Veckans resesällskap
Det blir en sprillans ny "Postcard killers" av Liza Marklund och James Patterson som blir veckans sällskap på jobbet. Åker iväg inatt och är tillbaka på söndag kväll.
Sköt om er, kära bloggläsare!
Sköt om er, kära bloggläsare!
En februarikväll med Ulla
Visst är det sällan man egentligen unnar sig någonting? Som att gå på teater eller muséeum eller liknande? Jag såg en liten annons bland nöjesdelen i tidningen häromdagen att Ulla Skoog - Sveriges i särklass roligaste kvinna - hade föreställningar i februari på Scalateatern.
Det är väl klart att jag ska unna mig det! Jag fyller ju år om... ja, ett bra tag.
Så jag bokade biljetter till den 20 februari. När jag sedan skulle klicka på "bekräfta" så blev jag påmind om varför man inte unnar sig att bege sig ut i Stockholms nöjesliv oftare. Det är inte gratis.
Det är väl klart att jag ska unna mig det! Jag fyller ju år om... ja, ett bra tag.
Så jag bokade biljetter till den 20 februari. När jag sedan skulle klicka på "bekräfta" så blev jag påmind om varför man inte unnar sig att bege sig ut i Stockholms nöjesliv oftare. Det är inte gratis.
"Vi tar strax emot ditt samtal..."
"....tack för att du väntar".
Åh, blev alldeles nyss så nostalgisk och mindes tillbaka på hur det var när man försökte få tag på någon på a-kassan som kunde svara på frågor. Till deras försvar måste jag säga att de inte är de enda som låter folk vänta i en evighet i telefon.
För en dryg timma sedan ringde en tjej ifrån Tele2 och erbjöd mig ett bra erbjudande på mobilt internetabonnemang. Strålande, tänkte jag, för då kan jag äntligen säga upp min fasta telefon (jag måste ha den aktiverad med den anslutningen jag nu har till nätet).
Men självklart kunde jag inte säga upp mitt abonnemang på fast telefoni och fast internetanslutning hos henne utan det måste jag ringa och göra själv hos Tele2´s kundtjänst. Tjejen var dock väldigt hjälpsam och gav mig numret.
Jag satt i exakt 30 minuter och lyssnade på följande fras:
"Vi tar strax emot ditt samtal. Tack för att du väntar".
Det var ingen som "strax" tog emot mitt samtal. Efter trettio minuter gav jag upp. Jag kommer att drömma mardrömmar om denna fras i natt. Och många veckor framöver...
Så nu sitter jag här med fast telefoni, fast internetanslutning samt ett mobilt som kommer med posten om ett par dagar.
Tack, Tele2!
Åh, blev alldeles nyss så nostalgisk och mindes tillbaka på hur det var när man försökte få tag på någon på a-kassan som kunde svara på frågor. Till deras försvar måste jag säga att de inte är de enda som låter folk vänta i en evighet i telefon.
För en dryg timma sedan ringde en tjej ifrån Tele2 och erbjöd mig ett bra erbjudande på mobilt internetabonnemang. Strålande, tänkte jag, för då kan jag äntligen säga upp min fasta telefon (jag måste ha den aktiverad med den anslutningen jag nu har till nätet).
Men självklart kunde jag inte säga upp mitt abonnemang på fast telefoni och fast internetanslutning hos henne utan det måste jag ringa och göra själv hos Tele2´s kundtjänst. Tjejen var dock väldigt hjälpsam och gav mig numret.
Jag satt i exakt 30 minuter och lyssnade på följande fras:
"Vi tar strax emot ditt samtal. Tack för att du väntar".
Det var ingen som "strax" tog emot mitt samtal. Efter trettio minuter gav jag upp. Jag kommer att drömma mardrömmar om denna fras i natt. Och många veckor framöver...
Så nu sitter jag här med fast telefoni, fast internetanslutning samt ett mobilt som kommer med posten om ett par dagar.
Tack, Tele2!
Sammanfattning av gårdagen
Jag vet att jag försummade mina läsare igår, men jag tillbringade hela dagen i den kungliga huvudstaden. Kom inte hem förrän lagom till "CSI NY" och efter det somnade jag ganska omgående.
Dagen började med ett besök hos frissan som tog tre timmar. Det är en av fördelarna med att ha långt hår: det tar väldigt lång tid hos frisören. Och det finns nästan ingenting jag njuter av så mycket som när någon håller på med mitt hår (förutom det uppenbara och mat).
Sedan mötte jag upp gamla kollegor för fika i Gamla stan, höjde landets BNP när jag tassade runt i varenda souvenirbutik på Västerlånggatan och avslutade sedan med ett kärt återbesök av Sanna. Jag kan summera det som att det var en mycket trevlig måndag.
Ett litet moln på himlen fanns det dock (förutom kylan som gjorde att jag gick omkring på stadens gator i konstant och fullständig chock):
Jag åkte till Slottet (det kungliga) för att besöka deras souvenirbutik (den håller hög klass, hörrni). Det är ju inte många månader kvar tills bröllopet nu och självklart vill jag ju ha ALLT som finns tillgängligt att köpa med kronprinsesseparet på.
Men...den fantastiska lilla butiken är STÄNGD på måndagar. Däremot är utbudet av andra souvenirbutiker längs Västerlånggatan väldigt generöst, så jag kom inte hem tomhänt.
Jag älskar den här typen av butiker. Det är det första jag besöker när jag kommer till ett nytt land. I New York var det rena julafton för mig eftersom de finns precis överallt.
Märkligt nog har vi väldigt få (bortsett från i Gamla stan) av dessa i Sverige. Vi behöver bättra oss på den punkten.
Häromdagen träffade jag nämligen en amerikan på Saigons flygplats som jag började att samtala med. Han såg nämligen på mitt pass att jag var svensk och berättade då att han nyligen besökt bland annat Umeå för ett jobb (de är så härliga amerikaner som inleder samtal med totala främlingar bara så där - fin egenskap). Han hade blivit så förälskad i Sverige, men var lite bekymrad över att han inte hade hittat någonting med den svenska flaggan på att ta med hem till USA.
Det har han dessvärre rätt i. Det kan inte vara det lättaste. Men jag gav honom rådet att besöka Gamla stan nästa gång han var i landet.
Själv påmindes jag igår om att 2010 är "The year of love" i Sverige. Fint tema. Jag köpte en nyckelring med den texten som jag ska pryda min jobbväska med.
Dagen började med ett besök hos frissan som tog tre timmar. Det är en av fördelarna med att ha långt hår: det tar väldigt lång tid hos frisören. Och det finns nästan ingenting jag njuter av så mycket som när någon håller på med mitt hår (förutom det uppenbara och mat).
Sedan mötte jag upp gamla kollegor för fika i Gamla stan, höjde landets BNP när jag tassade runt i varenda souvenirbutik på Västerlånggatan och avslutade sedan med ett kärt återbesök av Sanna. Jag kan summera det som att det var en mycket trevlig måndag.
Ett litet moln på himlen fanns det dock (förutom kylan som gjorde att jag gick omkring på stadens gator i konstant och fullständig chock):
Jag åkte till Slottet (det kungliga) för att besöka deras souvenirbutik (den håller hög klass, hörrni). Det är ju inte många månader kvar tills bröllopet nu och självklart vill jag ju ha ALLT som finns tillgängligt att köpa med kronprinsesseparet på.
Men...den fantastiska lilla butiken är STÄNGD på måndagar. Däremot är utbudet av andra souvenirbutiker längs Västerlånggatan väldigt generöst, så jag kom inte hem tomhänt.
Jag älskar den här typen av butiker. Det är det första jag besöker när jag kommer till ett nytt land. I New York var det rena julafton för mig eftersom de finns precis överallt.
Märkligt nog har vi väldigt få (bortsett från i Gamla stan) av dessa i Sverige. Vi behöver bättra oss på den punkten.
Häromdagen träffade jag nämligen en amerikan på Saigons flygplats som jag började att samtala med. Han såg nämligen på mitt pass att jag var svensk och berättade då att han nyligen besökt bland annat Umeå för ett jobb (de är så härliga amerikaner som inleder samtal med totala främlingar bara så där - fin egenskap). Han hade blivit så förälskad i Sverige, men var lite bekymrad över att han inte hade hittat någonting med den svenska flaggan på att ta med hem till USA.
Det har han dessvärre rätt i. Det kan inte vara det lättaste. Men jag gav honom rådet att besöka Gamla stan nästa gång han var i landet.
Själv påmindes jag igår om att 2010 är "The year of love" i Sverige. Fint tema. Jag köpte en nyckelring med den texten som jag ska pryda min jobbväska med.
Svenska tv-kanaler - lär av HBO
Eftersom jag är stark motståndare till tv-licensen, vore det hyckleri att klaga på reklamen som visas i tv. Och faktum är att den inte stör mig mycket alls, för reklampauserna utnyttjar jag till annat såsom att springa på toa, fila naglarna, skumma igenom tidningen, zappa runt bland andra kanaler.
Med ett enkelt uttryck så förenar jag nytta med nöje när det är reklam på tv.
Det enda lilla molnet på reklam-tv-himlen är längden. Jag har ju ingen aning om hur länge dessa pauser kommer att vara. Alltså är det svårt att planera en aktivitet som är långt ifrån själva tv-apparaten.
Nu har jag med egna ögon bevittnat lösningen på problemet.
I USA finns det en kanal som heter HBO. De flesta brukar ha hört talas om den, eftersom serier som "Sex & the City" och "True blood" visas där. Jag misstänker att HBO är en betaltv-kanal, men det hör inte till saken (det är nämligen inte reklampauser i själva programmen, utan bara emellan dem).
Jag låg och kollade på HBO häromdagen (ifrån badkaret på hotellrummet - är det höjden av lyx?). Och vad visar de under reklamen? Jo, en textremsa högst uppe i bild som visar hur många minuter samt sekunder det är kvar tills nästa program börjar.
Helt genialiskt! Så exalterad har jag inte varit sedan...ja, sedan prinsessan Madeleine tillkännagav sin förlovning.
Svenska tv-kanaler: Lär och ta efter. Jänkarna kan det där med tv.
Med ett enkelt uttryck så förenar jag nytta med nöje när det är reklam på tv.
Det enda lilla molnet på reklam-tv-himlen är längden. Jag har ju ingen aning om hur länge dessa pauser kommer att vara. Alltså är det svårt att planera en aktivitet som är långt ifrån själva tv-apparaten.
Nu har jag med egna ögon bevittnat lösningen på problemet.
I USA finns det en kanal som heter HBO. De flesta brukar ha hört talas om den, eftersom serier som "Sex & the City" och "True blood" visas där. Jag misstänker att HBO är en betaltv-kanal, men det hör inte till saken (det är nämligen inte reklampauser i själva programmen, utan bara emellan dem).
Jag låg och kollade på HBO häromdagen (ifrån badkaret på hotellrummet - är det höjden av lyx?). Och vad visar de under reklamen? Jo, en textremsa högst uppe i bild som visar hur många minuter samt sekunder det är kvar tills nästa program börjar.
Helt genialiskt! Så exalterad har jag inte varit sedan...ja, sedan prinsessan Madeleine tillkännagav sin förlovning.
Svenska tv-kanaler: Lär och ta efter. Jänkarna kan det där med tv.
En allvarlig dos av verklighet i Vietnam
Vi svenskar är bortskämda. Vi är så vana vid vår sociala trygghet att de flesta av oss tar den för givet. Vi uppskattar den inte. Den finns bara där som en självklarhet.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
"Karriär och köksbesvär" av Sophie Kinsella
Vid sidan av deckare, så finns det ingen genre som är så hånad och utskälld som chicklitt. Men faktum är att ibland har man ett behov av att få läsa någonting som inte utger sig för att vara djup och pretentiös litteratur, som bara är skrivet för att underhålla. Chicklitt är lättläst och man glömmer dem lika fort som man läst ut dem, men under tiden man har boken i handen får man garanterat det man förväntar sig.
Det finns vissa kriterier för att en bok ska få kalla sig chicklitt. De flesta böckerna är stöpta i samma form, med den gemensamma nämnaren att de slutar lyckligt.
Och om vi ska vara ärliga; vad är det för fel med det? Är det inte egentligen just det som är orsaken till att man flyr undan i litteraturens värld? För att undkomma verkligheten en stund?
Jag läste ut min senaste chicklitt-bok på ett flygplan mellan Saigon och Bangkok häromdagen: "Karriär och köksbesvär" av Sophie Kinsella. När jag slog ihop boken tänkte jag på hur jag måste ha sett ut under tiden jag läste den, för jag skrattade högt på vissa ställen. Humorn i dessa böcker har nästan utslutande en varm underton och är inte sällan igenkännande. Ofta tänker man "Åh, jösses! Det där kunde ha varit jag!".
"Karriär och köksbesvär" handlar om den mycket framgångsrika juristen Samantha som står på tur att bli delägare i den stora London-firman. Hon arbetar i stort sett dygnet runt och schemalägger till och med kärleksstunder (som inte får överstiga sex minuter).
En dag gör hon ett katastrofalt misstag, får sparken och genom ett missförstånd blir hon hushållerska hos ett par ute på engelska landsbyggden. Problemet är bara att Samantha inte kunde ha varit mer opassande för denna roll eftersom hon varken vet hur man sätter på ugnen eller fäller upp en strykbräda.
Det är förutsägbart. Man vet vad som kommer att hända. Men det är just det som är charmen med chick-litt. Det ska vara så. Man ska få skratta, man ska få känna igen sig, man ska veta att det slutar lyckligt.
Det här är den bästa av de böcker jag läst av Kinsella hittills. Hennes dialoger är rappa och fyndiga, språket modernt och flytande, personerna beskrivna med humor och kärlek.
Man blir helt enkelt glad av att läsa denna bok. Den rekommenderas varmt till alla som är vintertrötta och behöver lite underhållning. Eller för dem som behöver få skratta över huvud taget.
Betyg: 3 av 5.
Det finns vissa kriterier för att en bok ska få kalla sig chicklitt. De flesta böckerna är stöpta i samma form, med den gemensamma nämnaren att de slutar lyckligt.
Och om vi ska vara ärliga; vad är det för fel med det? Är det inte egentligen just det som är orsaken till att man flyr undan i litteraturens värld? För att undkomma verkligheten en stund?
Jag läste ut min senaste chicklitt-bok på ett flygplan mellan Saigon och Bangkok häromdagen: "Karriär och köksbesvär" av Sophie Kinsella. När jag slog ihop boken tänkte jag på hur jag måste ha sett ut under tiden jag läste den, för jag skrattade högt på vissa ställen. Humorn i dessa böcker har nästan utslutande en varm underton och är inte sällan igenkännande. Ofta tänker man "Åh, jösses! Det där kunde ha varit jag!".
"Karriär och köksbesvär" handlar om den mycket framgångsrika juristen Samantha som står på tur att bli delägare i den stora London-firman. Hon arbetar i stort sett dygnet runt och schemalägger till och med kärleksstunder (som inte får överstiga sex minuter).
En dag gör hon ett katastrofalt misstag, får sparken och genom ett missförstånd blir hon hushållerska hos ett par ute på engelska landsbyggden. Problemet är bara att Samantha inte kunde ha varit mer opassande för denna roll eftersom hon varken vet hur man sätter på ugnen eller fäller upp en strykbräda.
Det är förutsägbart. Man vet vad som kommer att hända. Men det är just det som är charmen med chick-litt. Det ska vara så. Man ska få skratta, man ska få känna igen sig, man ska veta att det slutar lyckligt.
Det här är den bästa av de böcker jag läst av Kinsella hittills. Hennes dialoger är rappa och fyndiga, språket modernt och flytande, personerna beskrivna med humor och kärlek.
Man blir helt enkelt glad av att läsa denna bok. Den rekommenderas varmt till alla som är vintertrötta och behöver lite underhållning. Eller för dem som behöver få skratta över huvud taget.
Betyg: 3 av 5.
Hemma i kylan igen
Det är lite ödets ironi att bloggen aldrig har haft så många läsare i genomsnitt per dag, som nu när jag inte har möjlighet att uppdatera den så ofta. Det är ingen större mening med att ha med sig dator när jag är ute på jobb. Dels för att jag inte har tiden att sitta och skriva på samma sätt (med handen på hjärtat så njuter jag av tillvaron på platserna som jag besöker istället), dels för att uppkopplingen i öst inte alltid fungerar som man önskar.
Men jag är så tacksam över de läsare jag har. Det värmer i hjärtat när man kommer hem och ser att det faktiskt finns dem som går in och läser min blogg varje dag. Roligt!
Såg att jag i mitt senaste inlägg skrivit att jag var åter på lördag kväll. Det var visserligen sant - jag kom hem vid halv fyra på eftermiddagen igår - men John Blund nattade mig redan vid sjutiden. Då kunde jag inte hålla ögonen öppna längre (och för mig var ju klockan ett på natten då). Vid halv fyra imorse vaknade jag (klarvaken), tog fram korsord, läste lite och lyckades slutligen att somna om till halv åtta.
Så nu borde jag vara ordentligt utvilad.
Jag kommer att tillbringa denna söndag inomhus. Det är tio minusgrader ute. Känner inte ni också att det är dags för vår nu? Jag vill ut och leta tussilago!
Men jag är så tacksam över de läsare jag har. Det värmer i hjärtat när man kommer hem och ser att det faktiskt finns dem som går in och läser min blogg varje dag. Roligt!
Såg att jag i mitt senaste inlägg skrivit att jag var åter på lördag kväll. Det var visserligen sant - jag kom hem vid halv fyra på eftermiddagen igår - men John Blund nattade mig redan vid sjutiden. Då kunde jag inte hålla ögonen öppna längre (och för mig var ju klockan ett på natten då). Vid halv fyra imorse vaknade jag (klarvaken), tog fram korsord, läste lite och lyckades slutligen att somna om till halv åtta.
Så nu borde jag vara ordentligt utvilad.
Jag kommer att tillbringa denna söndag inomhus. Det är tio minusgrader ute. Känner inte ni också att det är dags för vår nu? Jag vill ut och leta tussilago!
Gör ett nytt försök
Förra veckan när jag åkte ut på fem dagars jobb, hade jag med mig fyra böcker. Ja, nu trodde jag kanske inte att jag skulle hinna läsa igenom alla men är det bättre att ha sig sig en bokbuffé än att stå helt utan.
Jag kom igenom en halv ("skyller" på alldeles för trevligt sällskap och aktiviteter).
Idag åker jag iväg på samma tur. Borta i fem dagar. Den här gången gör jag ett nytt försök och hoppas att jag hinner läsa mer.
Imorgon är det krigsmuséum i Saigon. På torsdag iväg till Phuket. På fredag ska jag få sand mellan tårna. Hemma igen på lördag kväll.
Önskar er en underbar vecka, kära bloggläsare!
Melonkonst i Patong.
Jag kom igenom en halv ("skyller" på alldeles för trevligt sällskap och aktiviteter).
Idag åker jag iväg på samma tur. Borta i fem dagar. Den här gången gör jag ett nytt försök och hoppas att jag hinner läsa mer.
Imorgon är det krigsmuséum i Saigon. På torsdag iväg till Phuket. På fredag ska jag få sand mellan tårna. Hemma igen på lördag kväll.
Önskar er en underbar vecka, kära bloggläsare!
Melonkonst i Patong.
Bara fem månader kvar...
Visst kändes det som världens längsta förlovning när kronprinsessan tillkännagav sin i februari förra året. Sexton månader lång.
Idag är det bara fem månader kvar. Och just i det här fallet är jag väldigt glad över att tiden går så fort, även om jag är långt ifrån klar med mina planer för den stora dagen.
Fem månader. Vi är snart där, hörrni!
Idag är det bara fem månader kvar. Och just i det här fallet är jag väldigt glad över att tiden går så fort, även om jag är långt ifrån klar med mina planer för den stora dagen.
Fem månader. Vi är snart där, hörrni!
Nordahlskan numera tillgänglig för alla
Min mest energiske, innovativa och underhållande Facebook-kompis Mattias har börjat blogga igen. Ja, han hade fem minuters fritid över per dag som han behövde fylla ut.
Jag har även tagit på mig rollen att vara hans PT under våren. Visserligen har han inte givit ett godkännande till det ännu, men jag misstänker att min stränga coachning kommer att bli noga dokumenterad. Och uppskattad.
HÄR kan ni följa Nordahlskans blogg.
Nu kör vi!
Jag har även tagit på mig rollen att vara hans PT under våren. Visserligen har han inte givit ett godkännande till det ännu, men jag misstänker att min stränga coachning kommer att bli noga dokumenterad. Och uppskattad.
HÄR kan ni följa Nordahlskans blogg.
Nu kör vi!
Från trauma till glädje i Phuket
Mitt förhållande till Thailand har varit en anings ansträngt. Jag förknippar landet med trauma. Kände faktiskt lite oro inombords nu när jag skulle börja flyga dit igen med jämna mellanrum. Framför allt eftersom jag skulle befinna mig där på annandag jul, årsdagen av tsunamin.
Men det har gått överraskande bra. Faktum är att jag har börjat finna ro och kan uppskatta platserna vi besöker på ett annat sätt än tidigare. Det kan bero på inre mognad, eller snarare att det finns en harmoni inombords som jag inte hade förut.
Nu kan jag istället njuta av det landet har att erbjuda med sol och värme, maten (tidigare tyckte jag att allting smakade citrongräs), att bli ompysslad med massage.
Efter den här vintersäsongen hoppas jag att jag kommer att förknippa Thailand med glädje.
Hotellet som vi bor på i Phuket ligger mitt ute i ingenstans. Det tar femtio minuter med bil att ta sig till Patong, som visserligen kanske inte respresenterar det bästa landet har att erbjuda, men till skillnad från området vi bor i finns det där lite mer att göra. Fler människor också.
Sedan får Patong pluspoäng av mig för att de har tre Starbucks, flera Boots och Häägen Dazs-barer.
I fredags låg jag på stranden nära hotellet mitt ute i ingenstans med trevligt sällskap vid min sida. Där får jag veta att det är en annan besättning på plats. Och vem ingår inte i den besättningen om inte självaste Martin?
Ja, nu anslöt han inte till de jublande och förväntansfulla massorna förrän på eftermiddagen men att få avsluta en redan helt fantastisk dag med ett par minuter av Martins närvaro gjorde dagen fulländad.
Jag är optimist: Jag kommer att förknippa Thailand med glädje från och med nu.
Men det har gått överraskande bra. Faktum är att jag har börjat finna ro och kan uppskatta platserna vi besöker på ett annat sätt än tidigare. Det kan bero på inre mognad, eller snarare att det finns en harmoni inombords som jag inte hade förut.
Nu kan jag istället njuta av det landet har att erbjuda med sol och värme, maten (tidigare tyckte jag att allting smakade citrongräs), att bli ompysslad med massage.
Efter den här vintersäsongen hoppas jag att jag kommer att förknippa Thailand med glädje.
Hotellet som vi bor på i Phuket ligger mitt ute i ingenstans. Det tar femtio minuter med bil att ta sig till Patong, som visserligen kanske inte respresenterar det bästa landet har att erbjuda, men till skillnad från området vi bor i finns det där lite mer att göra. Fler människor också.
Sedan får Patong pluspoäng av mig för att de har tre Starbucks, flera Boots och Häägen Dazs-barer.
I fredags låg jag på stranden nära hotellet mitt ute i ingenstans med trevligt sällskap vid min sida. Där får jag veta att det är en annan besättning på plats. Och vem ingår inte i den besättningen om inte självaste Martin?
Ja, nu anslöt han inte till de jublande och förväntansfulla massorna förrän på eftermiddagen men att få avsluta en redan helt fantastisk dag med ett par minuter av Martins närvaro gjorde dagen fulländad.
Jag är optimist: Jag kommer att förknippa Thailand med glädje från och med nu.
Patong: 3
Stockholm: 0
Vykort från Saigon
När vi åker från Saigons flygplats till hotellet upptäcker jag att de har KFC i närheten. Kanske bara fem minuters gångväg från hotellet där vi bor. Jag blir eld och lågor. Där måste jag äta. Det finns ju - som bekant - inte i den svenska kungliga huvudstaden (liksom mycket annat som jag saknar - hövlighet till exempel).
Efter att ha sovit ett par timmar (jag var däckad och är glad att brandlarmet inte gick för det hade jag aldrig hört), beger vi oss ut på Saigons gator. En av mina kollegor - härlige Magnus - har kollat upp att det finns ett krigsmuséum cirka femton minuter ifrån där vi bor. Det är dagens mål.
Men först måste jag få äta på KFC.
Uppskattningsvis finns det en miljard vespor/mopeder/högljudda tvåhjulsfordon i Saigon. Övergångsställen med grön/röd gubbe har ännu inte slagit igenom. Det är fullständigt traffikkaos och varje gång jag gick över en gata kändes det som jag utmanade ödet med råge och upprepade fasen "Ske Guds vilja" så högt jag kunde (faktum är att när jag sedan kom tillbaka till hotellrummet och var helskadd, inbillade mig att jag hade överlevt av en orsak - någon där uppe vill att jag ska leva).
Jag har många talanger, men är född helt utan lokalsinne. Därför tog det oss cirka en timme att hitta det KFC som jag sett från bussen.
När vi sedan kom fram till krigsmuséet höll det på att stänga (varför ett muséum i en så pass stor stad bara har öppet till fem på vardagarna övergår mitt förstånd).
Lyckligtvis ska jag dit nästa vecka igen och lyckligtvis har jag även då med mig Magnus som faktiskt är välsignad med ett fantastiskt lokalsinne. Han blev snabbt utsedd till nästa veckas lekledare. Ja, vi har i stort sett redan planerat alla våra dagar tillsammans.
Nästa vecka gör jag bara som han säger och följer efter.
Efter intensivt letande var vi äntligen framme vid KFC. Jag blev attackerad av en hund (som såg ut som någonting man annars skurar golv med) på vägen dit och trodde resten av resan att jag hade fått rabies.
Det blir inte alltid som man planerar vid beställningar när man inte kan kommunicera med varandra. Söta vaniljpajer till friterad kyckling var en spännande, men inte så lyckad kombination.
Saigons mest välbehövda associar. Övervägde ett tag på att köpa en hjälm för att överleva promenaden.
Magnus vid ett vietnamesiskt gatukök.
Det här var vad jag hade som utmaning vart jag än vände mig.
Detta är vad vi såg av muséet. Nästa vecka går vi in. Lovar.
Jag är så imponerad över alla elledningar som gick kors och tvärs överallt. Och en smula överraskad att det inte blev kortslutning.
Vilket nystan!
Tro på fan... Stockholm har inget KFC, men i Saigon hittade vi till slut flera stycken.
Mot Vietnam
För säkerhets skull - och på grund av att jag har en vansinnig beslutsångest - har jag den här gången packat ner fyra böcker i resväskan. Så jag har lite att välja och vraka mellan.
Nu bär det av till Vietnam och Phuket. Ska försöka bejaka mitt intresse för historia och gå på något krigsmuséum i Saigon (om möjligheten, tiden och orken finns).
Tillbaka på lördag den 16 januari.
Önskar er allt gott, kära bloggläsare!
Nu bär det av till Vietnam och Phuket. Ska försöka bejaka mitt intresse för historia och gå på något krigsmuséum i Saigon (om möjligheten, tiden och orken finns).
Tillbaka på lördag den 16 januari.
Önskar er allt gott, kära bloggläsare!
Vårens uppgift
Jag sätter upp mitt hår i en lång fläta när jag jobbar. Snabbt och enkelt. Inte alltid till mina kollegors glädje, eftersom den här flätan emellanåt agerar piska när jag vrider på huvudet snabbt.
Men det är tråkigt med fläta. Och med den mängden hår jag har, borde jag kunna göra någoting roligare.
Jag har alltid velat kunna göra en svinrygg, en "french twist". Det är en sån där frisyr som man kan variera i oändlighet så att den passar till vardags såväl som till Nobelfesten (jag tror att det är en sövande tråkig tillställning, men det spelar ingen roll: Jag vill gå på den ändå.).
En gång såg jag ett program på tv där en japansk kock förvandlade en morot till ett nät på dryga minuten. Den här tekniken tog typ sju ÅR att lära sig. Men det såg så enkelt ut.
Nu har jag fått instruktioner i hur jag ska göra en svinrygg (inte nog med att världens bästa Martin briljerar fullständigt i kabinen, har haft en krog, inrett ett hus i tv, förstår sig på bilar och blir färdig mäklare idag - han kan hår också). Det blir vårens uppgift - att lära mig att göra en snygg svinrygg på mig själv.
De senaste dagarna har jag letat filmer och illustrerade instruktioner på nätet, det har sprayats och nålats och svurits.
På vissa av filmerna som jag har studerat, gör man denna frisyr på en minut blankt. Det ser så enkelt ut.
Men jag undrar om det är som med den japanska kocken? Att det kommer att ta mig sju ÅR för att bli proffs. Sju långa år innan jag snor ihop en snygg svinrygg på några sekunder.
Tröstlöst. Men jag övar vidare. Och sprayar och nålar och svär.
Men det är tråkigt med fläta. Och med den mängden hår jag har, borde jag kunna göra någoting roligare.
Jag har alltid velat kunna göra en svinrygg, en "french twist". Det är en sån där frisyr som man kan variera i oändlighet så att den passar till vardags såväl som till Nobelfesten (jag tror att det är en sövande tråkig tillställning, men det spelar ingen roll: Jag vill gå på den ändå.).
En gång såg jag ett program på tv där en japansk kock förvandlade en morot till ett nät på dryga minuten. Den här tekniken tog typ sju ÅR att lära sig. Men det såg så enkelt ut.
Nu har jag fått instruktioner i hur jag ska göra en svinrygg (inte nog med att världens bästa Martin briljerar fullständigt i kabinen, har haft en krog, inrett ett hus i tv, förstår sig på bilar och blir färdig mäklare idag - han kan hår också). Det blir vårens uppgift - att lära mig att göra en snygg svinrygg på mig själv.
De senaste dagarna har jag letat filmer och illustrerade instruktioner på nätet, det har sprayats och nålats och svurits.
På vissa av filmerna som jag har studerat, gör man denna frisyr på en minut blankt. Det ser så enkelt ut.
Men jag undrar om det är som med den japanska kocken? Att det kommer att ta mig sju ÅR för att bli proffs. Sju långa år innan jag snor ihop en snygg svinrygg på några sekunder.
Tröstlöst. Men jag övar vidare. Och sprayar och nålar och svär.
Resesällskap sökes
När man precis har läst en bok med en så pass tung titel som "Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva", behöver man någonting oerhört lättsmält efteråt. På gränsen till banalt, en bagatell.
Jag håller på att packa väskan för ett par dagars jobb (eller rättare sagt, jag höll på med det hela dagen igår eftersom allting gick i ultrarapid) och har faktiskt lite svårt att hitta "rätt" böcker att ta med. Inte för att "ska-läsa"-högen på något sätt börjar att sina. Nej då, inte alls. Jag har bara problem att hitta någonting passande.
Ääääälskar i-landsproblem!
Jag håller på att packa väskan för ett par dagars jobb (eller rättare sagt, jag höll på med det hela dagen igår eftersom allting gick i ultrarapid) och har faktiskt lite svårt att hitta "rätt" böcker att ta med. Inte för att "ska-läsa"-högen på något sätt börjar att sina. Nej då, inte alls. Jag har bara problem att hitta någonting passande.
Ääääälskar i-landsproblem!
Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva
Titeln på Ann Heberleins utlämnande och nakna berättelse om sin sjukdom bioplär typ 2 (tidigare manodepressivitet) säger allt. Det är en tunn bok på dryga 200 sidor men det räcker för att hennes öde ska fängsla sina läsare och ge dem en tankeställare. Jag tog upp boken, började att läsa och lade ifrån mig den när jag var klar. Jag kunde inte sluta.
Tro inte att den dramatiska titeln gör boken svårläst eller mörk. Heberlein väver in sin svarta humor i en text som visserligen på sina ställen är osammanhängande och nästan generande privat, men den går rakt in i mitt hjärta. Orden berör. Orden gör ont. Orden förklarar.
Främst är den här boken någonting att läsa för dem som aldrig har kommit i kontakt med psykiska sjukdomar. Eller för dem som är rädda att komma i kontakt med dem. För dem som förnekar att psykisk ohälsa är ganska ofta förekommande. För dem som tror att det bara drabbar "de svaga". Att psykisk ohälsa kan botas med att "ta sig samman".
Heberlein inleder boken med att skriva om hur jämlika alla är i väntrummet på psykakuten. Att vilken titel, yrkesgrupp eller samhällsklass man tillhör inte spelar någon roll. Hon är en mycket god iakttagare och ifrågasätter senare i boken vårt sätt att bunta ihop samtliga pskyiska sjukdomar till en. Vilket hon har rätt i; det är lika befängt som att göra samma sak med fysiska åkommor. Ett brutet ben går knappast att sätta i samma fack som ALS.
Jag vill ge "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till alla mina vänner. För mycket av det jag har misslyckats med att förklara för dem, gör Heberlein åt mig.
Jag är tacksam över att hon har skrivit denna bok, att hon har haft modet att vara så öppenhjärtlig och ärlig.
En liten bok med ett stort budskap.
Betyg: 5 av 5.
Tro inte att den dramatiska titeln gör boken svårläst eller mörk. Heberlein väver in sin svarta humor i en text som visserligen på sina ställen är osammanhängande och nästan generande privat, men den går rakt in i mitt hjärta. Orden berör. Orden gör ont. Orden förklarar.
Främst är den här boken någonting att läsa för dem som aldrig har kommit i kontakt med psykiska sjukdomar. Eller för dem som är rädda att komma i kontakt med dem. För dem som förnekar att psykisk ohälsa är ganska ofta förekommande. För dem som tror att det bara drabbar "de svaga". Att psykisk ohälsa kan botas med att "ta sig samman".
Heberlein inleder boken med att skriva om hur jämlika alla är i väntrummet på psykakuten. Att vilken titel, yrkesgrupp eller samhällsklass man tillhör inte spelar någon roll. Hon är en mycket god iakttagare och ifrågasätter senare i boken vårt sätt att bunta ihop samtliga pskyiska sjukdomar till en. Vilket hon har rätt i; det är lika befängt som att göra samma sak med fysiska åkommor. Ett brutet ben går knappast att sätta i samma fack som ALS.
Jag vill ge "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till alla mina vänner. För mycket av det jag har misslyckats med att förklara för dem, gör Heberlein åt mig.
Jag är tacksam över att hon har skrivit denna bok, att hon har haft modet att vara så öppenhjärtlig och ärlig.
En liten bok med ett stort budskap.
Betyg: 5 av 5.
Flera mord på Shetlandsöarna
"Rött stoft" är den tredje boken i en planerad kvartett av Ann Cleeves som utspelar sig på Shetlandsöarna. Det är egentligen där - i den magnifika miljöbeskrivningen - som böckernas behållning ligger. Cleeves går långsamt fram i sina berättelser och bevisar att man kan skapa spänning utan spektakulärt och bestialiskt våld.
Vid utgrävningar på Whalsey - en av de mindre av Shetlandsöarna - hittar en ung arkeolog kvarlevorna efter en människa. Ungefär samtidigt skjuts en äldre kvinna ihjäl i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez inleder en undersökning och misstänker snart att det inte alls är en olycka som drabbat kvinnan. Det dröjer inte länge förrän ytterligare en person hittas död.
"Rött stoft" är den hittills svagaste i serien, men håller förhållandevis hög kvalité när det gäller uppbyggnad, intrig och språk. Tempot är lugnt - nästan sofistikerat - men inte långtråkigt. Läsaren är förskonad från alldeles för många sidospår och istället ägnar Cleeves sig åt väsentligheter som det faktiska polisarbetet.
Det här är en bokserie för dem som tröttnat på våldsamma och blodiga spänningsromaner men som ändå vill ha en klurig gåta att lösa.
Betyg: 3 av 5.
Vid utgrävningar på Whalsey - en av de mindre av Shetlandsöarna - hittar en ung arkeolog kvarlevorna efter en människa. Ungefär samtidigt skjuts en äldre kvinna ihjäl i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez inleder en undersökning och misstänker snart att det inte alls är en olycka som drabbat kvinnan. Det dröjer inte länge förrän ytterligare en person hittas död.
"Rött stoft" är den hittills svagaste i serien, men håller förhållandevis hög kvalité när det gäller uppbyggnad, intrig och språk. Tempot är lugnt - nästan sofistikerat - men inte långtråkigt. Läsaren är förskonad från alldeles för många sidospår och istället ägnar Cleeves sig åt väsentligheter som det faktiska polisarbetet.
Det här är en bokserie för dem som tröttnat på våldsamma och blodiga spänningsromaner men som ändå vill ha en klurig gåta att lösa.
Betyg: 3 av 5.
Om deckarkursen i dagens AB
I Aftonbladets söndagsbilaga idag kan man läsa om den skrivarkurs i deckare och thrillers som jag gick under hösten.
Artikeln är skriven av min kursare Cecilia Billgren.
Artikeln är skriven av min kursare Cecilia Billgren.
Sleepless i förorten
Halv sex imorse slog jag upp mina gröna ögon. Och den enda tanken som for genom mitt huvud efter endast tre timmars sömn var: "Är detta ett skämt?".
Tydligen inte. Även om det är irriterande att vakna vid den tidpunkten så är det också rogivande. Det är mörkt ute, allting är tyst och mysfaktorn stor.
Så vad gör man när man vaknar då? Jag åt frukost, för det hade jag varit sugen på sedan midnatt. Sedan läste jag klart den boken jag har hållt på med i en vecka, "Rött stoft" av Ann Cleeves.
Sömnlöshet är tortyr, men väldigt produktivt för läsandet.
Tydligen inte. Även om det är irriterande att vakna vid den tidpunkten så är det också rogivande. Det är mörkt ute, allting är tyst och mysfaktorn stor.
Så vad gör man när man vaknar då? Jag åt frukost, för det hade jag varit sugen på sedan midnatt. Sedan läste jag klart den boken jag har hållt på med i en vecka, "Rött stoft" av Ann Cleeves.
Sömnlöshet är tortyr, men väldigt produktivt för läsandet.
Det här med blå mascara...
Världens bästa Martin berättade en skräckhistoria för mig vid poolen häromdagen; nämligen att hans mamma fortfarande - 2010 - använder blå mascara (det är sådant som vi tjejer har på ögonfransarna för att se vakna ut). Jag blev rädd. Det blev en sån där otäck upplevelse, ungefär som när jag i sena tonåren såg "Jurtjyrkogården".
Sedan tog jag mig samman, satte händelsen i perspektiv och tänkte inte mer på saken.
Förrän nu. Jag är nämligen klarvaken efter min något för långa sömn tidigare på kvällen och ägnar då tid åt att läsa bloggar. Gick in på Calle Schulmans. Läste en krönika som han skrivit för SOLO (känner inte till den tidningen - är den kanske riktad till en något yngre generation än den jag tillhör?).
Han skrev om tjejers sätt att klä sig och sminka sig. "Do´s and don´ts" typ. Och hör och häpna: Calle tycker att blå mascara är jätteläckert. Liksom rött läppstift!
Han skämtar. Eller hur? Han vill bara se om det är någon tjej som anammar hans råd. Han tycker egentligen att blå mascara och rött läppstift är bedrövligt fult. Han luras.
Snälla, säg att det är så! Inte tycker ni pojkar att det ser bra ut? Snälla, gör inte det.
Slutligen: Jag bad Martin att ha ett kvartsamtal med sin mamma om den blå mascaran, för jag är övertygad om att hon är en alldeles förtjusande människa. Det måste hon vara.
Sedan har jag också KRÄVT att Martin omedelbart ska byta efternamn. Men det har ingenting med mascaran att göra.
Han behöver ett mindre bonnigt namn bara om han ska vistas i huvudstaden.
Sedan tog jag mig samman, satte händelsen i perspektiv och tänkte inte mer på saken.
Förrän nu. Jag är nämligen klarvaken efter min något för långa sömn tidigare på kvällen och ägnar då tid åt att läsa bloggar. Gick in på Calle Schulmans. Läste en krönika som han skrivit för SOLO (känner inte till den tidningen - är den kanske riktad till en något yngre generation än den jag tillhör?).
Han skrev om tjejers sätt att klä sig och sminka sig. "Do´s and don´ts" typ. Och hör och häpna: Calle tycker att blå mascara är jätteläckert. Liksom rött läppstift!
Han skämtar. Eller hur? Han vill bara se om det är någon tjej som anammar hans råd. Han tycker egentligen att blå mascara och rött läppstift är bedrövligt fult. Han luras.
Snälla, säg att det är så! Inte tycker ni pojkar att det ser bra ut? Snälla, gör inte det.
Slutligen: Jag bad Martin att ha ett kvartsamtal med sin mamma om den blå mascaran, för jag är övertygad om att hon är en alldeles förtjusande människa. Det måste hon vara.
Sedan har jag också KRÄVT att Martin omedelbart ska byta efternamn. Men det har ingenting med mascaran att göra.
Han behöver ett mindre bonnigt namn bara om han ska vistas i huvudstaden.
Jag och mina rakblad
Jag har full förståelse för att det kan verka som att det är kutym för flygvärdinnor att ha svart bälte i shopping. Att springa i affärer eller på marknader och pruta för glatta livet är långt ifrån min favoritsyssla men även jag kan göra av med pengar.
Men då på lite annorlunda saker kanske än vad man förväntar sig av en kvinna.
Nu senast när jag kom hem från Thailand hade jag hamstrat rakblad. Jo, ni läste rätt. Men jag kan försvara det:
Ni vet själva hur det är när man hittar en produkt eller vara som man är oerhört nöjd med och som man troget använder. Då vet ni också hur förtvivlad man blir när denna vara inte längre finns att tillgå och hur desperat jakten kan bli för att hitta någonting att ersätta den med.
Så var det för mig och Gillette Sensor Excel for women.
Den är - utan konkurrens - den bästa rakhyvel jag någonsin använt. Men för ett par år sedan togs denna produkt bort ur sortimentet av Gillette. Tydligen bara i Sverige, för den finns tamme sjutton överallt annars. När jag har frågat om orsaken till detta i butiker här hemma, så har jag fått svaret att de ersatt denna med en hyvel som heter Venus och ska vara så mycket bättre (ni vet själva hur man låter när man ska sälja någonting).
Eftersom benen måste rakas så köpte jag vid ett tillfälle denne Venus för att testa. Och den är förmodligen mycket bra. För flickor som har fjun - inte för fullvuxna kvinnor med hårväxt!
Därför hamstrar jag dessa rakblad när jag åker utanför landets gränser. Jag har hittat dem i Helsingfors, i Riga, i Spanien och nu senast i Thailand (där passade jag även på att köpa en extra hyvel för att vara på den säkra sidan). Priset är dock detsamma vart man än köper dem som de kostade när de fanns i Sverige.
Men jag undrar: Varför gjorde Gillette så? Tog dem ur sortimentet här hemma men inte någon annanstans? Har de någon jeppe på Sverigekontoret som har en fetisch för håriga kvinnor och därför inte vill att vi ska kunna raka oss ordentligt? Eller vad är grejen?
Men då på lite annorlunda saker kanske än vad man förväntar sig av en kvinna.
Nu senast när jag kom hem från Thailand hade jag hamstrat rakblad. Jo, ni läste rätt. Men jag kan försvara det:
Ni vet själva hur det är när man hittar en produkt eller vara som man är oerhört nöjd med och som man troget använder. Då vet ni också hur förtvivlad man blir när denna vara inte längre finns att tillgå och hur desperat jakten kan bli för att hitta någonting att ersätta den med.
Så var det för mig och Gillette Sensor Excel for women.
Den är - utan konkurrens - den bästa rakhyvel jag någonsin använt. Men för ett par år sedan togs denna produkt bort ur sortimentet av Gillette. Tydligen bara i Sverige, för den finns tamme sjutton överallt annars. När jag har frågat om orsaken till detta i butiker här hemma, så har jag fått svaret att de ersatt denna med en hyvel som heter Venus och ska vara så mycket bättre (ni vet själva hur man låter när man ska sälja någonting).
Eftersom benen måste rakas så köpte jag vid ett tillfälle denne Venus för att testa. Och den är förmodligen mycket bra. För flickor som har fjun - inte för fullvuxna kvinnor med hårväxt!
Därför hamstrar jag dessa rakblad när jag åker utanför landets gränser. Jag har hittat dem i Helsingfors, i Riga, i Spanien och nu senast i Thailand (där passade jag även på att köpa en extra hyvel för att vara på den säkra sidan). Priset är dock detsamma vart man än köper dem som de kostade när de fanns i Sverige.
Men jag undrar: Varför gjorde Gillette så? Tog dem ur sortimentet här hemma men inte någon annanstans? Har de någon jeppe på Sverigekontoret som har en fetisch för håriga kvinnor och därför inte vill att vi ska kunna raka oss ordentligt? Eller vad är grejen?
Årets första Kulturfyra
Kulturfyran är igång igen efter jul- och nyårsuppehåll:
1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Årets första lästa bok blev "En shopaholics bekännelser" av Sophie Kinsella (lättläst, lättsmält, lättglömd). Är inne på bok nummer två för året: Ann Cleves "Rött stoft". Har många böcker som väntar på att bli lästa och jag tror att det kommer att bli ett givande litterärt år för mig.
2. Första konserten du går på?
Jag ska få vara "en av grabbarna" och följa med på Sonisphere-festivalen i augusti där bland annat Iggy Pop, Iron Maiden och Mötley Crüe kommer att spela. Det blir jag och sju grabbar - bara det kommer att bli en upplevelse.
3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Teater är den kulturella form som jag tycker minst om - därför går jag sällan och tittar. Däremot hoppas jag att jag kan gå och se "Sherlock Holmes" på bio i dagarna. Det har lovat mig själv att göra oftare: gå på bio.
4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du mest fram emot eller vad fruktar du mest?
Jag har stora förhoppningar på 2010. Jag hoppas att det blir ett sådant år som jag sedan kommer att kunna blicka tillbaka på och säga: "Åh, kommer ni ihåg 2010? Vilket år det var!". Mina privata planer är fortfarande ett oskrivet blad, men jag är optimist - det är ett år i glädjens tecken.
1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Årets första lästa bok blev "En shopaholics bekännelser" av Sophie Kinsella (lättläst, lättsmält, lättglömd). Är inne på bok nummer två för året: Ann Cleves "Rött stoft". Har många böcker som väntar på att bli lästa och jag tror att det kommer att bli ett givande litterärt år för mig.
2. Första konserten du går på?
Jag ska få vara "en av grabbarna" och följa med på Sonisphere-festivalen i augusti där bland annat Iggy Pop, Iron Maiden och Mötley Crüe kommer att spela. Det blir jag och sju grabbar - bara det kommer att bli en upplevelse.
3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Teater är den kulturella form som jag tycker minst om - därför går jag sällan och tittar. Däremot hoppas jag att jag kan gå och se "Sherlock Holmes" på bio i dagarna. Det har lovat mig själv att göra oftare: gå på bio.
4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du mest fram emot eller vad fruktar du mest?
Jag har stora förhoppningar på 2010. Jag hoppas att det blir ett sådant år som jag sedan kommer att kunna blicka tillbaka på och säga: "Åh, kommer ni ihåg 2010? Vilket år det var!". Mina privata planer är fortfarande ett oskrivet blad, men jag är optimist - det är ett år i glädjens tecken.
Inte dagens mest genomtänkta beslut
Planen:
att ta en powernap vid fyratiden på ca en kvart
Vad som verkligen hände:
sov mellan fyra och halv sju på kvällen
Känner att det inte var det mest genomtänkta att göra. Nu kommer jag garanterat inte att kunna sova inatt heller.
Kylan gör mig kreativ
Klämkäcka människor - i synnerhet dem som aldrig har haft en allvarlig motgång i hela sitt liv - vräker gärna ur sig frasen "inget ont som inte har något gott med sig" titt som tätt (och gärna vid tillfällen då det är helt opassande).
Jag kan förmodligen göra en lång lista på onda saker som inte har en enda positiv effekt, men det låter jag bli idag. 2010 går i glädjens tecken och därför ska jag anamma det uttjatade talesättet så gott jag kan.
Därför ignorerar jag helt att det är omänskligt kallt ute, undviker att gå ut och har istället en massa projekt inomhus. Och här finns det att göra, kan jag tala om. Jag ska - lite motvilligt - städa undan julen (det är lika vemodigt varje år). Bara att plocka ner alla kulorna från granen kommer att ta ett bra tag.
Inte nog med det: jag har dessutom haft skovård. Helt sant. Jag har rengjort skor och stövlar, putsat upp dem och haft på vattenskyddande spray.
Det hade jag ju aldrig ägnat tid åt annars om det inte hade varit svinkallt ute och jag inte varit fånge i mitt eget hem. Så det kan man väl kanske säga är att vända någonting ont till någonting gott. Eller?
Dagens låt: Sons of the silent age från plattan Heroes (1977).
Jag kan förmodligen göra en lång lista på onda saker som inte har en enda positiv effekt, men det låter jag bli idag. 2010 går i glädjens tecken och därför ska jag anamma det uttjatade talesättet så gott jag kan.
Därför ignorerar jag helt att det är omänskligt kallt ute, undviker att gå ut och har istället en massa projekt inomhus. Och här finns det att göra, kan jag tala om. Jag ska - lite motvilligt - städa undan julen (det är lika vemodigt varje år). Bara att plocka ner alla kulorna från granen kommer att ta ett bra tag.
Inte nog med det: jag har dessutom haft skovård. Helt sant. Jag har rengjort skor och stövlar, putsat upp dem och haft på vattenskyddande spray.
Det hade jag ju aldrig ägnat tid åt annars om det inte hade varit svinkallt ute och jag inte varit fånge i mitt eget hem. Så det kan man väl kanske säga är att vända någonting ont till någonting gott. Eller?
Dagens låt: Sons of the silent age från plattan Heroes (1977).
Bästa tänkbara inledning på året
Ao Nang, 5 januari 2010:
Efter täta uppdateringar hemifrån har jag fått veta att temperaturen hemma är 25 minusgrader. Själv ligger jag mätt och belåten efter en härlig frukostbuffé på en solstol där det är så varmt att till och med jag som är en inbiten badkruka måste doppa mig med jämna mellanrum i poolen.
En kollega tar fram sin mobil, kopplar på högtalarna och sedan njuter vi av creme de la creme av Bowies alster.
På kvällen tar jag mig in till den lilla staden och får två timmars massage för i stort sett inga pengar alls. Mitt alldeles egna levande Prozac-piller Martin beslutar sig för att möta upp mig för middag och efter många sms fram och tillbaka och en lång promenad senare får jag äntligen sällskap av honom. Det är sann vänskap att ränna runt i denna hetta för att hitta mig.
Efter middagen tar vi oss till Starbucks där vi dricker frappuccino, Martin och jag.
Och där sitter jag, euforisk över hela situationen:
Jag är så ofantligt tacksam över att ha det jobbet jag har - att jag har ett jobb över huvud taget. Jag är så tacksam över att jag får tillbringa tid i värme och slipper den fruktansvärda kylan hemma. Jag är så tacksam över att få tillbringa tid tillsammans med en person som jag beundrar så mycket och som får mig att skratta oavbrutet. Hela dagen har gjort mig alldeles upprymd: alltifrån att få ligga vid en pool och njuta av Bowies musik, till att få massage till att få avsluta dagen på Starbucks med det bästa tänkbara sällskap.
Året kunde inte ha börjat bättre.
Det var en sådan situation där jag tänkte: There´s no place I rather be.
Överentusiastiskt delar jag med mig av min glädje för den något mer jordnära Martin.
Han tittar på mig och säger på sin breda skånska med myndig stämma: "Men såååå fantastiskt är det väl ändå inte, Maria!"
Jo, det är det, Martin! Don´t steal my thunder, damnit!
Jag ÄR så förbaskat tacksam för det jag har. Och framför allt är jag tacksam över att få ha en vän och kollega som är som du, skatt. Om alla människor hade en alldeles egen Martin i sitt liv så skulle världen vara en lyckligare plats.
LÖÖÖÖVE YOU!
Bowies födelsedag idag
Vilka trogna bloggläsare jag har! Trots ett uppehåll på fem dagar tittar ni ändå in varje dag. Det gör mig så glad.
Jag kom hem inatt och har varit ganska borta idag - av ren trötthet. Men vilka fantastiska dagar jag har haft! Ska berätta lite om dem i ett kommande inlägg.
Detta inlägg ska nämligen tillägnas David Bowie som firar sin födelsedag idag, den 8 januari. 63 år blir han.
Jag har bara lyssnat på hans musik här hemma idag - det är ungefär så pass mycket som jag har orkat med. Och jag letade fram riktiga gamla pärlor, förutom de uppenbara som man vill lyssna på som "Life on Mars" och "Heroes".
Han var väldigt produktiv på 1970-talet och i princip allting han satte sitt namn på då var riktigt bra. Jag har avnjutit plattorna Low, Heroes, Station to Station och Young americans idag.
Samt min favorit från Ziggy-plattan: Moonage daydream.
Det får nog bli lite Bowie som underhållning imorgon med.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!
Jag kom hem inatt och har varit ganska borta idag - av ren trötthet. Men vilka fantastiska dagar jag har haft! Ska berätta lite om dem i ett kommande inlägg.
Detta inlägg ska nämligen tillägnas David Bowie som firar sin födelsedag idag, den 8 januari. 63 år blir han.
Jag har bara lyssnat på hans musik här hemma idag - det är ungefär så pass mycket som jag har orkat med. Och jag letade fram riktiga gamla pärlor, förutom de uppenbara som man vill lyssna på som "Life on Mars" och "Heroes".
Han var väldigt produktiv på 1970-talet och i princip allting han satte sitt namn på då var riktigt bra. Jag har avnjutit plattorna Low, Heroes, Station to Station och Young americans idag.
Samt min favorit från Ziggy-plattan: Moonage daydream.
Det får nog bli lite Bowie som underhållning imorgon med.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!
Spänning och allvar i bagaget
Alldeles strax ska jag iväg på jobb. Kommer att jobba hela natten och när ni sitter och äter lunch imorgon går jag av mitt pass. Och när jag väl gör det kliver jag ut i trettio plusgrader.
Först på fredag är jag hemma, den 8 januari (David Bowies födelsedag by the way). Så fram tills dess blir det ett blogguppehåll - datorn får stanna hemma den här gången med.
Istället har jag packat ner två böcker i bagaget. Den första är en deckare: den tredje i serien av Ann Cleves som utspelar sig på Shetlandsöarna, "Rött stoft". De två tidigare tyckte jag väldigt mycket om.
Den andra är av det allvarligare slaget: "Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein, en självbiografisk bok där hon skriver om sitt liv med bipolär typ 2 (tidigare manodepressivitet).
Den kommande veckans utsikt:
Önskar er en underbar vecka, kära bloggläsare!
Först på fredag är jag hemma, den 8 januari (David Bowies födelsedag by the way). Så fram tills dess blir det ett blogguppehåll - datorn får stanna hemma den här gången med.
Istället har jag packat ner två böcker i bagaget. Den första är en deckare: den tredje i serien av Ann Cleves som utspelar sig på Shetlandsöarna, "Rött stoft". De två tidigare tyckte jag väldigt mycket om.
Den andra är av det allvarligare slaget: "Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein, en självbiografisk bok där hon skriver om sitt liv med bipolär typ 2 (tidigare manodepressivitet).
Den kommande veckans utsikt:
Önskar er en underbar vecka, kära bloggläsare!
Anna Anka-litteratur?
Sophie Kinsellas serie böcker om den köpglada Rebecca Bloomwood har blivit väldigt uppskattade av unga flickor i västvärlden. I synnerhet dem som tror att shopping är en religion.
Själv blev jag ganska illa berörd när jag läste "En shopaholics bekännelser". Visst är den hysteriskt roligt skriven, men jag misstänker att det mörka budskapet om ett allvarligt missbruk och sensmoralen går förlorad på den målgrupp (tonårsflickor) som den riktas till.
Kort och gott handlar boken om finansreportern Rebecca som finner lyckan i livet av att shoppa. Gärna dyra märkeskläder. Hennes konton är överkasserade men självklart inser hon inte allvaret i detta.
Tidigare har jag bara läst en bok av Kinsella. Det jag verkligen uppskattar med hennes språk är de humoristiska formuleringarna. Det är klassisk chicklitt som följer ramarna - man får det man förväntar sig. Böckerna ska underhålla för stunden men är knappast någonting man lägger på minnet.
Självklart finns det bättre chicklitt än just "En shopaholics bekännelser". Den andra boken jag läst av Kinsella - "Mina hemligheter" - var betydligt mer läsvärd och roande.
"En shopaholics bekännelser" är en söt bagatell med humoristisk språk. Lättläst, lättsmält och lättglömd. Men jag kommer förmodligen vid tillfälle att läsa fortsättningen på Rebeccas öden och äventyr för att se om flicksnärtan så småningom skärper till sig.
Betyg: 2 av 5
Själv blev jag ganska illa berörd när jag läste "En shopaholics bekännelser". Visst är den hysteriskt roligt skriven, men jag misstänker att det mörka budskapet om ett allvarligt missbruk och sensmoralen går förlorad på den målgrupp (tonårsflickor) som den riktas till.
Kort och gott handlar boken om finansreportern Rebecca som finner lyckan i livet av att shoppa. Gärna dyra märkeskläder. Hennes konton är överkasserade men självklart inser hon inte allvaret i detta.
Tidigare har jag bara läst en bok av Kinsella. Det jag verkligen uppskattar med hennes språk är de humoristiska formuleringarna. Det är klassisk chicklitt som följer ramarna - man får det man förväntar sig. Böckerna ska underhålla för stunden men är knappast någonting man lägger på minnet.
Självklart finns det bättre chicklitt än just "En shopaholics bekännelser". Den andra boken jag läst av Kinsella - "Mina hemligheter" - var betydligt mer läsvärd och roande.
"En shopaholics bekännelser" är en söt bagatell med humoristisk språk. Lättläst, lättsmält och lättglömd. Men jag kommer förmodligen vid tillfälle att läsa fortsättningen på Rebeccas öden och äventyr för att se om flicksnärtan så småningom skärper till sig.
Betyg: 2 av 5
Vad tror ni Freud skulle ha sagt om detta?
En förlorad barndom? Besatthet av färgen rosa? Ålderkomplex?
Första träningspasset för året
Prioritet ett idag är att träna. Två dagars ofrivillig träningsvila på grund av stängt gym har jag haft. Så idag blir det ett TUNGT pass - ingenting för veklingar.
Hinner med ett pass imorgon med innan jag försvinner iväg på jobb i ett par dagar.
Det blir ett bra träningsår, det här.
Hinner med ett pass imorgon med innan jag försvinner iväg på jobb i ett par dagar.
Det blir ett bra träningsår, det här.
Coolaste kvinnorna 2009
1. Kronprinsessan Victoria
Ja, hon kommer förmodligen att ta första platsen för 2010 också i och med det stundande bröllopet. Men den genuina lycka som hon utstrålade den dagen i februari när hon äntligen fick tillkännage sin förlovning med Daniel kommer jag minnas så länge jag lever.
Glädje smittar och jag är tacksam över att jag fick bevittna hennes.
2. Lisbeth Salander
Hon må vara fiktiv och överdrivet framställd. Men jag älskar henne. Vi kommer aldrig att få veta vad Stieg Larsson hade för planer för denna mystiska hjältinna, men jag tror att han ville ge henne ett lyckligt liv. I min värld får hon det.
Bibeln lärde mig att "vända andra kinden till". Lisbeth lärde mig att "hämnd är en stark drivkraft".
3. Elin Nordegren
Underskatta aldrig en bedragen kvinnas ilska. Hur sockersöt hon än ser ut att vara. Maken låg runt med ett otal kvinnor och Elin jagade honom med en golfklubba.
Hälften ska du ha, Elin! Hälften!
Tv-tips för kvällen
Att tillbringa nyårsdagen i soffan framför tvn är tradition - oavsett av vilken orsak man gör det. Man behöver slappa dagar och det finns ingen bättre dag på året än just denna att lata sig på.
Jag har visserligen inte kommit så långt ännu som till soffan (har packat väskan inför jobb på söndag, förberett middagen och målat tånaglarna). Men så småningom.
Ikväll bänkar jag mig framför Camilla Läckbergs "Olycksfågeln". SVT1 21.00.
Jag har visserligen inte kommit så långt ännu som till soffan (har packat väskan inför jobb på söndag, förberett middagen och målat tånaglarna). Men så småningom.
Ikväll bänkar jag mig framför Camilla Läckbergs "Olycksfågeln". SVT1 21.00.
En musikalisk tur i minnenas kvarter
Fram tills Annandagen spelade radiostationen Vinyl 107 uteslutande bara julmusik. Jackpot för mig som är väldigt svag för just julmusik.
Min radio har varit inställd på den frekvensen i drygt en månad. Nu när julmånaden är över har man återgått till att spela musik från 60-, 70- och 80-talet.
Här kan man tala om att få sig en tur i minnenas kvarter! Jag hade på radion hela dagen igår. Dansade mig igenom hela lägenheten till Simple Minds "Don´t you forget about me".
Och imorse vaknade jag till David Bowies "Young americans" från mitten av 70-talet. Bättre än så blir det inte.
Men det var mycket skit som gjordes på 80-talet alltså...
Min radio har varit inställd på den frekvensen i drygt en månad. Nu när julmånaden är över har man återgått till att spela musik från 60-, 70- och 80-talet.
Här kan man tala om att få sig en tur i minnenas kvarter! Jag hade på radion hela dagen igår. Dansade mig igenom hela lägenheten till Simple Minds "Don´t you forget about me".
Och imorse vaknade jag till David Bowies "Young americans" från mitten av 70-talet. Bättre än så blir det inte.
Men det var mycket skit som gjordes på 80-talet alltså...
Nyårsdagenbrunch - Bananpannkakor!
Dagen till ära igår testade jag ett recept på vitchokladkladdkaka (ja, det ser inte klokt ut när man skriver samman ordet, men ännu värre är sär skriv ning arna som förekommer överallt - de ger mig utslag). Smaken på den var ok - varken mer eller mindre - men annars blev det ett stort misslyckande.
Visst, kladdig var den. Rejält i mitten - men kanterna blev torra. Måste modifiera receptet lite innan jag delar med mig av det. Vill ju inte att ni testar att baka någonting som bara är halvdant.
Däremot blev brunchen idag över förväntan. Jag gjorde Bananpannkakor. Väldigt lätta att göra (den mest oerfarne i köket kan lyckas med dem) och fantastiskt goda.
Receptet räcker till två hungriga personer:
INGREDIENSER:
2 ½ dl mjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
1 msk socker
2 ½ dl mjölk
1 ägg
2 msk rapsolja + olja till stekning
2 skivade bananer
GÖR SÅ HÄR:
Blanda ihop alla ingredienser. Skiva bananerna. Hetta upp en stekpanna med rapsolja i. Pannkakorna ska ha en diameter på ca 7 cm. Klicka ut några stycken med bra mellanrum (ni kommer att tacka mig för detta tips). Snabba er på att strö lite skivade bananer på den sidan som inte är gräddad ännu (här går det nämligen undan - ungefär en minut på varje sida ska pannkakorna gräddas). Vänd dem sedan.
Servera med lönnsirap.
Mums!
Glups som jag är, hann jag inte att fotografera pannkakorna innan de hamnade i magen så denna bild har jag snott (eller lånat om man så vill).
Mina såg ut som de pannkakorna uppe till vänster i bild.
Visst, kladdig var den. Rejält i mitten - men kanterna blev torra. Måste modifiera receptet lite innan jag delar med mig av det. Vill ju inte att ni testar att baka någonting som bara är halvdant.
Däremot blev brunchen idag över förväntan. Jag gjorde Bananpannkakor. Väldigt lätta att göra (den mest oerfarne i köket kan lyckas med dem) och fantastiskt goda.
Receptet räcker till två hungriga personer:
INGREDIENSER:
2 ½ dl mjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
1 msk socker
2 ½ dl mjölk
1 ägg
2 msk rapsolja + olja till stekning
2 skivade bananer
GÖR SÅ HÄR:
Blanda ihop alla ingredienser. Skiva bananerna. Hetta upp en stekpanna med rapsolja i. Pannkakorna ska ha en diameter på ca 7 cm. Klicka ut några stycken med bra mellanrum (ni kommer att tacka mig för detta tips). Snabba er på att strö lite skivade bananer på den sidan som inte är gräddad ännu (här går det nämligen undan - ungefär en minut på varje sida ska pannkakorna gräddas). Vänd dem sedan.
Servera med lönnsirap.
Mums!
Glups som jag är, hann jag inte att fotografera pannkakorna innan de hamnade i magen så denna bild har jag snott (eller lånat om man så vill).
Mina såg ut som de pannkakorna uppe till vänster i bild.
Årets första uppdrag
I går kväll rann bägaren över. Totalt. Under kvällens lopp hann jag att komma på fyra nya svordomar. Kriser gör mig kreativ.
Årets första uppdrag blir att slänga ut min DVD (med handen på hjärtat höll den på att åka rätt ut på gatan igår, men jag samlade mig och insåg att den ska iväg till återvinningen - jag kan inte överge mitt miljöengagemang bara för att jag tappar humöret fullkomligt).
Det är en gammal rackare - det går inte ens att spela in på den. Men den är inte så pass gammal att den ska haverera fullständigt redan.
Och på nyårsafton dessutom! Då DVD:n ska antas vara min bästa vän! UT SKA DEN!
Nu måste jag köpa någonting att ersätta den med så att jag kan se på film (visst, det är inte ofta jag gör det men jag vill ändå ha möjligheten att göra det).
Det får bli ett genomgående tema för året: UT med det gamla och IN med det nya.
Årets första uppdrag blir att slänga ut min DVD (med handen på hjärtat höll den på att åka rätt ut på gatan igår, men jag samlade mig och insåg att den ska iväg till återvinningen - jag kan inte överge mitt miljöengagemang bara för att jag tappar humöret fullkomligt).
Det är en gammal rackare - det går inte ens att spela in på den. Men den är inte så pass gammal att den ska haverera fullständigt redan.
Och på nyårsafton dessutom! Då DVD:n ska antas vara min bästa vän! UT SKA DEN!
Nu måste jag köpa någonting att ersätta den med så att jag kan se på film (visst, det är inte ofta jag gör det men jag vill ändå ha möjligheten att göra det).
Det får bli ett genomgående tema för året: UT med det gamla och IN med det nya.
