Kulturfyran - om läsning
En av de bloggar jag läser varje dag och som är en av mina självklara favoriter är Lilla O - en mycket läsvärd blogg där man hittar allt ifrån härliga boktips till viktiga debattinlägg. Hon har inspirerat mig att haka på Kulturfyran - fyra frågor om kultur. Den här veckan handlade det om läsning.
1. Hur läser du?
Det varierar oerhört beroende på humör, tid och omständigheter. Jag läser väldigt mycket - har alltid flera böcker i olika genre på gång samtidigt - och ser till att alltid ha en bok till hands. En buss eller tågresa utan bok är otänkbart. Så jag läser när tillfälle ges.
Jag kan dock inte - och har aldrig kunnat - läsa på kommando, vilket ibland skapade problem för mig i skolan. Jag måste känna för att läsa en bok.
2. Hur många böcker läser du i månaden?
I snitt ligger det säkert på mellan åtta och tio. En del månader blir det mer, andra mindre. Under sommarmånaderna blir det naturligt att läsa mer, då man oftast har mer ledig tid och läsglädjen är större än normalt.
3. Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker?
Jag ska villigt erkänna att jag har en förkärlek till kriminalromaner och deckare. Det är inte morden och döden i sig jag är fascinerad av eller ens gåtan i sig, utan mer människors beteenden och psyken. Vad som driver en människa att agera på ett visst sätt.
Jag läser även lättare litteratur som chic-lit, där min favorit är Marian Keyes samt klassiker som man bara måste ha läst.
Biografier var jag duktig på att läsa i tonåren men på senare tid har det blivit mer sällan. Har lovat mig själv att läsa åtminstone en biografi under hösten.
Jag läser inte gärna tragiska böcker med verklighetsbakgrund, i stil med "Pojken som kallades det". Jag blir alldeles för illa berörd. Inte heller är jag så förtjust i pretentiös poesi. Har aldrig läst en sci-fibok och känner ingen lockelse att göra det heller.
4. Vilka böcker står på tur att läsas av dig nu?
Väldigt många. Jag har ca 35 böcker på hög som väntar på att bli lästa och säkert dubbelt så många på en "vill läsa"-lista.
Bland de som ligger i högen hemma finns "Blonde" av Joyce Carol Oates som jag har haft i min ägo i säkert åtta år, men det har inte blivit av att läsa den vilket är en skam. "Diana-biografin" av Tina Brown, "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón, en biografi om Keith Richards,"New York-triologin", "Den som dödar draken" av Leif GW Persson. För att nämna några! Så jag har en trevlig och intensiv läshöst framför mig.
Fler böcker beställda
Jag gick in i mitt sovrum nyss och tittade igenom hur många böcker på ett ungefär som jag har liggandes som väntar på att bli lästa. Mellan tummen och pekfingret var det cirka 35 stycken.
Ändå läser jag mycket, men högen med det jag vill läsa tenderar att växa i snabbare takt. Och fler och fler tips på bra böcker hittar jag varje dag - bland annat genom alla fantastiska bokbloggar som jag läser med största intresse.
Idag kunde jag bara inte hålla mig längre, utan gjorde ytterligare en beställning på sju böcker - varav sex i pocket. Fördelen med att handla på nätet är att man inte blir ruinerad. En pocketbok kostar 39 kr. Så man får med andra ord 2,5 bok för samma pris som ett biobesök (visst är bio lite onödigt dyrt?).
Det kommer att bli en härlig - men intensiv - bokhöst!
Ändå läser jag mycket, men högen med det jag vill läsa tenderar att växa i snabbare takt. Och fler och fler tips på bra böcker hittar jag varje dag - bland annat genom alla fantastiska bokbloggar som jag läser med största intresse.
Idag kunde jag bara inte hålla mig längre, utan gjorde ytterligare en beställning på sju böcker - varav sex i pocket. Fördelen med att handla på nätet är att man inte blir ruinerad. En pocketbok kostar 39 kr. Så man får med andra ord 2,5 bok för samma pris som ett biobesök (visst är bio lite onödigt dyrt?).
Det kommer att bli en härlig - men intensiv - bokhöst!
Vad symboliserar en kvalitetsförfattare?
Jag har läst en hel del bloggar och kommentarer efter det att Alexander och Alexandra Ahndoril bekräftat att de står bakom pseudonymen Lars Kepler.
Många ställer sig frågan: "och vilka är det?". Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare och var helt ärligt tvungen att googla på deras namn.
En hade skrivit någonting i stil med att "nu kan jag köpa boken, för nu behöver jag inte oroa mig för att Melin/Läckberg ligger bakom". Ytterst märklig kommentar - precis som om boken skulle bli bättre av att någon annan skrivit den.
En annan var väldigt glad över att "det var två verkliga kvalitetsförfattare bakom pseudonymen".
Där ifrågasätter jag. Vad symboliserar en kvalitetsförfattare? Är en författare automatiskt av mer kvalité bara för att den säljer dåligt? Är all litteratur som säljer bra bara skräp?
Bonniers och Kepler själv(a) har marknadsfört "Hypnotisören" som en unik, nyskapande och "felfri" spänningsroman. Det är den inte på långa vägar. När man dessutom läser kommentarer om den hittar man fler och fler sprickor och ologik i intrigen som andra läsare upptäckt.
"Hypnotisören" innehåller massa märkliga misstag som man förmodligen skulle ha större överseende med om hypen kring den inte varit så stor.
När jag själv läste boken fann jag det enormt ologiskt att hypnotisören själv - som bär namnet Erik Maria Bark - kunde vara döpt efter en skådespelare som inte fått sitt genombrott när Bark antas vara född.
Och jag förbannar mig själv för att jag inte reagerade på en annan sak som en uppmärksam läsare skrivit en kommentar om i DN:
Huvudpersonen Joona Linna har finskfödda föräldrar men är uppvuxen i Storstockholmsområdet (fram till elva års ålder i Märsta sedan i en annan förort). Ändå påpekas det vid flera tillfällen i boken att han talar finlandssvenska. Det är orimligt att han gör det om han är uppvuxen i Sverige.
En sådan miss, mina damer och herrar, betvivlar jag starkt att Camilla Läckberg hade gjort.
Många ställer sig frågan: "och vilka är det?". Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare och var helt ärligt tvungen att googla på deras namn.
En hade skrivit någonting i stil med att "nu kan jag köpa boken, för nu behöver jag inte oroa mig för att Melin/Läckberg ligger bakom". Ytterst märklig kommentar - precis som om boken skulle bli bättre av att någon annan skrivit den.
En annan var väldigt glad över att "det var två verkliga kvalitetsförfattare bakom pseudonymen".
Där ifrågasätter jag. Vad symboliserar en kvalitetsförfattare? Är en författare automatiskt av mer kvalité bara för att den säljer dåligt? Är all litteratur som säljer bra bara skräp?
Bonniers och Kepler själv(a) har marknadsfört "Hypnotisören" som en unik, nyskapande och "felfri" spänningsroman. Det är den inte på långa vägar. När man dessutom läser kommentarer om den hittar man fler och fler sprickor och ologik i intrigen som andra läsare upptäckt.
"Hypnotisören" innehåller massa märkliga misstag som man förmodligen skulle ha större överseende med om hypen kring den inte varit så stor.
När jag själv läste boken fann jag det enormt ologiskt att hypnotisören själv - som bär namnet Erik Maria Bark - kunde vara döpt efter en skådespelare som inte fått sitt genombrott när Bark antas vara född.
Och jag förbannar mig själv för att jag inte reagerade på en annan sak som en uppmärksam läsare skrivit en kommentar om i DN:
Huvudpersonen Joona Linna har finskfödda föräldrar men är uppvuxen i Storstockholmsområdet (fram till elva års ålder i Märsta sedan i en annan förort). Ändå påpekas det vid flera tillfällen i boken att han talar finlandssvenska. Det är orimligt att han gör det om han är uppvuxen i Sverige.
En sådan miss, mina damer och herrar, betvivlar jag starkt att Camilla Läckberg hade gjort.
Borde jag veta vilka ni är?
En dag när prinsessan Madeleine tillkännager sin förlovning, känns Lars Keplers identitet ganska oviktig. Men AB presenterar idag en teori om att bakom pseudonymen står författarparet....Alexandra och Alexander Ahndoril.
Min första reaktion är: Borde jag veta vilka ni är?
Jag har aldrig tidigare hört talas om dessa två. Har aldrig läst någonting skrivet av dem.
Med tanke på att boken "Hypnotisören" fått ett förskott på en enorm summa och sålts till närmare trettio utlänska förlag redan, borde författaren ha haft en större "stjärnstatus". Faktiskt. Jag skriver inte detta för att vara elak.
Hur det än är står jag fast vid att jag vill ha Jonas Axelsson på Bonniers som förläggare!
Är det så att denna teori stämmer, så gratulerar jag paret!
Min första reaktion är: Borde jag veta vilka ni är?
Jag har aldrig tidigare hört talas om dessa två. Har aldrig läst någonting skrivet av dem.
Med tanke på att boken "Hypnotisören" fått ett förskott på en enorm summa och sålts till närmare trettio utlänska förlag redan, borde författaren ha haft en större "stjärnstatus". Faktiskt. Jag skriver inte detta för att vara elak.
Hur det än är står jag fast vid att jag vill ha Jonas Axelsson på Bonniers som förläggare!
Är det så att denna teori stämmer, så gratulerar jag paret!
Madonnas brorsa talar ut
Jag läste ut Christopher Ciccones biografi om sin något mer kända storasyster Madonna på förmiddagen. Den var förvånansvärt underhållande, men den innehåller inga revolutionerande avslöjanden. Är man naiv och tror att det gömmer sig en bullmorsa bakom fasaden på den kalla affärskvinnan så kommer man bli besviken.
Vi andra - som följt Madonnas karriär från början och framför allt de rubriker hon skapat - får mest bara vatten på kvarnen.
Hon är - enligt sin bror - exakt så som hon framställer sig själv att vara.
Jag personligen tyckte nog mest synd om brorsan, vars dåliga ekonomi och drogmissbruk gick som en röd tråd genom boken och är förmodligen skälet till att den blev skriven över huvud taget.
Det är ingen bok jag direkt rekommenderar - inte ens för de mest hängivna Madonnafansen. Det är bara en liten underhållande bagatell. Varken mer eller mindre.
Vi andra - som följt Madonnas karriär från början och framför allt de rubriker hon skapat - får mest bara vatten på kvarnen.
Hon är - enligt sin bror - exakt så som hon framställer sig själv att vara.
Jag personligen tyckte nog mest synd om brorsan, vars dåliga ekonomi och drogmissbruk gick som en röd tråd genom boken och är förmodligen skälet till att den blev skriven över huvud taget.
Det är ingen bok jag direkt rekommenderar - inte ens för de mest hängivna Madonnafansen. Det är bara en liten underhållande bagatell. Varken mer eller mindre.
Irriterande misstag av Madonnas bror
I och med att Madonna har gjort ett sällsynt besök i landet i helgen, har jag gjort mitt bästa under dessa dagar att läsa klart hennes brors - Christopher Ciccones - biografi om henne.
Den har faktiskt varit överraskande underhållande. Än så länge har den inte innehållit några som helst oväntade avslöjanden, men ryktet säger ju också att Madonna själv hade ett finger med i spelet av skapandet av denna bok, vilket skulle förklara avsaknaden av en mer kritisk beskrivning av henne.
Nu på morgonen har jag kommit fram till 1997. Där berättar Christopher hur både han och Madonna är djupt chockerade över mordet på designern Gianni Versace den 15 juli.
"Bara ett par veckor tidigare har vi båda skakats av prinsessan Dianas död i Paris".
Diana dog en och en halv månad efter Versace. Hon deltog vid hans begravning.
Christopher Ciccone är ingen professionell författare - och med tanke på det drogmissbruk han enligt egen uppgift haft under en längre period kan man förstå att minnet sviktar - men man får väl anta att den personen han skrivit boken tillsammans med - Wendy Leigh - ändå vet hur man kollar upp fakta.
Irriterande misstag. Förmodligen också ett sådant misstag som hans perfektionist till storasyster retar sig på.
Princessan Diana tillsammans med Elton John vid Gianni Versaces begravning, en och en halv månad innan hon själv så tragiskt omkom i en bilolycka i Paris.
Den har faktiskt varit överraskande underhållande. Än så länge har den inte innehållit några som helst oväntade avslöjanden, men ryktet säger ju också att Madonna själv hade ett finger med i spelet av skapandet av denna bok, vilket skulle förklara avsaknaden av en mer kritisk beskrivning av henne.
Nu på morgonen har jag kommit fram till 1997. Där berättar Christopher hur både han och Madonna är djupt chockerade över mordet på designern Gianni Versace den 15 juli.
"Bara ett par veckor tidigare har vi båda skakats av prinsessan Dianas död i Paris".
Diana dog en och en halv månad efter Versace. Hon deltog vid hans begravning.
Christopher Ciccone är ingen professionell författare - och med tanke på det drogmissbruk han enligt egen uppgift haft under en längre period kan man förstå att minnet sviktar - men man får väl anta att den personen han skrivit boken tillsammans med - Wendy Leigh - ändå vet hur man kollar upp fakta.
Irriterande misstag. Förmodligen också ett sådant misstag som hans perfektionist till storasyster retar sig på.
Princessan Diana tillsammans med Elton John vid Gianni Versaces begravning, en och en halv månad innan hon själv så tragiskt omkom i en bilolycka i Paris.
Bokrecension - Mari Jungstedt: "Den dubbla tystnaden"
Jag avslutade kvällen igår med att läsa ut Mari Jungstedts senaste bok, "Den dubbla tystnaden". Jag har tyckt väldigt mycket om Jungstedts tidigare böcker, som alla utspelar sig på Gotland. Just miljöbeskrivningarna av ön är helt fantastiska och som läsare blir man snabbt bekant med trakterna.
Just den här boken känns dock som om den vore skriven under extrem tidspress - den är lite ogenomtänkt och Jungstedts dåliga research angående flygvärdinneyrket förstör mycket av intrigen för mig. Förhoppningsvis går denna detalj andra läsare, som inte är insatta, förbi.
Tyvärr lämnar hon också en massa frågor obesvarade angående intrigen. Till exempel hur det kommer sig att ett gäng människor åker på semester tillsammans och helt plötsligt visar det sig att en av dem ändå har jobbjour (har man det på en semester där färdförbindelserna till fastlandet inte är de bästa?) och det blir den mest naturliga saken i världen som ingen ifrågasätter. Det blir fullkomligt orimligt.
Språket flyter på och boken är lättläst, men det tar ändå kring halva boken innan det faktiskt händer någonting.
Jag skulle beskriva "Den dubbla tystnaden" som en "nybörjardeckare". Har man inte läst mycket i denna genre tidigare så är detta bra att börja med.
Denna bok gör sig bäst som en sommarpocket i hängmattan.
Just den här boken känns dock som om den vore skriven under extrem tidspress - den är lite ogenomtänkt och Jungstedts dåliga research angående flygvärdinneyrket förstör mycket av intrigen för mig. Förhoppningsvis går denna detalj andra läsare, som inte är insatta, förbi.
Tyvärr lämnar hon också en massa frågor obesvarade angående intrigen. Till exempel hur det kommer sig att ett gäng människor åker på semester tillsammans och helt plötsligt visar det sig att en av dem ändå har jobbjour (har man det på en semester där färdförbindelserna till fastlandet inte är de bästa?) och det blir den mest naturliga saken i världen som ingen ifrågasätter. Det blir fullkomligt orimligt.
Språket flyter på och boken är lättläst, men det tar ändå kring halva boken innan det faktiskt händer någonting.
Jag skulle beskriva "Den dubbla tystnaden" som en "nybörjardeckare". Har man inte läst mycket i denna genre tidigare så är detta bra att börja med.
Denna bok gör sig bäst som en sommarpocket i hängmattan.
Å Kepler skrattar hela vägen till banken
Med undantag för Apotekets pågående reklamkampanj för sina Apoliva-produkter, så är all publicitet bra publicitet (just i den kampanjen tror jag att Apoteket skjuter sig själv i foten - vill verkligen folk köpa produkter ur en hudvårdsserie där modellen i filmen ser ut som en levande död?).
Förra söndagen sågade Leif GW Persson den hypade boken "Hypnotisören" av Lars Kepler (som ingen vet vem det är ännu) i en kvällstidning och den här helgen är det Jan Guillou som ryter till i en annan.
Förvisso är det inget märkvärdigt i detta, för så fort det dyker upp en kriminalroman som säljer mer än deras egna så höjer dessa två herrar rösten och det ska klagas på litterärt språk, innehåll, bristande kunskaper i polisiärt arbete och orimliga intriger (just varför en roman måste vara rimlig och verklighetstrogen förstår jag inte personligen).
Varken Guillou eller GW Persson vågar sig på en avancerad gissning om vem denna Kepler kan vara. Istället kallar Guillou denna uppmärksammade reklamkampanj för boken för ett bedrägeri från förlaget Bonniers sida.
Vadå bedrägeri? Det är väl ett förlags uppgift att sälja sina böcker. Att dessutom släppa denna bok med en medföljande gåta om vem som döljer sig bakom pseudonymen har visat sig vara ett vinnande koncept och ett smart drag. Om man sedan väljer att köpa boken är upp till var och en. Läsarna blir knappast tvingade till detta. Och tro mig när jag säger att folk har gått på värre "bedrägerier".
Det ironiska i det hela är att både Guillou och GW Persson hjälper till med marknadsföringen och försäljningen. Det är väl alla författares - tillika dess bokförlags - stora dröm att få så här mycket gratisreklam. De måste spara en förmögenhet på att låta kolumnister, recensenter och bloggare göra jobbet åt dem.
Och de skrattar hela vägen till banken.
Förra söndagen sågade Leif GW Persson den hypade boken "Hypnotisören" av Lars Kepler (som ingen vet vem det är ännu) i en kvällstidning och den här helgen är det Jan Guillou som ryter till i en annan.
Förvisso är det inget märkvärdigt i detta, för så fort det dyker upp en kriminalroman som säljer mer än deras egna så höjer dessa två herrar rösten och det ska klagas på litterärt språk, innehåll, bristande kunskaper i polisiärt arbete och orimliga intriger (just varför en roman måste vara rimlig och verklighetstrogen förstår jag inte personligen).
Varken Guillou eller GW Persson vågar sig på en avancerad gissning om vem denna Kepler kan vara. Istället kallar Guillou denna uppmärksammade reklamkampanj för boken för ett bedrägeri från förlaget Bonniers sida.
Vadå bedrägeri? Det är väl ett förlags uppgift att sälja sina böcker. Att dessutom släppa denna bok med en medföljande gåta om vem som döljer sig bakom pseudonymen har visat sig vara ett vinnande koncept och ett smart drag. Om man sedan väljer att köpa boken är upp till var och en. Läsarna blir knappast tvingade till detta. Och tro mig när jag säger att folk har gått på värre "bedrägerier".
Det ironiska i det hela är att både Guillou och GW Persson hjälper till med marknadsföringen och försäljningen. Det är väl alla författares - tillika dess bokförlags - stora dröm att få så här mycket gratisreklam. De måste spara en förmögenhet på att låta kolumnister, recensenter och bloggare göra jobbet åt dem.
Och de skrattar hela vägen till banken.
Har bloggarna fått ta över recensenternas jobb?
Det är sällan jag håller med en kulturkritiker i deras omdömen. Däremot tycker jag om att läsa recensioner av böcker jag ska eller håller på att läsa, även om jag inte påverkas av deras åsikter. Intresset ligger i att se vad andra tycker om boken, hur andra har uppfattat den.
Igår började jag att läsa Mari Jungstedts senaste bok, "Den dubbla tystanden". Jag sökte på nätet efter recensioner om denna. Vilket visade sig var lättare sagt än gjort. Jag hittade inga recensioner alls, vare sig i morgon- eller kvällstidningar, vilket jag fann lite märkligt.
Mest i marknadsföringssyfte. Att boken blir omnämnd i media är viktigt för att få boken såld (även om Jungstedt just i detta fallet säkert säljer bra ändå).
Däremot hittade jag en hel massa privata bloggar där boken var omnämd och recenserad som jag läste igenom med största intresse.
Med handen på hjärtat föredrar jag nästan att läsa igenom de privata bloggarnas recensioner. De känns mer äkta och personliga. Dessutom kan man föra en dialog med dessa bloggare och man blir tipsad om böcker som man annars kanske inte skulle ha uppmärksammat.
Utbudet av riktigt bra bok-bloggar är enormt. Det glädjer mig av flera orsaker. Dels får ju jag på så sätt tips om bra böcker att läsa, dels visar det att det finns en stor läsarglädje hos många.
Jag är oerhört tacksam över dessa läsglada bloggare.
Igår började jag att läsa Mari Jungstedts senaste bok, "Den dubbla tystanden". Jag sökte på nätet efter recensioner om denna. Vilket visade sig var lättare sagt än gjort. Jag hittade inga recensioner alls, vare sig i morgon- eller kvällstidningar, vilket jag fann lite märkligt.
Mest i marknadsföringssyfte. Att boken blir omnämnd i media är viktigt för att få boken såld (även om Jungstedt just i detta fallet säkert säljer bra ändå).
Däremot hittade jag en hel massa privata bloggar där boken var omnämd och recenserad som jag läste igenom med största intresse.
Med handen på hjärtat föredrar jag nästan att läsa igenom de privata bloggarnas recensioner. De känns mer äkta och personliga. Dessutom kan man föra en dialog med dessa bloggare och man blir tipsad om böcker som man annars kanske inte skulle ha uppmärksammat.
Utbudet av riktigt bra bok-bloggar är enormt. Det glädjer mig av flera orsaker. Dels får ju jag på så sätt tips om bra böcker att läsa, dels visar det att det finns en stor läsarglädje hos många.
Jag är oerhört tacksam över dessa läsglada bloggare.
Läckberg förbeställd
Inte har det väl någonsin skadat att vara ute i god tid?
Efter lunch fick jag ett mail från Adlibris som talade om att nu gick det minsann bra att förbeställa Camilla Läckbergs kommande bok, "Fyrvaktaren".
Vilket jag naturligtvis gjorde. Den 16 september får jag mitt exemplar.
Det är framförhållning det.
Efter lunch fick jag ett mail från Adlibris som talade om att nu gick det minsann bra att förbeställa Camilla Läckbergs kommande bok, "Fyrvaktaren".
Vilket jag naturligtvis gjorde. Den 16 september får jag mitt exemplar.
Det är framförhållning det.
Reflektion över Lars Keplers "Hypnotisören"
Nu har jag läst klart Lars Keplers "Hypnotisören" och en sak står klar: Jag vill ha Jonas Axelsson på Bonniers som min förläggare. Han är förmodligen Sveriges smartaste marknadsförare.
När man marknadsför en bok på det viset som "Hypnotisören" blivit, så medför detta enorma förväntningar på resultatet. De självsäkra svar som Kepler givit vid de skrivna "intervjuerna" som gjorts med honom/henne gör att man förväntar sig stordåd. Man förväntar sig att få läsa någonting annorlunda. Någonting som sticker ut. Någonting revolutionerande.
Redan på sidan 93 dyker det upp en detalj som gäckar mig resten av boken och som jag aldrig får något riktigt svar på. Det är här man får förklaringen till hypnotisören Erik Maria Barks feminint klingande andranamn. Förklaringen ligger i att hans mamma sett en Stindbergpjäs under en språkresa till Wien med den tyske skådespelaren Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, och att hon blivit så tagen att hon bar med sig namnet i många år.
Mycket i "Hypnotisören" antyder att den utspelar sig i nutid (bland annat visas "Let´s dance" på tv). Skådespelaren Klaus Maria Brandauer är i verkligheten född 1944 och borde således ha varit en liten pojkvasker och inte en erkänd skådespelare när Erik Maria Bark föddes. Således borde inte Barks mamma kunnat ha sett en pjäs med denne innan Bark föddes (hans ålder i boken ligger på runt 45 år) och därför inte kunnat ge honom detta namn.
Sådana misstag i boken stör mig.
Förmodligen hade jag inte blivit så störd av det om inte uppståndelsen kring den varit så uppmärksammad.
Gillar man dagens Beck och Wallander-filmer så kommer man att tycka väldigt bra om "Hypnotisören". Troligtvis gör sig denna bok bättre som en spännande actionfilm (redan nu kan jag se Mikael Persbrandt i rollen som den tablettmissbrukande - men godhjärtade - Bark). Även om jag tror att just den målgruppen inte kommer att läsa boken utan vänta tills filmen kommer (den är ändå på 572 sidor).
Lite sorgligt kan jag konstatera att mysteriet till vem som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler är bra mycket mer spännande än själva boken. Men just därför är jag mer imponerad av denne författare än någonsin.
När man marknadsför en bok på det viset som "Hypnotisören" blivit, så medför detta enorma förväntningar på resultatet. De självsäkra svar som Kepler givit vid de skrivna "intervjuerna" som gjorts med honom/henne gör att man förväntar sig stordåd. Man förväntar sig att få läsa någonting annorlunda. Någonting som sticker ut. Någonting revolutionerande.
Redan på sidan 93 dyker det upp en detalj som gäckar mig resten av boken och som jag aldrig får något riktigt svar på. Det är här man får förklaringen till hypnotisören Erik Maria Barks feminint klingande andranamn. Förklaringen ligger i att hans mamma sett en Stindbergpjäs under en språkresa till Wien med den tyske skådespelaren Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, och att hon blivit så tagen att hon bar med sig namnet i många år.
Mycket i "Hypnotisören" antyder att den utspelar sig i nutid (bland annat visas "Let´s dance" på tv). Skådespelaren Klaus Maria Brandauer är i verkligheten född 1944 och borde således ha varit en liten pojkvasker och inte en erkänd skådespelare när Erik Maria Bark föddes. Således borde inte Barks mamma kunnat ha sett en pjäs med denne innan Bark föddes (hans ålder i boken ligger på runt 45 år) och därför inte kunnat ge honom detta namn.
Sådana misstag i boken stör mig.
Förmodligen hade jag inte blivit så störd av det om inte uppståndelsen kring den varit så uppmärksammad.
Gillar man dagens Beck och Wallander-filmer så kommer man att tycka väldigt bra om "Hypnotisören". Troligtvis gör sig denna bok bättre som en spännande actionfilm (redan nu kan jag se Mikael Persbrandt i rollen som den tablettmissbrukande - men godhjärtade - Bark). Även om jag tror att just den målgruppen inte kommer att läsa boken utan vänta tills filmen kommer (den är ändå på 572 sidor).
Lite sorgligt kan jag konstatera att mysteriet till vem som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler är bra mycket mer spännande än själva boken. Men just därför är jag mer imponerad av denne författare än någonsin.
Halvtidsrapport
Jag har kommit halvvägs i "Hypnotisören" nu. Har försökt att läsa så mycket som möjligt idag mellan jobbletande och matintag.
Hittills kan jag säga att den är ganska otäck. Och faktiskt riktigt spännande.
Men.... ganska tidigt i boken dök det upp en detalj som störde mig oerhört. Dock måste jag läsa klart hela boken innan jag annonserar ut min frågeställning.
Jag kan ha fel. Det har hänt förr.
Heja Melin!
Hittills kan jag säga att den är ganska otäck. Och faktiskt riktigt spännande.
Men.... ganska tidigt i boken dök det upp en detalj som störde mig oerhört. Dock måste jag läsa klart hela boken innan jag annonserar ut min frågeställning.
Jag kan ha fel. Det har hänt förr.
Heja Melin!
Några kapitel senare...
...hoppas och önskar jag ännu mer att det är Martin Melin som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler. Inledningen av boken är nämligen helt genialiskt upplagd och just därför vore det så roligt om det var någon som "de fina litteraturvetarna" avfärdar som troligt kandidat.
Det är tydligen fler än jag som har denna teori. Och visst vore det en jackpot om Melin skrivit boken tillsammans med sambon och deckardrottningen Camilla Läckberg?
Denna underbara kvinna som blev anklagad av självaste GW Persson att hon "skrev som Nicke Lilltroll pratar". Vilken härlig revansch det skulle vara för henne på hela det finkulturella etablissemanget om hon har ett finger med i spelet av "Hypnotisören". Redan såld till 27 utlänska förlag. Det ni!
Heja familjen Melin/Läckberg!
Det är tydligen fler än jag som har denna teori. Och visst vore det en jackpot om Melin skrivit boken tillsammans med sambon och deckardrottningen Camilla Läckberg?
Denna underbara kvinna som blev anklagad av självaste GW Persson att hon "skrev som Nicke Lilltroll pratar". Vilken härlig revansch det skulle vara för henne på hela det finkulturella etablissemanget om hon har ett finger med i spelet av "Hypnotisören". Redan såld till 27 utlänska förlag. Det ni!
Heja familjen Melin/Läckberg!
Ledtråd i "Keplerkoden"
Jag somnade in som ett litet barn igår kväll, och började därför inte att läsa "Hypnotisören" förrän i morse (då jag i vanlig ordning öppnade mina gröna vid fyratiden - såg "60 minutes" och en intressant dokumentär om änkorna från 11 september-dåden på tv för att försöka somna om).
Nu har jag dock kommit ett par kapitel i boken och hittat en ledtråd till vem som kan gömma sig bakom pseudonymen Lars Kepler, eller snarare vem som inte gör det:
Vad man får veta om kriminalkommisare Joona Linna (som jag av någon anledning fick för mig var en kvinna när jag läste recensionerna av boken, men det visar sig vara en man) är att han vid elva års ålder "flyttade tillsammans med sin mor Ritva från den ljusa lägenheten i Märsta centrum".
Än så länge har jag inte riktigt förstått hur gammal denna Jonna ska vara med jag tippar på att han ska föreställa att vara i 40-årsåldern.
Vid den tidpunkten då han borde ha varit elva år fanns det inga "ljusa lägenheter" i Märsta centrum. Och de lägenheter som ligger där nu kan knappast beskrivas som ljusa eftersom hela centrumområdet påminner om en övergiven kyrkogård (denna beskrivning kan uppfattas som morbid, men faktum är att detta utomhuscentrum saknar liv och rörelse helt. Samt butiker.)
Således kan alltså Kepler inte ha någon större kunskap om området, därför kan vi i alla fall sålla bort de författare som är uppväxta i norra Storstockholm.
Från en bok till en annan
Dagen är nästan till ända. Det här var en sådan dag då jag inte riktigt förstod vart tiden försvann. Jag lyckades dock till slut att läsa klart Mons Kallentofts bok "Höstoffer". Sällan har jag hållit på med en bok så länge, men jag skyller inte detta på Kallentofts författarförmåga utan på yttre omständigheter.
Nu ska jag med spänning ta mig an "Hypnotisören".
Nu ska jag med spänning ta mig an "Hypnotisören".
Leif GW Persson - en av landets härligaste personligheter
Möjligtvis kanske man kan avfärda Leif GW Persson att ligga bakom pseudonymen Lars Kepler nu, efter den totalsågning har gjorde av boken "Hypnotisören" i TV4´s Nyhetsmorgon imorse. Kanske. Eller så var det bara ett sätt att avleda uppmärksamheten från honom själv. Vem vet?
Helt klart är dock att Leif GW Persson är en av Sveriges härligaste personligheter. Han lindar inte in sin kritik i rosa bomull och hans formuleringar är vansinnigt underhållande. GW Persson har ju själv varit en av de mest omtalade kandidaterna till att ligga bakom pseudonymen, vilket enligt egen utsago retar honom lite efter att ha läst boken. Den levde helt enkelt inte upp till GW Perssons förväntningar - han trodde att den skulle vara bättre än vad den var.
Under sändningen av Nyhetsmorgon kunde man chatta med "Lars Kepler". Ytterst få frågor och svar publicerades på hemsidan. I slutet av programmet analyserade GW Persson en del av svaren. Och inget nytt under solen kom fram.
Däremot tror GW Persson att Kepler inom snar framtid kommer att avslöja sin identitet.
Själv är jag osäker på det. Dels så skulle det förmodligen bli ett rejält antiklimax att få reda på författarens riktiga identitet, dels är ju hela marknadsföringen av boken uppbyggd på mystiken kring vem som ligger bakom pseudonymen. Visserligen kanske intresset har nått sin kulmen nu när "Hypnotisören" i skrivande stund är såld till 27 utlänska förlag, vilket gör att Kepler till slut väljer att träda fram.
Ett nytt namn som dök upp i mitt huvud under förmiddagen var Sören Bondesson. Doldisen som är mest känd för att ha varit lärare i hur man skriver kriminalromaner och har haft framgångrika elever som Jens Lapidus och Åsa Larsson på sitt CV. Profilen stämmer in även på Bondesson. Men å andra sidan verkar hela författarsverige just nu vara tänkbara kandidater.
Därför hoppas jag fortfarande på Martin Melin.
Helt klart är dock att Leif GW Persson är en av Sveriges härligaste personligheter. Han lindar inte in sin kritik i rosa bomull och hans formuleringar är vansinnigt underhållande. GW Persson har ju själv varit en av de mest omtalade kandidaterna till att ligga bakom pseudonymen, vilket enligt egen utsago retar honom lite efter att ha läst boken. Den levde helt enkelt inte upp till GW Perssons förväntningar - han trodde att den skulle vara bättre än vad den var.
Under sändningen av Nyhetsmorgon kunde man chatta med "Lars Kepler". Ytterst få frågor och svar publicerades på hemsidan. I slutet av programmet analyserade GW Persson en del av svaren. Och inget nytt under solen kom fram.
Däremot tror GW Persson att Kepler inom snar framtid kommer att avslöja sin identitet.
Själv är jag osäker på det. Dels så skulle det förmodligen bli ett rejält antiklimax att få reda på författarens riktiga identitet, dels är ju hela marknadsföringen av boken uppbyggd på mystiken kring vem som ligger bakom pseudonymen. Visserligen kanske intresset har nått sin kulmen nu när "Hypnotisören" i skrivande stund är såld till 27 utlänska förlag, vilket gör att Kepler till slut väljer att träda fram.
Ett nytt namn som dök upp i mitt huvud under förmiddagen var Sören Bondesson. Doldisen som är mest känd för att ha varit lärare i hur man skriver kriminalromaner och har haft framgångrika elever som Jens Lapidus och Åsa Larsson på sitt CV. Profilen stämmer in även på Bondesson. Men å andra sidan verkar hela författarsverige just nu vara tänkbara kandidater.
Därför hoppas jag fortfarande på Martin Melin.
Jag kunde inte hålla mig - "Hypnotisören" köpt
Jag var och storhandlade på Maxi nu på kvällen (det är ett av de bästa spartipsen jag kan ge er läsare - att storhandla). Det gick undan eftersom det inte är så många som är ute och handlar en fredagkväll. Prickade av allting på listan och gick ner mot kassorna.
Närmast kassorna finns två av mina laster: böcker och glass.
Först gick jag fram och kände på "Hypnotisören". Kände tyngden av boken i handen. Inspekterade omslaget. Uppmärksammade att den endast var tio kronor dyrare där än på nätet. Lade tillbaka den. Gick och valde ut två sorter Ben & Jerry. Kunde inte släppa boken ur tankarna.
Efter att ha övervägt för och emot med mig själv i tio sekunder gick jag och hämtade ett exemplar av boken och lade i vagnen. Den var ju ändå bara tio kronor dyrare - ingen större förmögenhet.
Så nu har jag sommarens mest mytomspunna bok i min ägo. Ska bara läsa klart den boken jag håller på med nu (är fortfarande inte klar med Mons Kallentofts "Höstoffer") och sedan kan jag själv läsa, analysera och spekulera i om Lars Keplers "Hypnotisören" är värd all uppståndelse. Och framför allt ska jag studera det litterära språket och försöka lista ut vem som gömmer sig bakom pseudonymen.
Utan att ha läst en enda mening ännu är det fortfarande Martin Melin jag misstänker. Eller snarare hoppas på.
Närmast kassorna finns två av mina laster: böcker och glass.
Först gick jag fram och kände på "Hypnotisören". Kände tyngden av boken i handen. Inspekterade omslaget. Uppmärksammade att den endast var tio kronor dyrare där än på nätet. Lade tillbaka den. Gick och valde ut två sorter Ben & Jerry. Kunde inte släppa boken ur tankarna.
Efter att ha övervägt för och emot med mig själv i tio sekunder gick jag och hämtade ett exemplar av boken och lade i vagnen. Den var ju ändå bara tio kronor dyrare - ingen större förmögenhet.
Så nu har jag sommarens mest mytomspunna bok i min ägo. Ska bara läsa klart den boken jag håller på med nu (är fortfarande inte klar med Mons Kallentofts "Höstoffer") och sedan kan jag själv läsa, analysera och spekulera i om Lars Keplers "Hypnotisören" är värd all uppståndelse. Och framför allt ska jag studera det litterära språket och försöka lista ut vem som gömmer sig bakom pseudonymen.
Utan att ha läst en enda mening ännu är det fortfarande Martin Melin jag misstänker. Eller snarare hoppas på.
Bokhösten känns räddad
Mellan mitt jobbsökande på nätet idag har jag läst väldigt många bokbloggar och recensioner av böcker på Boktipset. Jag har för närvarande 53 böcker uppsatta där på "Vill läsa". Dessutom har jag en enorm hög med böcker liggandes hemma som väntar på att bli lästa (såsom Mari Jungstedt senaste, en biografi om störtsköne Keith Richards, "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist och New York-triologin).
Det kommer att bli en alldeles strålande bokhöst. Tio böcker har jag under bevakning på Adlibris (bland annat Camilla Läckbergs nya och en biografi om Guns´n´Roses som släpps under hösten) och ytterligare tio böcker i önskelistan (sådana böcker som redan är utgivna men jag ännu inte beställt - Jeffery Deaver och Henning Mankells sista bok om Wallander finns med på den listan).
Det kommer att bli en alldeles strålande bokhöst. Tio böcker har jag under bevakning på Adlibris (bland annat Camilla Läckbergs nya och en biografi om Guns´n´Roses som släpps under hösten) och ytterligare tio böcker i önskelistan (sådana böcker som redan är utgivna men jag ännu inte beställt - Jeffery Deaver och Henning Mankells sista bok om Wallander finns med på den listan).
Svaret på Keplerkoden?
Jag har inte kunnat låta bli. Hela dagen har jag i bakhuvudet funderat kring identiteten på denne hemlige krimförfattare Lars Kepler. Det ligger i min natur - jag är nyfiken av mig och har en dramatisk ådra.
Har sökt runt på en del diskussionsforum på nätet och den starkaste kandidaten där är ju Leif GW Persson.
GW Persson är väl den mest troliga att ligga bakom pseudonmen och svaret på Keplerkoden, men det vore så mycket roligare om det var någon annan. Någon helt oväntad.
Som Martin Melin till exempel! Ni vet Martin, polisen som vann första Robinson och som föll i brännässlorna i Mariefred som elvaåring.
Klart att det kan vara han! Martin är ju polis till yrket och på så sätt är han ju väl invigd i "brottsutredningar, kriminaltekniska undersökningar, förhörsteknik, rättsmedicin och handeldvapen". Dessutom har han barn, vilket Kepler tydligen har. Sambo med Camilla Läckberg.
Jo, det är Martin Melin.
Visst vore det en trivsam lösning på Keplerkoden?
Har sökt runt på en del diskussionsforum på nätet och den starkaste kandidaten där är ju Leif GW Persson.
GW Persson är väl den mest troliga att ligga bakom pseudonmen och svaret på Keplerkoden, men det vore så mycket roligare om det var någon annan. Någon helt oväntad.
Som Martin Melin till exempel! Ni vet Martin, polisen som vann första Robinson och som föll i brännässlorna i Mariefred som elvaåring.
Klart att det kan vara han! Martin är ju polis till yrket och på så sätt är han ju väl invigd i "brottsutredningar, kriminaltekniska undersökningar, förhörsteknik, rättsmedicin och handeldvapen". Dessutom har han barn, vilket Kepler tydligen har. Sambo med Camilla Läckberg.
Jo, det är Martin Melin.
Visst vore det en trivsam lösning på Keplerkoden?
Höga förväntningar på Lars Kepler
Det tar en oerhörd lång tid att få en bok utgiven. Efter inlämning av manus till förlaget ska detta läsas igenom av förläggare (och gärna en lektör), det ska redigeras och bollas fram och tillbaka tills det så småningom ska i tryck och bli en bok.
Sedan ska tilläggas att konkurrensen är enorm. Bokförlagen får in stora mängder manus till böcker varje dag - i synnerhet nu när Sverige har medvind inom framför allt deckargenren - och då gäller det att sticka ut och ha skrivit någonting annorlunda.
I en värld där konkurrensen är så pass hård, gäller det att ha bra marknadsföring.
Den senaste tiden har det figurerat en helt osannolik historia i litteraturvärlden, där frågan som ställs är: Vem är Lars Kepler?
Bakgrunden till denna historia är i sig själv hämtad som ur en kriminalroman: Den 25 mars i år får Bonniers in ett manus på en bok med medföljande brev som väcker förläggarens intresse. Manuset är av okänd anledning skriven under pseudonym. Endast fyra månader senare är boken i tryck, såld till 26 utländska förlag och med ett förskott till författaren på nio miljoner kronor (till skillnad mot de dryga 10 000 kronor andra debutanter får nöja sig med).
Nio miljoner i förskott. Såld till 26 utlänska förlag. Redan innan boken är utgiven.
Det är en helt makalös historia i sig. Ska jag vara helt ärlig så struntar jag fullständigt i vem det är som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler. Däremot blir jag ju oerhört nyfiken på själva boken - Hypnotisören. För en bok som är värd nio miljoner i förskott måste vara någonting utöver det vanliga. Jag förväntar mig en läsupplevelse som jag aldrig tidigare varit med om.
Själva marknadsföringen kring boken går ut på att spekulera i vem denne Lars Kepler är. AB har döpt denna gåta till "Keplerkoden". Och visst är det ett smart drag. Säkerligen kommer hemlighetsmakeriet kring författaren att höja försäljningssiffrorna av boken.
En marknadsföring av detta slag för dock också med sig enorma förväntningar. Personligen förväntar jag mig ett "Hallelujah moment". Minst.
Sedan ska tilläggas att konkurrensen är enorm. Bokförlagen får in stora mängder manus till böcker varje dag - i synnerhet nu när Sverige har medvind inom framför allt deckargenren - och då gäller det att sticka ut och ha skrivit någonting annorlunda.
I en värld där konkurrensen är så pass hård, gäller det att ha bra marknadsföring.
Den senaste tiden har det figurerat en helt osannolik historia i litteraturvärlden, där frågan som ställs är: Vem är Lars Kepler?
Bakgrunden till denna historia är i sig själv hämtad som ur en kriminalroman: Den 25 mars i år får Bonniers in ett manus på en bok med medföljande brev som väcker förläggarens intresse. Manuset är av okänd anledning skriven under pseudonym. Endast fyra månader senare är boken i tryck, såld till 26 utländska förlag och med ett förskott till författaren på nio miljoner kronor (till skillnad mot de dryga 10 000 kronor andra debutanter får nöja sig med).
Nio miljoner i förskott. Såld till 26 utlänska förlag. Redan innan boken är utgiven.
Det är en helt makalös historia i sig. Ska jag vara helt ärlig så struntar jag fullständigt i vem det är som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler. Däremot blir jag ju oerhört nyfiken på själva boken - Hypnotisören. För en bok som är värd nio miljoner i förskott måste vara någonting utöver det vanliga. Jag förväntar mig en läsupplevelse som jag aldrig tidigare varit med om.
Själva marknadsföringen kring boken går ut på att spekulera i vem denne Lars Kepler är. AB har döpt denna gåta till "Keplerkoden". Och visst är det ett smart drag. Säkerligen kommer hemlighetsmakeriet kring författaren att höja försäljningssiffrorna av boken.
En marknadsföring av detta slag för dock också med sig enorma förväntningar. Personligen förväntar jag mig ett "Hallelujah moment". Minst.
