Maria L

Killen med världens näst mest förlåtande fru - Kristian Huselius - gör comeback i Tre Kronor.

Mediadrevet mot Huselius, Tillander och Lilja efter Scandic-skandalen 2005 var enormt. De tre grabbarna gav sig ut - under pågående turnering i Sweden Hockey Games i Stockholm - i nattvimlet och raggade upp en tjej som togs med till landslagshotellet där de alla tre hade sex med henne.
Dagen efter åkter tjejen till sjukhus där personalen larmar om våldtäkt. De tre spelarna blir identifierade på hotellets övervakningskameror.
Sedan var cirkusen igång.

Misstankarna om våldtäkt avskrevs, men spelarna blev avstängda från Tre Kronor och offentligt korsfästa.

Nu är Huselius förlåten och ansluter till truppen i Schweiz på söndag. Trots att mediadrevet mot honom 2005 var av sällan skådat slag inom idrotten, känns det nu som att media har tröttnat på att nämna skadalen över huvud taget. Med all rätt - jag tror alla inblandade lidit tillräckligt. Det är dags att gå vidare.

Vem är då killen som har världens mest förlåtande fru?

Det måste väl ändå vara Bill Clinton?

Det är alltid bra väder under hockey-VM. Alltid. Himlen är babyblå och solen skiner. Det är lika traditionellt som att det ska regna på midsommarafton.
Det ska vara bra väder under hockey-VM.

Så här långt på dagen är jag mycket nöjd med min insats. Jag har utnyttjat min överskottsenergi till max och varit driftig och effektiv.

I och med att våren är så kort här i Stockholmsområdet - det går egentligen från vinter till försommar på en gång - så insåg jag när solens strålar tittade fram i morse att jag behövde göra en insats på balkongen. Det ska tydligen bli ordentligt varmt i helgen och då vill jag kunna sitta ute och njuta. Dessutom börjar hockey-VM idag så därför lär det inte bli så mycket tid över för hushållsarbete de närmsta två veckorna.

Så jag ställde in alla krukor och balkongmöbler i vardagsrummet och började göra rent trallarna. Tre gånger. Sedan oljade jag in dem. Mitt minne sviktar från år till år, för jag hade totalt glömt bort hur lång tid det tar för oljan att torka in ordentligt. Så det blir till att ha krukor, stolar och bord inomhus i natt = trångt.

Och jag som hade tänkt att lägga upp före- och efterbilder... Får ta det en annan dag.

Jag har en kreativ dag idag.

På förmiddagen har jag lyckats deklarera. Visst känns det vuxet att göra det? Att deklarera är egentligen en sån där sak som känns som alla andra gör, men inte en själv. Trots att jag förmodligen gjort det sedan jag var 15 år. Nu är det gjort för i år i alla fall.

Sedan har jag gett Arbetsförmedlingen en lägesrapport. Man måste göra det med jämna mellanrum för att de ska se att man letar jobb "aktivt" så man får behålla sin a-kassa. Pratade med en väldigt trevlig tjej i telefon som matchade mig med ett par jobb och önskade mig lycka till. Två av jobben sökte jag omedelbart.

Och så kom posten.

Jag har kommit upp till den åldern då jag fasar för när den kommer, för det är aldrig bra nyheter. Idag fick jag ett brev från min handläggare på Arbetsförmedlingen som ansåg att jag skulle söka ett flygvärdinnejobb i ARVIDSJAUR. Gör jag inte det så riskerar jag att bli av med min a-kasseersättning.
Jag vet inte ens var ARVIDSJAUR ligger. Vågar inte ens googla efter en karta. Vet bara att det är jättelångt bort och bara tanken på att flytta dit ger mig panik.

Slängde mig på telefonen för att få tag på min handledare och be på mina bara knän att han inte skulle tvinga mig att söka denna tjänst. Jag söker ju så mycket annat här i närheten. I närheten av civilisationen.
Han var på "tjänsteärende" och kommer tillbaka i eftermiddag.

Så nu kommer jag att gå omkring hela dagen med panik och ont i magen och ha hemska dagdrömmar om hur jag flyttar till ARVIDSJAUR och får lappsjuka.

En del tittar igenom badrumsskåpen hos folk som de hälsar på. Av mänsklig nyfikenhet. Jag tittar vad personen har i sin bokhylla.

Det gör tydligen fler. Idag skriver Expressen om min nya favoritsite boktipset.se där man får göra just det. Se andra människors "bokhyllor".  Vad man väljer att läsa säger väldigt mycket om hur man är som person.
Att fd höjdhopparen Stefan Holm är både beläst och väldigt allmänbildad är ingen nyhet. boktipset.se ger oss en offentlig inblick i hans läsvärld och favoritböcker.
Det är rysligt spännande att titta igenom vad andra människor har för smak.

Jag tror att jag är mest nyfiken på vad Carola läser. Om hon gör det alls.

Jag älskar ishockey.

Nuför tiden suckar och stönar folk om hockey-VM och tycker att det är en ointressant turnering och borde bara genomföras varannat år för att göra det mer spännande.
NEJ! Jag måste få min årliga dos av VM. 

Anledningen till att folk har börjat tycka att VM ska genomföras varannat år är att en surmupp haft denna åsikt och sedan spritt sin negativa energi vidare. Sedan gömmer man undan denna turnering på en liten kanal - TV6 - som bara ett fåtal människor tittar på.
Hade hockey-VM visats i public service eller på TV4 så hade det känts större. Och intresset hade varit enormt.

Det beror väl också på vad man har för intressen i livet. För min del skulle det räcka om Melodifestivalen sändes vart fjärde år. Eller ännu hellre: inte alls.

Nästa år är det vinter-OS. OS är störst.

Jag ska inte säga att mitt intresse för hockey har mattats av de senaste åren, men jag har lagt band på min besatthet. Förr satt jag framför tvn med papper och penna och förde egen statistik över spelarna. Det har jag slutat med. Men jag svarar inte i telefon under en match och bokar inte in någonting som kan riskera att jag missar den.

Imorgon kväll spelar Tre Kronor sin första match mot Österrike. Jag är så exalterad att jag har svårt att sitta still!

Flera av varandra oberonde händelser har den senaste tiden fått mig att tröttna på Facebook. I grund och botten tycker jag att det är en bra idé med detta forum: gamla bekanta och kollegor som man annars skulle ha tappat kontakten med för evigt, kan man numera nå relativt snabbt och få en liten uppdatering om vad de gör nu för tiden.

Jag har dock alltid aktat mig för att bli för personlig på denna sida. Den är "spärrad" för dem som inte ingår som mina "vänner". Ändå har jag inte satt ut vad jag jobbar med, min ålder eller relationsstatus. Det är nämligen väldigt många bland "vännerna" som bara är ytliga bekanta och knappt det. En del har jag aldrig ens träffat.

Igår fick jag bevittna en härlig pinsamhet på Facebook. En sån där händelse som man mer skrattar åt än med. En sån där händelse som lockar fram de mörkare sidorna hos mig och får mig att känna skadeglädje.
Ironiskt nog så publicerade Expressen igår en artikel om vett och etikett på Facebook. Rolig läsning. Jag skrattade gott även åt denna artikel eftersom det är väldigt många i bekantskapskretsen som bryter om dessa budord.

Läs, njut och nicka instämmande.

Det är inte bara i världsekonomin som det råder en lågkonjunktur, utan även i mitt hem. Allting ska tydligen gå sönder samtidigt eller så är det någonting som är i akut behov av reparation.

Häromveckan var det äggkokaren som la av. Inte så oväntat kanske med tanke på att den har hängt med i ett par år. Men det är inte läge att investera i en ny, så nu får jag koka äggen på tradionellt sätt på spisen i en kastrull. Det blir inte lika bra.

En äggkokare är dock en liten utgift med tanke på allt annat här hemma som bör bytas ut: kyl, frys, spis, köksfläkt, soffa, säng. För att ha råd med det behöver jag sluta fred med Fru Fortuna och vinna på lotto.

Högkonjunkturen, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Mitt nya tidsfördriv/besatthet är boktipset.se.

Det är ett kulturellt forum där man betygsätter böcker man har läst, man kan uppdatera sin status (som på Twitter eller Facebook), blogga och recensera. Man kan följa andra medlemmar och se deras "bokhyllor" och på så sätt få lästips.

Rekommenderas att gå med i! Det är gratis och jag uppmuntrar ALLTID till mer läsning.



boktipset.se är ännu en av Sigge Eklunds briljanta idéer. Härlig kille!

Det ligger i vår natur att söka efter syndabockar. Tidigare var det rökarna som var roten till allt ont. Rökning var helt plötsligt orsak till allt elände.

"Jag har stukat foten"

"Röker du?"

"Ja"

"Där har vi orsaken"

Nej. Man stukar inte fötterna av att röka. Man ökar chanserna att få lungcancer.

Nu röker inte människor i samma utsträckning längre. Vi äter istället. Då blir det ganska naturligt att nästa generation syndabockar blir de överviktiga (som i dagsläget respresenteras av en sjättedel av jordens befolkning).
Idag beskylls de överviktiga för att bidra till växthuseffekten.

Idéen om att höja momsen på onyttiga livsmedel kanske inte är så dum ändå. När man gjorde samma sak med cigaretter så blev ju följden att folk slutade att röka. Höjd moms på godis och snacks kanske i långa loppet räddar hela planeten?

Men vad gör vi sedan? Om vi lyckas få alla människor att bli normalviktiga och leva ett sundare liv? Vilka ska vi då utse som syndabockar? För syndabockar behöver vi. Det är lika viktigt som luft och vatten för att överleva.

Är pensionärerna nästa målgrupp att bespotta?

En tickande bomb?

Vem är denne "kände medieprofil" som är misstänkt för att ha skjutit en greve med flickvän i Gamla stan igår?

Jag hatar när media gör så här. För jag kan aldrig räkna ut vem det är. Visserligen blir jag alltid förvånad när den "kände" personen som utpekats för någonting med blurrig bild i kvällspressen sedan gör sig offentlig. För oftast är de inte "världskända artister" eller över huvud taget speciellt kända för allmänheten. Det är oftast b-kändisar om vi ska vara ärliga.

Och vad är "medieprofil"? Vad innebär det? Är det en journalist, programledare i tv, bloggare eller författare?

Jag håller på att spricka av nyfikenhet! Katrin Z har inte skrivit ett enda ord om detta ännu på sin blogg - hon är ju annars väldigt duktig på skvaller.

Är det någon som kan stilla min något perversa nyfikenhet och hinta vem "medieprofilen" är? Annars kommer jag ju att gå och grubbla hela dagen.

I serien All publicitet är bra publicitet har turen nu kommit till radiokanalen The Voice. Jag brukar slötitta lite på det på mornarna. Det är en helt ok start på morgonen.
Härliga programledare, lite galna upptåg, roliga inslag. Som sig bör.

Jag vågar till och med påstå att det är ett program som både får lyssnare och tittare på grund av denna mix. De står över den sensationsjournalistik som nu figurerar i Expressen. Ett påhittat (?) gräl mellan redaktören och en återkommande medverkande i programmet som i förra veckan slängde ur sig en rejäl groda i direktsändning.
Det är ett genomskinligt försök att skapa publicitet och få högra tittar/lyssnarsiffror.

Lägg ner. Ni står över sådant.

Jag skulle bli överlycklig om Starbucks öppnade i Sverige. Jag skulle besöka det ofta. Jag älskar Starbucks.

Men i brist på detta får jag söka mig andra alternativ. När jag jobbade i Helsingfors förra våren fick Robert´s coffee bli mitt substitut och nu har jag bestämt mig för att Wayne´s coffe får göra detsamma här i Stockholm.

Jag har börjat gilla Wayne´s mer och mer. Går förbi det på Sveavägen varje tisdag innan Skrivarkursen och tar med mig en latte. Trevlig personal som jobbar där och latten är godkänd.

Men är det någon som vet den egentliga orsaken till att Starbucks vägrar att öppna ett ställe här? Upplys mig! Snälla!

Vi håller på att äta ihjäl oss. Det är helt sant.

Danskarna har nu uppmärksammat detta och snott "min" idé. Jag skrev för några månader sedan ett inlägg om övervikt. Idéen med att höja priset på cigaretter var mycket lyckat - det är inte så många människor som röker idag. Vi vet att rökning är farligt, och det är ingen som argumenterar emot det.

Men det är få som reagerar över att vi äter ihjäl oss. Det är inte lika accepterat att påpeka detta. En rökare kan bli påhoppad av en främling på stan som predikar om hur hälsofarlig denna ovana är. Men att prata om hur farlig vår kost är, är inte lika populärt. Trots att det skördar miljontals offer. Förmodligen fler än rökningen.

Min idé var att göra samma sak med onyttiga "matvaror" som man gjorde med cigaretterna: höja momsen till ockersummor. Ta 120 kronor för en påse chips. 100 kronor för en chokladkaka.

Då skulle folkhälsan förbättras omedelbart.

Heja Danmark!

Det finns ingen människa i hela världen som jag kan bli så arg på som mig själv.

Idag hade jag lämnat hjärnan hemma tydligen. Med allting som hänt runt omkring mig den senaste tiden i kombination med dålig sömn resulterar i att jag blir glömsk.

På väg med pendeltåget in till stan, upptäckte jag att jag inte packat ner min pocketbok i väskan. Den är viktigare än både mobil och plånbok tillsammans. Oerhört arg blev jag på mig själv över denna klantighet. Istället gick jag igenom mina kurskamraters skrivaruppgifter en gång till och läste Metro fyra gånger under resan.
Jag förstod när jag kom fram till t-centralen att jag aldrig skulle överleva tågresan hem utan någonting läsbart. Men jag har massor med böcker hemma nu som väntar på att bli lästa, så jag fick en annan idé: Korsord.

Hur många vuxenpoäng ger inte korsord?

Faktiskt ganska rogivande att försöka lösa på pendeln.

Men jag kommer aldrig mer att glömma min bok hemma. Aldrig.

Jag brukar mässa om att det är viktigt att hänga med i vad som händer i världen. Att se nyheter eller läsa dem på nätet bör man göra åtminstone ett par gånger varje dag. Så man har något hum om världsläget och håller sin allmänbildning vid liv.
Jag är nästintill besatt av nyheter. Kollar av text-tv i reklampauser och tittar igenom nyhetsflödet på nätet så ofta jag kan.

Bakgrunden till detta är egentligen ganska tragisk. Eller en tragisk händelse utlöste denna besatthet.

Den 11 september 2001 var jag relativt nyopererad. Jag åt ganska mycket smärtstillande och sov således de flesta av dygnets timmar. På eftermiddagen denna dag låg jag och sov i soffan och väcktes av ett telefonsamtal. Det var min mamma. Det enda hon sade var: "Maria, sätt på tvn. Jag kommer över.".
Jag var ganska groggy utav all sömn och de smärtstillande tabletter jag fått i mig. Men jag förstod ändå - någonstans där i dimman - att det var allvar. Min mamma kallar mig bara för "Maria" när det inträffat någonting hemskt eller jag har gjort någonting som inte faller henne i smaken.

Jag slog på tvn och såg de två rykande tornen på Manhattan. Och sedan såg jag dem falla. Det var en märklig upplevelse. Ingen kommentator sade någonting. Allt var tyst.
Jag har ingen tidsuppfattning om hur länge jag tittade på bilderna. Men jag vet att jag hann att tänka två miljoner tankar om vad som kunde ha hänt. Var det olyckor? Hade den beryktade millenium-buggen blivit försenad och attackerat all flygtrafik? Hade piloterna gjort en felbedömning? Var det fel på planets radar? Varför är alla så tysta?

Miljoner teorier hade jag i mitt yrvakna töcken. Men aldrig någonsin tänkte jag att det var med flit. Att det var en terrorattack. Fram till den dagen hade jag nog en ganska positiv människosyn. Naiv, men positiv.

Det tog mig säkert en vecka för att inse vad som verkligen hänt den dagen. Och under den veckan utvecklades min besatthet för nyheter. Jag ville aldrig mer bli väckt av ett samtal som gav sådana besked. Jag måste vara uppdaterad. Hela tiden.

På fredag är det dags. Årets höjdpunkt. Hockey-VM.

Men jag är djupt oroad. På allvar. Vi har en "målvaktskris". Känns inte alls bra. Får en sån där otäck känsla i magen. Som innan man ska iväg till tandläkaren och man vet att man kommer att gå därifrån betydligt fattigare än innan besöket.

Så mina tankar far iväg lite och jag funderar på 2010. Vilket som blir Årets Höjdpunkt då. Då det är vinter-OS, hockey-VM och kronprinsessebröllop.
Jag kommer att ha fullt upp nästa år!

Jag bor inte på Strandvägen. Eller ens "innanför tullarna". Jag bor i en förort.

Jag har absolut inga problem med det. Jag trivs i min lägenhet. Den är stor och fin och har en balkong i söderläge med utsikt över en gräsplätt där man kan ligga och sola på somrarna. Jag har fem minuters gångväg till stationen. Alldeles lagom hyra. Nära till grönområden. Och den kostade inte mycket att köpa - jag har en bostadsrätt.

Jag får alltid försvara att jag bor där jag bor för "postnummerhoror". I mina ögon är de idioter. För er som inte vet vad en "postnummerhora" är, kan jag informera om att det är en person som kan betala precis vad som helst för att få bo på "rätt" postnummer. Dvs inom Stockholms tullar. De betalar gladeligen 2 miljoner för 20 kvm med dusch i källaren bara "läget" är rätt.
För mig känns det oerhört oekonomiskt. För de miljonerna kan jag åka taxi hem från innerstan när jag mot förmodan varit tvungen att befinna mig där.
För 2 miljoner får man en villa i förorten.

Dessutom är allting mycket dyrare over lag i innerstan. Mat till exempel. Ska man då åka och storhandla behöver man en bil och varken garage eller parkeringsplats i Stockholm är billigt. Ett garage går ungefär på samma summa som min månadshyra. Och ändå kommer jag in till city på 30 minuter. Om jag skulle vilja.

Stockholm är nämligen den storstaden i världen (jag har sett rätt många) som jag känner mest obekväm i. Till ytan är Stockholm en stor stad och det bor förhållandevis få människor  där. Om man till exempel jämför med den lilla ön Manhattan där 3 miljoner människor bor.
Ändå känns Stockholm trångt. Man måste springa omkull varandra i rulltrappor. Det hör till på något sätt.

Jag var helt fascinerad när jag besökte New York (där det faktiskt är trångt på riktigt) och människor bad om ursäkt när de råkade stöta in i mig. Det har aldrig hänt mig här hemma.
De håller upp dörrar för varandra. Inte heller det har jag varit med om i min egen huvudstad.

Vi har en tendens att kalla amerikaner för "ytliga" och "korkade" med högmod i tonen. Men är det bara avundsjuka för att de har ett civiliserat sätt som vi inte kan anamma?

Jag har på förmiddagen kört mitt första styrkepass på gymmet sedan Förkylningen Där Jag Nästan Strök Med. Det gjorde jag naturligtvis inte och jag var inte en sekund nära döden, men när jag blir det minsta täppt i näsan ökar min testosteronhalt och jag förvandlas till en gnällig man (nej, jag är så långt ifrån militant feminist man kan komma, men män blir pipiga när de är förkylda).

Det var ohyggligt jobbigt att bara ta sig till gymmet idag. Och allting var jättetungt och jättejobbigt. Det retar mig lite att en veckas frånvaro påverkar så mycket.
Jag nästan kröp in i lägenheten när jag kom hem och kollade av om jag hade fått några fina mail. Vilket jag naturligtvis inte hade. Vem sitter och skriver mail till mig när solen skiner?

Fick läsa nyheterna istället. Och glädjande nog har Aftonbladet börjat publicera Alex Schulmans lördagskrönika på nätet igen. Vill man läsa "Veckans finaste" och "Veckans otyg" måste man däremot ha deras Plus-tjänst och det vägrar jag att skaffa. Det går under kategorien "otroligt onödiga utgifter som man inte behöver och inte ska dra på sig".

Läs och njut av lördagskrönikan HÄR.