Den omdebatterade pralinen blir kvar
Det finns vissa saker som engagerar oss mer än andra. Som innehållet i Aladdin-asken till exempel. Där kan vi tala om hetsk debatt (nedrustningsförhandlingarna framstår som en bagatell i jämförelse).
Till och med Marabou själva har uppmärksammat att innehållet i denna ask faktiskt berör en stor del av den svenska befolkningen, och därför genomförde man en omröstning på nätet om vilka praliner som skulle få vara kvar i asken.
Vilken pralin blev då den mest populära? Jo, körsbär i likör.
Det gav mig samma känsla som när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen med en rent bedrövlig låt häromåret. Till allas förvåning gick han vidare till final.
Då tog jag upp telefonen och röstade. För har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Vem äter körsbär i likör? Ingen. Den blir alltid kvar i asken (min mamma påstår att hon tycker om denna pralin, men jag misstänker att hon bara vill ha uppmärksamhet och känna sig unik. När ingen ser på spottar hon med all säkerhet ut den i en servett).
Man röstade på den äckliga pralinen för den var just det. Äcklig.
Kan det måhända bero på vårt grundläggande behov av traditioner? Körsbär i likör ska ligga i Aladdin-asken trots att ingen äter den. Finns den inte där så att vi kan klaga på den så har en del av julen gått förlorad. Ungefär som om Jultomten inte skulle dyka upp. Eller att Kalle Anka bytte sändningstid. Det skulle bli rena upproret. Ett land i kris.
Nu känns allt som det ska vara. Körsbär i likör är kvar. Kalle Anka visas klockan tre.
Det blir nog en bra jul i år med, ska ni se.
Till och med Marabou själva har uppmärksammat att innehållet i denna ask faktiskt berör en stor del av den svenska befolkningen, och därför genomförde man en omröstning på nätet om vilka praliner som skulle få vara kvar i asken.
Vilken pralin blev då den mest populära? Jo, körsbär i likör.
Det gav mig samma känsla som när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen med en rent bedrövlig låt häromåret. Till allas förvåning gick han vidare till final.
Då tog jag upp telefonen och röstade. För har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Vem äter körsbär i likör? Ingen. Den blir alltid kvar i asken (min mamma påstår att hon tycker om denna pralin, men jag misstänker att hon bara vill ha uppmärksamhet och känna sig unik. När ingen ser på spottar hon med all säkerhet ut den i en servett).
Man röstade på den äckliga pralinen för den var just det. Äcklig.
Kan det måhända bero på vårt grundläggande behov av traditioner? Körsbär i likör ska ligga i Aladdin-asken trots att ingen äter den. Finns den inte där så att vi kan klaga på den så har en del av julen gått förlorad. Ungefär som om Jultomten inte skulle dyka upp. Eller att Kalle Anka bytte sändningstid. Det skulle bli rena upproret. Ett land i kris.
Nu känns allt som det ska vara. Körsbär i likör är kvar. Kalle Anka visas klockan tre.
Det blir nog en bra jul i år med, ska ni se.
Det är inte alltid lätt att prioritera
Clas Ohlson är en sådan butik som man aldrig kommer ut ur tomtänt. Oavsett om man gått in i den för att handla eller "bara titta".
På min inköpslista igår hade jag tre saker: ficklampa, arbetshandskar och ny brandvarnare (jag blir alltid lite mer paranoid för eldsvådor vid juletid eftersom jag är storkonsument av levande ljus).
Det första jag ser i butiken är en förpackning med ROSA julgransljus med tillhörande ROSA glitter. Ner i korgen direkt.
Sedan blev det storpack kulspetspennor á 50 stycken (jo, men kom igen nu! Ni vet själva hur det är när man behöver en penna och inte hittar en - nu kan jag sprida pennor överallt så chanserna ökar att det finns en tillgänglig när jag behöver en), markeringspennor, ljusslinga till balkongen, marsaller. Arbetshandskarna blev ett riktigt fynd: 6 par under hundralappen. Ficklampan var halvdyr men kommer att komma väl till användning.
När jag ska gå till kassan för att betala hittar jag en "matlåda" i plast med tre Disneyprinsessor på. Storlek och motiv som riktar sig till flickor under fem år. Den hamnade i korgen också (kanske den gör sig bra i sällskap med min chokladkalender med Hello Kittymotiv?).
Ut ur butiken kom jag utan brandvarnare. På något sätt kändes just det som den viktigaste punkten på min inköpslista.
Det är inte lätt att prioritera när man är exalterad.
Årets trafikfara?
Tidigare om åren var HM´s traditionella underklädeskampanj lagom till jul årets mest uppmärksammade. Världsberömda skönheter prydde pelare landet runt och orsakade både trafikstockningar såväl som heta debatter. Jag vågar inte säga om denna man fortfarande har denna jultradition - den väcker i alla fall inte samma uppmärksamhet. Men å andra sidan kanske det inte är så uppseendeväckande med bilder på kvinnor i trosor och BH längre?
I förra veckan upptäckte jag att Stockholm innerstads busshållsplatser har blivit dekorerade med gigantiska bilder på Henrik Lundqvist som är klädkedjan Brothers ansikte utåt inför denna jul.
Där kan vi tala om trafikfara! Jag kan inte riktigt släppa blicken från honom. Killen är så vansinnigt VACKER. Ja, vacker. Inte söt, inte snygg. Bara vacker.
Bilderna på Lundqvist gör mig en anings okoncentrerad i storstadstrafiken. Människor har blivit påkörda för mindre.
I förra veckan upptäckte jag att Stockholm innerstads busshållsplatser har blivit dekorerade med gigantiska bilder på Henrik Lundqvist som är klädkedjan Brothers ansikte utåt inför denna jul.
Där kan vi tala om trafikfara! Jag kan inte riktigt släppa blicken från honom. Killen är så vansinnigt VACKER. Ja, vacker. Inte söt, inte snygg. Bara vacker.
Bilderna på Lundqvist gör mig en anings okoncentrerad i storstadstrafiken. Människor har blivit påkörda för mindre.
High-tech på bibblan
En av de sakerna som jag hade på min "att göra"-lista innan årets slut var att besöka det kommunala biblioteket. Jag kan inte ens påminna mig om när jag lånade en bok där senast. Det är minst tio år sedan. Orsakerna till detta är flera:
- biblioteket är placerat i vårt centrum som de senaste tjugo åren sett ut som en öde kyrkogård. Jag har aldrig några ärenden dit, eftersom det inte finns några ställen att uträtta dem på.
Det enda stället som har besökare i centrum är Systembolaget. Men jag har handlat på Systemet sammanlagt fem gånger i hela mitt liv, så jag är inte en av de frekventa besökarna där.
-jag har i omgångar levt i en kappsäck den senaste tioårsperioden. Och när man gör det vill man packa så lätt som möjligt - tro mig. Därför är pocketböcker att föredra på resande fot. De behöver inte heller vara tillbakalämnade ett specifikt datum.
-resväskor försvinner. Och det är dyrt att ersätta en lånad bok från biblioteket. Nu ska jag - för att inte skrämma upp dem som eventuellt ska bege sig ut och resa inom snar framtid - att jag aldrig blivit av med mitt bagage. Varken genom slarv på flygplatserna eller genom stöld. Men det kan ju hända och då är det lite förargligt om det är en biblioteksbok som ligger i väskan (förtydligande: jag har alltid med mig flera böcker när jag jobbar, för man har i regel möjlighet att läsa väldigt mycket. En har jag lättillgängligt i handväskan och resten packar jag ner i incheckat bagage).
Biblioteket har förändrat sig radikalt sedan jag sist var där. Jag fick uppdatera mitt lånekort för jag fanns inte med i några register. Dessutom scannar man själv in böckerna nu som man vill låna. Så var det inte sist kan jag säga. Då var det alltid en bibliotikarie som skötte det jobbet.
Idag sökte jag efter en specifik bok. I den lilla informationsdisken satt en kille i min ålder (ganska attraktiv faktiskt) - jag misstänker att jag gjorde hans dag:
Jag: "Hm... jag söker efter en speciell bok. Det finns inte kartotek längre va?"
Killen (som log brett för han misstänkte säkert för ett ögonblick att han var med i "Dolda kameran"): "Nä... det söker du på datorerna där borta". Han pekade i en riktning och fortsatte sedan genast (för nu förstod han att jag verkligen var en biblioteks-rookie): "Jag visar dig hur man gör!".
High-tech värre!
När man inte uppdaterar sig i tekniska förändringar, får man faktiskt stå ut med att människor ibland skrattar åt en. Jag har vant mig vid detta nu.
Men... Till min stora glädje kunde jag både reservera och låna böcker utan assistans! Det hade nästan blivit för pinsamt om jag hade gått fram till honom ytterligare en gång för att fråga.
Besök på bibblan: Check.
- biblioteket är placerat i vårt centrum som de senaste tjugo åren sett ut som en öde kyrkogård. Jag har aldrig några ärenden dit, eftersom det inte finns några ställen att uträtta dem på.
Det enda stället som har besökare i centrum är Systembolaget. Men jag har handlat på Systemet sammanlagt fem gånger i hela mitt liv, så jag är inte en av de frekventa besökarna där.
-jag har i omgångar levt i en kappsäck den senaste tioårsperioden. Och när man gör det vill man packa så lätt som möjligt - tro mig. Därför är pocketböcker att föredra på resande fot. De behöver inte heller vara tillbakalämnade ett specifikt datum.
-resväskor försvinner. Och det är dyrt att ersätta en lånad bok från biblioteket. Nu ska jag - för att inte skrämma upp dem som eventuellt ska bege sig ut och resa inom snar framtid - att jag aldrig blivit av med mitt bagage. Varken genom slarv på flygplatserna eller genom stöld. Men det kan ju hända och då är det lite förargligt om det är en biblioteksbok som ligger i väskan (förtydligande: jag har alltid med mig flera böcker när jag jobbar, för man har i regel möjlighet att läsa väldigt mycket. En har jag lättillgängligt i handväskan och resten packar jag ner i incheckat bagage).
Biblioteket har förändrat sig radikalt sedan jag sist var där. Jag fick uppdatera mitt lånekort för jag fanns inte med i några register. Dessutom scannar man själv in böckerna nu som man vill låna. Så var det inte sist kan jag säga. Då var det alltid en bibliotikarie som skötte det jobbet.
Idag sökte jag efter en specifik bok. I den lilla informationsdisken satt en kille i min ålder (ganska attraktiv faktiskt) - jag misstänker att jag gjorde hans dag:
Jag: "Hm... jag söker efter en speciell bok. Det finns inte kartotek längre va?"
Killen (som log brett för han misstänkte säkert för ett ögonblick att han var med i "Dolda kameran"): "Nä... det söker du på datorerna där borta". Han pekade i en riktning och fortsatte sedan genast (för nu förstod han att jag verkligen var en biblioteks-rookie): "Jag visar dig hur man gör!".
High-tech värre!
När man inte uppdaterar sig i tekniska förändringar, får man faktiskt stå ut med att människor ibland skrattar åt en. Jag har vant mig vid detta nu.
Men... Till min stora glädje kunde jag både reservera och låna böcker utan assistans! Det hade nästan blivit för pinsamt om jag hade gått fram till honom ytterligare en gång för att fråga.
Besök på bibblan: Check.
Tankspriddhet är en förbannelse
Jag är pedant. Och perfektionist. På gott och ont. Jag gillar ordning och reda, även om jag är väl medveten om att det kan gå till överdrift ibland då det gränsar till ett kontrollbehov (och ur psykologisk synvinkel är väl detta si så där om vi ska vara ärliga).
Nåväl, de positiva sidorna är att jag i alla fall har koll på saker och ting. Viktiga papper är noggrant arkiverade, kryddorna står i bokstavsordning, böcker och CD-skivor är omsorgsfullt sorterade i bokstavsordning och kronologisk ordning.
Det underlättar.
Men jag har även en egenskap som jag inte alls är lika nöjd med, och som egentligen inte har några positiva bieffekter alls: jag är nämligen oerhört tankspridd. Riktigt läskigt tankspridd ibland, till och med. I synnerhet när jag är trött, stressad och har haft lite väl mycket att tänka på.
Nu är jag helt hysterisk för jag hittar inte ett intyg som jag skrev ut häromdagen. Jag vet att jag skrev ut det, för jag gjorde en extra kopia på den (man vet aldrig när man kan ha nytta av en sådan). Vad jag sedan lade dessa två ark har jag ingen aning om.
De är borta! Jag var övertygad om att jag lagt dem på skrivaren. Ett av intygen ska nämligen lämnas in till kursen. Men när jag ikväll skulle lägga ner detta i väskan fanns det inte där. Och det gör mig galen!
Ett alternativ är att jag i helgen - utan att tänka på det - lade in det i mitt skrivblock som jag har med mig till kursen. Det lämnade jag kvar i lektionssalen, för jag hade inga läxor idag och då kändes det onödigt att släpa på det i onödan.
Så jag måste titta igenom det imorgon.
Annars får jag vända upp och ner på hela lägenheten. För jag orkar inte gå igenom proceduren för att få ut ett intyg en gång till.
Och det kan ju ligga precis vart som helst här hemma.
En gång hittade jag min försvunna fjärrkontroll till tvn i kylskåpet. Det är en otrevlig följd av att vara tankspridd.
En riktig förbannelse.
Nåväl, de positiva sidorna är att jag i alla fall har koll på saker och ting. Viktiga papper är noggrant arkiverade, kryddorna står i bokstavsordning, böcker och CD-skivor är omsorgsfullt sorterade i bokstavsordning och kronologisk ordning.
Det underlättar.
Men jag har även en egenskap som jag inte alls är lika nöjd med, och som egentligen inte har några positiva bieffekter alls: jag är nämligen oerhört tankspridd. Riktigt läskigt tankspridd ibland, till och med. I synnerhet när jag är trött, stressad och har haft lite väl mycket att tänka på.
Nu är jag helt hysterisk för jag hittar inte ett intyg som jag skrev ut häromdagen. Jag vet att jag skrev ut det, för jag gjorde en extra kopia på den (man vet aldrig när man kan ha nytta av en sådan). Vad jag sedan lade dessa två ark har jag ingen aning om.
De är borta! Jag var övertygad om att jag lagt dem på skrivaren. Ett av intygen ska nämligen lämnas in till kursen. Men när jag ikväll skulle lägga ner detta i väskan fanns det inte där. Och det gör mig galen!
Ett alternativ är att jag i helgen - utan att tänka på det - lade in det i mitt skrivblock som jag har med mig till kursen. Det lämnade jag kvar i lektionssalen, för jag hade inga läxor idag och då kändes det onödigt att släpa på det i onödan.
Så jag måste titta igenom det imorgon.
Annars får jag vända upp och ner på hela lägenheten. För jag orkar inte gå igenom proceduren för att få ut ett intyg en gång till.
Och det kan ju ligga precis vart som helst här hemma.
En gång hittade jag min försvunna fjärrkontroll till tvn i kylskåpet. Det är en otrevlig följd av att vara tankspridd.
En riktig förbannelse.
Jag är så tacksam över olikheter
För ett tag sedan läste jag en bok som jag tyckte var helt bedrövlig. Jag sågade den rejält här på bloggen, då jag ansåg att den både var oetisk och obehaglig. Recensionen publicerade jag även på Boktipset.se - en sajt där man i stort sett bara betygsätter och kommenterar böcker man har läst.
Idag fick jag en kommentar på min recension av en tant på Boktipset. se som var helt hysterisk över min recension. "Har vi läst samma bok eller?" inledde hon och fortsatte med meningen "alla invändningar tycks vara av privatmoralisk karaktär".
Ja? Är det inte vad en recension handlar om? Att jag som läsare redogör för mina åsikter om boken? Är man objektiv i sammanhanget faller ju hela syftet med att recensera.
Det är inte ofta jag svarar på bittra inlägg - varken här eller på Boktipset (där har jag å andra sidan aldrig varit med om det tidigare). Jag anser inte att det är värt att lägga tid på helt enkelt. Men idag kunde jag inte låta bli. Jag svarade tanten (med handen på hjärtat så är det inte det jag kallar henne för inom mig, utan ett mer passande ord för hennes attityd men det är så trist att skriva ut på en blogg) och berättade hur tacksam jag är över den förmånen att vara född i en demokrati och därför kan tycka precis vad jag vill och dessutom har rätten att säga det högt.
Det finns alltid en sån klick av människor överallt. Som blir upprörda om man inte tycker exakt likadant som dem. Som till och med kan använda uttryck som "du är ju helt dum i huvudet som...". Med andra ord menar dessa människor att om man har en annan åsikt än dem så är det ett kriterium för att vara "dum i huvudet". Säger inte det en del om dessa människors intelligensnivå istället?
Själv är jag glad över att alla har olika smak. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla tyckte lika om allting. Alla lyssnade på samma musik, läste samma böcker, åt samma mat, alltid körde missionärsställningen. BORING!
Vad skulle vi då prata om med varandra? Vilket utbyte skulle vi ha av andra människor?
Inget alls förmodligen.
Inatt går jag och lägger mig med tacksamheten över att jag är väldigt olik kärri... tanten från Boktipset.se (Ulla hette hon dessutom - det namnet är det bara bittra människor som lystrar till. Förmodligen på grund av att det bara rimmar på en enda sak).
Och jag står fast vid min åsikt att boken var helt bedrövlig.
Idag fick jag en kommentar på min recension av en tant på Boktipset. se som var helt hysterisk över min recension. "Har vi läst samma bok eller?" inledde hon och fortsatte med meningen "alla invändningar tycks vara av privatmoralisk karaktär".
Ja? Är det inte vad en recension handlar om? Att jag som läsare redogör för mina åsikter om boken? Är man objektiv i sammanhanget faller ju hela syftet med att recensera.
Det är inte ofta jag svarar på bittra inlägg - varken här eller på Boktipset (där har jag å andra sidan aldrig varit med om det tidigare). Jag anser inte att det är värt att lägga tid på helt enkelt. Men idag kunde jag inte låta bli. Jag svarade tanten (med handen på hjärtat så är det inte det jag kallar henne för inom mig, utan ett mer passande ord för hennes attityd men det är så trist att skriva ut på en blogg) och berättade hur tacksam jag är över den förmånen att vara född i en demokrati och därför kan tycka precis vad jag vill och dessutom har rätten att säga det högt.
Det finns alltid en sån klick av människor överallt. Som blir upprörda om man inte tycker exakt likadant som dem. Som till och med kan använda uttryck som "du är ju helt dum i huvudet som...". Med andra ord menar dessa människor att om man har en annan åsikt än dem så är det ett kriterium för att vara "dum i huvudet". Säger inte det en del om dessa människors intelligensnivå istället?
Själv är jag glad över att alla har olika smak. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla tyckte lika om allting. Alla lyssnade på samma musik, läste samma böcker, åt samma mat, alltid körde missionärsställningen. BORING!
Vad skulle vi då prata om med varandra? Vilket utbyte skulle vi ha av andra människor?
Inget alls förmodligen.
Inatt går jag och lägger mig med tacksamheten över att jag är väldigt olik kärri... tanten från Boktipset.se (Ulla hette hon dessutom - det namnet är det bara bittra människor som lystrar till. Förmodligen på grund av att det bara rimmar på en enda sak).
Och jag står fast vid min åsikt att boken var helt bedrövlig.
Idag förstod jag en av Guds planer
Jag fullkomligt älskar julen. Och när det gäller själva högtiden blir jag gärna lite överexalterad. Här hemma pyntas det i överflöd - det glittar och glimmar, det bakas och framför allt spelas det julmusik.
För mig får julfirandet hålla på länge - jag börjar pyntadet och firandet tidigare för varje år. Jag är helt enkelt för otålig.
Idag på eftermiddagen var jag och storhandlade. Har man inte haft julkänslor tidigare, så får man det garanterat om man går in i en stormarknad i mitten av november. Det säljs julpynt, adventsljusstakar och julgodis. Sådant kan jag liksom inte motstå. Det triggar igång mig.
Idag blev det julklappspapper. Med Disneyfigurer! Ja, det ska gärna vara överdrivet allting. När det gäller julen anammar jag amerikansk standard, då uttrycket "less is more" inte existerar (ska jag nu vara helt ärligt så är det ett uttryck jag aldrig har som riktlinje).
Det blev en julskiva också. På fullt allvar köpte jag Carolas nya julskiva på engelska. Den spelade jag sedan på hög volym när jag kom hem och packade upp varorna och sjöng med (för det måste man göra) för full hals. Jag fick verkligen ståpäls av hennes duett med Paul Potts i "O holy night" (som för övrigt är en av mina riktiga julfavoriter).
Även om det inte är så många som är medvetna om det, så firar vi ju faktiskt julen till minne av Kristi födelse (det är alltså inte för att höja landets BNP). Och när man lyssnar på julmusik får man ibland uppenbarelser.
Jag fick en idag: Jag är övertygad om att Gud gav Carola stämband för att hon skulle sjunga. Endast. Det blir nämligen inte alltid så bra när hon pratar. Men när hon sjunger är det magiskt.
Han har alltid en plan.
För mig får julfirandet hålla på länge - jag börjar pyntadet och firandet tidigare för varje år. Jag är helt enkelt för otålig.
Idag på eftermiddagen var jag och storhandlade. Har man inte haft julkänslor tidigare, så får man det garanterat om man går in i en stormarknad i mitten av november. Det säljs julpynt, adventsljusstakar och julgodis. Sådant kan jag liksom inte motstå. Det triggar igång mig.
Idag blev det julklappspapper. Med Disneyfigurer! Ja, det ska gärna vara överdrivet allting. När det gäller julen anammar jag amerikansk standard, då uttrycket "less is more" inte existerar (ska jag nu vara helt ärligt så är det ett uttryck jag aldrig har som riktlinje).
Det blev en julskiva också. På fullt allvar köpte jag Carolas nya julskiva på engelska. Den spelade jag sedan på hög volym när jag kom hem och packade upp varorna och sjöng med (för det måste man göra) för full hals. Jag fick verkligen ståpäls av hennes duett med Paul Potts i "O holy night" (som för övrigt är en av mina riktiga julfavoriter).
Även om det inte är så många som är medvetna om det, så firar vi ju faktiskt julen till minne av Kristi födelse (det är alltså inte för att höja landets BNP). Och när man lyssnar på julmusik får man ibland uppenbarelser.
Jag fick en idag: Jag är övertygad om att Gud gav Carola stämband för att hon skulle sjunga. Endast. Det blir nämligen inte alltid så bra när hon pratar. Men när hon sjunger är det magiskt.
Han har alltid en plan.
Hur en sport-BH förvandlas till en vinterjacka
Jag är medveten om att mina manliga läsare ljudligt kommer att sucka och tänka: "Det är bara en kvinna som kan förvandla en sport-BH till en vinterjacka" men jag bjuder på det idag.
Så här gick det till:
Jag var hos fotografen för att ordna det sista innan kursen som börjar på måndag (jag ska ha med mig 4 passfoton - i vilket syfte vet jag inte riktigt). Bilderna togs och tjejen informerade mig om att det skulle ta cirka tio minuter att framkalla dem.
Ok, tänkte jag. Då hinner jag springa över till Stadium och köpa en ny sport-BH.
Nu är det så här att jag fryser mer än genomsnittet - ibland är jag helt övertygad om att jag föddes på fel breddgrader. Därför klär jag mig överdrivet varmt på vintrarna. Hela kittet: jacka, mössa, vantar, halsduk (och självklart reflexer).
Förra vintern såg jag Den Jackan. På NK! Då hade jag precis fått reda på att jag skulle bli arbetslös och i den sitsen kan man inte köpa en parkas på NK, även om den var på rea (den kostade två tusen kronor istället för fyra). Men jag lovade mig själv att om jag hade ett jobb den här vintern, så skulle den bli min (självklart då på rea också).
Det var en Peak Performance-parkas i vitt (jo, jag vet att det inte är den ultimata färgen att klä sig i när vintrarna här i stort sett bara består av slask) och så där härligt stor och varm. Jag kände att vi skulle trivas tillsammans helt enkelt.
När jag idag var in på Stadium hade de dessa parkas till ordinarie pris. Jag gick fram och kände på dem, provade en (jo, vi skulle verkligen trivas tillsammans) och kände hur jag längtade till januari-rean. Då först skulle vi bli ett.
Men när jag tittade mig omkring så hittade jag en annan vit jacka. Inte alls lika fin eller lika varm, men bra mycket varmare än den sportjacka som jag springer omkring i nu.
Den fick följa med hem. Och den kostade "bara" 999 kronor. Den är fram till i januari ett substitut till Den Riktiga.
Naturligtvis blev det en sport-BH också. Det var ju på grund av den som jag hade gått in i affären från början.
Där har ni det, pojkar. Så lätt kan en sport-BH bli en vinterjacka.
Så här gick det till:
Jag var hos fotografen för att ordna det sista innan kursen som börjar på måndag (jag ska ha med mig 4 passfoton - i vilket syfte vet jag inte riktigt). Bilderna togs och tjejen informerade mig om att det skulle ta cirka tio minuter att framkalla dem.
Ok, tänkte jag. Då hinner jag springa över till Stadium och köpa en ny sport-BH.
Nu är det så här att jag fryser mer än genomsnittet - ibland är jag helt övertygad om att jag föddes på fel breddgrader. Därför klär jag mig överdrivet varmt på vintrarna. Hela kittet: jacka, mössa, vantar, halsduk (och självklart reflexer).
Förra vintern såg jag Den Jackan. På NK! Då hade jag precis fått reda på att jag skulle bli arbetslös och i den sitsen kan man inte köpa en parkas på NK, även om den var på rea (den kostade två tusen kronor istället för fyra). Men jag lovade mig själv att om jag hade ett jobb den här vintern, så skulle den bli min (självklart då på rea också).
Det var en Peak Performance-parkas i vitt (jo, jag vet att det inte är den ultimata färgen att klä sig i när vintrarna här i stort sett bara består av slask) och så där härligt stor och varm. Jag kände att vi skulle trivas tillsammans helt enkelt.
När jag idag var in på Stadium hade de dessa parkas till ordinarie pris. Jag gick fram och kände på dem, provade en (jo, vi skulle verkligen trivas tillsammans) och kände hur jag längtade till januari-rean. Då först skulle vi bli ett.
Men när jag tittade mig omkring så hittade jag en annan vit jacka. Inte alls lika fin eller lika varm, men bra mycket varmare än den sportjacka som jag springer omkring i nu.
Den fick följa med hem. Och den kostade "bara" 999 kronor. Den är fram till i januari ett substitut till Den Riktiga.
Naturligtvis blev det en sport-BH också. Det var ju på grund av den som jag hade gått in i affären från början.
Där har ni det, pojkar. Så lätt kan en sport-BH bli en vinterjacka.
Det blir aldrig någon bondmora av mig
Länge har jag drömt om att få bo i ett hus på landet. Få gå ut på verandan på morgonen för att dricka mitt kaffe, andas frisk luft, odla egna grönsaker, ha höns för att få färska ägg varje dag. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är min idyll som jag misstänker att jag har romantiserat lite.
Jag konsumerar väldigt mycket ägg. Varje morgon äter jag någon form av äggrätt - just nu är jag inne i min omelettperiod (tack och lov - ni kommer att förstå vad jag menar längre fram). Jag köper storpack ägg och kartongerna donerar jag sedan till en av min mammas arbetskompisar som har höns hemma. Miljövänligt och bra.
Arbetskamraten var väldigt tacksam över alla kartonger och som tack för dessa, fyllde han häromdagen en sådan full med färska ägg.
Vilken lyx, tänkte jag. Färska ägg! Nu ska det bakas och göras omeletter som aldrig förr.
Igår när jag skulle göra min morgonomelett upptäckte jag - till min fasa - att färska ägg är ungefär som Kinderägg. De innehåller ibland en rejäl överraskning.
Det är inte alltid en vita och en gula - det kan vara andra saker också. Ägget jag knäckte igår innehöll någonting som påminde om ett blodigt, aborterat foster.
Jag har spytt för mindre.
Ikväll behövde jag två ägg till min Nasi Goreng. Vid det här laget hade jag dock lärt mig en sak: knäck ägget och kika försiktigt in i den lilla springan för att minimera chocken.
Det första ägget jag knäckte på det här sättet innehöll en blodig massa (det var en halvklar kyckling därinne). Av fem möjliga, var det två som innehöll det jag ville ha: en vita och en gula.
Där och då insåg jag två saker:
1. Det kommer aldrig att bli en bra bondmora av mig.
2. Aldrig mer ska jag gnälla på fabriksproducerade ägg.
Resterande ägg åkte i soporna.
När jag slängde dem kom jag att tänka på en sak: hur glad jag var att jag var inne i min omelettperiod. Hemska tanke om jag hade kokat äggen på morgonen. Jag såg scenariot framför mig när jag skalar ett ägg och finner koagulerat blod och rester av en halvklar liten kyckling.
Det blir havregrynsgröt till frukost imorgon bitti, hörrni.
Jag konsumerar väldigt mycket ägg. Varje morgon äter jag någon form av äggrätt - just nu är jag inne i min omelettperiod (tack och lov - ni kommer att förstå vad jag menar längre fram). Jag köper storpack ägg och kartongerna donerar jag sedan till en av min mammas arbetskompisar som har höns hemma. Miljövänligt och bra.
Arbetskamraten var väldigt tacksam över alla kartonger och som tack för dessa, fyllde han häromdagen en sådan full med färska ägg.
Vilken lyx, tänkte jag. Färska ägg! Nu ska det bakas och göras omeletter som aldrig förr.
Igår när jag skulle göra min morgonomelett upptäckte jag - till min fasa - att färska ägg är ungefär som Kinderägg. De innehåller ibland en rejäl överraskning.
Det är inte alltid en vita och en gula - det kan vara andra saker också. Ägget jag knäckte igår innehöll någonting som påminde om ett blodigt, aborterat foster.
Jag har spytt för mindre.
Ikväll behövde jag två ägg till min Nasi Goreng. Vid det här laget hade jag dock lärt mig en sak: knäck ägget och kika försiktigt in i den lilla springan för att minimera chocken.
Det första ägget jag knäckte på det här sättet innehöll en blodig massa (det var en halvklar kyckling därinne). Av fem möjliga, var det två som innehöll det jag ville ha: en vita och en gula.
Där och då insåg jag två saker:
1. Det kommer aldrig att bli en bra bondmora av mig.
2. Aldrig mer ska jag gnälla på fabriksproducerade ägg.
Resterande ägg åkte i soporna.
När jag slängde dem kom jag att tänka på en sak: hur glad jag var att jag var inne i min omelettperiod. Hemska tanke om jag hade kokat äggen på morgonen. Jag såg scenariot framför mig när jag skalar ett ägg och finner koagulerat blod och rester av en halvklar liten kyckling.
Det blir havregrynsgröt till frukost imorgon bitti, hörrni.
Nytt pass med fingeravtryck
Mitt pass gick ut i februari i år. Det var alltså tio år gammalt. För tio år sedan var jag inne i min "Diana-period". Det vill säga: jag hade tagit med mig tre fotografier på prinsessan Diana till min frissa (jo, jag är helt allvarlig), som på begäran klippte av mig mitt midjelånga bruna hår (den långa svansen donerades till förmån för patienter som genomgått cellgiftsbehandling) och kopierade den korta frisyren på bilderna och blekte det rejält.
Jag var alltså korthårig (den enda gången i livet som jag har varit det) och blond på fotot på mitt förra pass.
När jag fem år senare skulle resa till USA (det här var alltså efter terrorattackerna då säkerhetsprocedurerna blivit extrema) hade jag återigen jämnlångt hår (inte riktigt ner till midjan, men inte långt ifrån) och färgen var nästan svart. Då påminde jag mer om Morticia Addams (hårfärgen tenderar att bli något mörkare än vad man har tänkt sig när man laborerar hemma - "ajabaja" sa min frisör Anki när hon sedan fick göra en "avfärgning" som tog en evighet).
Så där står jag, i passkontrollen, med långt svart gothiskt hår och lämnar gladeligen fram passet där jag är blond och näpen. Tjejen tittar upp på mig och säger:
"Ska du verkligen chansa och åka över till USA med det här passet?"
Jag insåg själv att förändringen var stor, men eftersom giltighetsdatumet inte skulle gå ut förrän fem år senare såg jag egentligen inte problemet. De som bestämmer hur länge ett pass ska vara giltigt måste väl ändå veta att kvinnor ändrar hårfärg och frisyrer oftare än med tio års intervall?
Det blev inga problem när jag anlände till Newarks flygplats. Inte på grund av bilden på passet i alla fall. Kontrollanten, en kvinna, tittade först på mig. Sedan på passet och sa som om det vore den mest självklara saken i världen: "Oh, you like to change your hairstyle often too!".
Idag var det alltså dags för ett nytt pass. Att införskaffa det var en upplevelse i sig.
Nu ska man inte längre visa örat på bilden (som det var på det förra). Istället ska fotot tas rakt framifrån och man får absolut inte visa tänderna (vill man le så får man alltså göra det med munnen stängd, som Mona-Lisa). Dessutom får man registrera sina fingeravtryck numera.
Så nu ligger mina fingeravtryck "i systemet" för all framtid.
Man kan bli paranoid för mindre.
Och självklart - i tidens anda - får man ett sms när passet är klart att hämtas.
Nu är det positivt flow utan dess like
Hela mitt liv har hittills varit som en enda lång dokusåpa med ketchupeffekt. Vare sig det är bra eller dåliga saker som inträffar, så ska allting hända samtidigt.
Som det senaste året till exempel. Jag kommer att radera ut 2009 ur min minnesbank senare. Förutom de två underbara skrivarkurserna jag har gått på, finns det ingenting av det här året jag vill minnas. Allt hemskt hände liksom på en gång - det tar ett tag att återhämta sig efter sådana erfarenheter.
Men när tragedierna inträffar på löpande band, brukar jag upprepa ett mantra inom mig:
This too will pass
Även detta kommer att gå över.
Sedan är det ju faktiskt så - och det får man inte glömma när det känns som att livet består endast av motgångar - att det är likadant åt andra hållet.
När det händer roliga saker så händer det massor av roliga saker.
Redan den 24 februari i år förstod jag att nästa år - 2010 - skulle bli någonting alldeles speciellt. Och de glada nyheterna inför året fortsätter att strömma in i en jämn takt.
Idag kom den efterlängtade nyheten att Starbucks slår upp portarna ute på Arlanda i början av året (Metro). Dessutom ska Delta Airlines börja flyga sträckan Stockholm-New York i maj (AB) vilket ökar konkurrensen ännu mer på linjen och kommer att innebära billigare biljetter (just nu kostar tur/returbiljetter med SAS ungefär 6000 kronor på den sträckan i monkeyclass - det är på tok för dyrt och inte värt sitt pris).
Jag kanske till och med kan göra ett besök i den underbara staden New York under året?
Jag är garanterad jobb årets första fyra månader, det är vinter-OS i februari, två prinsessbröllop, Starbucks på Arlanda och billigare biljetter till New York.
Vad kan toppa detta? Kommer jag att bli gravid också?!
2010 kommer att bli glädjens år.
Tro mig.
Lennons födelsedag
Av ett sammanträffande tillkännagavs årets Fredspristagare på John Lennons födelsedag. Han hade blivit 69 år idag om han hade fått leva.
En av 1900-talets största poppoeter som var en riktig fredskämpe men ironiskt nog föll offer för fem pistolskott. Han är kompositör för både "Give peace a chance" och "Imagine" - två sånger med ett fantastiskt budskap.
Lennon var en otroligt skicklig textförfattare. När Beatles slog igenom i början på 1960-talet var han knappt torr bakom öronen men hade redan en extrem talang för att skriva både texter och musik.
När han fyllde 30 år - på hösten 1970 - var Beatles ett avslutat kapitel. Redan vid trettio års ålder hade han alltså gjort sitt bidrag till musikhistorien.
Det kom att bli fler bidrag även efter gruppens uppbrott.
1971 gjorde han den klassiska "Imagine" bland annat.
1975 tog han pappaledigt från musiken och det offentliga livet i fem år. På hösten 1980 gjorde han en bejublad comeback tillsammans med sin fru Yoko Ono med albumet "Double fantasy". När han blev mördad den 8 december samma år höll han på att jobba på ytterligare en skiva. Den släpptes sedan tre år efter hans död.
På "Double fantasy" har han skrivit en sång till sin yngste son Sean (som han var hemma med i fem år). Den heter "Beautiful boy".
Det finns en textrad i den sången som är så man bör anamma:
Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans
Han kunde uttrycka sig, den där Lennon!
En av 1900-talets största poppoeter som var en riktig fredskämpe men ironiskt nog föll offer för fem pistolskott. Han är kompositör för både "Give peace a chance" och "Imagine" - två sånger med ett fantastiskt budskap.
Lennon var en otroligt skicklig textförfattare. När Beatles slog igenom i början på 1960-talet var han knappt torr bakom öronen men hade redan en extrem talang för att skriva både texter och musik.
När han fyllde 30 år - på hösten 1970 - var Beatles ett avslutat kapitel. Redan vid trettio års ålder hade han alltså gjort sitt bidrag till musikhistorien.
Det kom att bli fler bidrag även efter gruppens uppbrott.
1971 gjorde han den klassiska "Imagine" bland annat.
1975 tog han pappaledigt från musiken och det offentliga livet i fem år. På hösten 1980 gjorde han en bejublad comeback tillsammans med sin fru Yoko Ono med albumet "Double fantasy". När han blev mördad den 8 december samma år höll han på att jobba på ytterligare en skiva. Den släpptes sedan tre år efter hans död.
På "Double fantasy" har han skrivit en sång till sin yngste son Sean (som han var hemma med i fem år). Den heter "Beautiful boy".
Det finns en textrad i den sången som är så man bör anamma:
Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans
Han kunde uttrycka sig, den där Lennon!
Nöjd kund?
En kär vän ringde mig under kvällen för att få lite hjälp med CV och framför allt personligt brev till en jobbansökan. Han vet att jag tycker om att skriva, har ganska bra koll på ord och ville väl i stort sett ha lite inputs hur det personliga brevet bäst kunde skrivas.
Jag blev helt i eld och lågor! Jag tänkte att här kan jag göra en rejäl insats och bad honom att skicka över en kopia på brevet, så jag själv kunde sitta och pilla och ändra bland meningar och ord.
Letade fram mitt headset till mobilen så jag kunde skriva samtidigt som jag pratade med honom.
Efter ett tag insåg jag att hans medverkan var överflödig, så jag bad att få ringa upp honom när jag var klar med mitt skapande.
Efter omsorgsfullt pillande i texten var jag till slut mycket nöjd med "hans" personliga brev och skickade tillbaka det för godkännande.
Det kändes som om han blev nöjd.
Jag kanske ska knäcka extra som redigerare?
Jag blev helt i eld och lågor! Jag tänkte att här kan jag göra en rejäl insats och bad honom att skicka över en kopia på brevet, så jag själv kunde sitta och pilla och ändra bland meningar och ord.
Letade fram mitt headset till mobilen så jag kunde skriva samtidigt som jag pratade med honom.
Efter ett tag insåg jag att hans medverkan var överflödig, så jag bad att få ringa upp honom när jag var klar med mitt skapande.
Efter omsorgsfullt pillande i texten var jag till slut mycket nöjd med "hans" personliga brev och skickade tillbaka det för godkännande.
Det kändes som om han blev nöjd.
Jag kanske ska knäcka extra som redigerare?
Jag - en dinosaurie?
Det är inte så att jag är teknikfientlig. Jag är bara en teknisk idiot. Och en teknisk fegis. Jag vill gärna lära mig tekniska saker, men när jag väl försöker så brukar det bli en mindre katastrof. Då blir jag förtvivlad och självförtroendet lidande. Jag saknar också tålamodet oftast.
Jag skriver mina räkningar manuellt varje månad, letar upp en postlåda (vilket inte är det lättaste längre) och postar räkningarna. Med snigelpost!
Majoriteten av er tänker nu: Kan man göra det fortfarande? Har bankerna fortfarande den tjänsten?
Ja, det kan man och ja, det har de. Men jag tror att jag är en av de få som faktiskt betalar räkningarna på detta sättet fortfarande. När till och med min mamma började betala räkningar via nätet, insåg jag att jag var tvungen att ge vika för teknikens utveckling.
Jag tog en sväng runt bygden idag efter mitt tandläkarbesök, för jag hade lite ärenden att uträtta. Då gick jag förbi min bank och tänkte: "När jag ändå är här går jag in och ber om det jag kan tänkas behöva för att kunna betala mina räkningar över nätet".
När jag kom fram till killen som satt i kassan och förklarade mitt ärende, fick jag bekräftelse på att jag är ganska unik i mitt slag. Det kan inte finnas så många kvar i världen som skriver sina räkningar manuellt, för killen tittade på mig med en min som sa att han inte riktigt trodde på mig. Ett tag såg det till och med ut som om han trodde att jag skulle råna banken (jag tyckte att han lutade sig framåt lite för att nå den där panikknappen som man ser i filmer när banker blir rånade - det där tysta alarmet som går direkt till polisen).
Till slut bad han om mitt leg, knappade lite på datorn (och då funderade jag på om han gav polisen mitt personnummer) och gav det tillbaka. Sedan förklarade han att jag skulle få ett "startkit" hem i brevlådan om drygt en vecka och log med hela ansiktet.
Vid det här laget hade han nog insett att jag inte var en bankrånare utan bara väldigt omodern.
Jag misstänker att han berättade om denna incident för sina kollegor sedan på kafferasten. Förmodligen gav jag dem dagens mest hjärtliga skratt.
Jag skriver mina räkningar manuellt varje månad, letar upp en postlåda (vilket inte är det lättaste längre) och postar räkningarna. Med snigelpost!
Majoriteten av er tänker nu: Kan man göra det fortfarande? Har bankerna fortfarande den tjänsten?
Ja, det kan man och ja, det har de. Men jag tror att jag är en av de få som faktiskt betalar räkningarna på detta sättet fortfarande. När till och med min mamma började betala räkningar via nätet, insåg jag att jag var tvungen att ge vika för teknikens utveckling.
Jag tog en sväng runt bygden idag efter mitt tandläkarbesök, för jag hade lite ärenden att uträtta. Då gick jag förbi min bank och tänkte: "När jag ändå är här går jag in och ber om det jag kan tänkas behöva för att kunna betala mina räkningar över nätet".
När jag kom fram till killen som satt i kassan och förklarade mitt ärende, fick jag bekräftelse på att jag är ganska unik i mitt slag. Det kan inte finnas så många kvar i världen som skriver sina räkningar manuellt, för killen tittade på mig med en min som sa att han inte riktigt trodde på mig. Ett tag såg det till och med ut som om han trodde att jag skulle råna banken (jag tyckte att han lutade sig framåt lite för att nå den där panikknappen som man ser i filmer när banker blir rånade - det där tysta alarmet som går direkt till polisen).
Till slut bad han om mitt leg, knappade lite på datorn (och då funderade jag på om han gav polisen mitt personnummer) och gav det tillbaka. Sedan förklarade han att jag skulle få ett "startkit" hem i brevlådan om drygt en vecka och log med hela ansiktet.
Vid det här laget hade han nog insett att jag inte var en bankrånare utan bara väldigt omodern.
Jag misstänker att han berättade om denna incident för sina kollegor sedan på kafferasten. Förmodligen gav jag dem dagens mest hjärtliga skratt.
Tack, Reinfeldt, för den nya tandvården!
Jag har varit på min årliga undersökning hos tandläkaren på förmiddagen. Att gå just till tandläkaren - även om det bara är för en enkel undersökning - har i hela mitt liv gett mig ångest. Jag är livrädd. Fördelen med en sådan rädsla är att jag tar hand om mina tänder exemplariskt.
De senaste åren har denna rädsla minskat något (det är fortfarande en otäck upplevelse för mig, men något lindrigare än tidigare) för jag har numera en tandläkare som inte bara är skicklig på sitt jobb, utan även väldigt proffsig i sitt bemötande mot mig som patient. Han vet att jag är livrädd för honom, därför förklarar han allting i detalj för mig. Ju mer kunskap man har om någonting, ni vet.
Han informerar också innan vad saker och ting kan komma att kosta, om det är någonting som behöver göras så man inte får en chock av det (för det har hänt).
Han är så bra att jag till och med skriver ut hans namn: Henrik Mimer. Jag kan verkligen rekommendera honom.
Henrik har varit min tandläkare i sex eller sju år. När vi träffades första gången så påpekade han att jag hade ett litet, litet hål i en visdomstand på höger sida i övre käken och att det inte var någon idé att laga den utan det bästa var att dra ut den på en gång.
Det var också när han sa meningen som innehåll orden "dra ut tanden" som han upptäckte min extrema tandläkarskräck eftersom jag höll på att svimma av bara beskedet.
Visdomstanden sitter kvar. Den har ännu inte gett mig några som helst besvär och jag har under dessa sju år kommit med de mest vansinniga undanflykter för att slippa att dra ut den.
Den fånigaste ursäkten jag har använt mig av är: "Gud gav mig visdomständerna av en anledning!" fastän jag vet att argumentet inte håller in court of law.
För ett par år sedan hade Henrik nästan fått mig att gå med på att dra ut visdomstanden. Nästan. Jag hade kommit så pass långt - och tro mig att detta är en bra bit på vägen för mig - att jag sa till honom: "Jag ska fundera på saken".
Då kommer Katastrofen emellan. En misslyckad rotfyllning som en annan tandläkare gjorde många år tidigare - inte alls lika bra på sitt jobb som Henrik är - bidrog till en upplevelse som jag hade varit mycket gladare om jag hade sluppit (ekonomiskt rikare hade jag dessutom varit).
En svindyr krona, en operation (då var jag så drogad så jag minns inte så mycket av den), fyra penicillinkurer och 15 000 kronor fattigare senare är smärtan så olidlig i den nedre käken att jag på eget bevåg ringde Henrik och bad att han skulle dra ut rötterna som fanns kvar.
I detta stadium såg jag dessutom ut som Barbapappa med påssjuka.
Det tog 70 minuter att dra ut rötterna som fanns kvar i underkäken. 70 minuter! Jag misstänker starkt så här i efterhand att han fick använda upp hela sitt förråd med bedövningsmedel på mig - jag påminde väldigt mycket om Linda Blair i "Exorcisten".
Efter det var vi tillbaka på ruta ett. Det var inte längre så lätt för Henrik att försöka övertala mig om att dra ut tänder inte är "en så omständig process".
Men idag när jag var på min undersökning bokade jag in en tid för att dra ut tanden. Den ger mig fortfarande inga besvär - jag känner inte av det lilla, lilla hålet i den.
Mitt oerhört vågade beslut grundade sig på två saker:
1. Jag ska flyga långlinjer i vinter. Jag har inte haft besvär med denna visdomstand en enda gång, men jag ger mig sjutton på att om jag låter den vara kvar så kommer den rackaren att börja jäklas när jag befinner mig i Phuket (I don´t do sjukvård där).
2. Fredrik Reinfeldt. Jepp, vår statsminister. Den nuvarande regeringen har nämligen infört ett högkostnadsskydd inom tandvård, vilket innebär att man inte längre blir helt ruinerad bara av en undersökning. Jag kan tillägga att när jag fick lägga ut 15 000 kronor på EN TAND var regeringen socialistisk.
Kan Reinfeldt genomföra att alla numera har råd att gå till tandläkaren, så är väl det minsta jag kan göra att dra ut en sketen visdomstand som inte har någon funktion som tack.
En undersökning i vanliga fall kostar 640 kronor - med högkostnadsskyddet betalade jag idag 320.
Freddan, jag tackar dig för att vi kan behålla våra gaddar i ett bra skick. Får du nu bara ordning på a-kassorna (det är skamligt att människor ska behöva vänta i fyra månader på sin ersättning) och satsar mer på skolorna så har du en säker röst nästa september.
Om tanden blir utdragen den 27 oktober när jag har bokat min tid, återstår att se. Men för mig är det ett stort steg att bara ha kommit så långt.
De senaste åren har denna rädsla minskat något (det är fortfarande en otäck upplevelse för mig, men något lindrigare än tidigare) för jag har numera en tandläkare som inte bara är skicklig på sitt jobb, utan även väldigt proffsig i sitt bemötande mot mig som patient. Han vet att jag är livrädd för honom, därför förklarar han allting i detalj för mig. Ju mer kunskap man har om någonting, ni vet.
Han informerar också innan vad saker och ting kan komma att kosta, om det är någonting som behöver göras så man inte får en chock av det (för det har hänt).
Han är så bra att jag till och med skriver ut hans namn: Henrik Mimer. Jag kan verkligen rekommendera honom.
Henrik har varit min tandläkare i sex eller sju år. När vi träffades första gången så påpekade han att jag hade ett litet, litet hål i en visdomstand på höger sida i övre käken och att det inte var någon idé att laga den utan det bästa var att dra ut den på en gång.
Det var också när han sa meningen som innehåll orden "dra ut tanden" som han upptäckte min extrema tandläkarskräck eftersom jag höll på att svimma av bara beskedet.
Visdomstanden sitter kvar. Den har ännu inte gett mig några som helst besvär och jag har under dessa sju år kommit med de mest vansinniga undanflykter för att slippa att dra ut den.
Den fånigaste ursäkten jag har använt mig av är: "Gud gav mig visdomständerna av en anledning!" fastän jag vet att argumentet inte håller in court of law.
För ett par år sedan hade Henrik nästan fått mig att gå med på att dra ut visdomstanden. Nästan. Jag hade kommit så pass långt - och tro mig att detta är en bra bit på vägen för mig - att jag sa till honom: "Jag ska fundera på saken".
Då kommer Katastrofen emellan. En misslyckad rotfyllning som en annan tandläkare gjorde många år tidigare - inte alls lika bra på sitt jobb som Henrik är - bidrog till en upplevelse som jag hade varit mycket gladare om jag hade sluppit (ekonomiskt rikare hade jag dessutom varit).
En svindyr krona, en operation (då var jag så drogad så jag minns inte så mycket av den), fyra penicillinkurer och 15 000 kronor fattigare senare är smärtan så olidlig i den nedre käken att jag på eget bevåg ringde Henrik och bad att han skulle dra ut rötterna som fanns kvar.
I detta stadium såg jag dessutom ut som Barbapappa med påssjuka.
Det tog 70 minuter att dra ut rötterna som fanns kvar i underkäken. 70 minuter! Jag misstänker starkt så här i efterhand att han fick använda upp hela sitt förråd med bedövningsmedel på mig - jag påminde väldigt mycket om Linda Blair i "Exorcisten".
Efter det var vi tillbaka på ruta ett. Det var inte längre så lätt för Henrik att försöka övertala mig om att dra ut tänder inte är "en så omständig process".
Men idag när jag var på min undersökning bokade jag in en tid för att dra ut tanden. Den ger mig fortfarande inga besvär - jag känner inte av det lilla, lilla hålet i den.
Mitt oerhört vågade beslut grundade sig på två saker:
1. Jag ska flyga långlinjer i vinter. Jag har inte haft besvär med denna visdomstand en enda gång, men jag ger mig sjutton på att om jag låter den vara kvar så kommer den rackaren att börja jäklas när jag befinner mig i Phuket (I don´t do sjukvård där).
2. Fredrik Reinfeldt. Jepp, vår statsminister. Den nuvarande regeringen har nämligen infört ett högkostnadsskydd inom tandvård, vilket innebär att man inte längre blir helt ruinerad bara av en undersökning. Jag kan tillägga att när jag fick lägga ut 15 000 kronor på EN TAND var regeringen socialistisk.
Kan Reinfeldt genomföra att alla numera har råd att gå till tandläkaren, så är väl det minsta jag kan göra att dra ut en sketen visdomstand som inte har någon funktion som tack.
En undersökning i vanliga fall kostar 640 kronor - med högkostnadsskyddet betalade jag idag 320.
Freddan, jag tackar dig för att vi kan behålla våra gaddar i ett bra skick. Får du nu bara ordning på a-kassorna (det är skamligt att människor ska behöva vänta i fyra månader på sin ersättning) och satsar mer på skolorna så har du en säker röst nästa september.
Om tanden blir utdragen den 27 oktober när jag har bokat min tid, återstår att se. Men för mig är det ett stort steg att bara ha kommit så långt.
Drömmar - Veckans kulturfyra
Veckans Kulturfyra handlar om Drömmar. För ett par år sedan investerade jag i två stycken böcker i drömtydning - mest för skojs skull. När man har en återkommande dröm är det roligt att slå upp vad den kan betyda.
1. Kommer du ihåg dina drömmar?
Ibland. När jag har sovit oroligt gör jag det inte, men har jag fått mig en god natts sömn brukar jag komma ihåg små sekvenser ur dem.
2. Vilken är den värsta mardrömmen du haft?
Jag brukar aldrig minnas mardrömmarna - jag vaknar av dem och är bara medveten om att jag har drömt någonting otäckt.
Men en gång drömde jag att jag var på dejt med Göran Persson - det behöver jag inte drömma igen.
3. Vad dagdrömmer du om?
Jag dagdrömmer hela tiden! Det är ganska skönt att försvinna in i fantasins värld ett tag. Jag tror att dagdrömmarna och fantasierna berikar våra liv. Jag får väldigt mycket idéer av att göra det.
4. Har du drömt någonting som sedan slagit in?
Jo, det har hänt. Den där klassiska, när man drömmer om en person som man inte har träffat på flera år eller ägnat en tanke som man sedan dagen efter springer i armarna på. Sånt känns nästan övernaturligt.
Jag upptäckte en kärlek via en dröm en gång. Jag hade inte lagt märke till honom direkt innan - vi var bekanta. Men så hade jag en fin dröm om honom, lärde känna honom bättre och blev till slut förälskad.
En dos av positiv energi från en man med läppstift
Om jag träffar en person som påstår sig vara "fördomsfri" vet jag omedelbart två saker om denna:
1. personen i fråga har ingen - eller väldigt lite - självinsikt
2. det är en lögnare
Sedan kan man ju vara mer eller mindre fördomsfull. Och det vi i regel har fördomar om, är ju sådant vi inte känner till så bra. Det som är främmande.
Om just detta handlade den underbara föreläsningen jag var på igår. Jag bjöds på två timmar av klokhet, visdom, underhållning, värme, skratt och insikter.
Föredraget hölls av Claes Schmidt/Sara Lund. En transvestit. Alltså, en heterosexuell man som ibland klär sig i kvinnokläder och som mår bra av det. Borde egentligen inte vara några konstigheter 2009 - det är ju ingen idag som höjer på ögonbrynen när jag har på mig byxor, som är ett "manligt" plagg. Varför blir det då så uppseendeväckande när en man har kjol?
De flesta som anmäler sig till att gå på ett föredrag av det här slaget, har nog fördomar mot andra saker än just transvestiter. Vi var nog mest intresserade av att lyssna på vad Claes/Sara hade för erfarenheter att dela med sig av.
Ska sanningen fram så var det inte många av oss som ens reflekterade över att det var en man i kvinnokläder som stod på scenen - hans/hennes utstrålning som människa överglänste allt.
Men jag ska villigt erkänna att jag under de dryga två timmarna satt och tänkte: "Jösses, vilka snygga ben människan har!" på grund av att jag har så mycket komplex för mina egna som är korta och lite väl fylliga.
Om ni någon gång för möjligheten att gå på en förläsning av Claes/Sara, så rekommenderar jag att ni gör det. Inte nog med att man får ta del av ovärderlig visdom, man får också med sig positiv energi och glädje.
Mer information om Claes/Sara finns HÄR.
1. personen i fråga har ingen - eller väldigt lite - självinsikt
2. det är en lögnare
Sedan kan man ju vara mer eller mindre fördomsfull. Och det vi i regel har fördomar om, är ju sådant vi inte känner till så bra. Det som är främmande.
Om just detta handlade den underbara föreläsningen jag var på igår. Jag bjöds på två timmar av klokhet, visdom, underhållning, värme, skratt och insikter.
Föredraget hölls av Claes Schmidt/Sara Lund. En transvestit. Alltså, en heterosexuell man som ibland klär sig i kvinnokläder och som mår bra av det. Borde egentligen inte vara några konstigheter 2009 - det är ju ingen idag som höjer på ögonbrynen när jag har på mig byxor, som är ett "manligt" plagg. Varför blir det då så uppseendeväckande när en man har kjol?
De flesta som anmäler sig till att gå på ett föredrag av det här slaget, har nog fördomar mot andra saker än just transvestiter. Vi var nog mest intresserade av att lyssna på vad Claes/Sara hade för erfarenheter att dela med sig av.
Ska sanningen fram så var det inte många av oss som ens reflekterade över att det var en man i kvinnokläder som stod på scenen - hans/hennes utstrålning som människa överglänste allt.
Men jag ska villigt erkänna att jag under de dryga två timmarna satt och tänkte: "Jösses, vilka snygga ben människan har!" på grund av att jag har så mycket komplex för mina egna som är korta och lite väl fylliga.
Om ni någon gång för möjligheten att gå på en förläsning av Claes/Sara, så rekommenderar jag att ni gör det. Inte nog med att man får ta del av ovärderlig visdom, man får också med sig positiv energi och glädje.
Mer information om Claes/Sara finns HÄR.
Ödmjukhetens ansikte
Jag anser mig vara en ganska ödmjuk person. Jag tror att det är en sådan egenskap man utvecklar med åren, efter det att tonårens bekräftelsebehov försvunnit och livet får helt andra värderingar.
Man får med åren förmågan att se sina fel och brister och acceptera dem. En del personer kan till och med stå för sina mindre bra egenskaper.
Dock tror jag att det är precis lika viktigt att kunna se sina bra egenskaper. Vi är ofta vår egna värsta och elakaste kritiker.
Det kan vara en förlängt effekt av att vi har svårt att se det positiva i livet, samt den inbygda oförmågan och motviljan att unna andra lycka. Så även oss själva.
En av de människor som ger det mest ödmjuka intrycket över lag är Peter Forsberg - Foppa. En av Sveriges största idrottsmän genom tiderna med en gudasänd begåvning på isen. En kille, som trots alla framgångar genom åren, fortfarande gör uttalanden som:
"Det är shysst av MoDo att jag får vara med" (AB)
Jag har alltid varit en medelmåtta. Jag har aldrig varit bäst på någonting. Men å andra sidan kan jag lite om mycket vilket är bra mycket bättre än att kunna mycket om lite.
Hade jag dock varit född med Foppas ofattbara talang, hade jag aldrig ens lärt mig att stava till "ödmjuk". Jag hade helt enkelt varit en odräglig diva utan medkänsla för mina medmänniskor.
Det kanske var tur att jag aldrig lärde mig att åka skridskor.
Man får med åren förmågan att se sina fel och brister och acceptera dem. En del personer kan till och med stå för sina mindre bra egenskaper.
Dock tror jag att det är precis lika viktigt att kunna se sina bra egenskaper. Vi är ofta vår egna värsta och elakaste kritiker.
Det kan vara en förlängt effekt av att vi har svårt att se det positiva i livet, samt den inbygda oförmågan och motviljan att unna andra lycka. Så även oss själva.
En av de människor som ger det mest ödmjuka intrycket över lag är Peter Forsberg - Foppa. En av Sveriges största idrottsmän genom tiderna med en gudasänd begåvning på isen. En kille, som trots alla framgångar genom åren, fortfarande gör uttalanden som:
"Det är shysst av MoDo att jag får vara med" (AB)
Jag har alltid varit en medelmåtta. Jag har aldrig varit bäst på någonting. Men å andra sidan kan jag lite om mycket vilket är bra mycket bättre än att kunna mycket om lite.
Hade jag dock varit född med Foppas ofattbara talang, hade jag aldrig ens lärt mig att stava till "ödmjuk". Jag hade helt enkelt varit en odräglig diva utan medkänsla för mina medmänniskor.
Det kanske var tur att jag aldrig lärde mig att åka skridskor.
Nej - jag vill inte byta liv med dig
Det är en ljuvlig lördag. Det är mindre än tre månader kvar till julafton och ändå har jag balkongdörren på vid gavel. Tittar på termometern på skuggsidan av lägenheten - det visar 20 grader. I skuggan.
Jag känner mig mycket gladare än vad jag har gjort på flera månader. Det känns som att jag har hundra olika projekt på gång samtidigt och jag använder min logistiska talang för att planera dagen.
Men jag gör det med glädje. Det ligger så mycket roliga saker framför mig nu.
Jag tar på mig ganska tunna träningskläder och tar den korta promenaden ner till Pan-ica. Och trots att det blåser kraftigt ute blir jag varm av solens strålar och försöker påminna mig om när jag njöt så mycket av hösten senast. Under min korta - men trivsamma - promenad får jag massor med bra uppslag till skrivuppgiften jag håller på med och som ska vara klar på måndag.
Jag köper mitt exemplar av Aftonbladet som jag gör varje lördag och ostbågar som jag kan knapra på under tiden jag ska sitta och skriva under eftermiddagen.
Kommer hem, gör ordning en kopp kaffe och lägger in en snus under läppen.
Samtidigt som jag avnjuter min kopp kaffe läser jag Schulmans Lördagskrönika. Den här gången skriver han om ett hysteriskt roligt festminne, där hans polare Pelle lite väl förfriskad av alkoholhaltiga drycker, försöker röva bort den dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky på den årliga ELLE-festen.
Jag skrattar högt åt denna bisarra historia.
Krönikan avslutas med att Schulman nämner David Bowie och jag blir alldeles varm i hjärtat och får genast lust att slänga mig över skivsamlingen och spela någon av Bowies klassiska album.
Jag blir alltid upprymd av en glad känsla när jag ser Bowies namn nämnas. Funderar ett tag på vilken skiva som bäst passar min sinnesstämning idag.
Diamond Dogs? Young americans? Heroes? Eller det säkra kortet Hunky Dory som passar vilket humör man än är på?
Jag lägger ifrån mig nöjesdelen av tidningen och får upp mittslaget. Jag möts av rubriken:
Varenda svensk tjej skulle vilja byta med mig.
Det är den mest omtalade kvinnan de senaste veckorna som har uttalat sig igen - Anna Anka. Jag behöver inte läsa mer.
Jag är svensk, jag är tjej och jag skulle inte vilja byta liv med henne under några omständigheter. Jag har inga som helst drömmar eller önskningar om att få inleda mina dagar med att snaska på en 68-årig mans kotte för att tjäna mitt uppehälle. Det finns någonting motbjudande över hela tanken.
Sedan slår det mig hur tacksam jag känner mig mot denna kvinna som gett ett lika intelligent intryck som en kålrot.
Uppståndelsen kring Anna Anka kanske har blivit så stor för att vi ska kunna uppskatta de liv vi lever men tar för givet.
Jag sitter vid mitt köksbord i en bostadsrättstvåa i en Stockholmsförort och är tacksam över det liv jag lever. Jag känner mig tacksam för att jag har kunskapen att läsa och uttrycka mig både i tal och skrift. Jag är tacksam över att jag kan laga min egen mat och tvätta mina egna kläder. Jag är tacksam över att jag inte varje sekund på dygnet behöver oroa mig för mitt yttre. Jag är tacksam över att jag är självständig. Jag är tacksam över att jag - på egen hand - kan förverkliga mina drömmar. Jag är tacksam för att jag den dagen blir mamma kan axla den rollen själv och inte behöver överlåta den gåvan till barnflickor.
Nej, Anna Anka. Jag vill inte byta liv med dig. Men jag tackar dig från djupet av mitt hjärta att du har fått mig att uppskatta mitt eget liv på ett helt annat sätt.
Läs också: AB
Jag känner mig mycket gladare än vad jag har gjort på flera månader. Det känns som att jag har hundra olika projekt på gång samtidigt och jag använder min logistiska talang för att planera dagen.
Men jag gör det med glädje. Det ligger så mycket roliga saker framför mig nu.
Jag tar på mig ganska tunna träningskläder och tar den korta promenaden ner till Pan-ica. Och trots att det blåser kraftigt ute blir jag varm av solens strålar och försöker påminna mig om när jag njöt så mycket av hösten senast. Under min korta - men trivsamma - promenad får jag massor med bra uppslag till skrivuppgiften jag håller på med och som ska vara klar på måndag.
Jag köper mitt exemplar av Aftonbladet som jag gör varje lördag och ostbågar som jag kan knapra på under tiden jag ska sitta och skriva under eftermiddagen.
Kommer hem, gör ordning en kopp kaffe och lägger in en snus under läppen.
Samtidigt som jag avnjuter min kopp kaffe läser jag Schulmans Lördagskrönika. Den här gången skriver han om ett hysteriskt roligt festminne, där hans polare Pelle lite väl förfriskad av alkoholhaltiga drycker, försöker röva bort den dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky på den årliga ELLE-festen.
Jag skrattar högt åt denna bisarra historia.
Krönikan avslutas med att Schulman nämner David Bowie och jag blir alldeles varm i hjärtat och får genast lust att slänga mig över skivsamlingen och spela någon av Bowies klassiska album.
Jag blir alltid upprymd av en glad känsla när jag ser Bowies namn nämnas. Funderar ett tag på vilken skiva som bäst passar min sinnesstämning idag.
Diamond Dogs? Young americans? Heroes? Eller det säkra kortet Hunky Dory som passar vilket humör man än är på?
Jag lägger ifrån mig nöjesdelen av tidningen och får upp mittslaget. Jag möts av rubriken:
Varenda svensk tjej skulle vilja byta med mig.
Det är den mest omtalade kvinnan de senaste veckorna som har uttalat sig igen - Anna Anka. Jag behöver inte läsa mer.
Jag är svensk, jag är tjej och jag skulle inte vilja byta liv med henne under några omständigheter. Jag har inga som helst drömmar eller önskningar om att få inleda mina dagar med att snaska på en 68-årig mans kotte för att tjäna mitt uppehälle. Det finns någonting motbjudande över hela tanken.
Sedan slår det mig hur tacksam jag känner mig mot denna kvinna som gett ett lika intelligent intryck som en kålrot.
Uppståndelsen kring Anna Anka kanske har blivit så stor för att vi ska kunna uppskatta de liv vi lever men tar för givet.
Jag sitter vid mitt köksbord i en bostadsrättstvåa i en Stockholmsförort och är tacksam över det liv jag lever. Jag känner mig tacksam för att jag har kunskapen att läsa och uttrycka mig både i tal och skrift. Jag är tacksam över att jag kan laga min egen mat och tvätta mina egna kläder. Jag är tacksam över att jag inte varje sekund på dygnet behöver oroa mig för mitt yttre. Jag är tacksam över att jag är självständig. Jag är tacksam över att jag - på egen hand - kan förverkliga mina drömmar. Jag är tacksam för att jag den dagen blir mamma kan axla den rollen själv och inte behöver överlåta den gåvan till barnflickor.
Nej, Anna Anka. Jag vill inte byta liv med dig. Men jag tackar dig från djupet av mitt hjärta att du har fått mig att uppskatta mitt eget liv på ett helt annat sätt.
Läs också: AB
Positiv energi och glädjetårar
Jag har så mycket positiv energi omkring mig idag. Har fått så fina gratulationer till jobbet via både bloggen, Facebook och sms.
Det gör mig alldeles varm i hjärtat och då tenderar jag att bli lite...gråtmild.
Till mitt försvar ska sägas att jag oftare gråter av glädje än av sorg. Jag gråter till böcker, filmer och tv. Och sport. Inte en gång att jag har sett en medaljutdelning utan att tårarna strömmar nedför kinderna. Det behöver inte ens vara Sverige som har tagit medalj - jag bölar ändå.
När tonerna av nationalsången sedan kommer igång brister det fullständigt.
Oscarsgalan är årets gråtfest - där är det ju så mycket känsloladdade tal att det blir som rena julafton för mig.
Det kanske egentligen inte säger så mycket, för jag blev tårögd av det hysteriskt hemska programmet som Lotta Engberg hade en gång i tiden som hette "Kär & galen". Det var par som tävlade om att få gifta sig i tv - redan där insåg man att detta inte kommer att bli tv-historia i positiv bemärkelse.
Mot slutet av programmet kom den vinnande bruden - alltid iklädd en vit marängklänning - nedför en trappa för att möta sin blivande man och de möttes i ett känsloladdat ögonblick nere på scenen. Då hoppade klämkäcka Lotta Engberg fram och föreslog att de skulle spela minigolf för då kunde de vinna en bil!
Jepp. Helt sant. Jag tyckte det var oerhört vackert att se brudparens lycka och satt vecka efter vecka med en näsduk i handen.
Inte ett av mina stoltaste ögonblick.
Det gör mig alldeles varm i hjärtat och då tenderar jag att bli lite...gråtmild.
Till mitt försvar ska sägas att jag oftare gråter av glädje än av sorg. Jag gråter till böcker, filmer och tv. Och sport. Inte en gång att jag har sett en medaljutdelning utan att tårarna strömmar nedför kinderna. Det behöver inte ens vara Sverige som har tagit medalj - jag bölar ändå.
När tonerna av nationalsången sedan kommer igång brister det fullständigt.
Oscarsgalan är årets gråtfest - där är det ju så mycket känsloladdade tal att det blir som rena julafton för mig.
Det kanske egentligen inte säger så mycket, för jag blev tårögd av det hysteriskt hemska programmet som Lotta Engberg hade en gång i tiden som hette "Kär & galen". Det var par som tävlade om att få gifta sig i tv - redan där insåg man att detta inte kommer att bli tv-historia i positiv bemärkelse.
Mot slutet av programmet kom den vinnande bruden - alltid iklädd en vit marängklänning - nedför en trappa för att möta sin blivande man och de möttes i ett känsloladdat ögonblick nere på scenen. Då hoppade klämkäcka Lotta Engberg fram och föreslog att de skulle spela minigolf för då kunde de vinna en bil!
Jepp. Helt sant. Jag tyckte det var oerhört vackert att se brudparens lycka och satt vecka efter vecka med en näsduk i handen.
Inte ett av mina stoltaste ögonblick.
