrivaren" av Robert Harris. Den tog aldrig fart och efter halva boken kunde jag ändå inte avgöra om det var en spänningsroman eller en satir. Det var inte värt att läsa klart den för att få svar på frågan.

4. Ett Youtube-klipp som gör mig glad:

Inget svårt val. Bea Arthur är förmodligen den bästa kvinnliga komiker världen skådat. Älskar hennes sarkastiska kommentarer och känsla för tajming. Hon är saknad.

Jag är född i Fiskarnas tecken. Vi har tydligen känsliga fötter.
Man kan tycka att påståendet låter löjligt - i synnerhet om man ser horoskop som trams. Till och med jag tyckte att det lät konstigt - fram till den dagen mina fötter började att krångla. Då började jag fundera över om mitt stjärntecken faktiskt hade någonting med saken att göra.

De har fått varit med om mycket genom åren, mina kära fossingar. Bland annat en seglivad inflammation i senan som går under foten, på grund av att jag har för höga hålfötter. Allt spring i högklackat i kabingången har också satt sina spår.

Så jag försöker att sköta dem på bästa sätt och skämma bort dem. Men bad och filning och massage och hela baletten.

Nu har jag nonchalerat fötterna en längre tid. Och det straffar sig! En liten tå har börjat säga ifrån när jag är ute och promenerar (hur en sån liten kroppsdel kan orsaka sån värk går över mitt förstånd) och hälarna var så hårda att de vägrade se ut så en dag till. De var på väg ut i strejk. Med plakat och grejer.

Ikväll ägnade jag mina fötter både tid, omtanke och kärlek.

Imorgon kanske man till och med ska piffa upp dem med lite lack på tånaglarna? Då måste de ju bli glada.

Imorgon lördag kan en ensam vinnare ta hem rekordvinsten på Lotto på 145 miljoner kronor. Det krävs i och för sig att man har sju rätt på själva raden, sedan måste man dessutom ha minst två nummer rätt på Joker och Fru Fortuna på sin sida. Ett fruntimmer som jag har legat i luven med så länge jag kan minnas.
Chansen att man vinner denna summa är en på 336 miljoner. Inga bra odds.

Men möjligheten finns. Det kan var just imorgon som Fru Fortuna väljer att lägga ner stridsyxan och jag står där 145 miljoner kronor rikare.

Vad ska jag då göra med alla pengarna?

Det allra första jag skulle göra är att köpa min mamma ett jättefint hus. Sedan betala av alla mina skulder (som jag längtar efter att få säga "bye bye" till CSN) och köpa mig en paradvåning i den kungliga huvudstaden. En riktigt flådig sådan.

Jag tror inte att det kommer att bli en större konst att spendera 145 miljoner.

Ibland blir det lite galet när man ser film och man ångrar sig efteråt av en eller annan anledning. Här listar jag de fem filmerna jag ångrar att jag har sett.

1. ALIVE

Att filmen har verklighetsbakgrund gör att man inte bör se den om man 1: lider av flygrädsla, 2: om man jobbar inom flyget. Den har satt fruktansvärda spår.

2. JURTJYRKOGÅRDEN

Stephen King är en av världens skickligaste - och mest produktiva - författare. Men det finns två tabun inom litteratur och film: när barn eller djur kommer till skada. Här är det en orgie i båda. Har fortfarande (tjugo år senare?) mardrömmar om denna film.

3. DUBBELGÅNGARE

Jeremy Irons är en av mina favoritskådisar. Hur han har kunnat ställa upp i denna makalöst sjuka film övergår mitt förstånd. Den är så pervers och man anar att manusförfattaren har intagit stora doser av LSD under skapandet. Slutsats: Knark är inte bra.

4. TERMINATOR 3

Tvåan i serien var fulländad. Slutet på den var helt fenomenal. Hur kan man då komma på tanken att göra en uppföljare med ett manus som är så uselt att det gränsar till fars?

5. PULP FICTION

Två och en halv timme som jag aldrig kommer att få tillbaka. Men jag älskar nyansen på nagellack som Uma Thurman har filmen: Chanels no. 18 Rougenoir.

Det är inte bara jag som reagerar på landets över lag dåliga service. Läste nyss en mycket rolig krönika om hur hela vårt samhälle är uppbyggd kring självbetjäning. Hur kunderna faktiskt i praktiken gör hela jobbet själv. Man ska hålla reda på rabattkuponger och betalningssystem och ingen person finns tillgänglig att fråga om man är osäker på hur man uträttar dessa ärenden.
Skulle man lyckas få tag i en expedit eller liknande, blir man ofta bemött av en likgiltig och otrevlig attityd.

En av teorierna jag har kring detta - förutom att vi svenskar generellt tenderar att vara reserverade som personer och därför inte vill bli "störda" även om vi har betalt för att bli det - är bristen på provision eller bonussystem. I USA blir man uppmärksammad och uppassad som en kunglighet oavsett vart man befinner sig - på en billig hamburgerkedja eller i ett exklusivt varuhus.
Dessa arbetare vet att deras lön hänger på hur de behandlar sina kunder. Ju bättre service, desto bättre försäljning och dricks. I Sverige får vi lön ändå - vi behöver inte anstränga oss speciellt mycket för den.

Ironiskt nog publicerades denna kritiska - men ack så underhållande - krönika i Expressen. En tidning som jag för två veckor sedan mailade ett brev till angående deras medlemssidor, men som jag ännu inte har fått något svar på.
Det är också ett bra exempel på mycket dålig service.

Ordet "karisma" har en väldigt positiv klang. Man associerar oftast det med en person med en enorm utstrålning. En sådan person som kommer in i ett rum och får alla att häpna.
Den här förmågan - eller gåvan - tror jag till stor del är medfödd. En del har bara Det.
Inte heller behöver karisma och utstrålning nödvändigtvis gå hand i hand med en person som är utåtriktad. En av de personer som fortfarande kan få mig helt knäsvag bara vid åsynen är en kille (eller numera måste jag faktiskt titulera honom som "man") som både är reserverad och blyg. Men det är som en gigantisk lysande aura omsluter honom.

En del av denna förmåga (eller egenskap) kan man - om man vill - träna upp med vissa knep. Bland annat genom kroppshållning, röstläge och ögonkontakt. (Läs mer om det HÄR)

Det är ju dessvärre inte bara "goda" människor som har belönats med denna egenskap. Både politiska diktatorer och religiösa sektledare har också förmågan att trollbinda en publik med sin blotta närvaro. Oftast i kombination med att de har talets gåva.

En av de första jag tänker på i samband med positiv karisma är prinsessan Diana. Jag läste i en bok - om självförtroende - att hon kunde få varje person i en stor samling att känna sig speciell och utvald. Som om hon var där enkom för den individens skull. Och hon lämnade ingen oberörd. 

Det är nog nyckeln till karismans gåta: att kunna beröra.

För några dagar sedan drabbades jag av Höstångesten. Nu börjar allting att återgå till "det normala" efter sommarmånaderna. Inget mer sommarprat i radio, skolorna har startat igen efter sommarlovet, tv-tablån innehåller annat än repriser och nätterna är mörka och svala.

Klart att man då drabbas av höstångest.

Fast jag känner mig lite orättvis mot hösten, för faktum är att jag får ångest inför alla årstiderna. På ena eller andra sättet.

Till vintern för att kyla har samma effekt på mig som lågt blodsocker för andra. Jag blir grinig och tvär. Klarar inte av det ständiga mörkret.

Till våren för att det är så mycket som ska ordnas och fixas och tiden brukar vara knapp.

Till sommaren för man har så mycket krav på sig att hinna med och njuta så mycket som möjligt av den.

Och när den stackars hösten kommer har man ångest för att ett långt vinterhalvår väntar och man inte hann med allt det där under sommaren som man ville.

Men alla dessa årstider har ju sin tjusning (här ger jag i och för sig vintern bara heder för att julen råkar inträffa då).

Fördelen med hösten är att man återigen kan tända levande ljus i hela lägenheten på kvällarna. Ta långa, varma väldoftande bad. Sådana saker som inte gör sig rättvisa på sommaren.

Man får helt enkelt göra det bästa av den tid som erbjuds.

Veckans Kulturfyra berör ett ämne som varit i fokus för mig de senaste åren - Vänskap.

För dryga två år sedan stannade jag upp och såg över mina vänskapsband. Det resulterade i att jag rensade ur i vänskapskretsen och "gjorde slut" med många vänner av olika anledningar. Det var både jobbigt och smärtsamt, men nödvändigt. Just detta är en av de saker jag skulle vilja skriva om i bokform så småningom.

Vänskap är en tvåvägskommunikation.

Här är veckans Kulturfyra:

1. Vad är en vän?

En sann vän är någon som finns där i livets alla skeenden - även när det blåser motvind. Humor är en viktig grundpelare för mig i en vänskap - det är en förutsättning för att det ska fungera över huvud taget. Jag måste kunna skratta tillsammans med en vän.

2. Hur många vänner kan man ha?

Antalet är nog obegränsat, sedan har jag märkt att jag delar in vänner i olika kategorier. Man har olika vänner i olika syften. En del umgås man med mer sporadiskt och det är kanske inte dem man i första hand öppnar sitt innersta för. Det är ju oftast när någonting oförutsätt inträffar som man själv märker vilka de riktiga vännerna är. Ibland blir man besviken över att de man förlitade sig mest på inte finns där, men ofta har jag blivit glatt överraskad åt andra hållet. När de man minst trodde var en trygg famn visade sig vara det.

3. Bästa boken om vänskap?

Det första jag kommer att tänka på är inte en bok, utan en film: "Stränder" med Bette Midler som jag såg i tonåren och som sedan dess haft en speciell plats i mitt hjärta. Ledmotivet från den filmen - "Wind beneth my wings" - är förmodligen den finaste sången som någonsin skrivits om vänskap.
Men nog finns det en hel del böcker där vänskap skildras på ett bra sätt - jag kan bara inte komma på en titel på rak arm.

4. Har du en bästa vän?

De flesta av mina allra bästa vänner i livet har varit män. Vänskapen med dem är den som jag har ivärdesatt mest och som har präglat mig mest.
Vänskapen med kvinnor har - tyvärr - inte gett mig lika mycket. Med ett undantag: en relativt ny bekantskap med en kvinna som jag lärde känna på det mest besynnerliga sätt. Inte alls den ultimata förusättingen för en vänskap alls, men våra gemensamma erfarenheter och ömsesidiga tycke för varandra har framkallat en äkta och förhoppningsvis bestående vänskap.

Jag vet redan nu att mina manliga läsare kommer att muttra lite att "detta är kvinnlig logik" men jag vet att jag kommer få medhåll av mina medsystrar.

Jag har tjänat 50 kronor idag. Jag har nämligen ränt kommunen runt för att få bästa pris på Henning Mankells nya bok "Den orolige mannen".
Enligt ryktet skulle den kosta 99 kronor på MAXI med det visade sig vara osant. På COOP däremot fanns den för 129 kronor - där köpte jag den.

Hur kunde du då spara 50 kronor?, tänker männen nu.

Jo, för att på nätet - där jag annars brukar beställa mina böcker - kostar den 179 kronor. För köpa den skulle jag ju göra oavsett.

Så alltså har jag tjänat 50 kronor idag.

Logiskt.

När jag har medvind i livet brukar jag tänka på Kjell Bergqvists klassiska replik ur "Den sista sommaren":

Passa på att vara glad nu - man vet inte när det blir roligt igen.

Hade en fullkomligt strålande förmiddag. Riktigt härligt sommarväder och jag var full med energi. Städade lite, gick ner och köpte nybakta chokladcroissanter, drack kaffe och satt på balkongen och läste.
Och helt plötsligt börjar min dator att låta som en traktor. Igen! Det är bara ett halvår sen sist.

Jag är så irriterad över hela situationen. Jag är irriterad över att jag inte har kunskapen att fixa detta själv, jag är irriterad över att jag är beronde av andra för att få hjälp med problemet, jag är irriterad över att jag är så beronde av datorn över huvud taget. Det är ju mitt främsta arbetsredskap just nu - både när det gäller att söka jobb och att skriva.

Veckan som började så bra. Med glädjande nyheter om ytterligare en prinsessförlovning och att jag har kommit in på skrivakursen jag vill gå i höst.

Damnit!

Men jag passade i alla fall på att vara glad när tillfälle gavs.

Den riktiga bröllopsyran inför de stundande prinsessbröllopen kanske inte har infunnit sig helt i landet ännu (kanske chocken över att det faktiskt blir två på ett och samma år inte lagt sig), men här hemma stundar bröllopsfebern redan.
Det faller sig ganska naturligt att fungeringarna kring bröllop då är många.

Jag har aldrig varit gift och - som det ser ut i skrivande stund - kommer inte att bli det inom snar framtid heller. Bröllop är fantastiskt trevliga event och jag tycker om att bevittna dem. Men för egen del har jag nog en ganska "okvinnlig" syn på dem.

Ofta har jag hört tjejer som drömmer om Den Stora Dagen. Som att det är det slutgiltiga målet. Inte att själva vigseln är början på Äktenskapet.
Ungefär som när de diskuterar graviditeter. De pratar om hur de längtar efter att ha stora magar och att vara gravida. Men att det efter närmare tio månader kommer ut en liten människa som de ska ansvara för, verkar gå dem förbi.
Med andra ord: de tänker inte längre än vad näsan räcker.

Jag strävar inte efter Bröllopet. Det är Äktenskapet jag vill ha. Att dela sitt liv med en person man älskar. Varje dag. Glädje och sorg. Någon att ha vid sin sida. Få bli gammal tillsammans med. Få vara ett "vi".

Det måste ju vara det mest fantastiska man någonsin kan få vara med om. Vilken gåva.

Förra sommaren tillbringade jag nästan fyra månader i sträck i Palma, på Mallorca. Man behöver aldrig gå hungrig där. Faktum är att man tuggar på någonting från morgon till kväll. Oavbrutet.
Utbudet av mat är enormt. Och fantastiskt gott.

Det är ju egentligen bara en sak som den spanska matkulturen saknar: filmjölk. Trots deras extrema utbud av yogurt - som jag älskar och testade fler smaker på fyra månader än vad jag trodde var möjligt - kunde jag inte sluta tjata om filmjölk. Vilket egentligen är lite märkligt, för jag har nästan aldrig filmjölk hemma i kylskåpet.
Men när den inte var tillgänglig, så var det naturligtvis det enda jag drömde om.

Det blev det första jag inhandlade så snart svensk mark återintogs under mina fötter. Det blev också kvällens middag. Under sommarmånaderna är filmjölk helt klart godkänt som en måltid.

Jag hade sönder en spegel för sju år sedan. Det är faktiskt sju år sedan nästan på dagen. Jag var nyinflyttad i min lägenhet och det var kartonger och saker överallt som jag snubblade över, däribland en spegel som stod lite olyckligt lutad mot någonting. Jag var oerhört stressad den dagen för jag skulle iväg på ett bröllop.

Spegeln står sedan dess nere i förrådet. Olagad. Men varje gång jag ser den så funderar jag över om det är den som är orsaken till min extrema otur. För visst är det så man säger? Sju års olycka för en krossad spegel?

Nu har det ju som sagt gått sju år. Kanske lyckan vänder nu? För hoppet om att den ska göra det har inte övergivit mig. Vidskeplig som jag är läste jag precis att det är en historisk dag idag. Klockan 12:34:56 den 7/8 2009 bildas sifferkombinationen 123456789.

Jag ska sluta mina ögon och önska mig någonting vid den tidpunkten. Jag lär ju i alla fall inte förlora någonting på att försöka. Kanske är det just idag lyckan vänder.

Jag har ett överdrivet bra minne när det gäller datum. Jag kommer ihåg födelsedagar, bröllopsdagar och datum när någonting specifikt har inträffat. Inte för att jag egentligen har någon användning av min "talang" - det är ingenting som är en tillgång på CV:t - och ibland kan det rent av vara en nackdel.

Det är när man minns sådant som man egentligen vill glömma. Mitt minne och mina sinnen är kopplade till varandra. En smak eller doft kan återkalla minnen som länge varit förträngda. Ibland är det till och med svårt att veta vad det är som framkallar det specifika minnet.

Som imorse. Jag ligger och läser ur Mari Jungstedts bok "Den dubbla tysnaden" som utspelar sig på Gotland under Bergman-veckan. Ett sällskap sitter och äter frukost och helt plötsligt minns jag en incident som hände för fem år sedan. Egentligen ett mycket fint minne av en person. Men det var en person som senare visade sig vara en annan än den han då utgav sig för att vara.

Det fina minnet av honom fick mig ju även att minnas alla de dåliga. Och de var långt fler än de bra.

Oh, how can I forget you, when there is always something there to remind me?



Läs om en kille med bra minne HÄR.