ABBA sjunger in nya året
ÄLSKAR Agneta Fältskogs playback i den här videon. Och hennes frisyr...
Jag bara konstaterar...
Kort grej bara:
Kollade runt lite på nätet. Ao Nang har 8000 invånare. DE har Starbucks, men inte den kungliga huvudstaden Stockholm.
Skitstad!
Kollade runt lite på nätet. Ao Nang har 8000 invånare. DE har Starbucks, men inte den kungliga huvudstaden Stockholm.
Skitstad!
Starbucks - istället för hummer
Nyårsafton är en "pardag". Liksom Alla hjärtans dag och Midsommarafton. Då vi singlar är persona non grata mer än någonsin. Då vi verkligen får känna av att vi inte har samma värde som dem som är i ett förhållande.
Tror ni att jag överdriver? Inte då. Jag hade en "väninna" (som inte varit singel i många dagar sedan hon var femton) som jag för ett par år sedan försökte förklara problematiken för eftersom hon själv aldrig behövt uppleva det. Att vi singlar inte är önskvärda i umgängeskretsarna dagar som dessa, att vi inte ens är med i planeringen av firandet.
Nyårsafton firar man i par, tillsammans med andra par. Ojämt antal på nyårsafton anses som en större katastrof än klimatförändringarna.
Vet ni vilket svar hon gav mig?
"Men att du inte firar med din mamma!".
Det var rådet hon gav mig. På nyårsafton får singlar klara sig själva. På sin höjd kan man bli bjuden någonstans med armbågen: "Hm... ja, vi ska ju ändå inte göra någonting speciellt så du kan ju komma över efter att vi har ätit!".
JA! Vilken inbjudan! Vad roligt det låter! FUCK YOU TOO!
Därför är nyårsafton som vilken vardag som helst för mig. Även om utbudet på aktiviteter är begränsade eftersom det är en stoooor helg för alla andra. Vill väldigt gärna träna, men gymmet är stängt idag och imorgon. Istället har jag laddat upp med att hyra filmer (det har jag aldrig varken tid eller ro till annars).
Men bara för att jag är singel och i andras ögon som pestsmittad denna dag, innebär inte att jag inte firar. För det gör jag. I synnerhet i år då jag mer än någonsin ser fram emot ett nytt år.
Det blir ingen hummer idag. Men väl Starbuckskaffe!
Inte förrän om två månader slår det första Starbucks i Sverige upp sina portar. I resten av världen verkar det finnas precis överallt. Till och med i Ao Nang där jag var för ett par dagar sedan. Vilket blev till en ganska rolig historia:
Allting är väldigt billigt i Thailand. Förutom Starbuckskaffe. Det är exakt samma pris som i USA. Det vill säga svindyrt. Konsekventa är de i alla fall.
Jag köpte 250 gram espressokaffe för att avnjuta hemma. Det kostade mig 500 baht. Cirka 100 svenska kronor. Det är ett kilopris på 400 spänn. (Jag ska tillägga att jag knappt år mat för den summan under de dagarna jag var där).
Men... hur ofta har man chansen att få dricka äkta Starbuckskaffe på nyårsafton?
Och banne mig är jag värd det! Jag slår vad om att jag dricker godare kaffe idag än alla firande par.
Tror ni att jag överdriver? Inte då. Jag hade en "väninna" (som inte varit singel i många dagar sedan hon var femton) som jag för ett par år sedan försökte förklara problematiken för eftersom hon själv aldrig behövt uppleva det. Att vi singlar inte är önskvärda i umgängeskretsarna dagar som dessa, att vi inte ens är med i planeringen av firandet.
Nyårsafton firar man i par, tillsammans med andra par. Ojämt antal på nyårsafton anses som en större katastrof än klimatförändringarna.
Vet ni vilket svar hon gav mig?
"Men att du inte firar med din mamma!".
Det var rådet hon gav mig. På nyårsafton får singlar klara sig själva. På sin höjd kan man bli bjuden någonstans med armbågen: "Hm... ja, vi ska ju ändå inte göra någonting speciellt så du kan ju komma över efter att vi har ätit!".
JA! Vilken inbjudan! Vad roligt det låter! FUCK YOU TOO!
Därför är nyårsafton som vilken vardag som helst för mig. Även om utbudet på aktiviteter är begränsade eftersom det är en stoooor helg för alla andra. Vill väldigt gärna träna, men gymmet är stängt idag och imorgon. Istället har jag laddat upp med att hyra filmer (det har jag aldrig varken tid eller ro till annars).
Men bara för att jag är singel och i andras ögon som pestsmittad denna dag, innebär inte att jag inte firar. För det gör jag. I synnerhet i år då jag mer än någonsin ser fram emot ett nytt år.
Det blir ingen hummer idag. Men väl Starbuckskaffe!
Inte förrän om två månader slår det första Starbucks i Sverige upp sina portar. I resten av världen verkar det finnas precis överallt. Till och med i Ao Nang där jag var för ett par dagar sedan. Vilket blev till en ganska rolig historia:
Allting är väldigt billigt i Thailand. Förutom Starbuckskaffe. Det är exakt samma pris som i USA. Det vill säga svindyrt. Konsekventa är de i alla fall.
Jag köpte 250 gram espressokaffe för att avnjuta hemma. Det kostade mig 500 baht. Cirka 100 svenska kronor. Det är ett kilopris på 400 spänn. (Jag ska tillägga att jag knappt år mat för den summan under de dagarna jag var där).
Men... hur ofta har man chansen att få dricka äkta Starbuckskaffe på nyårsafton?
Och banne mig är jag värd det! Jag slår vad om att jag dricker godare kaffe idag än alla firande par.
LOST - 2010 får vi svaren
2 februari 2010. Lägg datumet på minnet. Då är det premiär för sista säsongen av LOST i USA. Har inte en susning om hur det kommer att sluta - min fantasi är för begränsad.
Jag vill lära mig att sy!
Mycket riktigt. Lika säkert som regn på Midsommarafton var jag klarvaken och frukosthungrig halv två i natt (det är bara att inse att tidsomställningar blir svårare att tackla ju äldre man blir). Att göra kroppen till viljes och äta vid den tidpunkten var uteslutet - istället inledde jag "operation somna om".
Sedan tidigare vet jag att titta på tv är det bästa sömnmedlet. Därför lade jag mig och kollade på ett avsnitt av "Project runway" som jag hade spelat in.
Jag älskar det programmet! Jag är så imponerad över vilka kreationer de medverkande kan göra på ingen tid alls. Och mitt i natten fick jag för mig att det skulle bli ett av mina åtaganden under 2010: att lära mig sy.
Mina kunskaper inom området är minst sagt bristfälliga. Men jag tycker att det verkar så roligt att kunna. Och tänk att ha förmågan att kunna sy klädesplagg exakt som man vill ha dem.
Ja, det blir ett av mina nyårslöften i år. Lära mig sy.
Men vart gör man det? Jag tittade efter kurser i sömnad i våras men hittade inga. Någon som vet och kan rekommendera?
Sedan tidigare vet jag att titta på tv är det bästa sömnmedlet. Därför lade jag mig och kollade på ett avsnitt av "Project runway" som jag hade spelat in.
Jag älskar det programmet! Jag är så imponerad över vilka kreationer de medverkande kan göra på ingen tid alls. Och mitt i natten fick jag för mig att det skulle bli ett av mina åtaganden under 2010: att lära mig sy.
Mina kunskaper inom området är minst sagt bristfälliga. Men jag tycker att det verkar så roligt att kunna. Och tänk att ha förmågan att kunna sy klädesplagg exakt som man vill ha dem.
Ja, det blir ett av mina nyårslöften i år. Lära mig sy.
Men vart gör man det? Jag tittade efter kurser i sömnad i våras men hittade inga. Någon som vet och kan rekommendera?
Årets sista träningspass
Min dygnsrytm är lite ur balans. Halv två inatt vaknade jag och då ville min kropp ha frukost och jag var hur pigg som helst. Gjorde allt för att somna om. Såg en massa skräp på tv och läste flera kapitel ur boken jag håller på med nu. Först flera timmar senare lyckades jag somna och vaknade inte igen förrän halv elva på förmiddagen. För en person som är van att gå upp halv sex på mornarna var detta en rejäl sovmorgon.
Efter att ha haft en mindre förkylning som hindrat mig från att träna var jag väldigt sugen på att få komma iväg till gymmet idag. Och när jag var iväg på jobb blev det "bara" simning som motion. Taggad till tusen var jag att få lyfta lite vikter igen.
Så motivationen var det inget fel på. Däremot var vädret speciellt lockande att visas ute i. Tio minusgrader. Men jag klädde på mig ordentligt, trotsade kylan och begav mig till gymmet.
Vid sådana tillfällen har jag lust att ge mig själv en klapp på axeln. Dels för att jag tvingade mig ut i vinterrusket, dels för att jag körde ett ovanligt hårt pass på gymmet sedan. Men det var bara att passa på - nu har de stängt i två dagar så trots att jag har all tid i världen att träna under nyårshelgen får jag helt enkelt ägna mig åt andra aktiviteter.
Någon powerwalk i tio minusgrader blir det dock inte tal om!
Efter att ha haft en mindre förkylning som hindrat mig från att träna var jag väldigt sugen på att få komma iväg till gymmet idag. Och när jag var iväg på jobb blev det "bara" simning som motion. Taggad till tusen var jag att få lyfta lite vikter igen.
Så motivationen var det inget fel på. Däremot var vädret speciellt lockande att visas ute i. Tio minusgrader. Men jag klädde på mig ordentligt, trotsade kylan och begav mig till gymmet.
Vid sådana tillfällen har jag lust att ge mig själv en klapp på axeln. Dels för att jag tvingade mig ut i vinterrusket, dels för att jag körde ett ovanligt hårt pass på gymmet sedan. Men det var bara att passa på - nu har de stängt i två dagar så trots att jag har all tid i världen att träna under nyårshelgen får jag helt enkelt ägna mig åt andra aktiviteter.
Någon powerwalk i tio minusgrader blir det dock inte tal om!
"Någon sorts frid" - en läsvärd svensk rysare
Systrarna Åsa Träff och Camilla Grebes debutroman "Någon sorts frid" förde tankarna omedelbart till en gammal klassisk Hitchcook-film.
Den handlar om psykologen Siri som har en praktik på Södermalm. Hon är sedan ett år tillbaka änka och bor i en skärgårdsstuga som skulle ha blivit drömhemmet tillsammans med maken.
Märkliga saker börjar ske i Siris närhet och hon känner sig förföljd. En dag hittas en av hennes patienter död i vatten utanför Siris hem. Man finner ett självmordsbrev som den döda flickan lämnat efter sig där hon tackar Siri för att hon hjälp henne att inse hur meningslöst livet är.
Siris redan så otrygga plattform börjar nu att gunga ännu mer.
"Någon sorts frid" är en bladvändare men ingenting för lättskrämda - det är en spänningsroman på gränsen till rysare.
Trots att personskildringarna är en anings platta och onyanserade så är detta en mycket lovande debut av författarparet och jag ser redan fram emot att få läsa mer av dem.
Uppbyggnaden av intrigen är fenomenal och miljöerna är omsorgsfullt avbildade. Denna bok kommer - i rätt händer - att bli en fantastisk film på vita duken. Den tar sig oväntade vändningar, har inga torra eller tråkiga partier och är allt annat än förutsägbar.
"Någon sorts frid" är ingenting jag rekommenderar för mörkrädda. Men för er som tycker om äkta spänning är detta ett måste. Se bara till att ni har tid att läsa den i ett sträck, för ni kommer inte att vilja lägga den ifrån er.
Betyg: 3 av 5.
Kan ingen sätta munkavle på Maud?
Lika säkert som "amen" i kyrkan kommer kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" när en kvinnlig politiker eller någon kvinna inom näringslivet gör bort sig och blir påkommen (AB).
Nej, Maud Olofsson. Du blir inte hårdare granskad för att du är kvinna. Du blir inte mer ifrågasatt för att du är kvinna. Media förminskar dig inte för att du är kvinna.
Det beror på att du inte har talets gåva och ibland framställer dig själv som ganska korkad och inte har ryggrad nog att ta ansvar för dina egna misstag.
Det enda som kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" bidrar till är att förminska oss andra kvinnor. Det ligger nämligen i människans natur att dra alla över en kam, därför riskerar uttalanden som dessa att sätta käppar i hjulen för andra kvinnor.
Vi befinner oss fortfarande i en extrem ekonomisk kris. Ägna din tid som näringsminister åt att försöka hitta lösningar på problemen med nedläggningar av företag och den kolossala arbetslösheten istället för att snyfta ut i media om hur jobbigt det är att vara kvinna i en maktposition.
Eller så lämnar du posten till någon som kan axla rollen.
Nej, Maud Olofsson. Du blir inte hårdare granskad för att du är kvinna. Du blir inte mer ifrågasatt för att du är kvinna. Media förminskar dig inte för att du är kvinna.
Det beror på att du inte har talets gåva och ibland framställer dig själv som ganska korkad och inte har ryggrad nog att ta ansvar för dina egna misstag.
Det enda som kommentaren "det är bara för att jag är kvinna" bidrar till är att förminska oss andra kvinnor. Det ligger nämligen i människans natur att dra alla över en kam, därför riskerar uttalanden som dessa att sätta käppar i hjulen för andra kvinnor.
Vi befinner oss fortfarande i en extrem ekonomisk kris. Ägna din tid som näringsminister åt att försöka hitta lösningar på problemen med nedläggningar av företag och den kolossala arbetslösheten istället för att snyfta ut i media om hur jobbigt det är att vara kvinna i en maktposition.
Eller så lämnar du posten till någon som kan axla rollen.
Jag och mitt saffran
Tro inte för en sekund att jag har slutat ältat det faktum att jag betalade 54 kronor för ETT GRAM saffran häromdagen bara för att jag har fått vara iväg och njutit av värme, sol och bad i ett par dagar. Icke då. Jag har en kollega som tillbringade julhelgen i Indien och hon fick till uppgift att söka efter billigt saffran där åt mig.
Även jag hittade saffran i Krabi där jag har tillbringat de senaste dagarna. Men jag anade oråd redan från början. Man gör lätt det när utgångspriset på fjorton samlade kryddor (därav saffran var en) var motsvarande 40 svenska kronor.
Jag prutade ner priset (för det tillhör proceduren vad man än ska handla i Thailand) så att jag fick två förpackningar för motsvarande 45 spänn.
Av dessa fjorton samlade kryddor är det egentligen bara saffranet som intresserar mig. Och om det mot förmodan är riktig saffran i paketet så är det en mängd som är värd en hel förmögenhet.
Har inte vågat öppna dem än för att inspektera. Ska göra det så småningom under kvällen. Misstänker starkt att det är gurkmeja.
Men det är ok i så fall. Ganska söta förpackningar var det ju.
Även jag hittade saffran i Krabi där jag har tillbringat de senaste dagarna. Men jag anade oråd redan från början. Man gör lätt det när utgångspriset på fjorton samlade kryddor (därav saffran var en) var motsvarande 40 svenska kronor.
Jag prutade ner priset (för det tillhör proceduren vad man än ska handla i Thailand) så att jag fick två förpackningar för motsvarande 45 spänn.
Av dessa fjorton samlade kryddor är det egentligen bara saffranet som intresserar mig. Och om det mot förmodan är riktig saffran i paketet så är det en mängd som är värd en hel förmögenhet.
Har inte vågat öppna dem än för att inspektera. Ska göra det så småningom under kvällen. Misstänker starkt att det är gurkmeja.
Men det är ok i så fall. Ganska söta förpackningar var det ju.
Redo för värmen
Så. Väskan är packad.
Med tunna sommarklänningar, flipflops, bikinisar och böcker. Ingen dator får följa med den här gången. Nu ska jag bara ägna ett par dagar åt att njuta av värmen i en solstol.
Är tillbaka med inlägg i bloggen på tisdag, den 29 december.
God fortsättning, kära läsare!
Med tunna sommarklänningar, flipflops, bikinisar och böcker. Ingen dator får följa med den här gången. Nu ska jag bara ägna ett par dagar åt att njuta av värmen i en solstol.
Är tillbaka med inlägg i bloggen på tisdag, den 29 december.
God fortsättning, kära läsare!
Glo på TV ikväll!
Ikväll - 21.00 på SVT1 - sänds det första avsnittet av två (andra delen imorgon) av "Stenhuggaren", baserad på en av Camilla Läckbergs allra bästa kriminalromaner.
Se den!
Jag spelar in.
Se den!
Jag spelar in.
Julafton med La Familia
Det finns en fantastisk julsång som heter "I wish it could be christmas every day". Jag gör verkligen det - önskar att det kunde vara jul varje dag. Eller att vi hade samma känsla året om som vi har på julafton, för hade vi vinter varje dag skulle jag få ett sammanbrott.
Julafton är årets allra bästa dag. Jag älskar den. Den firas traditionellt med La Familia: Fredrik, Anette, Nicko och Liam som jag inte har några som helst blodsband med men som är min familj. En av de mest betydande gåvorna livet gett mig är att jag vet att blodsband är det mest överskattade som finns.
Det är vi och min mamma som firar jul tillsammans. Och jag är oerhört tacksam över att jag kunde vara hemma på julafton i år - jag kunde lika gärna ha blivit schedulerad att vara på annan ort (däremot ska jag iväg på jobb i eftermiddag).
Här följer lite bilder från den härliga julafton vi firade tillsammans igår:
Det här kortet är taget hemma hos mig. Tjejig gran, eller hur?
Pebernödder (jag har tyvärr inget danskt "ö" på mitt tangentbord) är inga nötter i ordets rätta bemärkelse, utan som små skorpor kryddade med kardemumma. Vansinnigt goda.
Jag är inte så förtjust i julskinka och skulle aldrig sakna den på julbordet, men fleskesteken klarar jag mig inte utan!
Julbordet dukat.
Tartletter med räkstuvning. Viktigare på julen än Kalle Anka himself.
Imitationen av Harry Potter hör också till traditionerna...
Ja, som ni märker är maten en oerhört viktig del av julen för oss.
Jag håller som bäst på att packa min väska för ett par dagar i Krabi. Träningskläderna är med.
Julafton är årets allra bästa dag. Jag älskar den. Den firas traditionellt med La Familia: Fredrik, Anette, Nicko och Liam som jag inte har några som helst blodsband med men som är min familj. En av de mest betydande gåvorna livet gett mig är att jag vet att blodsband är det mest överskattade som finns.
Det är vi och min mamma som firar jul tillsammans. Och jag är oerhört tacksam över att jag kunde vara hemma på julafton i år - jag kunde lika gärna ha blivit schedulerad att vara på annan ort (däremot ska jag iväg på jobb i eftermiddag).
Här följer lite bilder från den härliga julafton vi firade tillsammans igår:
Det här kortet är taget hemma hos mig. Tjejig gran, eller hur?
Pebernödder (jag har tyvärr inget danskt "ö" på mitt tangentbord) är inga nötter i ordets rätta bemärkelse, utan som små skorpor kryddade med kardemumma. Vansinnigt goda.
Jag är inte så förtjust i julskinka och skulle aldrig sakna den på julbordet, men fleskesteken klarar jag mig inte utan!
Julbordet dukat.
Tartletter med räkstuvning. Viktigare på julen än Kalle Anka himself.
Imitationen av Harry Potter hör också till traditionerna...
Ja, som ni märker är maten en oerhört viktig del av julen för oss.
Jag håller som bäst på att packa min väska för ett par dagar i Krabi. Träningskläderna är med.
De viktigaste orden om julen
För mig handlar julen uteslutande om kärlek. Är det någon dag på året som människor anstränger sig lite extra för att vara vänliga, så är det just på julafton.
Det kanske är den dagen på året då vi är som mest tacksamma för allting vi har - tak över huvudet, mat att mätta hungern med, familj och vänner. När vi inser hur lyckligt lottade vi faktiskt är kan vi lägga girigheten åt sidan och känna medkänsla för dem som inte är det.
Julen är glädjens högtid, men också en tid för eftertänksamhet.
Inte förrän 1984 skrevs de allra viktigaste orden om julen av en vid den tidpunkten avdankad rockstjärna, Bob Geldof. Han gav oss ett nödvändigt uppvaknande.
Jag önskar alla mina bloggläsare en riktigt GOD JUL och att ni under ett par sekunder idag reflekterar över Geldofs ord:
TONIGHT, THANK GOD IT´S THEM
INSTEAD OF YOU
Välsigne Bob Geldof och alla andra som gör en insats för en bättre värld.
Det kanske är den dagen på året då vi är som mest tacksamma för allting vi har - tak över huvudet, mat att mätta hungern med, familj och vänner. När vi inser hur lyckligt lottade vi faktiskt är kan vi lägga girigheten åt sidan och känna medkänsla för dem som inte är det.
Julen är glädjens högtid, men också en tid för eftertänksamhet.
Inte förrän 1984 skrevs de allra viktigaste orden om julen av en vid den tidpunkten avdankad rockstjärna, Bob Geldof. Han gav oss ett nödvändigt uppvaknande.
Jag önskar alla mina bloggläsare en riktigt GOD JUL och att ni under ett par sekunder idag reflekterar över Geldofs ord:
TONIGHT, THANK GOD IT´S THEM
INSTEAD OF YOU
Välsigne Bob Geldof och alla andra som gör en insats för en bättre värld.
Ingen vaggvisa nödvändig ikväll
Min grundläggande inställning är att ska man göra någonting så ska man göra det rejält. Det gäller det mesta jag tar för mig (med undantag för saker som bara förtjänar halvhjärtade insatser).
Jag har inte suttit ner många minuter idag. Garanterat kommer jag att somna utan vaggvisa ikväll.
Egentligen var det inte meningen, men när jag väl hade börjat att röja hemma imorse blev det en grundlig storstädning. Jag har dammsugit, skurat, rengjort badrummet från golv till tak, sorterat ALLA pappershögar som låg på köksbordet (det var en enorm befrielse - förhoppningsvis kommer det att dröja ett tag innan jag behöver ägna mig åt byråkrati igen), fick ihop tre papperskassar med tidningar och papper som ska till återvinningen, lagat smycken, vädrat uniformen, bakat matbröd, lagat en stor gryta med köttfärssås samt tagit hand om mina fötter (fotbad, filning, smort in).
Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med min insats idag. Och jag vet att jag kommer att somna så fort jag lägger huvudet på kudden ikväll.
Nu har jag egentligen bara en enda sak kvar på min "to do"-lista innan året är slut: att sortera mina recept. Men det har jag all tid i världen att göra tisdag och onsdag nästa vecka.
Jag har inte suttit ner många minuter idag. Garanterat kommer jag att somna utan vaggvisa ikväll.
Egentligen var det inte meningen, men när jag väl hade börjat att röja hemma imorse blev det en grundlig storstädning. Jag har dammsugit, skurat, rengjort badrummet från golv till tak, sorterat ALLA pappershögar som låg på köksbordet (det var en enorm befrielse - förhoppningsvis kommer det att dröja ett tag innan jag behöver ägna mig åt byråkrati igen), fick ihop tre papperskassar med tidningar och papper som ska till återvinningen, lagat smycken, vädrat uniformen, bakat matbröd, lagat en stor gryta med köttfärssås samt tagit hand om mina fötter (fotbad, filning, smort in).
Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med min insats idag. Och jag vet att jag kommer att somna så fort jag lägger huvudet på kudden ikväll.
Nu har jag egentligen bara en enda sak kvar på min "to do"-lista innan året är slut: att sortera mina recept. Men det har jag all tid i världen att göra tisdag och onsdag nästa vecka.
Bästa tänkbara julklapp
Min intuition är mycket god. Oftast stämmer den. Att jag sedan inte alltid följer min inre röst är en helt annan historia.
Jag har redan tjatat om att nästa år kommer att bli strålande bra på alla plan - jag känner på mig det. Ett vinter-OS och TVÅ prinsessbröllop talar sitt tydliga språk. Om och om igen får jag tecken på att min intuition stämmer.
Senast idag:
Världens bästa Martin meddelade att han och jag ska iväg på jobbstopp tillsammans till Krabi den 3 januari. Jag tror inte att 2010 och det nya årtiondet kan börja bättre. Bästa tänkbara julklapp! Jag måste ha varit snäll i år...
Om en vecka lägger vi 2009 och detta tråkiga årtionde bakom oss. Sedan pratar vi inte mer om saken. Ok?
Nu ser vi framåt.
Saffran - på svarta marknaden?
Igår kväll - precis innan stängningsdags på Maxi - gjorde jag mina sista matinköp inför julen. Det visade sig vara ett smart drag eftersom det inte är så många som tar sig dit vid halv tio - oavsett om julafton närmar sig med stormsteg eller inte. Jag behövde inte trängas, om jag säger så.
Dessutom gjorde jag en god gärning (det hör julen till, eller hur?). Såg nämligen att den majonnäs som hade utgångsdatum i början av oktober fortfarande stod på hyllorna (arma personal som har så mycket att göra att de inte har tid att kolla sådant, utan helt sonika ställer nya flaskor bakom de gamla). Igår fanns det faktiskt personal ute i butiken, så jag gick fram med flaskorna som nu var två och en halv månad för gamla till en kille som såg lite generad ut över min upptäckt (yeah, right). Min goda gärning blev alltså att se till att ingen annan konsument av misstag köpte denna majonnäs och drog på sig en ovälkommen magsjuka över julhelgen.
Framme vid kassan finns alltid vid jul en skylt där det står: "Glöm inte saffran!". Klart jag måste ha saffran, tänkte jag. Min absoluta favoritkrydda! Användningsområdena för denna krydda är oändliga.
Jag tog två paket = 1 gram.
Av nyfikenhet kollade jag sedan på kvittot och i den stunden ökade mitt blodtryck lavinartat. Jag hade betalat 54 kronor för ETT GRAM saffran.
Tro mig när jag säger att vi i framtiden kommer att få köpa denna krydda på Plattan. Det är någonting sorgligt över det faktum att saffran snart är dyrare än illegala droger.
Är det någon av mina läsare som av en händelse råkar langa saffran redan till ett bättre pris: hör av er! Vi kan säkert göra en deal. Ni får vara anonyma.
Dessutom gjorde jag en god gärning (det hör julen till, eller hur?). Såg nämligen att den majonnäs som hade utgångsdatum i början av oktober fortfarande stod på hyllorna (arma personal som har så mycket att göra att de inte har tid att kolla sådant, utan helt sonika ställer nya flaskor bakom de gamla). Igår fanns det faktiskt personal ute i butiken, så jag gick fram med flaskorna som nu var två och en halv månad för gamla till en kille som såg lite generad ut över min upptäckt (yeah, right). Min goda gärning blev alltså att se till att ingen annan konsument av misstag köpte denna majonnäs och drog på sig en ovälkommen magsjuka över julhelgen.
Framme vid kassan finns alltid vid jul en skylt där det står: "Glöm inte saffran!". Klart jag måste ha saffran, tänkte jag. Min absoluta favoritkrydda! Användningsområdena för denna krydda är oändliga.
Jag tog två paket = 1 gram.
Av nyfikenhet kollade jag sedan på kvittot och i den stunden ökade mitt blodtryck lavinartat. Jag hade betalat 54 kronor för ETT GRAM saffran.
Tro mig när jag säger att vi i framtiden kommer att få köpa denna krydda på Plattan. Det är någonting sorgligt över det faktum att saffran snart är dyrare än illegala droger.
Är det någon av mina läsare som av en händelse råkar langa saffran redan till ett bättre pris: hör av er! Vi kan säkert göra en deal. Ni får vara anonyma.
"Avatar" - dynga för 1,7 miljarder
Bio igår - "Avatar".
Någonstans hade jag läst att den kostat kolossala summor att spela in. Jag letade lite på nätet och fann att budgeten legat på ungefär 1,7 miljarder kronor.
Det är ett hiskeligt belopp för att lägga på ren dynga. Inte ens Sam Worthingtons medverkan kunde rädda denna gigantiska kalkon som var två timmar och fyrtio minuter lång.
Ny filmteknik - yes. Men moralkakan var densamma: Den vite amerikanen är roten till allt ont. Det är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.
Klyschorna haglade filmen igenom och jag fnittrade konstant - förmodligen åt helt fel saker.
1,7 miljarder. Rent spontant känner jag att det var att slänga pengarna i sjön. Tänk så mycket nyttigt man kunde ha gjort för den summan.
Världen är fortfarande i en djup ekonomisk kris. Företag går i konkurs. Människor blir arbetslösa. Människor svälter. Klimatförändringarna är katastrofala.
Och ändå väljer man att offra 1,7 miljarder på en skitfilm.
Om ni hade planer på att se "Avatar": Spar in pengarna för biobiljetten och skänk dem istället till välgörande ändamål. Stadsmissionen till exempel, så att de hemlösa åtminstone kan få känna av lite julstämning.
Någonstans hade jag läst att den kostat kolossala summor att spela in. Jag letade lite på nätet och fann att budgeten legat på ungefär 1,7 miljarder kronor.
Det är ett hiskeligt belopp för att lägga på ren dynga. Inte ens Sam Worthingtons medverkan kunde rädda denna gigantiska kalkon som var två timmar och fyrtio minuter lång.
Ny filmteknik - yes. Men moralkakan var densamma: Den vite amerikanen är roten till allt ont. Det är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.
Klyschorna haglade filmen igenom och jag fnittrade konstant - förmodligen åt helt fel saker.
1,7 miljarder. Rent spontant känner jag att det var att slänga pengarna i sjön. Tänk så mycket nyttigt man kunde ha gjort för den summan.
Världen är fortfarande i en djup ekonomisk kris. Företag går i konkurs. Människor blir arbetslösa. Människor svälter. Klimatförändringarna är katastrofala.
Och ändå väljer man att offra 1,7 miljarder på en skitfilm.
Om ni hade planer på att se "Avatar": Spar in pengarna för biobiljetten och skänk dem istället till välgörande ändamål. Stadsmissionen till exempel, så att de hemlösa åtminstone kan få känna av lite julstämning.
Spansk shopping i bilder
I söndags kväll tog jag en lång promenad längs med stranden på Las Palmas i 24-gradig värme. När jag landade igår kväll på Arlanda var det minus 12.
Men jag blev alldeles varm i hjärtat när jag upptäckte att det är så många som tittar in till bloggen fastän jag inte har uppdaterat den. Vilka härliga läsare jag har! Ni gör mig så glad.
Vad har jag då haft för mig under uppehållet? Jobbat givetvis, men väl på Las Palmas hann jag med en sväng in på Carrefour (en gigantisk spansk matvarukedja) och passade på att fylla på skafferiet lite.
Är det någonting jag verkligen kan längta efter så är det caffe con leche - starkt kaffe med varm mjölk (slår latten på fingrarna big time). Så när jag har förmånen att få komma till Spanien (eller Kanarieöarna) så köper jag alltid kaffe.
Den här gången valde jag ett kaffe som hette "Bonka" för namnet klingade roligast. Visst låter det som en synonym för att ha sex? Eller far jag i väg rejält i mina accosiationer nu?
I vilket fall avnjuter jag en kopp nu as we speak.
En annan sak - som kan verka lite "onödig" - som jag köper i Spanien är soppåsar med lavendeldoft. Varför har vi inte sådana här hemma? Sophanteringen blir så mycket mer glamourös på det här sättet.
Fanta med äppelsmak. Visserligen är Cola Zero den enda läsken jag dricker (med undantag för julmust light kring jul) så jag är väl inte så uppdaterad men har vi den här hemma? Älskar ju allt med äppelsmak.
Efter elva månaders arbetslöshet gapade mitt badrumsskåp tomt.
Det gör det inte längre.
Men jag blev alldeles varm i hjärtat när jag upptäckte att det är så många som tittar in till bloggen fastän jag inte har uppdaterat den. Vilka härliga läsare jag har! Ni gör mig så glad.
Vad har jag då haft för mig under uppehållet? Jobbat givetvis, men väl på Las Palmas hann jag med en sväng in på Carrefour (en gigantisk spansk matvarukedja) och passade på att fylla på skafferiet lite.
Är det någonting jag verkligen kan längta efter så är det caffe con leche - starkt kaffe med varm mjölk (slår latten på fingrarna big time). Så när jag har förmånen att få komma till Spanien (eller Kanarieöarna) så köper jag alltid kaffe.
Den här gången valde jag ett kaffe som hette "Bonka" för namnet klingade roligast. Visst låter det som en synonym för att ha sex? Eller far jag i väg rejält i mina accosiationer nu?
I vilket fall avnjuter jag en kopp nu as we speak.
En annan sak - som kan verka lite "onödig" - som jag köper i Spanien är soppåsar med lavendeldoft. Varför har vi inte sådana här hemma? Sophanteringen blir så mycket mer glamourös på det här sättet.
Fanta med äppelsmak. Visserligen är Cola Zero den enda läsken jag dricker (med undantag för julmust light kring jul) så jag är väl inte så uppdaterad men har vi den här hemma? Älskar ju allt med äppelsmak.
Efter elva månaders arbetslöshet gapade mitt badrumsskåp tomt.
Det gör det inte längre.
För kung och fosterland
Vad gör man inte för kung och fosterland?
Jag trotsade nyss den extrema kylan (minus 6 grader, men allting under tio plus räknas som extrem kyla) för att köpa mig ett exemplar av senaste numret av ELLE som pryds av prinsessan Madeleine. Skulle ha köpt den redan igår, men det kom någonting mellan barken och trädet på väg till ICA så när jag väl kom in i affären hade jag helt glömt bort varför jag gick dit.
Så, det var bara att ge sig ut idag igen. Men det är hon värd.
Behövde ett nytt busskort också.
Jag trotsade nyss den extrema kylan (minus 6 grader, men allting under tio plus räknas som extrem kyla) för att köpa mig ett exemplar av senaste numret av ELLE som pryds av prinsessan Madeleine. Skulle ha köpt den redan igår, men det kom någonting mellan barken och trädet på väg till ICA så när jag väl kom in i affären hade jag helt glömt bort varför jag gick dit.
Så, det var bara att ge sig ut idag igen. Men det är hon värd.
Behövde ett nytt busskort också.
Hur känns det?
Det finns rötägg inom alla yrkeskategorier men jag tror att de är överrepresenterade i journalistkåren.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Nej, det är inte för varmt
Jag behöver knappast oroa mig för att någonting tinar om jag ställer ut det på balkongen. Nu är det ELVA minusgrader. 11!
Nu går termometern åt helt fel håll.
Nu går termometern åt helt fel håll.
Är det för varmt?
Det är inte lätt, men jag försöker att hitta fördelar med vinterhalvåret. Fick en liten idé i natt om att passa på att frosta ur frysen - helt enkelt dra fördel av de djävulska minusgraderna ute.
Jag tänkte alltså placera de matvaror jag har i frysen nu på balkongen under tiden frysen frostas av.
Det är minus 7 grader ute. Är det för varmt? Vad tror ni? Var inte blyga.
Jag tänkte alltså placera de matvaror jag har i frysen nu på balkongen under tiden frysen frostas av.
Det är minus 7 grader ute. Är det för varmt? Vad tror ni? Var inte blyga.
Positiva vindar
Så här års när vi närmar oss nyårsafton blir vi överösta av tillbakablickar i backspegeln på året som gått. Jag är inte mycket för att titta bakåt. I synnerhet inte på 2009. Jag lär mig av mina erfarenheter men jag föredrar att blicka framåt.
Det slog mig även i morse när jag lyssnade på radion att vi faktiskt lämnar ett helt decennium bakom oss och att vi efter nyår går in i ett nytt årtionde.
Det känns skönt, visst gör det? Jag tror att nästa år kommer att bli så strålande bra att vi sedan kommer att sitta och minnas tillbaka på 2010, nicka lite i samförstånd och säga "vi var där - vi fick uppleva det".
Jo. Det blir ett bra årtionde det här.
Det slog mig även i morse när jag lyssnade på radion att vi faktiskt lämnar ett helt decennium bakom oss och att vi efter nyår går in i ett nytt årtionde.
Det känns skönt, visst gör det? Jag tror att nästa år kommer att bli så strålande bra att vi sedan kommer att sitta och minnas tillbaka på 2010, nicka lite i samförstånd och säga "vi var där - vi fick uppleva det".
Jo. Det blir ett bra årtionde det här.
Livet är gött ändå
Jag har haft en självförvållad förkylning sedan i måndags. Ingen feber, inte ont i halsen - bara fruktansvärt täppt. Nässprayen har varit min bästa vän de senaste dagarna (det är det bästa påfundet sedan p-pillren).
Inte blir det bättre av att man vaknar upp och det är närmare tio minusgrader ute. Ok, det var bara sex minusgrader men med tanke på att min gräns för vad som är acceptabelt går vid tio PLUS så förstår ni hur pipig jag blev när jag tittade på termometern.
Kallt och klart var det. Då. Vid lunchtid blev det snöstorm.
Ja, ni kan själva tänka er hur gnällig jag blev då. Jag kan inte andas genom näsan, får inte träna på grund av det och dessutom är det stört omöjligt att ta ett steg utanför dörren för då skulle man blåsa bort.
Men så... fick jag mitt januarischema. Och nästan hela månaden kommer jag att tillbringa i Krabi. Där är det JÄTTEVARMT.
Helt plötsligt känns inte min förkylning så jobbig längre. Jag älskar mitt jobb.
Livet är ganska gött ändå.
Inte blir det bättre av att man vaknar upp och det är närmare tio minusgrader ute. Ok, det var bara sex minusgrader men med tanke på att min gräns för vad som är acceptabelt går vid tio PLUS så förstår ni hur pipig jag blev när jag tittade på termometern.
Kallt och klart var det. Då. Vid lunchtid blev det snöstorm.
Ja, ni kan själva tänka er hur gnällig jag blev då. Jag kan inte andas genom näsan, får inte träna på grund av det och dessutom är det stört omöjligt att ta ett steg utanför dörren för då skulle man blåsa bort.
Men så... fick jag mitt januarischema. Och nästan hela månaden kommer jag att tillbringa i Krabi. Där är det JÄTTEVARMT.
Helt plötsligt känns inte min förkylning så jobbig längre. Jag älskar mitt jobb.
Livet är ganska gött ändå.
Rösta!
Sveriges mest färgstarka och glada happening vid sidan av Pride - QX-galan - är den 1 februari på Cirkus i Stockholm.
Redan nu kan man gå in och rösta på de nominerade i diverse kategorier:
http://www.qx.se/gaygala10/gaygala_vote.php
Självklart lade jag min röst för Årets bok på Mats Strandbergs "Halva liv".
Mediahoran - en lönsam affär
Jag brukar ha tvn på som "sällskapsljud" när jag lagar mat eller sitter framför datorn och skriver. Det blir mest som ett bakgrundssurr - man uppfattar inte alltid allting som sägs. Och när man väl gör det, önskar man ibland att man hörde fel.
På torsdag visar TV4 en intervju med en av alla de påstådda älskarinnor Tiger Woods har haft. På fullt allvar. På bästa sändningstid.
Såpan kring Tiger Woods i kvällspressen må vara ett skönt avbrott från rapporteringen av svininfluensan, men det innebär inte att folk faktiskt intresserar sig eller ens läser artiklarna. En sån här historia blir ett samtalsämne i två dagar. Sedan känns det uttjatat.
Vi har sett fenomenet förut. Inte sant? Hur älskarinnor trätt fram, fått ett antal miljoner för en "intim" intervju i tidningar och tv. Där de sitter och visar sms som mannen ifråga har skickat dem och avslöjar detaljer om hur sexet de har haft tillsammans varit.
Varför sparar man sms av det här slaget om man från början inte planerar att använda dem i detta syfte senare?
För jag betvivlar att det är kärlek inblandad i bilden. Förmodligen inte så mycket sex heller. Det handlar om pengar.
En man som bedrar sin fru är ett avskum. Men älskarinnorna delar denna jumboplacering i näringskedjan.
Vad kallar man en kvinna som utför sexuella handlingar och sedan får betalt för dem (för de får verkligen ordentligt betalt för dessa intervjuer)?
Just det.
Världens äldsta yrke är fortfarande lönsamt.
På torsdag visar TV4 en intervju med en av alla de påstådda älskarinnor Tiger Woods har haft. På fullt allvar. På bästa sändningstid.
Såpan kring Tiger Woods i kvällspressen må vara ett skönt avbrott från rapporteringen av svininfluensan, men det innebär inte att folk faktiskt intresserar sig eller ens läser artiklarna. En sån här historia blir ett samtalsämne i två dagar. Sedan känns det uttjatat.
Vi har sett fenomenet förut. Inte sant? Hur älskarinnor trätt fram, fått ett antal miljoner för en "intim" intervju i tidningar och tv. Där de sitter och visar sms som mannen ifråga har skickat dem och avslöjar detaljer om hur sexet de har haft tillsammans varit.
Varför sparar man sms av det här slaget om man från början inte planerar att använda dem i detta syfte senare?
För jag betvivlar att det är kärlek inblandad i bilden. Förmodligen inte så mycket sex heller. Det handlar om pengar.
En man som bedrar sin fru är ett avskum. Men älskarinnorna delar denna jumboplacering i näringskedjan.
Vad kallar man en kvinna som utför sexuella handlingar och sedan får betalt för dem (för de får verkligen ordentligt betalt för dessa intervjuer)?
Just det.
Världens äldsta yrke är fortfarande lönsamt.
En av grabbarna
Min allra roligaste och innovativa Facebook-kompis fick en strålande idé om att dra ihop en gäng killar för att gå på Sonispherefestivalen i Stockholm i augusti nästa år. Tunga namn kommer att spela där: Iron Maiden, Mötley Crüe och Iggy Pop bland annat.
För tillfället är jag verkligen inne i min rockperiod (har någon form av tonårsrevival) och kände verkligen att jag ville följa med trots att jag inte är kille. Det fick jag (han är snäll han, Nordahlskan).
Det blir jag och sju grabbar. Sju! Så här lycklig har jag inte varit sedan kronprinsessan tillkännagav sin förlovning.
Känner mig hedrad att få vara en av grabbarna för en dag.
Gamla favoriten Iggy Pop
Från Slash till fransk spänning
När man läser böcker som är översatta från franska - eller något annat språk som härstammar från latin - inser man genast hur mer nyanserade och temperamentsfulla dessa är jämfört med svenskan och engelskan.
I morse började jag att läsa en bok av den franska författarinnan Fred Vargas, "Budbäraren". Den kräver en helt annan koncentration än vad man är van vid (steget från Slash´s biografi som jag läste klart i går kväll är gigantiskt).
På en gång insåg jag att jag skulle behöva lägga ner mer tid på den här boken än vad jag i genomsnitt brukar.
Därför blev jag en anings stressad när jag kom hem efter en heldag i den kungliga huvudstaden och upptäckte att jag hade fått ett mail ifrån biblioteket som meddelade att jag hade tre reserverade böcker som väntade på mig där. Dessutom var det tre böcker som jag skulle vilja läsa omgående.
Bibliotek är en underbar tillgång. Ta vara på den, hörrni!
I morse började jag att läsa en bok av den franska författarinnan Fred Vargas, "Budbäraren". Den kräver en helt annan koncentration än vad man är van vid (steget från Slash´s biografi som jag läste klart i går kväll är gigantiskt).
På en gång insåg jag att jag skulle behöva lägga ner mer tid på den här boken än vad jag i genomsnitt brukar.
Därför blev jag en anings stressad när jag kom hem efter en heldag i den kungliga huvudstaden och upptäckte att jag hade fått ett mail ifrån biblioteket som meddelade att jag hade tre reserverade böcker som väntade på mig där. Dessutom var det tre böcker som jag skulle vilja läsa omgående.
Bibliotek är en underbar tillgång. Ta vara på den, hörrni!
Den omdebatterade pralinen blir kvar
Det finns vissa saker som engagerar oss mer än andra. Som innehållet i Aladdin-asken till exempel. Där kan vi tala om hetsk debatt (nedrustningsförhandlingarna framstår som en bagatell i jämförelse).
Till och med Marabou själva har uppmärksammat att innehållet i denna ask faktiskt berör en stor del av den svenska befolkningen, och därför genomförde man en omröstning på nätet om vilka praliner som skulle få vara kvar i asken.
Vilken pralin blev då den mest populära? Jo, körsbär i likör.
Det gav mig samma känsla som när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen med en rent bedrövlig låt häromåret. Till allas förvåning gick han vidare till final.
Då tog jag upp telefonen och röstade. För har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Vem äter körsbär i likör? Ingen. Den blir alltid kvar i asken (min mamma påstår att hon tycker om denna pralin, men jag misstänker att hon bara vill ha uppmärksamhet och känna sig unik. När ingen ser på spottar hon med all säkerhet ut den i en servett).
Man röstade på den äckliga pralinen för den var just det. Äcklig.
Kan det måhända bero på vårt grundläggande behov av traditioner? Körsbär i likör ska ligga i Aladdin-asken trots att ingen äter den. Finns den inte där så att vi kan klaga på den så har en del av julen gått förlorad. Ungefär som om Jultomten inte skulle dyka upp. Eller att Kalle Anka bytte sändningstid. Det skulle bli rena upproret. Ett land i kris.
Nu känns allt som det ska vara. Körsbär i likör är kvar. Kalle Anka visas klockan tre.
Det blir nog en bra jul i år med, ska ni se.
Till och med Marabou själva har uppmärksammat att innehållet i denna ask faktiskt berör en stor del av den svenska befolkningen, och därför genomförde man en omröstning på nätet om vilka praliner som skulle få vara kvar i asken.
Vilken pralin blev då den mest populära? Jo, körsbär i likör.
Det gav mig samma känsla som när Christer Sjögren ställde upp i Melodifestivalen med en rent bedrövlig låt häromåret. Till allas förvåning gick han vidare till final.
Då tog jag upp telefonen och röstade. För har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Vem äter körsbär i likör? Ingen. Den blir alltid kvar i asken (min mamma påstår att hon tycker om denna pralin, men jag misstänker att hon bara vill ha uppmärksamhet och känna sig unik. När ingen ser på spottar hon med all säkerhet ut den i en servett).
Man röstade på den äckliga pralinen för den var just det. Äcklig.
Kan det måhända bero på vårt grundläggande behov av traditioner? Körsbär i likör ska ligga i Aladdin-asken trots att ingen äter den. Finns den inte där så att vi kan klaga på den så har en del av julen gått förlorad. Ungefär som om Jultomten inte skulle dyka upp. Eller att Kalle Anka bytte sändningstid. Det skulle bli rena upproret. Ett land i kris.
Nu känns allt som det ska vara. Körsbär i likör är kvar. Kalle Anka visas klockan tre.
Det blir nog en bra jul i år med, ska ni se.
Slash - den utlimata rockbiografin
Han har varit med om en del, Slash. På bokens framsida kan man läsa:
"Det kan verka överdrivet... men det betyder inte att det inte hänt".
När man sedan läst klart boken, tänker man bara: "Det är ett mirakel att killen fortfarande lever". Biografin är skriven tillsammans med Anthony Bozza där Slash ger en öppenhjärtlig - men ibland osmickrande - bild av framför allt sig själv som person. Han är brutalt ärlig när det gäller sig alkohol- och drogmissbruk och ger sin version om uppbrottet från Guns N´Roses.
Man kan inte låta bli att älska killen. Slash biografi är som en orgie i "sex, drugs and rock´n´roll" men bakom detta finns en skärpt kille med självdistans och humor som älskar musik. Man får bilden av honom att han är en enkel person, rakt på sak och okomplicerad (till skillnad från hans forna bandkamrat Axl Rose som givit omvärlden intrycket av att vara mer än lovligt komplex).
Att skriva att Slash har "ett gott hjärta" kan kännas makabert, eftersom han redan vid trettiofem års ålder får en pacemaker inopererad till följd av sitt långvariga missbruk.
Ingen skugga ska falla på Slash i den här biografin. Hur ärlig han egentligen är i denna bok låter jag vara osagt, men med tanke på att han inte alls försöker framställa sig själv i bättre dager kan man i alla fall ana att det finns ett korn av sanning i hans berättelse.
Däremot kunde han kanske valt en annan medförfattare. Jag misstänker att boken tillkommit efter intervjuer som Bozza gjort med Slash, och resultatet blir ibland väldigt ostrukturerat. Det blir ibland hopp fram och tillbaka som man inte alltid hänger med i, och meningen "men vi återkommer till det snart" dyker upp så ofta i texten att det nästan blir skrattretande.
Jag misstänker att Bozza ville väldigt mycket och han har ju rejält av material att skriva om - det är ett händelserikt liv som ska gestaltas.
Boken hade tjänat på en ordentlig redigering. Men texten flyter ändå på och det blir aldrig långtråkigt. Det händer ju saker hela tiden.
Jag ska villigt erkänna att jag hade ett gott öga till Slash redan innan jag läste hans biografi. Han är rockstjärnan personifierad och en mycket talangfull musiker. Efter att ha läst hans biografi är jag nästan lite förälskad i honom. Jag kände nästan lite sorg inom mig när boken var utläst, eftersom det kändes som att ta farväl av en god vän.
Kanske ska man läsa denna bok på engelska, eftersom översättningen är bedrövligt dålig och bearbetningen obefintlig. Är man en "språkpolis" får man ett mindre sammanbrott redan efter första sidan.
Denna bok ska läsas av er som älskar rockmusik, då det är en av de bästa rockbiografier som någonsin skrivits.
Betyg: 4 av 5
"Det kan verka överdrivet... men det betyder inte att det inte hänt".
När man sedan läst klart boken, tänker man bara: "Det är ett mirakel att killen fortfarande lever". Biografin är skriven tillsammans med Anthony Bozza där Slash ger en öppenhjärtlig - men ibland osmickrande - bild av framför allt sig själv som person. Han är brutalt ärlig när det gäller sig alkohol- och drogmissbruk och ger sin version om uppbrottet från Guns N´Roses.
Man kan inte låta bli att älska killen. Slash biografi är som en orgie i "sex, drugs and rock´n´roll" men bakom detta finns en skärpt kille med självdistans och humor som älskar musik. Man får bilden av honom att han är en enkel person, rakt på sak och okomplicerad (till skillnad från hans forna bandkamrat Axl Rose som givit omvärlden intrycket av att vara mer än lovligt komplex).
Att skriva att Slash har "ett gott hjärta" kan kännas makabert, eftersom han redan vid trettiofem års ålder får en pacemaker inopererad till följd av sitt långvariga missbruk.
Ingen skugga ska falla på Slash i den här biografin. Hur ärlig han egentligen är i denna bok låter jag vara osagt, men med tanke på att han inte alls försöker framställa sig själv i bättre dager kan man i alla fall ana att det finns ett korn av sanning i hans berättelse.
Däremot kunde han kanske valt en annan medförfattare. Jag misstänker att boken tillkommit efter intervjuer som Bozza gjort med Slash, och resultatet blir ibland väldigt ostrukturerat. Det blir ibland hopp fram och tillbaka som man inte alltid hänger med i, och meningen "men vi återkommer till det snart" dyker upp så ofta i texten att det nästan blir skrattretande.
Jag misstänker att Bozza ville väldigt mycket och han har ju rejält av material att skriva om - det är ett händelserikt liv som ska gestaltas.
Boken hade tjänat på en ordentlig redigering. Men texten flyter ändå på och det blir aldrig långtråkigt. Det händer ju saker hela tiden.
Jag ska villigt erkänna att jag hade ett gott öga till Slash redan innan jag läste hans biografi. Han är rockstjärnan personifierad och en mycket talangfull musiker. Efter att ha läst hans biografi är jag nästan lite förälskad i honom. Jag kände nästan lite sorg inom mig när boken var utläst, eftersom det kändes som att ta farväl av en god vän.
Kanske ska man läsa denna bok på engelska, eftersom översättningen är bedrövligt dålig och bearbetningen obefintlig. Är man en "språkpolis" får man ett mindre sammanbrott redan efter första sidan.
Denna bok ska läsas av er som älskar rockmusik, då det är en av de bästa rockbiografier som någonsin skrivits.
Betyg: 4 av 5
Julbordet räddat
Att jag älskar att gå omkring i matvaruaffärer när jag är utomlands kanske inte är en så stor skräll med tanke på mitt matintresse. Det är det första jag lokaliserar när jag kommer till ett nytt ställe.
Min kärlek till det spanska julgodiset Turrón är så stark att julen inte känns komplett utan den. Det är som stenhård vit knäck med nötter och man måste äta det med försiktighet om man inte vill ha en tandläkarräkning på flera tusen.
I helgen hade jag förmånen att sova på Las Palmas. Jag sprang omedelbart upp på hotellrummet och bytte om för att leta efter en mataffär som hade öppet.
Efter tjugo minuters promenad i hård storm (jag såg ut som Tina Turner i håret) hittade jag äntligen det jag sökte. Kom ut ur affären med Turrón, Pringles med jamónsmak (denna smakutsåva misstänker jag bara finns på Kanarieöarna - har letat mig galen efter denna sort både i Madrid och på Mallorca utan att hitta den) samt majonnäs. Den spanska majonnäsen är nästan lika bra som den amerikanska men kostar bara en fjärdedel.
Så nu känns julen räddad. Jag har min Turrón. Jag har chips. Jag har majonnäs. Allt ett julbord kräver ;)
Dessvärre brukar julgodiset vara slut redan innan julafton äntligen är här.
Min kärlek till det spanska julgodiset Turrón är så stark att julen inte känns komplett utan den. Det är som stenhård vit knäck med nötter och man måste äta det med försiktighet om man inte vill ha en tandläkarräkning på flera tusen.
I helgen hade jag förmånen att sova på Las Palmas. Jag sprang omedelbart upp på hotellrummet och bytte om för att leta efter en mataffär som hade öppet.
Efter tjugo minuters promenad i hård storm (jag såg ut som Tina Turner i håret) hittade jag äntligen det jag sökte. Kom ut ur affären med Turrón, Pringles med jamónsmak (denna smakutsåva misstänker jag bara finns på Kanarieöarna - har letat mig galen efter denna sort både i Madrid och på Mallorca utan att hitta den) samt majonnäs. Den spanska majonnäsen är nästan lika bra som den amerikanska men kostar bara en fjärdedel.
Så nu känns julen räddad. Jag har min Turrón. Jag har chips. Jag har majonnäs. Allt ett julbord kräver ;)
Dessvärre brukar julgodiset vara slut redan innan julafton äntligen är här.
Det uppenbara får en egen kategori
Jag älskar när "experter" gör uttalanden. Det kan ibland bli som en orgie i leken "State the obvious". Och varje gång tänker jag exakt samma sak: det krävs inte mycket för att kunna kalla sig för "expert".
När jag kom hem från jobbet igår varvade jag ner med att läsa Aftonbladet. På sidorna sex och sju kunde man läsa om två män som var dömda för morden på sina flickvänner och nu letade nya på nätet.
Egentligen är det inget konstigt med det, för att vara dömd mördare är som bekant tyvärr en riktig "babe-magnet". Vad orsaken till detta är, kan man bara spekulera i.
Det var inte heller det faktum att dessa två män letade nya flickvänner som var det mest uppseendeväckande i denna artikel (eftersom alla vet att de får napp) utan att "relationsexperten" Eva Rusz påpekar det uppenbara: "Att inleda en relation med någon som sitter i fängelse kan vara väldigt riskfyllt".
Kan tänkas att det kan vara så. I alla fall om man sitter inne för att ha mördat sin flickvän.
Så i din - och alla andra "experters" - ära, Eva Rusz, får nu "State the obvious" nu en egen kategori i bloggen. Ni har gjort er förtjänta av en helt egen kategori.
När jag kom hem från jobbet igår varvade jag ner med att läsa Aftonbladet. På sidorna sex och sju kunde man läsa om två män som var dömda för morden på sina flickvänner och nu letade nya på nätet.
Egentligen är det inget konstigt med det, för att vara dömd mördare är som bekant tyvärr en riktig "babe-magnet". Vad orsaken till detta är, kan man bara spekulera i.
Det var inte heller det faktum att dessa två män letade nya flickvänner som var det mest uppseendeväckande i denna artikel (eftersom alla vet att de får napp) utan att "relationsexperten" Eva Rusz påpekar det uppenbara: "Att inleda en relation med någon som sitter i fängelse kan vara väldigt riskfyllt".
Kan tänkas att det kan vara så. I alla fall om man sitter inne för att ha mördat sin flickvän.
Så i din - och alla andra "experters" - ära, Eva Rusz, får nu "State the obvious" nu en egen kategori i bloggen. Ni har gjort er förtjänta av en helt egen kategori.
Intressant iakttagelse
Gjorde precis en intressant iakttagelse när jag läste igenom mina vänners statusuppdateringar på Facebook som gjorts under natten:
De flesta av dem hade skrivit att rätt "person" vann Idol. Inte "kille", utan "person".
Är det ett tyst erkännande att de också tycker att vinnaren ser ut som en flicka?
Önskar mina bloggläsare en trevlig helg - jag är tillbaka på söndag kväll.
De flesta av dem hade skrivit att rätt "person" vann Idol. Inte "kille", utan "person".
Är det ett tyst erkännande att de också tycker att vinnaren ser ut som en flicka?
Önskar mina bloggläsare en trevlig helg - jag är tillbaka på söndag kväll.
Wow, Laila Bagge!
Det krävs en modig kvinna för att entra Globens scen i direktsändning i en klänning som är så kort att man skymtar livmoderstappen.
Heja Laila!
Heja Laila!
Jag är tacksam
Det blev ju som bekant inte så lyckat när Sverige adopterade den amerikanska högtiden Halloween för tio-tolv år sedan. De som beslutade att vi skulle börja fira högtiden då hade inte gjort tillräckligt research om vad det egentligen handlade om och det var kanske just det som var orsaken till att det blev en rejäl flopp.
Halloween i USA är alltid den 31 oktober och är en gigantisk maskerad. I den svenska versionen hamnde den däremot på Allhelgona helgen och hade enbart skräck som tema, vilken rimmade väldigt illa med att vi hedrar våra bortgångna anhöriga och vänner då.
En amerikansk sed som vi däremot borde ta efter är Thanksgiving. Det är en familjehögtid som firas den fjärde torsdagen i november - en tacksägelsefest helt enkelt.
Vi borde bli bättre på det där. Att vara tacksamma.
Jag tänker ofta på det där. För trots all sorg, motgångar och svek som jag har varit med om så finns det så oerhört mycket som jag är tacksam för.
I synnerhet nu.
Jag är tacksam för att jag numera har ett jobb att gå till, att jag har en underbar familj som jag firar jul med varje år, att jag har förmånen att vara född i ett demokratiskt land som inte cencurerar mina åsikter, att jag kan älska andra människor.
Jag tror att jag ska börja fira Thanksgiving från och med nästa år. Bjuda hem La Familia och mina vänner på en riktig festmåltid. Naturligtvis ska det serveras kalkon då, som sig bör.
Halloween i USA är alltid den 31 oktober och är en gigantisk maskerad. I den svenska versionen hamnde den däremot på Allhelgona helgen och hade enbart skräck som tema, vilken rimmade väldigt illa med att vi hedrar våra bortgångna anhöriga och vänner då.
En amerikansk sed som vi däremot borde ta efter är Thanksgiving. Det är en familjehögtid som firas den fjärde torsdagen i november - en tacksägelsefest helt enkelt.
Vi borde bli bättre på det där. Att vara tacksamma.
Jag tänker ofta på det där. För trots all sorg, motgångar och svek som jag har varit med om så finns det så oerhört mycket som jag är tacksam för.
I synnerhet nu.
Jag är tacksam för att jag numera har ett jobb att gå till, att jag har en underbar familj som jag firar jul med varje år, att jag har förmånen att vara född i ett demokratiskt land som inte cencurerar mina åsikter, att jag kan älska andra människor.
Jag tror att jag ska börja fira Thanksgiving från och med nästa år. Bjuda hem La Familia och mina vänner på en riktig festmåltid. Naturligtvis ska det serveras kalkon då, som sig bör.
Onödigt vetande?
Man kan lära sig någonting nytt alla tänkbara tidpunkter på dygnet. Av olika anledningar fick jag påbörja min dag halv fem i morse. Då passade jag på att surfa runt lite (det är en syssla jag sällan offrar tid på, såvida jag inte letar upplysningar).
Efter dryga 22 års "bekantskap" lärde jag mig klockan fem på morgonen att "Axl Rose" är ett anagram för "oralsex". Det har aldrig slagit mig tidigare. Trög men söt, lixom.
Å andra sidan går denna form av information in under kategorin "onödigt vetande". Har ni tänkt på hur sällan det är just sån kunskap lämnar vårt medvetande?
Efter dryga 22 års "bekantskap" lärde jag mig klockan fem på morgonen att "Axl Rose" är ett anagram för "oralsex". Det har aldrig slagit mig tidigare. Trög men söt, lixom.
Å andra sidan går denna form av information in under kategorin "onödigt vetande". Har ni tänkt på hur sällan det är just sån kunskap lämnar vårt medvetande?
Inte ett inlägg för mina manliga läsare
Jag är på jakt efter en ny parfym. Så med jämna mellanrum går jag in på någon trevlig affär och sprayar lite på mig för att komma fram till vilken som passar mig (när man sedan går ut därifrån doftar man som en glädjeflicka).
Idag fick jag på mig någonting som doftade helt ljuvligt. Ja, jag förde handleden till näsan under hela träningspasset för att jag var så nöjd med doften.
Problemet är bara att jag inte minns vilken parfym det var, eftersom jag har en tendens att testa tre-fyra stycken åt gången. Men jag hoppas att det var Gucci by Gucci.
Den flaskan är nämligen vansinnigt vacker och skulle passa så bra i mitt badrum. Jag skulle kunna köpa den enbart som dekoration.
Oftast är ju tyvärr just det den bittra sanningen: designen på parfymflaskan är fantastisk med själva doften är katastrofal.
Jag får ta ännu en sväng förbi en parfymaffär för att undersöka om det var Gucci by Gucci som doftade så ljuvligt. För att vara på den säkra sidan. Sedan lägger jag in min önskan till Jultomten.
Se, så vacker den är! Med ett litet spänne och allt.
Nu har jag gått sönder igen
Jag har precis kommit igång med träningen efter ett litet uppehåll på ett par veckor. Uppehållet hade goda skäl, då jag ägnade denna tid åt att plugga (det är ett godtagbart skäl eftersom dygnet bara har 24 timmar).
Men jag har stött på lite patrull. Eller lite och lite. Under min vila har jag lyckats dra på mig en hälsensinflammation. Jag misstänker att jag tog i lite väl mycket innan uppehållet och övertränade en smula eftersom jag visste att tiden inte skulle räcka till att gå på gymmet på ett tag. Vid sådana tillfällen tror jag att jag är Gunde Svan och tar i för kung och fosterland.
Resultatet blir alltid detsamma: någonting går sönder. Säkert som regn på midsommarafton.
Vad jag än gör nu så smärtar hälen. Till och med när jag kör spinning, trots att belastningen då inte är så stor. Igår gjorde det verkligen jätteont - riktigt ynklig och pipig var jag - och då var jag på vippen att ringa en läkare för att få några tabletter utskrivna.
Men imorse kom jag på att jag har små söta geleinlägg som jag använde förra gången jag drabbades av denna allvarliga åkomma. Så nu trippar jag runt i dem ett tag.
Kanske jag borde inse snart att jag inte är arton år längre, utan att det bara ser ut som att jag är det?
Men jag har stött på lite patrull. Eller lite och lite. Under min vila har jag lyckats dra på mig en hälsensinflammation. Jag misstänker att jag tog i lite väl mycket innan uppehållet och övertränade en smula eftersom jag visste att tiden inte skulle räcka till att gå på gymmet på ett tag. Vid sådana tillfällen tror jag att jag är Gunde Svan och tar i för kung och fosterland.
Resultatet blir alltid detsamma: någonting går sönder. Säkert som regn på midsommarafton.
Vad jag än gör nu så smärtar hälen. Till och med när jag kör spinning, trots att belastningen då inte är så stor. Igår gjorde det verkligen jätteont - riktigt ynklig och pipig var jag - och då var jag på vippen att ringa en läkare för att få några tabletter utskrivna.
Men imorse kom jag på att jag har små söta geleinlägg som jag använde förra gången jag drabbades av denna allvarliga åkomma. Så nu trippar jag runt i dem ett tag.
Kanske jag borde inse snart att jag inte är arton år längre, utan att det bara ser ut som att jag är det?
Ett litet statement bara
Han som uppfann nylonstrumpbyxorna HATADE kvinnor. Ja, förmodligen var det denna man som inspirerade Stieg Larsson att skriva sin första bok.
Nylonstrumpbyxor är obekväma och nästintill omöjliga att få på sig utan att ha sönder dem. Riktiga erotikdödare är de också. Och brandfarliga.
Kontentan: De har inga fördelar alls.
Nylonstrumpbyxor är obekväma och nästintill omöjliga att få på sig utan att ha sönder dem. Riktiga erotikdödare är de också. Och brandfarliga.
Kontentan: De har inga fördelar alls.
Årsdagen av John Lennons död idag
Jag skulle nog placera mig i kategorin "stor beundrare" av John Lennon. Fortfarande har jag ett svartvitt porträtt av honom som hänger i sovrummet. Den tavlan fick jag i tidiga tonåren och den har hängt med sedan dess. Själva fotografiet är så vackert att jag inte har hjärta att ta ner den (även om det inte ger några som helst vuxenpoäng att ha tavlor på en av sina favoritsångare på väggen i min ålder).
Sedan har jag alltid sagt att om jag någon gång blir välsignad med en son, så ska han få heta Lennon i förnamn (jo, redan nu vet jag att det kommer att bli en kamp med Skatteverket om detta). Blir det så småningom barn, så får jag väl stå fast vid detta beslut.
Idag är det 29 år sedan John Lennon mördades. Och just den händelsen är nog också det äldsta barndomsminne jag har. Det var ungefär som när prinsessan Diana dog - en världsomfattande sorg.
För er som inte känner till Lennon så bra och tror att han bara var någon som var känd "för länge sedan" kan jag upplysa er om att han var (och är trots att han inte lever längre) en popikon. Utan honom och tre av hans barndomsvänner ifrån Liverpool hade populärmusiken inte sett ut som den gör idag (ja, den musiken som produceras just idag är kanske inte ett direkt arv från någon som faktiskt var musikalisk). Dessa fyra ynglingar lade grunden och öppnade dörrar inom musikindustrin för kommande generationer.
Den dagen Lennon fyllde 30 år hade han redan givit musiken sitt ovärderliga bidrag (det var då Beatles splittrades). Och på egen hand skrev han sedan ett par oförglömliga sånger, där "Imagine" nog är den mest kända (googla på den om det inte ringer en klocka).
Lennon blev 40 år gammal.
Jag avslutar detta inlägg med ett par rader ifrån "Beautiful boy" som han skrev till sin yngste son Sean 1980. Kloka ord att fundera över en stund:
Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans
En annorlunda vuxensaga
Annorlunda. Det är det första ordet jag kommer att tänka på efter att ha läst Christian Mörks "Darling Jim". Boken är en blandning av spänning, drama och svart humor.
Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och hur deras liv förändras när den mystiske och förföriske Jim - en omkringresande sagoberättare - anländer till den lilla irlänska landsortsstaden.
Mer än så bör man inte berätta om bokens handling.
Den danske författaren Mörk har snickrat ihop en originell och skicklig berättelse som överraskar på fler än ett sätt. Det är uppfriskande att läsa någonting som är så pass innovativt som "Darling Jim" faktiskt är. Jag blev lite förförd av själva berättartekniken som är både välkonstruerad och elegant.
Mörk flirtar ofta i texten med svart humor och han är en mästare på målande liknelser. Som "Min moster var iförd sorgekläder som var så svarta att korparna på bakgården därhemma skulle ha blivit avundsjuka".
Betyg: 4 av 5.
Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och hur deras liv förändras när den mystiske och förföriske Jim - en omkringresande sagoberättare - anländer till den lilla irlänska landsortsstaden.
Mer än så bör man inte berätta om bokens handling.
Den danske författaren Mörk har snickrat ihop en originell och skicklig berättelse som överraskar på fler än ett sätt. Det är uppfriskande att läsa någonting som är så pass innovativt som "Darling Jim" faktiskt är. Jag blev lite förförd av själva berättartekniken som är både välkonstruerad och elegant.
Mörk flirtar ofta i texten med svart humor och han är en mästare på målande liknelser. Som "Min moster var iförd sorgekläder som var så svarta att korparna på bakgården därhemma skulle ha blivit avundsjuka".
Betyg: 4 av 5.
Jag är "avaktualiserad"
För en tid sedan ringde jag mitt mycket efterlängtade samtal till Arbetsförmedlingen där jag meddelade att jag (under en period i alla fall) fått anställning. Jag pratade med en mycket trevlig tjej på deras kundtjänst som var vänlig nog att gratulera mig till jobbet samt informera mig om att AF själva skickar denna glädjande information till min a-kassa - det var alltså ingenting jag behövde göra själv.
Idag fick jag ett brev från min lokala Arbetsförmedling där de bekräftar att jag har blivit "avaktualiserad" och betonar att "avanmälan betyder att du inte längre får arbetslöshetsersättning" ifall att jag hade missförstått det hela och trott att jag skulle få både det plus lön från mitt nya jobb.
Inget "grattis till jobbet" eller "lycka till med din nya anställning".
Jag ska bara veta att jag är "avaktualiserad" och inte längre har rätt till arbetslöshetserättning. Punkt.
Idag fick jag ett brev från min lokala Arbetsförmedling där de bekräftar att jag har blivit "avaktualiserad" och betonar att "avanmälan betyder att du inte längre får arbetslöshetsersättning" ifall att jag hade missförstått det hela och trott att jag skulle få både det plus lön från mitt nya jobb.
Inget "grattis till jobbet" eller "lycka till med din nya anställning".
Jag ska bara veta att jag är "avaktualiserad" och inte längre har rätt till arbetslöshetserättning. Punkt.
Det är inte alltid lätt att prioritera
Clas Ohlson är en sådan butik som man aldrig kommer ut ur tomtänt. Oavsett om man gått in i den för att handla eller "bara titta".
På min inköpslista igår hade jag tre saker: ficklampa, arbetshandskar och ny brandvarnare (jag blir alltid lite mer paranoid för eldsvådor vid juletid eftersom jag är storkonsument av levande ljus).
Det första jag ser i butiken är en förpackning med ROSA julgransljus med tillhörande ROSA glitter. Ner i korgen direkt.
Sedan blev det storpack kulspetspennor á 50 stycken (jo, men kom igen nu! Ni vet själva hur det är när man behöver en penna och inte hittar en - nu kan jag sprida pennor överallt så chanserna ökar att det finns en tillgänglig när jag behöver en), markeringspennor, ljusslinga till balkongen, marsaller. Arbetshandskarna blev ett riktigt fynd: 6 par under hundralappen. Ficklampan var halvdyr men kommer att komma väl till användning.
När jag ska gå till kassan för att betala hittar jag en "matlåda" i plast med tre Disneyprinsessor på. Storlek och motiv som riktar sig till flickor under fem år. Den hamnade i korgen också (kanske den gör sig bra i sällskap med min chokladkalender med Hello Kittymotiv?).
Ut ur butiken kom jag utan brandvarnare. På något sätt kändes just det som den viktigaste punkten på min inköpslista.
Det är inte lätt att prioritera när man är exalterad.
Söndagens uppdrag
I eftermiddag har jag två missions:
1. Öka Clas Ohlssons omsättning
2. Ta farväl av Lisbeth Salander
1. Öka Clas Ohlssons omsättning
2. Ta farväl av Lisbeth Salander
Vinterns projekt
I mina tonår plöjde jag igenom otaliga biografier om Marilyn Monroe. Det är egentligen aldrig någon som jag har beundrat, för hon var en ganska dålig skådespelerska, gav ett relativt korkat intryck och lät sig många gånger utnyttjas. Fascinationen kring Monroe som jag hade då låg mer i myterna kring hennes person.
För dryga tio år sedan skrev den briljanta författaren Joyce Carol Oates en fiktiv berättelse om Marilyn Monroes liv - "Blonde" - som både blev rosad av kritiker och läsare.
Den boken har legat och väntat på att blivit läst på en hylla i mitt sovrum sedan den kom ut på svenska. Jag har dragit mig lite för att ta tag i den. Dels för att jag är ganska mättad i ämnet Monroe, men även för att boken är tjock som en tegelsten och Oates litterära språk förtjänar omsorgsfull läsning - hennes böcker är ingenting man skummar igenom utan inlevelse.
Joyce Carol Oates är för övrigt min favoritkandidat till Nobelpriset i litteratur, men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att få det.
Att läsa "Blonde" blir vinterns projekt. Nu har den fått vänta tillräckligt. Den ska bli läst. Och vintern är lång, så jag borde kunna klara av denna deadline.
För dryga tio år sedan skrev den briljanta författaren Joyce Carol Oates en fiktiv berättelse om Marilyn Monroes liv - "Blonde" - som både blev rosad av kritiker och läsare.
Den boken har legat och väntat på att blivit läst på en hylla i mitt sovrum sedan den kom ut på svenska. Jag har dragit mig lite för att ta tag i den. Dels för att jag är ganska mättad i ämnet Monroe, men även för att boken är tjock som en tegelsten och Oates litterära språk förtjänar omsorgsfull läsning - hennes böcker är ingenting man skummar igenom utan inlevelse.
Joyce Carol Oates är för övrigt min favoritkandidat till Nobelpriset i litteratur, men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att få det.
Att läsa "Blonde" blir vinterns projekt. Nu har den fått vänta tillräckligt. Den ska bli läst. Och vintern är lång, så jag borde kunna klara av denna deadline.
På önskelistan
Jag är inte ett dugg förtjust i att kommunicera via SMS. Faktum är att jag avskyr det. Att skicka ett kort meddelande av typen "Är lite sen - sitter på tåget" är helt ok. Men att föra konversationer via textmeddelanden är höjden av dryghet.
Min nuvarande mobiltelefon är anpassad efter mina "behov". Den är inte ett dugg avancerad. Jag tar i stort sett bara emot samtal och ringer med den och använder den som väckarklocka. Dessutom är jag duktig på att stänga av den med jämna mellanrum, då jag inte känner ett krav att vara konstant tillgänglig. Jag tror nämligen att detta krav vi givit oss själva framkallar osund stress.
För att sammanfatta min inställning till SMS och mobiltelefoner: Jorden snurrade runt utmärkt innan denna uppfinning gjorde sitt genombrott i världen. Kanske till och med ännu bättre.
Men nu... Jag har blivit förälskad. I en iPhone. Jag vill ha en.
Igår hade jag och en kollega lite dötid på Landvetter och då tog hon fram sin iPhone som vi satt och lekte med för att fördriva tiden. Jag blev kär på en gång! Visserligen inte i dess egenskap som mobil utan som handdator. Den har funktioner som jag verkligen kan tänka mig att använda.
Jag har lagt till "iPhone" på önskelistan till Jultomten. Samt en lektion i hur man använder den.
Min nuvarande mobiltelefon är anpassad efter mina "behov". Den är inte ett dugg avancerad. Jag tar i stort sett bara emot samtal och ringer med den och använder den som väckarklocka. Dessutom är jag duktig på att stänga av den med jämna mellanrum, då jag inte känner ett krav att vara konstant tillgänglig. Jag tror nämligen att detta krav vi givit oss själva framkallar osund stress.
För att sammanfatta min inställning till SMS och mobiltelefoner: Jorden snurrade runt utmärkt innan denna uppfinning gjorde sitt genombrott i världen. Kanske till och med ännu bättre.
Men nu... Jag har blivit förälskad. I en iPhone. Jag vill ha en.
Igår hade jag och en kollega lite dötid på Landvetter och då tog hon fram sin iPhone som vi satt och lekte med för att fördriva tiden. Jag blev kär på en gång! Visserligen inte i dess egenskap som mobil utan som handdator. Den har funktioner som jag verkligen kan tänka mig att använda.
Jag har lagt till "iPhone" på önskelistan till Jultomten. Samt en lektion i hur man använder den.
Tidig julklapp från Tiger och Elin Woods
Veckans mest underhållande skriverier måste ändå handla om Tiger Woods och hans svenska fru Elin. Det är som hämtat ur en tv-såpa:
Miljardär otrogen. Hustrun får tuppjuck och jagar maken med en golfklubba i högsta hugg. Sedan är mediacirkusen igång.
Historien är fullkomligt briljant. Hur mycket sanning som ligger bakom låter jag vara osagt och förmodligen är det tragiskt för de inblandade. Men underhållande för oss andra är det.
Poängen är att vi behöver historier som dessa emellanåt att läsa om. I synnerhet vi som inte har något intresse av att läsa om dokusåpadeltagare som enbart har blivit kända för att de har gökat i tv eller ungdomar som gör tvivelaktiga tolkningar av andras låtar i direktsända musiktävlingar.
Jag skulle visserligen förmodligen hellre skjuta mig själv i foten än frivilligt se på en golftävling, men jag vet ändå att Tiger Woods är en av världens bästa golfspelare. Han är känd för att han har en talang. Det har ju nästan gått för bra för honom.
Nåväl. Jag säger bara: Elin! Vilken tjej. Bara ett par veckor innan årsskiftet kliver hon ur den präktiga helylleimagen för att knipa titeln som Årets Kvinna. Vem hade kunnat ana det?
Det är där fascinationen för denna historia ligger. Det är därför detta par pryder löpsedlarna dag efter dag. För att det var så oväntat.
Jag tackar paret Woods av hela mitt hjärta. Det är ett välkommet avbrott i rapporteringen av svininfluensan som dominerat nyhetsflödet de senaste månaderna. Det är uppfriskande att få läsa om någonting annat. Den här historien kanske inte är lika spektakulär som när Woody Allen blev avslöjad av sin dåvarande särbo Mia Farrow med att han hade ett förhållande med hennes adoptivdotter. Men ändå.
Och visst känns det som om kvällstidningarna kan dra ut på den här följetongen ett bra tag till? Det finns ju så många frågor man kan ställa nu: Försökte hon slå ihjäl honom? Får hon hälften av hans förmögenhet om de skiljer sig?
Det är som en tidig julklapp från paret Woods till världens skvallerpress. Även där har lågkonjunkturen i sällskap av nyhetstorkan gått bärsärkargång och det är godhjärtat att hjälpa andra på fötter igen.
Tack Tiger och Elin! Vi följer denna såpa med spänning. Ett tag till i alla fall.
En försmak av himlen?
Ok, jag har inte besökt varenda ICA-butik i hela landet men jag tror ändå att jag har haft nöjet att besöka en av de allra bästa i dagarna.
Den heter ICA Focus och ligger mitt emot Liseberg i Göteborg.
Min stora last är som bekant Cola Zero. Jag klarar liksom inte en dag utan den. Och jag känner också att det är en last jag kan leva med eftersom jag inte har några andra (ok, det skulle vara Haribos lakritsnappar då).
Så i torsdags kväll gick jag de dryga femtio metrarna från hotellet till denna ICA-butik för att köpa min cola som jag kunde ha på rummet.
Och jag blev helt frälst! Det är som en enda stor saluhall med en massa gott. Bland annat en hel radda full med all möjlig tänkbar choklad. Det såg ut som en enorm chokladvägg. När jag stod där och försökte att smälta intrycket fick jag för mig att det var just så som jag kommer att bli bemött när jag kommer till himlen: med choklad i all oändlighet.
Detta är också en direkt pik till mina lokala ICA-handlare:
I Göteborg finns det TIO olika smaker av Häägen Dazs i frysdisken. TIO! Vill bara påpeka det. Sedan kan ni dra era egna slutsatser.
Den heter ICA Focus och ligger mitt emot Liseberg i Göteborg.
Min stora last är som bekant Cola Zero. Jag klarar liksom inte en dag utan den. Och jag känner också att det är en last jag kan leva med eftersom jag inte har några andra (ok, det skulle vara Haribos lakritsnappar då).
Så i torsdags kväll gick jag de dryga femtio metrarna från hotellet till denna ICA-butik för att köpa min cola som jag kunde ha på rummet.
Och jag blev helt frälst! Det är som en enda stor saluhall med en massa gott. Bland annat en hel radda full med all möjlig tänkbar choklad. Det såg ut som en enorm chokladvägg. När jag stod där och försökte att smälta intrycket fick jag för mig att det var just så som jag kommer att bli bemött när jag kommer till himlen: med choklad i all oändlighet.
Detta är också en direkt pik till mina lokala ICA-handlare:
I Göteborg finns det TIO olika smaker av Häägen Dazs i frysdisken. TIO! Vill bara påpeka det. Sedan kan ni dra era egna slutsatser.
Ett litet, litet blogguppehåll
Kära bloggläsare!
Nu tar jag ett litet kort blogguppehåll. Är tillbaka på lördag eftermiddag.
Nu tar jag ett litet kort blogguppehåll. Är tillbaka på lördag eftermiddag.
Det allra nödvändigaste....
I den mån det går så försöker jag förenkla livet så mycket det går. Mitt senaste projekt att förenkla var min necessär. Den som jag har som i övernattningskittet.
Ja, det är ett i-landsproblem. Men dessa är sköna att ha emellanåt.
Planen var alltså att skaffa allting som jag behövde i min necessär i miniatyrform för att den inte skulle väga så mycket (många bäckar små). Det blir en ganska gullig effekt av detta eftersom det ger känslan av att produkterna hör hemma i ett dockskåp.
Jag har bara packat ner det allra nödvändigaste för att klara en övernattning och ändå är den knökfull. Här är en lista på vad jag bland annat har i den:
linsburk + linsvätska
rengöringsmjölk
rengöringsgel
ögonmakeupremover
dagcreme
nattcreme
nässpray
flytande tvål
schampoo
balsam
duschcreme
tandkräm
tandborste
bomullsrondeller
bomullstops
sykit
Jag har förmodligen glömt något på denna lista. Sedan har jag en separat necessär för mitt smink...
Som Dolly Parton en gång påpekade:
"Ni anar inte hur dyrt det är att se så här billig ut"
Hon är klok, den där Dolly.
Jaha, nu är termometern paj också!
Jag var tvungen att uträtta ett litet ärende på förmiddagen. Det tog inte alls lång tid. Jag tog på mig allt jag kunde hitta i hallen. Stor vinterjacka, halsduk, mössa, vantar. För det såg liksom kallt ut. Det låg en hinna med frost överallt när jag tittade ut genom fönstret.
Som jag frös den lilla biten jag var tvungen att gå. Det kändes som tjugo minusgrader. Minst.
När jag kom hem gick jag raka spåret fram till termometern för att se hur många minusgrader det egentligen var som jag hade överlevt.
Minus 1,4. Ett komma fyra.
Hur kan det kännas som tjugo minus??
Det måste vara termometern det är fel på.
Som jag frös den lilla biten jag var tvungen att gå. Det kändes som tjugo minusgrader. Minst.
När jag kom hem gick jag raka spåret fram till termometern för att se hur många minusgrader det egentligen var som jag hade överlevt.
Minus 1,4. Ett komma fyra.
Hur kan det kännas som tjugo minus??
Det måste vara termometern det är fel på.
Jag saknar personalen i butikerna
Om jag någonsin äter majonnäs så är det Hellmann´s Light som gäller. Jag klarar inte av den svenska varianten som bara smakar vinäger.
Trots att jag äter majonnäs sällan, är det en sådan sak som jag bara måste ha hemma i kylskåpet (en basvara helt enkelt).
Igår var jag och rände runt på ICA Maxi (Arlandastad) för att leta efter miniatyrflaskor av diverse artiklar (såsom tandkräm). När jag ändå var där så tänkte jag passa på att köpa hem majonnäs (Hellmann´s Light är god, men det är inga ekonomiflaskor vi talar om - de räcker inte långt).
Just när det gäller majonnäs som är ett känsligt livsmedel så är jag noga med att titta på utgångsdatum. Det fanns sju flaskor kvar på hyllan. Samtliga gick ut den 13 oktober. Det är nästan två månader sedan. Att äta två månader gammal majonnäs är som att välkomna magsjuka med öppna armar.
Nu tycker jag väl att personalen borde ha upptäckt detta för länge sedan - man har väl inventeringar i matvarubutiker fortfarande? - men alla kan göra missar. Det är mänskligt. Däremot sa min instinkt till mig att leta efter någon i personalen för att informera om de gamla flaskorna, så att de inte blev sålda till någon annan kund som inte var lika observant på utgångsdatum.
Det fanns dock ingen personal ute i butiken att få tag på. Och när jag väl hade kommit fram till kassan, hade jag redan glömt bort det.
Snart är det högkonjunktur igen, hörrni. Då kommer det finnas tillgänglig personal ute i butikerna igen som har tid att ställa färska varor på hyllorna och rensa bort dem med utgånget datum.
Trots att jag äter majonnäs sällan, är det en sådan sak som jag bara måste ha hemma i kylskåpet (en basvara helt enkelt).
Igår var jag och rände runt på ICA Maxi (Arlandastad) för att leta efter miniatyrflaskor av diverse artiklar (såsom tandkräm). När jag ändå var där så tänkte jag passa på att köpa hem majonnäs (Hellmann´s Light är god, men det är inga ekonomiflaskor vi talar om - de räcker inte långt).
Just när det gäller majonnäs som är ett känsligt livsmedel så är jag noga med att titta på utgångsdatum. Det fanns sju flaskor kvar på hyllan. Samtliga gick ut den 13 oktober. Det är nästan två månader sedan. Att äta två månader gammal majonnäs är som att välkomna magsjuka med öppna armar.
Nu tycker jag väl att personalen borde ha upptäckt detta för länge sedan - man har väl inventeringar i matvarubutiker fortfarande? - men alla kan göra missar. Det är mänskligt. Däremot sa min instinkt till mig att leta efter någon i personalen för att informera om de gamla flaskorna, så att de inte blev sålda till någon annan kund som inte var lika observant på utgångsdatum.
Det fanns dock ingen personal ute i butiken att få tag på. Och när jag väl hade kommit fram till kassan, hade jag redan glömt bort det.
Snart är det högkonjunktur igen, hörrni. Då kommer det finnas tillgänglig personal ute i butikerna igen som har tid att ställa färska varor på hyllorna och rensa bort dem med utgånget datum.
Klart att Kjell ska få åka till Kanarieöarna!
Jag tror att jag ibland underskattar andra människors förmåga att visa omtanke, vänlighet och kärlek. Det gjorde mig så ont att läsa om hur illa vid sig det härliga paret Rose-Marie och Kjell tagit av kritiken de fått för sin medverkan i Ullared-såpan.
Tyvärr ekar alltid elaka röster högre än vänliga, och jag har full förståelse för hur sårade paret måste känna sig.
Men det finns så mycket vänlighet runt oss också. Nu på kvällen gick jag in och sökte lite på Facebook, för jag antog att paret måste ha många beundrare också. Det kan inte bara vara jag som tagit dem till mitt hjärta.
Hör och häpna: Kjell har inte mindre än 5 fanklubbar på Facebook samt 20 (TJUGO!) grupper som alla heter någonting i stil med "Vi som gillar Ullared-Kjell" och "Vi som kommer att sakna Ullared-Kjell". Ingen av grupperna hade en negativ ton.
Jag anslöt mig genast till gruppen "Vi som tycker att Ullared-Kjell ska få åka till Kanarieöarna".
För det är väl klart att Kjell ska få åka till Kanarieöarna! Jag blev så rörd när jag såg avsnittet där han berättar att han hellre skulle vilja åka på en chartersemester dit än att vara på Ullared. Han åker till campingen år ut och år in för att hans fru så gärna vill det. Sådant gör mig rörd.
Kan ingen snäll researrangör sponsra hans resa så han får uppleva Kanarieöarna? Han skulle fullkomligt älska det! Och efter alla hårda ord som han har fått utstå från mobben, så förtjänar han också denna resa.
Jag ska en sväng fram och tillbaka till Lanzarote på lördag. Jag lovar att hälsa från dig så länge, Kjell.
Tyvärr ekar alltid elaka röster högre än vänliga, och jag har full förståelse för hur sårade paret måste känna sig.
Men det finns så mycket vänlighet runt oss också. Nu på kvällen gick jag in och sökte lite på Facebook, för jag antog att paret måste ha många beundrare också. Det kan inte bara vara jag som tagit dem till mitt hjärta.
Hör och häpna: Kjell har inte mindre än 5 fanklubbar på Facebook samt 20 (TJUGO!) grupper som alla heter någonting i stil med "Vi som gillar Ullared-Kjell" och "Vi som kommer att sakna Ullared-Kjell". Ingen av grupperna hade en negativ ton.
Jag anslöt mig genast till gruppen "Vi som tycker att Ullared-Kjell ska få åka till Kanarieöarna".
För det är väl klart att Kjell ska få åka till Kanarieöarna! Jag blev så rörd när jag såg avsnittet där han berättar att han hellre skulle vilja åka på en chartersemester dit än att vara på Ullared. Han åker till campingen år ut och år in för att hans fru så gärna vill det. Sådant gör mig rörd.
Kan ingen snäll researrangör sponsra hans resa så han får uppleva Kanarieöarna? Han skulle fullkomligt älska det! Och efter alla hårda ord som han har fått utstå från mobben, så förtjänar han också denna resa.
Jag ska en sväng fram och tillbaka till Lanzarote på lördag. Jag lovar att hälsa från dig så länge, Kjell.
World Aids Day
Älskade bloggläsare!
Detta är mitt 1000:e inlägg på bloggen. Ett tusen inlägg har jag hittills skrivit. Jag kan inte tänka mig något mer passande än att uppmärksamma World Aids Day som är just idag, den första december.
Runt 40 miljoner människor i världen lever med sjukdomen för närvarande. Det finns inget botemedel eller vaccin.
Kondom är det bästa sättet för att förhindra spridning via sexuella kontakter (kondom är ett oslagbart preventivmedel då det även skyddar mot oönskade graviditeter).
AIDS kan drabba vem som helst, oavsett sexuell läggning, religiös tillhörighet eller hudfärg. AIDS smittar INTE via kramar.
Skaffa kunskap om sjukdomen och dela med er av den. (till exempel HÄR)
Kärlek till alla. Bär Röda bandet för att visa ert stöd.
Vuxenmobbare är samhällets bottenskrap
Det finns en kategori av människor som jag verkligen ser ner på: vuxenmobbarna. Inte nog med att de är småsinta varelser med dålig självkänsla som de promt måste låta gå ut över oskyldiga; deras barn följer i deras fotspår och beter sig likadant. För barn gör som man gör - inte som man säger.
Därför gör vuxenmobbarna dubbelfel.
I snitt är det en person om dagen i Sverige som tar livet av sig till följd av just vuxenmobbing, till exempel på arbetsplatser. Det är 365 liv om året.
Jag håller med om att man utsätter sig för vissa risker när man väljer att vara med i en dokusåpa och man får till viss del stå ut med att granskas i sömmarna offentligt.
Men det finns vissa gränser för hur långt man får gå. De enda två störtsköna personerna som man hittills sett i realitysåpan om lågbudgetvaruhuset Ullared är den shoppingglada Rose-Marie och hennes coola man Kjell. De är helt ljuvliga! Totalt harmlösa och goa människor som bjudit rejält på sig själv i tv. Bara för det ska de ha en eloge. Det är två personer som man inte kan låta bli att tycka om helt enkelt.
Det är också två personer som jag inte för allt i världen kan förstå att människor är elaka mot. Alla har faktiskt inte råd att storhandla på NK, och med handen på hjärtat tror jag hellre att jag skulle hänga med Rose-Marie och Kjell än med märkestroll. Jag har en känsla av att jag skulle ha roligare med detta par.
Det gör faktiskt ont i mig att läsa att paret fått utstå både mobbing och anklagelser från totala främlingar (Expressen). Hur kan det möjligtvis störa andra om Kjell gillar att ta sig en grogg på sin semester?! Har han inte rätt till det kanske? Är det bara förunnat Stureplansbrats och charterresenärer att ta sig ett järn?
Och Rose-Marie som strålar av lycka när hon springer med sin kundvagn i det stora varuhuset. Gör det verkligen så ont i våra avundsjuka själar att se en annan människa glad? Har vi verkligen förlorat förmågan helt att kunna glädjas med andra?
Rose-Marie och Kjell: Jag blir varm i hjärtat av att se er och jag tycker att ni är helt underbara! Jag önskar er allt gott och tackar för att ni har delat med er av era liv till Sveriges missunnsamma befolkning. DON´T LET THEM GET TO YOU!!!
Och till alla vuxenmobbare: Ni är små. Ni saknar självkänsla och empati. Ni kan inte glädjas med andra. Ni är samhällets bottenskrap. Och till skillnad från Rose-Marie och Kjell så har ni inga riktiga vänner. Så det är ni som är det riktiga patrasket.
Därför gör vuxenmobbarna dubbelfel.
I snitt är det en person om dagen i Sverige som tar livet av sig till följd av just vuxenmobbing, till exempel på arbetsplatser. Det är 365 liv om året.
Jag håller med om att man utsätter sig för vissa risker när man väljer att vara med i en dokusåpa och man får till viss del stå ut med att granskas i sömmarna offentligt.
Men det finns vissa gränser för hur långt man får gå. De enda två störtsköna personerna som man hittills sett i realitysåpan om lågbudgetvaruhuset Ullared är den shoppingglada Rose-Marie och hennes coola man Kjell. De är helt ljuvliga! Totalt harmlösa och goa människor som bjudit rejält på sig själv i tv. Bara för det ska de ha en eloge. Det är två personer som man inte kan låta bli att tycka om helt enkelt.
Det är också två personer som jag inte för allt i världen kan förstå att människor är elaka mot. Alla har faktiskt inte råd att storhandla på NK, och med handen på hjärtat tror jag hellre att jag skulle hänga med Rose-Marie och Kjell än med märkestroll. Jag har en känsla av att jag skulle ha roligare med detta par.
Det gör faktiskt ont i mig att läsa att paret fått utstå både mobbing och anklagelser från totala främlingar (Expressen). Hur kan det möjligtvis störa andra om Kjell gillar att ta sig en grogg på sin semester?! Har han inte rätt till det kanske? Är det bara förunnat Stureplansbrats och charterresenärer att ta sig ett järn?
Och Rose-Marie som strålar av lycka när hon springer med sin kundvagn i det stora varuhuset. Gör det verkligen så ont i våra avundsjuka själar att se en annan människa glad? Har vi verkligen förlorat förmågan helt att kunna glädjas med andra?
Rose-Marie och Kjell: Jag blir varm i hjärtat av att se er och jag tycker att ni är helt underbara! Jag önskar er allt gott och tackar för att ni har delat med er av era liv till Sveriges missunnsamma befolkning. DON´T LET THEM GET TO YOU!!!
Och till alla vuxenmobbare: Ni är små. Ni saknar självkänsla och empati. Ni kan inte glädjas med andra. Ni är samhällets bottenskrap. Och till skillnad från Rose-Marie och Kjell så har ni inga riktiga vänner. Så det är ni som är det riktiga patrasket.
