Hur man bäst piggar upp sig en grå söndag
En av de många fördelarna med att arbeta skift är att man slipper "helgstressen". Ni vet när man ska hinna med ALLT på lördag och söndag. Jag kan uträtta ärenden en tisdag och slipper ta ledigt från jobbet om jag ska gå till tandläkaren, frissan eller vill storhandla.
En annan fördel med skiftarbetet är att man inte behöver använda sig av uttrycket "fredagsmys" (den personen som gjorde den reklamfilmen är till lika stor skada för dagens unga som Staffan Westerberg var på min tid med sitt "Vilse i pannkakan". Och inte bara unga förresten! Till min förskräckelse hör jag titt som tätt vuxna, röstberättigade personer som anammar uttrycket också).
Idag var det dock en "riktig" söndag även för mig. En sån där dag då man känner sig uttråkad redan när man vaknar. Blaskigt och grått var det ute också (annars brukar faktiskt en promenad ute i friska luften vara en rejäl humörhöjare).
Vad gör man en grå söndag för att bli på bättre humör? Jo, man kan ta med sig mamma till det uppfräschade Sollentuna centrum och göra av med lite pengar.
Det är märkligt det där hur glad man kan bli av att få använda sitt VISA-kort ett par gånger per dag. Till min stora fasa har jag också upptäckt att jag ständigt går och nynnar på ABBAs "Money money money" när jag befinner mig i affärer...
"I work all night, I work all day to pay the bills I have to pay. Ain´t it sad?"
En annan fördel med skiftarbetet är att man inte behöver använda sig av uttrycket "fredagsmys" (den personen som gjorde den reklamfilmen är till lika stor skada för dagens unga som Staffan Westerberg var på min tid med sitt "Vilse i pannkakan". Och inte bara unga förresten! Till min förskräckelse hör jag titt som tätt vuxna, röstberättigade personer som anammar uttrycket också).
Idag var det dock en "riktig" söndag även för mig. En sån där dag då man känner sig uttråkad redan när man vaknar. Blaskigt och grått var det ute också (annars brukar faktiskt en promenad ute i friska luften vara en rejäl humörhöjare).
Vad gör man en grå söndag för att bli på bättre humör? Jo, man kan ta med sig mamma till det uppfräschade Sollentuna centrum och göra av med lite pengar.
Det är märkligt det där hur glad man kan bli av att få använda sitt VISA-kort ett par gånger per dag. Till min stora fasa har jag också upptäckt att jag ständigt går och nynnar på ABBAs "Money money money" när jag befinner mig i affärer...
"I work all night, I work all day to pay the bills I have to pay. Ain´t it sad?"
Mitt senaste vapen mot smärtan
Jag medger att jag väntade en anings för länge innan jag sökte hjälp hos en läkare för min hälsensinflammation. Nu har jag ätit antiinflammatoriskt i tio dagar, och ännu märker jag inte att det går åt rätt håll. Jag har fortfarande ont, senan är fortfarande svullen och träningen har blivit lidande (i alla fall för nedre delen av kroppen).
En kollega skickade mig raskt till ett apotek i Aunang efter att jag hade beklagat mig för henne (jag har en tendens att låta som en man när jag har ont) för att köpa Counterpain Plus - en antiinflammatorisk gel (den luktar Jenka, ett tuggummi som fanns när jag var barn. Kommer ni ihåg det?). Vilket jag naturligtvis var beredd att testa. Jag köpte den minsta storleken på tub de hade, för bara den kostade 290 Baht (ca 69 kronor).
Noga smörjer jag nu min häl flera gånger om dagen. Och jag tror faktiskt att den hjälper.
Jag ska en sväng till Phuket i veckan som kommer. Jag kommer att bunkra flera tuber av Counterpain Plus för att ha hemma.
Man vet ju aldrig när olyckan är framme nästa gång.
En kollega skickade mig raskt till ett apotek i Aunang efter att jag hade beklagat mig för henne (jag har en tendens att låta som en man när jag har ont) för att köpa Counterpain Plus - en antiinflammatorisk gel (den luktar Jenka, ett tuggummi som fanns när jag var barn. Kommer ni ihåg det?). Vilket jag naturligtvis var beredd att testa. Jag köpte den minsta storleken på tub de hade, för bara den kostade 290 Baht (ca 69 kronor).
Noga smörjer jag nu min häl flera gånger om dagen. Och jag tror faktiskt att den hjälper.
Jag ska en sväng till Phuket i veckan som kommer. Jag kommer att bunkra flera tuber av Counterpain Plus för att ha hemma.
Man vet ju aldrig när olyckan är framme nästa gång.
Vårens nya glassar är här!
I våras hade jag en ritual, en helig stund, på tisdagskvällarna. Jag köpte en glass (Ben & Jerrys Wich från GB´s sortiment) och såg ett avsnitt av "LOST". Det var veckans höjdpunkt (förra våren krävdes det inte så mycket för att göra mig lycklig, eftersom jag var arbetslös och resten av tiden ägnade jag åt att söka jobb).
Häromdagen läste jag i Metro om GB´s nya sortiment, där en testpanel betygsatt vårens nyheter. En av de nya glassarna är ytterligare en från Ben & Jerry: Peanut butter cookie dough. Redan av namnet förstår man att kolesterolhalten i blodet ökar lavinartat och tandtrollen förmodligen jublar av lycka.
Det nya glassortimentet finns ute i handeln från och med imorgon. Jag har en känsla av att jag och Peanut butter cookie dough kommer att få många heliga stunder tillsammans under året.
Häromdagen läste jag i Metro om GB´s nya sortiment, där en testpanel betygsatt vårens nyheter. En av de nya glassarna är ytterligare en från Ben & Jerry: Peanut butter cookie dough. Redan av namnet förstår man att kolesterolhalten i blodet ökar lavinartat och tandtrollen förmodligen jublar av lycka.
Det nya glassortimentet finns ute i handeln från och med imorgon. Jag har en känsla av att jag och Peanut butter cookie dough kommer att få många heliga stunder tillsammans under året.
Blöta fossingar
Det kanske inte är så konstigt att man är en anings seg och att påsarna under ögonen idag är storleken större än normalt när man ägnar hela nätterna åt att glo på OS. Dessutom har vi idag riktigt traditionellt vinterväder i Stockholmstrakten: det är grått och slaskigt. Det gör en inte direkt piggare.
Min enda kraftansträngning så här långt idag (och jag misstänker att det är den enda jag kommer att göra) var en promenad till biblioteket. Tog mina nytvättade gympadojjor dit = HUGE mistake.
Min enda kraftansträngning så här långt idag (och jag misstänker att det är den enda jag kommer att göra) var en promenad till biblioteket. Tog mina nytvättade gympadojjor dit = HUGE mistake.
Nattens OS i kort sammanfattning
Jag är tveksam till curling som OS-gren. Eller om det kan räknas som en idrott över huvud taget. Men att se damlaget i curling inatt göra det som Tre Kronor skulle ha gjort - försvara sitt OS-guld - var en fröjd för ögat (AB). Och för öronen. Att höra den svenska nationalsången är bland det vackraste jag vet.
Vem hade kunnat ana att amerikanerna kunde vara barmhärtiga? Efter en ledning med 6-0 efter första perioden mot Finland insåg USA att de var i final och slutade göra mål (AB). Det kunde lika gärna ha blivit en tvåsiffrig ledning. Omtänksamt att inte låta förnedringen bli värre än vad den redan var.
Sverige och Finland må vara ärkerivaler på rinken, men jag unnade verkligen Finland ett OS-guld. Inte minst för Teemu Selännes skull.
Det kommer att ta mig ett tag att komma över besvikelsen att Tre Kronor åkte ut mot Slovakien i kvartfinalen, men lite plåster på såren var det att Slovakien faktiskt gav värdnationen Kanada rejält motstånd inatt (AB). Det lindrade smärtan lite.
Nu hoppas jag att USA tar sitt första OS-guld på trettio år i ishockey imorgon.
Vem hade kunnat ana att amerikanerna kunde vara barmhärtiga? Efter en ledning med 6-0 efter första perioden mot Finland insåg USA att de var i final och slutade göra mål (AB). Det kunde lika gärna ha blivit en tvåsiffrig ledning. Omtänksamt att inte låta förnedringen bli värre än vad den redan var.
Sverige och Finland må vara ärkerivaler på rinken, men jag unnade verkligen Finland ett OS-guld. Inte minst för Teemu Selännes skull.
Det kommer att ta mig ett tag att komma över besvikelsen att Tre Kronor åkte ut mot Slovakien i kvartfinalen, men lite plåster på såren var det att Slovakien faktiskt gav värdnationen Kanada rejält motstånd inatt (AB). Det lindrade smärtan lite.
Nu hoppas jag att USA tar sitt första OS-guld på trettio år i ishockey imorgon.
Nu går även semlor ner
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i semlor. Jag tror att det är kombinationen av vetebröd och grädde som sätter käppar i hjulet för att en kärlekshistoria ska kunna utveckla sig. När man dessutom låter dem bada i varm mjölk så att de blir slemmiga i konsistensen blir det riktigt otäckt.
Nu för tiden har man vidgat vyerna när det gäller semlor. Helt plötsligt finns det tjugo olika sorter att välja mellan på konditorierna.
Inte ens jag kunde motstå frestelsen när jag gick förbi ett konditori idag och såg chokladsemlor.
Det blev dagens lunch. Chokladsemla och Starbuckskaffe (har fortfarande kvar några skopor från det svindyra paketet jag köpte i Krabi i mellandagarna). Men det var jag värd efter en dag i kollektivtrafiken. Tro mig. Nu har dessutom den enorma mängden snö börjat att smälta, så jag var nära att drunkna vid ett övergångsställe (sann historia).
Det var en riktigt tuff förmiddag med andra ord.
Nu blir det åka av!
Jag har inga tider alls att passa idag. Inte en enda. Därför hade jag tänkt att dagen till ära åka pendeltåg. Ja, man vet ju inte riktigt OM eller NÄR man kommer fram just nu. Men jag packar ner lite snacks i handväskan (ifall man skulle riskera att svälta ihjäl) samt en tjock bok som underhållning (eller det kan diskuteras: just nu läser jag den sista boken om Wallander: "Den orolige mannen" av Mankell. Den är både långtråkig och seg).
Mitt månadskort på SL gick ut för några dagar sedan, så det måste förnyas. Glädjande nog har SL äntligen insett att de inte riktigt levererar sina kunder det dem utlovat (understatement of the year), därför ger de rabatt på åkandet (AB). Välkommet den här månaden då jag har studielånet att betala av på.
Av en händelse såg jag häromdagen en dokumentär om tsunamis på National Geografics. Där kan vi tala om riktiga naturkatastrofer.
Någonting för SL´s ledning att se kanske för att sätta saker och ting i perspektiv...?
Mitt månadskort på SL gick ut för några dagar sedan, så det måste förnyas. Glädjande nog har SL äntligen insett att de inte riktigt levererar sina kunder det dem utlovat (understatement of the year), därför ger de rabatt på åkandet (AB). Välkommet den här månaden då jag har studielånet att betala av på.
Av en händelse såg jag häromdagen en dokumentär om tsunamis på National Geografics. Där kan vi tala om riktiga naturkatastrofer.
Någonting för SL´s ledning att se kanske för att sätta saker och ting i perspektiv...?
Skadeglädjen över förlusten är osmickrande
För dryga dygnet sedan definerade jag äkta hockeykärlek: Det är när man ligger och tittar på kvartsfinalerna i ett luftkonditionerat hotellrum istället för att njuta av 35 graders värme vid poolen.
Det var exakt det jag gjorde. Jag kan inte beskriva min gränslösa lycka när jag upptäckte att den amerikanska sportkanalen ESPN visades på det hotellet jag bodde (annars är ju inte just vintersporter så stora i Thailand - det har jag all förståelse för). Jag skulle kunna se Sveriges kvartsfinal!
Jag var - och är fortfarande - tom inombords. Självklart vill man alltid att ens landslag ska vinna, men den här gången ville jag det lite mer. För Foppas skull.
Jag hade velat att ha skulle få sitt tredje OS-guld. Jag hade velat att han skulle få avgöra. För att tysta skeptikerna med skadeglädje i rösten som hävdar att han är slut.
Men att bli utslagna av ett lag som dagen innan höll på att få stryk av Norge... (AB)
Det gör ont.
Nu ska jag inte kasta någon skugga på Tre Kronor (även om jag känner att jag skulle vilja ha ett allvarligt kvartsamtal med Henrik Lundqvist). Istället känner jag en extrem irritation över attityden vi svenskar har. Vad är det för pessimism och skadeglädje vi egentligen har inkapslat? Har vi egentligen anledning att vara så negativa?
Detta OS borde påvisa att vi faktiskt har mer kapacitet i sportvärlden än vad vi själv ger oss credit för. Vilken medaljkaskad det varit! Varför är det så svårt att glädja sig över dem?
När Tre Kronor igår åkte ur i kvartsfinalen skrockade några av mina manliga kollegor skadeglatt: "Men jag visste väl att de skulle åka ur!" med ett ganska otäckt flin i ansiktet.
Vadå "visste"? Tre Kronor var fram till dess obesegrade i turneringen. De hade alla förutsättningar att ta hem guldet.
Skadeglädjen över förlusten känns så obehaglig. Den känns nästan mer äkta än glädjen de gånger vi faktiskt tagit guld i någon turnering (för då kommer alltid kommentaren: "Äh! De hade tur").
Är vårt behov av skadeglädje så djupt förankrat i den svenska folksjälen? Och vart kommer den ifrån?
Det är märkligt det där med hur svårt det är att kunna glädja sig åt andras framgångar. Men det är ingen smickrande egenskap.
Det var exakt det jag gjorde. Jag kan inte beskriva min gränslösa lycka när jag upptäckte att den amerikanska sportkanalen ESPN visades på det hotellet jag bodde (annars är ju inte just vintersporter så stora i Thailand - det har jag all förståelse för). Jag skulle kunna se Sveriges kvartsfinal!
Jag var - och är fortfarande - tom inombords. Självklart vill man alltid att ens landslag ska vinna, men den här gången ville jag det lite mer. För Foppas skull.
Jag hade velat att ha skulle få sitt tredje OS-guld. Jag hade velat att han skulle få avgöra. För att tysta skeptikerna med skadeglädje i rösten som hävdar att han är slut.
Men att bli utslagna av ett lag som dagen innan höll på att få stryk av Norge... (AB)
Det gör ont.
Nu ska jag inte kasta någon skugga på Tre Kronor (även om jag känner att jag skulle vilja ha ett allvarligt kvartsamtal med Henrik Lundqvist). Istället känner jag en extrem irritation över attityden vi svenskar har. Vad är det för pessimism och skadeglädje vi egentligen har inkapslat? Har vi egentligen anledning att vara så negativa?
Detta OS borde påvisa att vi faktiskt har mer kapacitet i sportvärlden än vad vi själv ger oss credit för. Vilken medaljkaskad det varit! Varför är det så svårt att glädja sig över dem?
När Tre Kronor igår åkte ur i kvartsfinalen skrockade några av mina manliga kollegor skadeglatt: "Men jag visste väl att de skulle åka ur!" med ett ganska otäckt flin i ansiktet.
Vadå "visste"? Tre Kronor var fram till dess obesegrade i turneringen. De hade alla förutsättningar att ta hem guldet.
Skadeglädjen över förlusten känns så obehaglig. Den känns nästan mer äkta än glädjen de gånger vi faktiskt tagit guld i någon turnering (för då kommer alltid kommentaren: "Äh! De hade tur").
Är vårt behov av skadeglädje så djupt förankrat i den svenska folksjälen? Och vart kommer den ifrån?
Det är märkligt det där med hur svårt det är att kunna glädja sig åt andras framgångar. Men det är ingen smickrande egenskap.
Bye for now
Önskar alla mina bloggläsare en härlig vecka!
Jag är tillbaka på fredag den 26:e.
Och självklart hoppas jag på vinst imorgon bitti.
Jag är tillbaka på fredag den 26:e.
Och självklart hoppas jag på vinst imorgon bitti.
Mot varmare breddgrader mitt i OS!
Runt klockan elva ikväll lyfter jag mot Krabi. Klockan sex imorgon bitti, svensk tid, spelar Tre Kronor mot Finland. Då befinner jag mig fortfarande ombord. Faktum är att matchen med största sannolikhet är färdigspelad när jag landar (jag har givit mamma stränga order att messa mig resultatet så jag får det så fort jag slår på mobilen).
Här kan man tala om känslomässig förvirring. Jag är så glad och tacksam över att jag ska få tillbringa ett par dagar i värme och lämna dessa gigantiska snövallar och bitande minusgrader. Men det svider rejält att jag missar matchen.
Ni får hålla tummarna i mitt ställe. Dels för en svensk seger men också för att Foppas tolv år långa måltorka i OS bryts.
Visst unnar vi honom att få göra ett par strutar?
Utsikten de närmsta dagarna.
Här kan man tala om känslomässig förvirring. Jag är så glad och tacksam över att jag ska få tillbringa ett par dagar i värme och lämna dessa gigantiska snövallar och bitande minusgrader. Men det svider rejält att jag missar matchen.
Ni får hålla tummarna i mitt ställe. Dels för en svensk seger men också för att Foppas tolv år långa måltorka i OS bryts.
Visst unnar vi honom att få göra ett par strutar?
Utsikten de närmsta dagarna.
Vädret - en förklädd välsignelse för SJ och SL?
Trots att jag annars inte tycker att snö ens är vackert på julkort (och ibland, när jag är riktigt tvär, hävdar att snö är Guds straff) så måste jag ge vika för min inställning idag och medge att det är en fantastisk vinterdag. Vindstilla, klarblå himmel, solsken och tio minusgrader. Visst borde denna prognos känneteckna den perfekta vinterdagen?
Nej, i skrivande stund är det fortfarande kaos på Stockholms central till följd av vädret. Och jag begriper inte varför. Vädret är ju alldeles strålande! Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag påstår att det råder harmoni utanför mitt köksfönster just nu. Detta är inte "väderkaos". I det här vädret borde tåg som är anpassade efter det svenska klimatet kunna gå på sekunden.
Men vi kanske ändå ska vara tacksamma för att vi har ett så varierande väder som vi faktiskt har här i landet. För det första skulle nio av tio svenskar aldrig kunna inleda ett samtal om det inte vore för just vädret. Och dessutom är vädret den perfekta ursäkten för både SJ och SL när de inte klarar av att sköta sitt jobb. (AB)
Nej, i skrivande stund är det fortfarande kaos på Stockholms central till följd av vädret. Och jag begriper inte varför. Vädret är ju alldeles strålande! Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag påstår att det råder harmoni utanför mitt köksfönster just nu. Detta är inte "väderkaos". I det här vädret borde tåg som är anpassade efter det svenska klimatet kunna gå på sekunden.
Men vi kanske ändå ska vara tacksamma för att vi har ett så varierande väder som vi faktiskt har här i landet. För det första skulle nio av tio svenskar aldrig kunna inleda ett samtal om det inte vore för just vädret. Och dessutom är vädret den perfekta ursäkten för både SJ och SL när de inte klarar av att sköta sitt jobb. (AB)
SL - norrlänningarnas vinterunderhållning
På fler än ett sätt är jag tacksam över att Sverige geografiskt ligger där det ligger. För skulle vi vara placerade i ett område på jordklotet där risken för jordbävningar och orkaner var större så skulle katastrofen vara total. Vi skulle bli helt handlingsförlamade. Som huvudstaden blir då det är dryga tio minusgrader och snöfall.
Kanske är det så att Stockholms Lokaltrafik medvetet orsakar detta kaos som råder för tillfället för att underhålla norrlänningarna. För tro mig när jag säger att de skrattar åt oss.
T-centralen i Stockholm var nu på kvällen helt lamslagen. Fullständigt. Som om vi precis drabbats av en naturkatastrof. Som om det var första gången någonsin som vi upplevde snö och minusgrader på dessa breddgrader.
Det som retar mig mest är att SL faktiskt ljuger sina kunder rakt upp i ansiktet. När man står på perrongen och fryser arslet av sig (för det gör vi stockholmare när det är tio minusgrader) så får man var tionde minut höra en förinspelad röst som meddelar att tågen är försenade på grund av väderleken (nä???) och att information finns att få på monitorerna runt om på stationen.
Det där är fullkomlig lögn! Jag har flera hundra människor som kan vittna om detta. För det kommer nämligen inte upp någon "information" som utlovat på monitorerna.
Den fysiska personalen på plats - de arma stackarna som sitter i biljettkurarna - har inte heller någon information att ge (eller så förstår de helt enkelt inte sig på den). Ja, nu är jag medveten om att det knappast är kärnfysiker som sitter och stämplar tågbiljetter utan förmodligen människor som gör samhällstjänst men även dessa borde veta skillnaden på "ankommande" och "avgående".
Just när det gäller service är svenskarna i särklass sämst i hela världen (jag har även besökt NK idag där jag ville gå fram till flera försäljare och förklara för dem att det är kunderna som är orsaken till att de har lön). Och SL är bäst på att vara sämst.
Det är bättre att inte säga någonting alls än att ha ett inspelat meddelande som ger falsk information. Det gör bara kunderna - alltså vi som ser till att ni får lön varje månad - bara irriterade. Och det är inte alls bra för business.
Jag ska dessutom ge SL ett gratis tips till nästa vinter (ja, jag bjuder på denna för att jag är en så givmild person): Det kommer att bli minusgrader även nästa vinter. Och förmodligen även snö. Så nu när ni har fått denna förhandsinformation kanske ni är lite mer förberedda på vad som komma skall.
Kanske är det så att Stockholms Lokaltrafik medvetet orsakar detta kaos som råder för tillfället för att underhålla norrlänningarna. För tro mig när jag säger att de skrattar åt oss.
T-centralen i Stockholm var nu på kvällen helt lamslagen. Fullständigt. Som om vi precis drabbats av en naturkatastrof. Som om det var första gången någonsin som vi upplevde snö och minusgrader på dessa breddgrader.
Det som retar mig mest är att SL faktiskt ljuger sina kunder rakt upp i ansiktet. När man står på perrongen och fryser arslet av sig (för det gör vi stockholmare när det är tio minusgrader) så får man var tionde minut höra en förinspelad röst som meddelar att tågen är försenade på grund av väderleken (nä???) och att information finns att få på monitorerna runt om på stationen.
Det där är fullkomlig lögn! Jag har flera hundra människor som kan vittna om detta. För det kommer nämligen inte upp någon "information" som utlovat på monitorerna.
Den fysiska personalen på plats - de arma stackarna som sitter i biljettkurarna - har inte heller någon information att ge (eller så förstår de helt enkelt inte sig på den). Ja, nu är jag medveten om att det knappast är kärnfysiker som sitter och stämplar tågbiljetter utan förmodligen människor som gör samhällstjänst men även dessa borde veta skillnaden på "ankommande" och "avgående".
Just när det gäller service är svenskarna i särklass sämst i hela världen (jag har även besökt NK idag där jag ville gå fram till flera försäljare och förklara för dem att det är kunderna som är orsaken till att de har lön). Och SL är bäst på att vara sämst.
Det är bättre att inte säga någonting alls än att ha ett inspelat meddelande som ger falsk information. Det gör bara kunderna - alltså vi som ser till att ni får lön varje månad - bara irriterade. Och det är inte alls bra för business.
Jag ska dessutom ge SL ett gratis tips till nästa vinter (ja, jag bjuder på denna för att jag är en så givmild person): Det kommer att bli minusgrader även nästa vinter. Och förmodligen även snö. Så nu när ni har fått denna förhandsinformation kanske ni är lite mer förberedda på vad som komma skall.
Det blir nog bra...
Det är för närvarande 11 minusgrader ute. Det spelar ingen roll att meterologer påstår att detta är en myt, men 11 minusgrader i Stockholm känns som minus 25.
Så nu ska jag klä mig ordentligt, be till högre makter att kollektivtrafiken fungerar någolunda, ta mig en stor varm latte när jag kommer fram, strosa runt lite i affärer (nej, jag ska inte shoppa - det enda jag behöver är strumpbyxor. Förbrukningsvara nummer ett för flygvärdinnor), äta en god middag på Friday´s och avsluta kvällen på Scalateatern där jag garanterat kommer att bli underhållen av Ulla Skoog.
Känns som en ganska lyckad lördag ändå.
Så nu ska jag klä mig ordentligt, be till högre makter att kollektivtrafiken fungerar någolunda, ta mig en stor varm latte när jag kommer fram, strosa runt lite i affärer (nej, jag ska inte shoppa - det enda jag behöver är strumpbyxor. Förbrukningsvara nummer ett för flygvärdinnor), äta en god middag på Friday´s och avsluta kvällen på Scalateatern där jag garanterat kommer att bli underhållen av Ulla Skoog.
Känns som en ganska lyckad lördag ändå.
Lär av Finlands mentalitet
Måhända kan det vara så att vi svenskar är långsinta av naturen. Att vi har svårt att släppa saker. Att vi måste älta händelser om och om igen. Och förbluffande ofta är det negativa händelser som ligger kvar och gror.
Att minnena av matchen mot Vitryssland i OS 2002 fortfarande svider, är det ingen tvekan om. Men är det verkligen rimligt att en match som spelades för åtta år sedan påverkar oss fortfarande?
Här borde vi lära oss av grannlandet Finlands mentalitet. I VM 2003 ledde de kvartsfinalen mot Sverige med 5-1. Har man den ledningen i en match känner man sig ganska säker på en seger.
Sverige får lite jäklar anamma sig, vänder matchen och vinner slutligen med 6-5.
Den förlusten måste ha gjort ont för Finland. De måste i det ögonblicket ha känt samma sak som vi gjorde vid förlusten mot Vitryssland.
Skillnaden är att Finland har gått vidare. De låter inte gamla resultat påverka vad som händer här och nu. De skiter inte knäck i spiraler varje gång de ska möta Tre Kronor som vi faktiskt gör när vi ska spela mot Vitryssland.
Finland fokuserar istället på nuet, på att vinna.
Visst var "Vitryssland-matchen" 2002 en katastrof. Men det är en match i historien. Det är ett fiasko. Tänk istället på alla briljanta matcher Tre Kronor faktiskt bjudit oss på.
Det är dem vi ska i ryggen för att stärka självförtroendet.
I gårdagens match var Jonas Gustavsson nervös i målet, Foppas ben var trötta och spelet virrigt och ofokuserat. Alldeles i onödan.
Sträck på ryggen nu, grabbar! Det är med jäklar anamma man vinner OS-guld.
(AB, AB)
Engagerad kommentator.
Att minnena av matchen mot Vitryssland i OS 2002 fortfarande svider, är det ingen tvekan om. Men är det verkligen rimligt att en match som spelades för åtta år sedan påverkar oss fortfarande?
Här borde vi lära oss av grannlandet Finlands mentalitet. I VM 2003 ledde de kvartsfinalen mot Sverige med 5-1. Har man den ledningen i en match känner man sig ganska säker på en seger.
Sverige får lite jäklar anamma sig, vänder matchen och vinner slutligen med 6-5.
Den förlusten måste ha gjort ont för Finland. De måste i det ögonblicket ha känt samma sak som vi gjorde vid förlusten mot Vitryssland.
Skillnaden är att Finland har gått vidare. De låter inte gamla resultat påverka vad som händer här och nu. De skiter inte knäck i spiraler varje gång de ska möta Tre Kronor som vi faktiskt gör när vi ska spela mot Vitryssland.
Finland fokuserar istället på nuet, på att vinna.
Visst var "Vitryssland-matchen" 2002 en katastrof. Men det är en match i historien. Det är ett fiasko. Tänk istället på alla briljanta matcher Tre Kronor faktiskt bjudit oss på.
Det är dem vi ska i ryggen för att stärka självförtroendet.
I gårdagens match var Jonas Gustavsson nervös i målet, Foppas ben var trötta och spelet virrigt och ofokuserat. Alldeles i onödan.
Sträck på ryggen nu, grabbar! Det är med jäklar anamma man vinner OS-guld.
(AB, AB)
Engagerad kommentator.
Carola - en alfahona?
En Alfahanne beskrivs som en man med sociopatiska drag, utan förmågan att känna empati samt någon som kommer undan med allt. Just nu är Alfahannen oerhört omdebatterad. Man får nästan intrycket av att nu ska alla män få igen för den skada enstaka personer orsakat genom åren (vad jag anser om kollektiv bestraffning kan bli ett helt inlägg i sig).
Själv har jag bara stött på en enda man i hela mitt liv som kan titulera sig Alfahanne (alltså i den bemärkelsen som jag ovan nämnde). Visst har jag träffat många kräk, men att vara en skitstövel är inte detsamma som att totalt sakna empati för andra människor.
Men det är sällan vi offentligt talar om, eller kritiserar, Alfahonorna. Sådana har jag träffat betydligt fler av. Kvinnor som får mig att ta fram skämskudden och som - faktiskt - kommer undan med allt.
Carola är i mina ögon en Alfahona. Hon kan trampa i klaveret hur många gånger som helst men kommer undan med det gång på gång. Man ställer aldrig henne till svars. Ställer hon någon gång upp på en intervju i tv, undviker alltid den som intervjuar frågor som anses vara obekväma. Vad orsaken är till att Carola är så respektingivande övergår mitt förstånd.
Hon ger inte det mest intelligenta intrycket, för att uttrycka det milt (AB).
Blir det översvämning i vår?
Det var länge sedan jag lärde mig den värdefulla läxan att finna mig i det jag inte kan förändra. Att hetsa upp sig över sådant som man ändå inte kan göra någonting åt är bara energikrävande. Därför är det ingen större idé att reta sig på vädret (även om jag har åsikter om det). Det är som det är. Och ingen vädergud sitter och tar hänsyn till vad vi anser om det.
Men jag börjar att fundera lite på vad som händer i vår när all denna snö kommer att smälta. Kommer hela Stockholm att bli översvämmat då? Och i så fall: Kommer denna översvämning att sätta käppar i hjulet för kronprinssebröllopet?
SMHI har utfärdat klass 2-varning imorgon (AB). Det vill säga: Gå inte utanför dörren såvida du inte behöver.
Jag har biljetter till Ulla Skoog imorgon. Jag behöver gå utanför dörren. Jag måste åka pendeltåg.
Redan nu har jag en känsla av att morgondagen kommer att en utmaning. Både psykiskt och fysiskt.
Men jag börjar att fundera lite på vad som händer i vår när all denna snö kommer att smälta. Kommer hela Stockholm att bli översvämmat då? Och i så fall: Kommer denna översvämning att sätta käppar i hjulet för kronprinssebröllopet?
SMHI har utfärdat klass 2-varning imorgon (AB). Det vill säga: Gå inte utanför dörren såvida du inte behöver.
Jag har biljetter till Ulla Skoog imorgon. Jag behöver gå utanför dörren. Jag måste åka pendeltåg.
Redan nu har jag en känsla av att morgondagen kommer att en utmaning. Både psykiskt och fysiskt.
Bevittnat i natt: Hockeyporr
Ishockey är religion i Kanada (kanske jag kan söka politisk asyl där om Mona Sahlin blir statsminister i höst?). Det måste råda landssorg där just nu.
För vem hade kunnat ana att "blåbären" Schweiz skulle knipa en poäng av den gigantiska hockeynationen i natt?
När det inte drabbar ens eget land, finner man en gränslös glädje när det oväntade inträffar. Jag var inte lika glad över detta faktum när Vitryssland slog ut Sverige i kvartsfinalen i OS för åtta år sedan. Fortfarande idag vrider det sig lite obehagligt i magen varje gång vi möter dem i en match.
Ikväll, klockan 21:00, är det just Vitryssland som Tre Kronor spelar mot. Jonas Gustavsson har tagit på sig att stå i kassen då. Det är modigt. Antingen blir han omnämnd som hjälte imorgondagens tidningar eller så kan han aldrig mer sätta sin fot på svensk mark.
Men matchen mellan Kanada och Schweiz, hörrni! Hockeyporr när den är som bäst. Den karamellen suger jag under dagen.
För vem hade kunnat ana att "blåbären" Schweiz skulle knipa en poäng av den gigantiska hockeynationen i natt?
När det inte drabbar ens eget land, finner man en gränslös glädje när det oväntade inträffar. Jag var inte lika glad över detta faktum när Vitryssland slog ut Sverige i kvartsfinalen i OS för åtta år sedan. Fortfarande idag vrider det sig lite obehagligt i magen varje gång vi möter dem i en match.
Ikväll, klockan 21:00, är det just Vitryssland som Tre Kronor spelar mot. Jonas Gustavsson har tagit på sig att stå i kassen då. Det är modigt. Antingen blir han omnämnd som hjälte imorgondagens tidningar eller så kan han aldrig mer sätta sin fot på svensk mark.
Men matchen mellan Kanada och Schweiz, hörrni! Hockeyporr när den är som bäst. Den karamellen suger jag under dagen.
"Alfahannen" - ett överhypat antiklimax
Jag känner mig lite kluven till Katarina Wennstams uppmärksammade och omtalade (samt överhypade) roman "Alfahannen". Jag vill så gärna skriva att den är ett viktigt inlägg när det gäller våld mot kvinnor men kan inte. Den är enkelt skriven på ett torftigt språk och persongestaltningarna är så ytliga att jag inte blir berörd eller känner sympati.
Wennstams intention med boken är förmodligen att skapa en debatt kring det sexuella utnyttjandet av kvinnor i "mansdominerade" yrkesgrupper, men min fundering blir istället vad orsaken är till att kvinnor tenderar att falla för dessa "alfahannar". För de får - som boken också påtalar - alla tänkbara varningssignaler.
I "Alfahannen" är det film- och teatervärlden som står i fokus. Eller rättare sagt, en av Sveriges mest populära manliga skådespelare som fått det makabra namnet Jack Rappe och beskrivs som en kvinnokarl (på det sättet som militanta feminister skulle beskriva en sådan). Han har ett rykte om sig att inte behandla sina unga älskarinnor så väl, men det är inte förrän han utsätts för ett våldsbrott själv som dessa rykten om hans beteende kommer fram.
Den andra huvudrollspersonen är den unga Emma, en lovande nybörjare i branschen. Hon är den senaste i raden av Rappes kvinnor och också den som sedan åtalas för ett dråpförsök mot honom.
I och med att Wennstam inte låter läsaren lära känna bokens gestalter lämnas man kvar med flera frågeställningar: Vad är det som har bidragit till Rappes okänslighet och oförmåga att känna empati? Vad gör honom så oemotståndlig för kvinnor trots att han uppenbarligen behandlar dem illa? Vad är det som får kvinnor att förlåta en sådan person gång på gång?
Handlingen blir nästan ologisk på grund av det fattiga språket. Särskilt spännande blir det aldrig heller. Tvärtom blir boken ett antiklimax. Den faller platt.
Däremot är jag tacksam över att Wennstam har den goda smaken att inte peka ut specifika levande personer - som ryktet säger - för att uppmärksamma sin bok. Även om det förmodligen finns likheter hos Rappe hos många manliga skådespelare så har hon kamouflerat det snyggt. Men det är också det enda med boken som är bra.
Betyg: 2 av 5.
Wennstams intention med boken är förmodligen att skapa en debatt kring det sexuella utnyttjandet av kvinnor i "mansdominerade" yrkesgrupper, men min fundering blir istället vad orsaken är till att kvinnor tenderar att falla för dessa "alfahannar". För de får - som boken också påtalar - alla tänkbara varningssignaler.
I "Alfahannen" är det film- och teatervärlden som står i fokus. Eller rättare sagt, en av Sveriges mest populära manliga skådespelare som fått det makabra namnet Jack Rappe och beskrivs som en kvinnokarl (på det sättet som militanta feminister skulle beskriva en sådan). Han har ett rykte om sig att inte behandla sina unga älskarinnor så väl, men det är inte förrän han utsätts för ett våldsbrott själv som dessa rykten om hans beteende kommer fram.
Den andra huvudrollspersonen är den unga Emma, en lovande nybörjare i branschen. Hon är den senaste i raden av Rappes kvinnor och också den som sedan åtalas för ett dråpförsök mot honom.
I och med att Wennstam inte låter läsaren lära känna bokens gestalter lämnas man kvar med flera frågeställningar: Vad är det som har bidragit till Rappes okänslighet och oförmåga att känna empati? Vad gör honom så oemotståndlig för kvinnor trots att han uppenbarligen behandlar dem illa? Vad är det som får kvinnor att förlåta en sådan person gång på gång?
Handlingen blir nästan ologisk på grund av det fattiga språket. Särskilt spännande blir det aldrig heller. Tvärtom blir boken ett antiklimax. Den faller platt.
Däremot är jag tacksam över att Wennstam har den goda smaken att inte peka ut specifika levande personer - som ryktet säger - för att uppmärksamma sin bok. Även om det förmodligen finns likheter hos Rappe hos många manliga skådespelare så har hon kamouflerat det snyggt. Men det är också det enda med boken som är bra.
Betyg: 2 av 5.
Naturlig bieffekt eller ålderstecken?
Jag såg nattens match mellan Tre Kronor och Tyskland med ett halft öga. Eller snarare var det så att jag vaknade till då och då och tittade till om det hänt någonting i ställningen. Mer än så orkade jag dessvärre inte engagera mig - det är fantastiskt vad trött man kan vara halv två på natten när man har jobbat mer än ett halvt dygn och har ständig jetlag.
Eller så är det helt enkelt så att åldern börjar att ta ut sin rätt.
Eller så är det helt enkelt så att åldern börjar att ta ut sin rätt.
OS får mig att förlåta de ständiga stölderna
Vinter-OS uppmärksammas inte direkt i thailänsk media. Faktum är att det verkar vara svårt att lansera vintersporter där över huvud taget. I praktiken innebär detta att man inte visar en endaste sekund av pågående OS på någon kanal alls där.
Vilket självklart var något frustrerande för mig.
Efter två OS-fria dagar i Phuket åkte vi vidare igår (här blir det galet med tidsangivelser eftersom man inte en susning egentligen om det var igår eller i förrgår) till Saigon.
Det var min tredje resa dit på två månader. Och det var tredje gången som lastarna snodde min nyckelring som jag pryder mitt incheckade baggage med (jag märker ut den så för att det ska vara lättare att se den på baggagebandet).
Sur som ättika blev jag. Inte för att det är någon större kostnad. Det är principen. Ge fan i mina grejor. Den här gången blev jag av med en nyckelring som det stod "The year of love Stockholm 2010" på - ytterst irriterande.
Men jag förlät vietnameserna relativt fort. För när jag kom till hotellet upptäckte jag att de hade den amerikanska tv-kanalen ESPN. Och de visar OS minsann!
Och vad är det första jag får se? Jo, ett sammandrag av Charlotte Kallas vinst med tillhörande segerintervju på engelska. Jag kan kort konstatera att det är inte lätt med glosorna när man precis vunnit ett guld men glädjen gick det inte att ta miste på.
Nu sitter jag nyduschad efter en flygresa på tolv och en halv timme och förbereder mig för Det Stora Allvaret: nattens hockeymatch mot Tyskland.
Jag tippar på vinst: 7-0. Oavgjort om Stefan Livh står.
Vilket självklart var något frustrerande för mig.
Efter två OS-fria dagar i Phuket åkte vi vidare igår (här blir det galet med tidsangivelser eftersom man inte en susning egentligen om det var igår eller i förrgår) till Saigon.
Det var min tredje resa dit på två månader. Och det var tredje gången som lastarna snodde min nyckelring som jag pryder mitt incheckade baggage med (jag märker ut den så för att det ska vara lättare att se den på baggagebandet).
Sur som ättika blev jag. Inte för att det är någon större kostnad. Det är principen. Ge fan i mina grejor. Den här gången blev jag av med en nyckelring som det stod "The year of love Stockholm 2010" på - ytterst irriterande.
Men jag förlät vietnameserna relativt fort. För när jag kom till hotellet upptäckte jag att de hade den amerikanska tv-kanalen ESPN. Och de visar OS minsann!
Och vad är det första jag får se? Jo, ett sammandrag av Charlotte Kallas vinst med tillhörande segerintervju på engelska. Jag kan kort konstatera att det är inte lätt med glosorna när man precis vunnit ett guld men glädjen gick det inte att ta miste på.
Nu sitter jag nyduschad efter en flygresa på tolv och en halv timme och förbereder mig för Det Stora Allvaret: nattens hockeymatch mot Tyskland.
Jag tippar på vinst: 7-0. Oavgjort om Stefan Livh står.
Visas OS i varma länder?!
Nu ska jag iväg och jobba i fem dagar. Därför blir det blogguppehåll till och med onsdag kväll. Jag fruktar att OS inte sänds på någon kanal i Thailand (känns inte som om vintersporter är av intresse där), så därför får ni heja på de svenska deltagarna i mitt ställe (jag vet dock att jag är ledig och hemma då hockeyfinalen går, den 28 februari. Det är jag oerhört tacksam för).
Dagen till ära är det Mats Sundins födelsedag idag!
På onsdag morgon, 01:30, spelar Tre Kronor sin första match mot Tyskland.
Önskar alla läsare ett par underbara OS-dagar!
Dagen till ära är det Mats Sundins födelsedag idag!
På onsdag morgon, 01:30, spelar Tre Kronor sin första match mot Tyskland.
Önskar alla läsare ett par underbara OS-dagar!
Från väst till öst
Jag såg hela OS-invigningen i natt. Klockan ringde 2.55. Jag tände lite ljus och satt sedan och väntade på att den svenska truppen skulle göra entré.
Lite tårögd blev jag nog när Foppa kom in på arenan med fanan i handen. Och stolt!
Men vad hände på slutet när den olympiska elden skulle tändas? När tekniken strulade och Waynes Gretzkys ärofyllda uppdrag blev ett fiasko. Han kallas ju inte för "The great one" utan orsak.
Nu ska jag ställa om mig till Thailandstid. Ikväll åker jag iväg på jobb i fem dagar. Förvirrande att ha OS i väst och jobbet i öst under ett par veckor. Som om det inte var tillräckligt svårt redan att veta om det är dag eller natt ibland.
Lite tårögd blev jag nog när Foppa kom in på arenan med fanan i handen. Och stolt!
Men vad hände på slutet när den olympiska elden skulle tändas? När tekniken strulade och Waynes Gretzkys ärofyllda uppdrag blev ett fiasko. Han kallas ju inte för "The great one" utan orsak.
Nu ska jag ställa om mig till Thailandstid. Ikväll åker jag iväg på jobb i fem dagar. Förvirrande att ha OS i väst och jobbet i öst under ett par veckor. Som om det inte var tillräckligt svårt redan att veta om det är dag eller natt ibland.
Den störste genom tiderna, trots strulande teknik.
Ja, vem annars?
Det blir Foppa som får äran att bära den svenska fanan vid invigningen av OS i natt (AB). Ganska väntat. Jag kommer att ställa klockan på tre i natt. En sådan sak kan man ju inte bara missa. Dessutom förtjänar han en guld-medalj i ödmjukhet också.
Från brud till alfahanne
Jag hann läsa ut en bok imorse också: "En shopaholic säger ja" av Sophie Kinsella. Egentligen inte så mycket att orda om. Lättläst, underhållande, lättglömd. Klassisk chicklitt. Det är uppfriskande att läsa om fiktiva romanfigurer som lyckas strula till livet ännu mer än vad man själv gör.
Betyg: 2 av 5.
Nu går jag över till lite tyngre litteratur: "Alfahannen" av Katarina Wennstam. Den får följa med mig när jag åker iväg på jobb i fem dagar imorgon eftermiddag.
Betyg: 2 av 5.
Nu går jag över till lite tyngre litteratur: "Alfahannen" av Katarina Wennstam. Den får följa med mig när jag åker iväg på jobb i fem dagar imorgon eftermiddag.
Ett sista försök att rädda det som räddas kan
Min olust att besöka läkare grundar sig i min rädsla för att få dåliga besked. Det ska mycket till innan jag frivilligt bokar en tid - någonting måste vara allvarligt fel.
Som nu med min hälsena. Jag har försökt att bota den själv med vila, gel och inlägg i skorna (visserligen bara de jag jobbar i men det är bättre än inga alls).
Tyvärr har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom (men här skyller jag det mesta på vägunderlaget - att knata omkring i snömodd är en utmaning för hela kroppen).
I förmiddags hade jag tid hos en läkare för att få bukt med problemet. Det jag mest fruktade var att han skulle säga: "Nej, det finns ingenting vi kan göra. Det är bara att amputera" (jo, jag har en tendens att överdriva). Vilket han naturligtvis inte gjorde. Istället fick jag rådet att vila (nä?), smörja med antiflammatorisk gel (nä?), inlägg i skorna (nä?) och inte beslasta hälen för mycket (lägg av!).
Två minuter exakt var jag på undersökning, sedan fick jag gå (halta) till Apoteket och hämta ut ett recept på Voltaren. Den kuren ska jag hålla på med i två veckor.
Fast är det inte bra då ska kanske de amputerar foten i alla fall...
Som nu med min hälsena. Jag har försökt att bota den själv med vila, gel och inlägg i skorna (visserligen bara de jag jobbar i men det är bättre än inga alls).
Tyvärr har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom (men här skyller jag det mesta på vägunderlaget - att knata omkring i snömodd är en utmaning för hela kroppen).
I förmiddags hade jag tid hos en läkare för att få bukt med problemet. Det jag mest fruktade var att han skulle säga: "Nej, det finns ingenting vi kan göra. Det är bara att amputera" (jo, jag har en tendens att överdriva). Vilket han naturligtvis inte gjorde. Istället fick jag rådet att vila (nä?), smörja med antiflammatorisk gel (nä?), inlägg i skorna (nä?) och inte beslasta hälen för mycket (lägg av!).
Två minuter exakt var jag på undersökning, sedan fick jag gå (halta) till Apoteket och hämta ut ett recept på Voltaren. Den kuren ska jag hålla på med i två veckor.
Fast är det inte bra då ska kanske de amputerar foten i alla fall...
I wish!
Grattis Bloggen - 1 år
Min blogg fyller 1 år idag. 1121 inlägg har det blivit under dessa tolv månader. Ja, jag kan bara konstatera att tiden verkligen går fort. Både på gott och ont.
Stort tack till alla mina trogna läsare!
Foppa - den självklara fanbäraren
Chanserna att Foppa tar sitt tredje OS-guld den 28 februari då hockeyfinalen spelas, är stor. Faktiskt. Men till och med jag inser att detta förmodligen är det sista OS han ställer upp i som spelare (när han sedan lägger skidskorna på hyllan för gott så kommer han att bli en het kandidat som förbudskapten).
Det känns så självklart att det är just Foppa som ska bära den svenska fanan vid invigningen i Vancouver (natten till lördag! Dessa ständiga tidsomställningar kommer att knäcka mig). Hockey är religion i Kanada så det naturliga valet är väl att en av våra största genom tiderna inom sporten då får gå först i täten (AB).
Om inte annat så för att visa de andra nationerna att Sverige är på plats för att försvara sitt guld (AB).
Imorgon kör det igång, hörrni! Äntligen!
Ännu idag - 16 år senare - ryser jag när jag ser Foppas straff.
Det känns så självklart att det är just Foppa som ska bära den svenska fanan vid invigningen i Vancouver (natten till lördag! Dessa ständiga tidsomställningar kommer att knäcka mig). Hockey är religion i Kanada så det naturliga valet är väl att en av våra största genom tiderna inom sporten då får gå först i täten (AB).
Om inte annat så för att visa de andra nationerna att Sverige är på plats för att försvara sitt guld (AB).
Imorgon kör det igång, hörrni! Äntligen!
Ännu idag - 16 år senare - ryser jag när jag ser Foppas straff.
Nu gör det tillräckligt ont
Jag har insett mina begränsningar. Jag kan inte lösa - eller läka - allting själv. Trots att jag vilat min häl och omsorgsfullt smort in den med Voltaren-gel i flera veckor, så gör min inflammation i hälsenan mer ont än någonsin. Dessutom är den rejält svullen. Haltar gör jag också.
I natt drömde jag att det bildats en stor, blå knöl kring hälsenan. Då var gränsen nådd.
Så alldeles nyss gjorde jag vad jag borde gjort för flera veckor sedan (jag minns inte ens när detta elände började - var det inte redan i höstas?): Jag bokade tid hos en läkare. Fick tid redan i morgon bitti. Vilken lättnad.
Känner mig riktigt stolt över mig själv nu. För ni ska veta att det ska göra riktigt jäkla ont för att jag ska gå frivilligt till en läkare.
Jag är en kort tjej med hög smärttröskel. Men nu gör det tillräckligt ont.
I natt drömde jag att det bildats en stor, blå knöl kring hälsenan. Då var gränsen nådd.
Så alldeles nyss gjorde jag vad jag borde gjort för flera veckor sedan (jag minns inte ens när detta elände började - var det inte redan i höstas?): Jag bokade tid hos en läkare. Fick tid redan i morgon bitti. Vilken lättnad.
Känner mig riktigt stolt över mig själv nu. För ni ska veta att det ska göra riktigt jäkla ont för att jag ska gå frivilligt till en läkare.
Jag är en kort tjej med hög smärttröskel. Men nu gör det tillräckligt ont.
Fadde - vår tids Ivanhoe
Att skillnaden mellan komedi och tragedi är hårfin får vi bevis på dagligen. I förmiddags var den stora nyheten att Elisabeth Höglund hade fått sparken av TV4 efter interna bråk parterna emellan (med handen på hjärtat var hon helt katastrofalt dålig, men det hör inte hit).
Men vem är då den förste att officiellt ta Elisabeths parti? En gammal kollega? En familjemedlem?
Nej. Fadde Darwich! (Ex)
Det är så hysteriskt roligt att jag har fnissat åt detta hela dagen. Vad gör inte den karl för att få ett par rader i kvällspressen?
Häromdagen var det "exklusiva bilder" från när han sprutade in både Botox och Restylane i ansiktet (varför man vill blotta sig med det offentligt vill jag inte ens börja analysera). Och idag är han Elisabeth Höglunds något otippade försvarare (som en modern Ivanhoe).
Det finns någonting oerhört tragiskt över behovet att vilja synas i pressen till varje pris. Men det blir vansinnigt roligt. Även om humorn känns lite obekväm.
Men vem är då den förste att officiellt ta Elisabeths parti? En gammal kollega? En familjemedlem?
Nej. Fadde Darwich! (Ex)
Det är så hysteriskt roligt att jag har fnissat åt detta hela dagen. Vad gör inte den karl för att få ett par rader i kvällspressen?
Häromdagen var det "exklusiva bilder" från när han sprutade in både Botox och Restylane i ansiktet (varför man vill blotta sig med det offentligt vill jag inte ens börja analysera). Och idag är han Elisabeth Höglunds något otippade försvarare (som en modern Ivanhoe).
Det finns någonting oerhört tragiskt över behovet att vilja synas i pressen till varje pris. Men det blir vansinnigt roligt. Även om humorn känns lite obekväm.
Vad är en sprucken mjälte mot ett lillfinger ur led?
Imorgon förmiddag ska Tre Kronor åka från Arlanda (är det överdrivet att åka dit och vinka av dem?) mot Vancouver. OS ska vara dramatiskt. Det är just dramatiken och spänningen som gör idrotten till vad den är.
Imorse såg jag rykten på nätet (bland annat HÄR) om att Foppa tvekar om han ska följa med truppen. På grund av ett lillfinger som gått ur led.
Nu pratar vi om killen som spräckte mjälten under en match och fortsatte att spela.
Är det ens rimligt att anta att ett lillfinger skulle hindra Foppa från att delta i OS?
Alla goda ting är tre. Foppa kommer att ta sitt tredje OS-guld den 28 februari och tysta alla skeptiker. Kom ihåg vart ni läste det först.
Kick ass i Vancouver, Foppa!
Imorse såg jag rykten på nätet (bland annat HÄR) om att Foppa tvekar om han ska följa med truppen. På grund av ett lillfinger som gått ur led.
Nu pratar vi om killen som spräckte mjälten under en match och fortsatte att spela.
Är det ens rimligt att anta att ett lillfinger skulle hindra Foppa från att delta i OS?
Alla goda ting är tre. Foppa kommer att ta sitt tredje OS-guld den 28 februari och tysta alla skeptiker. Kom ihåg vart ni läste det först.
Kick ass i Vancouver, Foppa!
Ömma fossingar
Man är lite mör efter en arbetsdag på fjorton timmar där möjligheterna att sitta ner är mycket begränsade. Det blir en lugn förmiddag (tror jag det - snön vräker ner i vanlig ordning) med fötterna i högläge.
Ikväll ska jag ha en välbehövlig trevlig biokväll.
Ikväll ska jag ha en välbehövlig trevlig biokväll.
Med mango i soffan
Min absoluta favoritfrukt är mango. Min lycka var total när jag förra veckan hittade två mango för tio kronor på ICA i Gamla stan. Idag var de tillräckligt mogna för att ätas. Dessa har jag nu skivat upp och ska äta framför en film (har hyrt fjärde Johan Falk-filmen. Har kommit halvvägs och Joel Kinnaman verkar inte vara med så mycket i den. Trist.).
Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag fram och tillbaka till Egypten. Vi hörs igen på onsdag.
Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag fram och tillbaka till Egypten. Vi hörs igen på onsdag.
Jag ger Sally en chans
Det är få saker som irriterar mig mer än när en nagel går av. Ja, jag är medveten om att det är helt orationellt och onödigt att ens hetsa upp sig för en sådan sak när man sätter saker i perspektiv, men jag låter detta vara min svaga punkt (till mitt försvar ska sägas att jag är lika upprörd - om inte mer - över miljöförstöringen).
Vill man vara alldeles säker på att naglarna skivar sig och går av ska man definitivt jobba ombord på ett flygplan. Luften i planet är förödande torr för att en nagel ska klara av en lång flygning och det är också en tacksam plats att slå i sina naglar på diverse skåp, vagnar och lådor så att de går sönder.
Ännu har jag inte gett upp hoppet om att kunna kombinera mitt jobb med att ha äkta (jag måste ha mina egna - jag klarar inte av att ha artificiella) vackra naglar. Det ska gå. Kan vi få en man att gå på månen borde vi rimligtvis kunna skapa produkter som får naglar att överleva i torra miljöer.
Min senaste investering för att nå mitt mål är Sally Hansens Diamond Strength. Jag kan ännu inte göra en ordentlig utvärdering på produkten eftersom jag bara målat på det en gång på naglarna (och de är fortfarande så korta efter den senaste attacken av "fila-ner-så-kort-som-möjligt-och-börja-om-från-början" att jag omöjligt ens kan se någon skillnad).
Jag ger Sally Hansen en chans. Återkommer med en utvärdering om ett par veckor.
Vill man vara alldeles säker på att naglarna skivar sig och går av ska man definitivt jobba ombord på ett flygplan. Luften i planet är förödande torr för att en nagel ska klara av en lång flygning och det är också en tacksam plats att slå i sina naglar på diverse skåp, vagnar och lådor så att de går sönder.
Ännu har jag inte gett upp hoppet om att kunna kombinera mitt jobb med att ha äkta (jag måste ha mina egna - jag klarar inte av att ha artificiella) vackra naglar. Det ska gå. Kan vi få en man att gå på månen borde vi rimligtvis kunna skapa produkter som får naglar att överleva i torra miljöer.
Min senaste investering för att nå mitt mål är Sally Hansens Diamond Strength. Jag kan ännu inte göra en ordentlig utvärdering på produkten eftersom jag bara målat på det en gång på naglarna (och de är fortfarande så korta efter den senaste attacken av "fila-ner-så-kort-som-möjligt-och-börja-om-från-början" att jag omöjligt ens kan se någon skillnad).
Jag ger Sally Hansen en chans. Återkommer med en utvärdering om ett par veckor.
Veckan som kommer och kloka ord
Det är en händelserik vecka som ligger framför mig. Imorgon jobbar jag fram och tillbaka till Egypten (det blir en lång arbetsdag - runt fjorton timmar), på torsdag fyller bloggen ett år (det måste jag ju uppmärksamma på något sätt), på fredag är det OS-invigning, på lördag åker jag till Phuket och på söndag är det Alla hjärtans dag (inte för att det är den stressigaste dagen på året för mig).
Dessutom ska jag klämma in så många träningspass som möjligt däremellan.
Idag kommer jag dock inte göra många knop. Jag har standby mellan 12 och 18 och måste komma i säng i någolunda bra tid ikväll så jag orkar med morgondagens arbete.
Alldeles nyss var skådespelerskan Pia Johansson med på TV4. Jag lyssnade på intervjun med ett halvt öra, men jag lyckades uppfatta någonting hon sa som var så oerhört bra:
"Det sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Men korridorerna däremellan är för djävliga".
De kloka orden tar vi med oss på vägen.
Dessutom ska jag klämma in så många träningspass som möjligt däremellan.
Idag kommer jag dock inte göra många knop. Jag har standby mellan 12 och 18 och måste komma i säng i någolunda bra tid ikväll så jag orkar med morgondagens arbete.
Alldeles nyss var skådespelerskan Pia Johansson med på TV4. Jag lyssnade på intervjun med ett halvt öra, men jag lyckades uppfatta någonting hon sa som var så oerhört bra:
"Det sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Men korridorerna däremellan är för djävliga".
De kloka orden tar vi med oss på vägen.
Kvällens höjdarmiddag - Pasta med räk- och vitvinssås
Det finns maträtter som man bara lagar vid speciella tillfällen. Nu är jag väldigt matglad, så för mig spelar egentligen inte tillfället någon roll - min uppfattning är att man kan äta riktigt god mat varje dag (och bör göra det också).
Men vi har ju faktiskt ganska mycket att fira i februari. Det är OS, Alla hjärtans dag och... ja, det är allmänt ett mycket trevligt år. Därför kan denna rätt kanske bli ett signum för 2010 - så pass god är den (kan till och med vara passande på tallriken framför tvn den 19 juni).
RÄK OCH VITVINSSÅS:
Många tigerräkor (eller andra stooora räkor. Snåla inte som de gör på restauranger)
2 finhackade sharlottenlökar
1 generös vitlöksklyfta (hackad - inte pressad)
3 normalstora färska champinjoner
1½ dl vitt vin (i verkligheten har jag i ännu mer)
1 msk hummerfond
500 ml Milda Minimat (7%)
GÖR SÅ HÄR:
Stek räkorna i en het panna med rapsolja. Lägg dem åt sidan. Bryn sedan sharlottenlök och vitlök tills de är lite mjuka, tillsätt därefter champinjonerna. Sänk värmen på plattan och låt det vita vinet koka in en stund i blandningen. Häll sedan i hummerfond och grädde. Koka en kort stund och lägg därefter i önskad mängt räkor (det är gott med räkor - ös på).
Salta och peppra. Servera med pasta al dente (av yttersta vikt) samt rikligt med parmesanost på toppen (kom ihåg att man aldrig kan ha för mycket vare sig parmesanost eller mascara).
Egentligen har jag MYCKET mer parmesanost än på bilden. Men för att såsen inte skulle skymmas helt var jag lite sparsam vid fototillfället.
Bon appétit!
Men vi har ju faktiskt ganska mycket att fira i februari. Det är OS, Alla hjärtans dag och... ja, det är allmänt ett mycket trevligt år. Därför kan denna rätt kanske bli ett signum för 2010 - så pass god är den (kan till och med vara passande på tallriken framför tvn den 19 juni).
RÄK OCH VITVINSSÅS:
Många tigerräkor (eller andra stooora räkor. Snåla inte som de gör på restauranger)
2 finhackade sharlottenlökar
1 generös vitlöksklyfta (hackad - inte pressad)
3 normalstora färska champinjoner
1½ dl vitt vin (i verkligheten har jag i ännu mer)
1 msk hummerfond
500 ml Milda Minimat (7%)
GÖR SÅ HÄR:
Stek räkorna i en het panna med rapsolja. Lägg dem åt sidan. Bryn sedan sharlottenlök och vitlök tills de är lite mjuka, tillsätt därefter champinjonerna. Sänk värmen på plattan och låt det vita vinet koka in en stund i blandningen. Häll sedan i hummerfond och grädde. Koka en kort stund och lägg därefter i önskad mängt räkor (det är gott med räkor - ös på).
Salta och peppra. Servera med pasta al dente (av yttersta vikt) samt rikligt med parmesanost på toppen (kom ihåg att man aldrig kan ha för mycket vare sig parmesanost eller mascara).
Egentligen har jag MYCKET mer parmesanost än på bilden. Men för att såsen inte skulle skymmas helt var jag lite sparsam vid fototillfället.
Bon appétit!
Starbucks på Arlanda lokaliserat!
Att fråga är oftast det lättaste sättet att få information man söker. Trots att Arlanda på pappret är min arbetsplats (även om jag rent fysiskt inte tillbringar så mycket tid där) så har jag inte kunnat räkna ut vart det efterlängtade Starbucks ska öppna någonstans. Det enda jag har "hört" är att det skulle öppna någonstans på flygplatsen i februari.
Nu är det februari och min nyfikenhet har nått sin gräns.
I förmiddags var jag och fikade med min söta kompis Mattias (en av dem - konstaterade just i morse att de flesta av mina manliga vänners namn börjar på bokstaven "M") just på Arlanda (ska man ha sig en hederlig kopp kaffe här i kommunen en söndag får man bege sig dit).
Och där kom den briljanta idén att fråga i informationsdisken om vart Starbucks kommer att ligga. Svaret blev att den kommer att ligga innanför säkerhetskontrollen (hål i huvudet eftersom - om man inte är anställd på Arlanda - bara kan avnjuta deras kaffe om man ska flyga utomlands) mellan gate 3 och 5.
Smygpremiären är för speciellt inbjudna (vart är min inbjudan?!) den 16 februari.
Så nu vet ni det. Ut och res mycket i sommar. Inte bara har ni möjlighet att få er en god kopp kaffe - ni gynnar även reseindustrin (vilket jag skulle vara ytterst tacksam för om ni ville göra, för det ökar mina chanser till en sommaranställning på något bolag så jag slipper att vara arbetslös).
Nu är det februari och min nyfikenhet har nått sin gräns.
I förmiddags var jag och fikade med min söta kompis Mattias (en av dem - konstaterade just i morse att de flesta av mina manliga vänners namn börjar på bokstaven "M") just på Arlanda (ska man ha sig en hederlig kopp kaffe här i kommunen en söndag får man bege sig dit).
Och där kom den briljanta idén att fråga i informationsdisken om vart Starbucks kommer att ligga. Svaret blev att den kommer att ligga innanför säkerhetskontrollen (hål i huvudet eftersom - om man inte är anställd på Arlanda - bara kan avnjuta deras kaffe om man ska flyga utomlands) mellan gate 3 och 5.
Smygpremiären är för speciellt inbjudna (vart är min inbjudan?!) den 16 februari.
Så nu vet ni det. Ut och res mycket i sommar. Inte bara har ni möjlighet att få er en god kopp kaffe - ni gynnar även reseindustrin (vilket jag skulle vara ytterst tacksam för om ni ville göra, för det ökar mina chanser till en sommaranställning på något bolag så jag slipper att vara arbetslös).
Dödsångest orsaken till bojkotten
Jag tror främst att det är dödsångest det handlar om. Jag har en stark dödsångest och det är den som gör att jag inte kan se Melodifestivalen.
För risken finns ju att jag halkar och slår ihjäl mig idag. Det jag fruktar allra mest då är att jag kommer upp till Sankte Per och han ställer frågan: "Så... unga, vackra fröken Larsson. Hur valde du att tillbringa din sista tid på jorden?"
Jag vill inte svara: "Jo, jag tittade på Melodifestivalen!" för jag tror att han skulle se ner på mig då.
Och det vill man ju inte.
För risken finns ju att jag halkar och slår ihjäl mig idag. Det jag fruktar allra mest då är att jag kommer upp till Sankte Per och han ställer frågan: "Så... unga, vackra fröken Larsson. Hur valde du att tillbringa din sista tid på jorden?"
Jag vill inte svara: "Jo, jag tittade på Melodifestivalen!" för jag tror att han skulle se ner på mig då.
Och det vill man ju inte.
I valet och kvalet
Mentalt har jag vår nu. Jo, jag är medveten om att det är den vintrigaste vintern i mannaminne, men mina vårkänslor brukar ge sig tillkänna redan på nyårsdagen. Då är vintern över för min del. Ska jag vara riktigt ärlig så nöjer jag mig med en veckas kyla per år - jag behöver inte mer. Det räcker så.
Så jag har alltså vår nu, snövallarna till trots. Och på våren blir jag alltid lite extra träningssugen. Inspirationen för träningen är på topp så här års.
Jag trivs väldigt bra på det gymmet som jag tränar på. Mycket bra. Det är bara det att det ligger en bra bit ifrån där jag bor. På ett imponerande stort avstånd egentligen, eftersom jag måste sätta mig på pendeltåget för att komma dit. Men jag resonerar som så att jag måste trivas där jag tränar och det gör jag där. Även om det kräver lite planering att ta sig dit och hem.
Om cirka två veckor öppnar ett nytt gym bara fem minuters promenadväg ifrån mitt hem. Som dessutom ska ha öppet dygnet runt (har man så oregelbundna arbetstider som jag har så är en sådan sak ett skänk från ovan).
Nu är jag jättesugen på att börja träna där med! Fast jag kan ju inte ha dubbla medlemsskap, så jag måste välja. Och det är svårt.
Jag får helt enkelt testa under en period och sedan göra en utvärdering. En lista med för och nackdelar. Ni vet en sådan man gör när det gäller killar. Ska man dejta honom eller är det bara slöseri med tid.
Milda makter! Alla dessa val man ställs inför hela tiden.
Så jag har alltså vår nu, snövallarna till trots. Och på våren blir jag alltid lite extra träningssugen. Inspirationen för träningen är på topp så här års.
Jag trivs väldigt bra på det gymmet som jag tränar på. Mycket bra. Det är bara det att det ligger en bra bit ifrån där jag bor. På ett imponerande stort avstånd egentligen, eftersom jag måste sätta mig på pendeltåget för att komma dit. Men jag resonerar som så att jag måste trivas där jag tränar och det gör jag där. Även om det kräver lite planering att ta sig dit och hem.
Om cirka två veckor öppnar ett nytt gym bara fem minuters promenadväg ifrån mitt hem. Som dessutom ska ha öppet dygnet runt (har man så oregelbundna arbetstider som jag har så är en sådan sak ett skänk från ovan).
Nu är jag jättesugen på att börja träna där med! Fast jag kan ju inte ha dubbla medlemsskap, så jag måste välja. Och det är svårt.
Jag får helt enkelt testa under en period och sedan göra en utvärdering. En lista med för och nackdelar. Ni vet en sådan man gör när det gäller killar. Ska man dejta honom eller är det bara slöseri med tid.
Milda makter! Alla dessa val man ställs inför hela tiden.
Tjena gymmet - det var ett tag sedan...
Nackdelen med att föra träningsdagsbok är att man - lite förvånat - upptäcker hur många dagar det faktiskt går mellan tillfällena. Jo, visserligen har jag legitima anledningar till att inte besöka mitt gym så ofta - det är ju inte lätt för mig att "ta ett litet pass" efter arbetsdagens slut om jag befinner mig i Phuket. Men ändå. Det var flera veckor sedan jag sist tränade. Och jag har faktiskt varit hemma ganska många dagar.
Idag tog jag mig i alla fall dit. Och det var så härligt. Det är full kaos på anläggningen nu för de håller på att bygga om så större delen av sin träningstid springer man runt och letar efter maskinerna, men det är också träning!
Jag körde bröst, triceps och mage. Kommer att känna av det imorgon. Liksom min arma hälsena (har fortfarande inte kommit till skott och ringt en läkare). Snömodd förbättrar inte direkt en inflammation.
Idag tog jag mig i alla fall dit. Och det var så härligt. Det är full kaos på anläggningen nu för de håller på att bygga om så större delen av sin träningstid springer man runt och letar efter maskinerna, men det är också träning!
Jag körde bröst, triceps och mage. Kommer att känna av det imorgon. Liksom min arma hälsena (har fortfarande inte kommit till skott och ringt en läkare). Snömodd förbättrar inte direkt en inflammation.
Det finns ett gym för alla...
Veckans "Äntligen!"
Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?
Att säga upp mitt abonnemang för fast telefoni och ADSL hos Tele2 visade sig vara en liten utmaning, där den främsta utmaningen i sig var att få tag på någon på kundtjänst (efter att ha suttit och lyssnat på "vi tar strax emot ditt samtal" i en halvtimme gav jag upp och började jaga dem via mail istället).
I tisdags fick jag svar av Tele2 där de drog en rejäl rövare om att de hade försökt att nå mig på mobilen utan resultat. Vilket var en ren lögn eftersom jag hade min mobil påslagen hela dagen ifråga och inte hade några missade samtal.
Så jag fick maila dem igen och syna bluffen.
I ärlighetens namn trodde jag att detta skulle bli en lika utdragen följetong som "Glamour" men så alldeles nyss fick jag en bekräftelse på min uppsägning. Äntligen! Tog "bara" tio dagar. Det måste man ju ändå anse som en ganska kort tid? Eller?
Att säga upp mitt abonnemang för fast telefoni och ADSL hos Tele2 visade sig vara en liten utmaning, där den främsta utmaningen i sig var att få tag på någon på kundtjänst (efter att ha suttit och lyssnat på "vi tar strax emot ditt samtal" i en halvtimme gav jag upp och började jaga dem via mail istället).
I tisdags fick jag svar av Tele2 där de drog en rejäl rövare om att de hade försökt att nå mig på mobilen utan resultat. Vilket var en ren lögn eftersom jag hade min mobil påslagen hela dagen ifråga och inte hade några missade samtal.
Så jag fick maila dem igen och syna bluffen.
I ärlighetens namn trodde jag att detta skulle bli en lika utdragen följetong som "Glamour" men så alldeles nyss fick jag en bekräftelse på min uppsägning. Äntligen! Tog "bara" tio dagar. Det måste man ju ändå anse som en ganska kort tid? Eller?
Ledig helg
En ledig helg - både lördag och söndag - för en skiftarbetare är en oerhörd lyx. Att inte behöva gå upp fem en lördagsmorgon för att åka till jobbet. Istället kan man sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, titta lite på morgon-tv, surfa runt bland nyheterna på nätet.
Jag har ingenting inplanerat den här helgen. Absolut ingenting. Agendan är så gott som tom, förutom en fika med en god vän imorgon.
Det är riktigt lyxigt.
Jag har ingenting inplanerat den här helgen. Absolut ingenting. Agendan är så gott som tom, förutom en fika med en god vän imorgon.
Det är riktigt lyxigt.
Fredagstortyr
Mitt köksbord är mitt "kontor". Där har jag datorn och papper. Jag kan inte ens minnas när jag satt ned vid köksbordet senast och åt mat. Det gör jag alltid framför tvn. Och framför tvn är det alltid ett ständigt zappande. Nyligen satte jag mig i soffan med kvällens middag, zappade och hamnade framför TV4´s "Förkväll".
Mina tankar for tillbaka till när jag var på krigsmuséet i Vietnam, där de hade en tavla med "tortyrteknik". För just "tortyr" var det första ordet som kom upp för att beskriva spektaklet.
Elisabeth Höglund (var inte hon en gång i tidernas begynnelse en "seriös" journalist?) sitter och samtalar med en "hovexpert" från Svensk Damtidning. Inte lika sliskig som Johan T Lindwall, men snudd därpå. Han - som jag tror hette Daniel - berättar för Höglund att han EN gång har träffat prins Carl-Philips nya flamma. En gång. Varpå Höglund frågar:
"Du som känner henne - hur är hon?".
Är hon bara dum eller lyssnade hon inte på vad han sa? Man kan knappast säga att man känner någon - eller kan avgöra hur någon är - om man har stött på personen i fråga en gång (förmodligen har denne "hovexpert" dessutom bara sett henne på håll någonstans och räknar det som att han har träffat henne i verkligheten).
Hur som helst så kändes det som om jag bevittnade ett avsnitt av "Snillen spekulerar" - den ene programledaren verkade mer spånig än den andre. Dessutom är jag övertygad om att Yvonne Rydings röst kan få glas att spricka. Helt klart är den kvalificerad att hamna som en punkt på tavlan över tortyrteknik. Jag skulle utan att blinka ge upp militärhemligheter om jag var tvungen att lyssna på den en längre tid.
Mina tankar for tillbaka till när jag var på krigsmuséet i Vietnam, där de hade en tavla med "tortyrteknik". För just "tortyr" var det första ordet som kom upp för att beskriva spektaklet.
Elisabeth Höglund (var inte hon en gång i tidernas begynnelse en "seriös" journalist?) sitter och samtalar med en "hovexpert" från Svensk Damtidning. Inte lika sliskig som Johan T Lindwall, men snudd därpå. Han - som jag tror hette Daniel - berättar för Höglund att han EN gång har träffat prins Carl-Philips nya flamma. En gång. Varpå Höglund frågar:
"Du som känner henne - hur är hon?".
Är hon bara dum eller lyssnade hon inte på vad han sa? Man kan knappast säga att man känner någon - eller kan avgöra hur någon är - om man har stött på personen i fråga en gång (förmodligen har denne "hovexpert" dessutom bara sett henne på håll någonstans och räknar det som att han har träffat henne i verkligheten).
Hur som helst så kändes det som om jag bevittnade ett avsnitt av "Snillen spekulerar" - den ene programledaren verkade mer spånig än den andre. Dessutom är jag övertygad om att Yvonne Rydings röst kan få glas att spricka. Helt klart är den kvalificerad att hamna som en punkt på tavlan över tortyrteknik. Jag skulle utan att blinka ge upp militärhemligheter om jag var tvungen att lyssna på den en längre tid.
Bokrecension - Sophie Kinsella: "En shopaholic i New York"
Den första boken i serien om den shoppingglada och ekonomiskt naiva Becky Bloomwood - "En shopaholics bekännsleser" - lämnade faktiskt en ganska besk eftersmak. Mycket för att jag tyckte att Sophie Kinsella romantiskerade ett ganska uppenbart missbruk. Däremot fick jag en motvillig mersmak för denna hysteriska flicka, mycket tack vare Kinsellas rappa och humorisktiska sätt att skriva.
Fortsättningen på Becky Bloomwoods äventyr - "En shopaholic i New York" - är en stark uppföljare och betydligt mer behaglig att läsa. Becky strular till sitt liv rejält men har även uppfinnesrikedom att lösa de problem som hon själv sätter sig i. Här går Becky från att vara totalt ansvarslös till att konfrontera det hon tidigare har förnekat.
Sin vana trogen bjuder Kinsella sina läsare på mycket humor och värme. Jag är dessutom väldigt imponerad över den svenska översättningen.
Betyg: 3 av 5.
Fortsättningen på Becky Bloomwoods äventyr - "En shopaholic i New York" - är en stark uppföljare och betydligt mer behaglig att läsa. Becky strular till sitt liv rejält men har även uppfinnesrikedom att lösa de problem som hon själv sätter sig i. Här går Becky från att vara totalt ansvarslös till att konfrontera det hon tidigare har förnekat.
Sin vana trogen bjuder Kinsella sina läsare på mycket humor och värme. Jag är dessutom väldigt imponerad över den svenska översättningen.
Betyg: 3 av 5.
Marias fredagsmorgon i ord
Det kan bero på att det idag bara är en vecka kvar till OS (förstår ni? En vecka!) för imorse vakade jag upp på ett strålande humör. Jag lyxade till och med till det lite och bryggde ett par koppar av det svindyra Starbuckskaffet som jag sparat till "speciella tillfällen". Min tjänstgöringstid går ut klockan tolv, sedan har jag ledig helg.
Fast jag har egentligen inga roliga saker på agendan idag: Först och främst ska jag fortsätta att jaga Tele 2 så jag kan säga upp mina fasta abonnemang (tro mig när jag säger att det är lättare att få direktkontakt med självaste statsministern) och sedan ska jag fortsätta att söka sommarjobb.
Undra om man i sina ansökningar bör skriva att man inte under några som helst omständigheter kan jobba helgen 19-20 juni...?
Fast jag har egentligen inga roliga saker på agendan idag: Först och främst ska jag fortsätta att jaga Tele 2 så jag kan säga upp mina fasta abonnemang (tro mig när jag säger att det är lättare att få direktkontakt med självaste statsministern) och sedan ska jag fortsätta att söka sommarjobb.
Undra om man i sina ansökningar bör skriva att man inte under några som helst omständigheter kan jobba helgen 19-20 juni...?
Ska Jungstedt också ansluta till sandlådan?
Det värsta en författare kan råka ut för är att bli anklagad för att plagiera någon annans verk. Samtidigt förstår jag om det skulle inträffa, eftersom det är omöjligt att uppfinna hjulet igen. Samma historier berättas om och om igen fast i en annan skepnad.
Ta Disneys "Lejonkungen" till exempel som har väldigt starka likheter med Shakespeares "Hamlet". Ska man hårddra det hela är väldigt mycket av den moderna litteraturen inspirerad av just Shakespeare. Den omöjliga kärleken mellan Romeo och Julia känns igen i många tårdrypande romaner (och i musikalen "West side story").
Mycket av det vi läser, som vi ser på film eller musik vi lyssnar på känns igen. Författare och kompositörer får helt naturligt sin inspiration av andra. Sedan kan man ju "sno" olika snyggt.
Under David Bowies storhetstid på 70-talet odlade han medvetet den här taktiken för att skapa, men han tog sina idéer från så många olika källor att han i slutändan fick äran för att vara "först" med allt.
Nu är det Liza Marklund som (återigen) hamnat i blåsväder och blivit anklagad för att ha plagierat en scen i hennes senaste bok "Postcard killers" från Klas Östergrens "Den sista cigaretten". I handlingarnas centrum står Nils von Dardels tavla "Den döende dandyn". (AB)
Och här måste jag gå in och försvara Liza. För om det nu vore så att hon plagierade någonting - medvetet eller omedvetet - så hoppas jag innerligt att slutresultatet skulle bli bättre än det dravel som "Postcard killers" faktiskt är (min recension av boken finns att läsa HÄR).
Dessutom släppte Mari Jungstedt redan 2006 en bok med titeln "Den döende dandyn". Ska hon då i sin tur ge sig in i sandlådan och anklaga Östergren för att ha plagierat henne?
Författare är ett släkte för sig. Men all publicitet är bra publicitet.
Ta Disneys "Lejonkungen" till exempel som har väldigt starka likheter med Shakespeares "Hamlet". Ska man hårddra det hela är väldigt mycket av den moderna litteraturen inspirerad av just Shakespeare. Den omöjliga kärleken mellan Romeo och Julia känns igen i många tårdrypande romaner (och i musikalen "West side story").
Mycket av det vi läser, som vi ser på film eller musik vi lyssnar på känns igen. Författare och kompositörer får helt naturligt sin inspiration av andra. Sedan kan man ju "sno" olika snyggt.
Under David Bowies storhetstid på 70-talet odlade han medvetet den här taktiken för att skapa, men han tog sina idéer från så många olika källor att han i slutändan fick äran för att vara "först" med allt.
Nu är det Liza Marklund som (återigen) hamnat i blåsväder och blivit anklagad för att ha plagierat en scen i hennes senaste bok "Postcard killers" från Klas Östergrens "Den sista cigaretten". I handlingarnas centrum står Nils von Dardels tavla "Den döende dandyn". (AB)
Och här måste jag gå in och försvara Liza. För om det nu vore så att hon plagierade någonting - medvetet eller omedvetet - så hoppas jag innerligt att slutresultatet skulle bli bättre än det dravel som "Postcard killers" faktiskt är (min recension av boken finns att läsa HÄR).
Dessutom släppte Mari Jungstedt redan 2006 en bok med titeln "Den döende dandyn". Ska hon då i sin tur ge sig in i sandlådan och anklaga Östergren för att ha plagierat henne?
Författare är ett släkte för sig. Men all publicitet är bra publicitet.
Dardels målning
Det här med Guds plan...
Min tro är att det finns en mening med allt. Att det finns en plan bakom. Därför är jag övertygad om att när Gud gav Carola stämband så gjorde han det endast i syfte att hon skulle sjunga. Inte prata. Och framför allt inte dela med sig av sina åsikter (AB).
Det blir liksom aldrig bra.
Alla får ligga!
Jag har jour idag mellan 12 och 18. Eller "standby" som det heter på flygspråk. Vilket innebär att jag under den här tidsperioden kan bli utkallad på en flygning med en timmes varsel om det skulle behövas. Det gör att man är lite begränsad när man ska aktivera sig. Man kan inte direkt köra ett hårt pass på gymmet. Jo, klart man kan men någolunda förberedd på jobb måste man ändå vara - det är tjänstgöringstid.
Det var därför som jag kämpade mig i väg till biblioteket i förmiddags innan min standbytid började. Just att läsa är en perfekt sysselsättning på standbyperioderna och jag behövde låna lite nya böcker.
Jag gick runt ett tag bland bokhyllorna och precis när jag kände mig klar så var det en bok som genast fångade mitt intresse: "ALLA FÅR LIGGA" (av Henrik Fexeus).
Vilken underbar titel! Det visade sig vara en av alla dessa "självhjälpsböcker" och innehåller "168 konkreta och praktiska tips om hur du tar dig från att vara osynlig till att hångla med den du vill".
Nu kanske inte den stora utmaningen för oss flickor är just att få ligga - är man bara ute efter det som tjej så är faktiskt möjligheterna oändliga. Då är det nog svårare att hitta någonting mer hållbart.
Men jag tyckte att titeln var så härlig. Självklart lånade jag med boken hem. Vi har ju ändå kärlekstema i Stockholm i år.
Nu är väl inte att ligga direkt synonymt med kärlek. Men faktum kvarstår ändå att människor som väldigt sällan har fysiskt umgänge med andra tenderar att vara lite mer... ja, både bittra och bitska.
Därför unnar jag alla att få ligga oftare. Jag tror att världen skulle vara en trevligare plats om flera fick till det med jämna mellanrum.
Det var därför som jag kämpade mig i väg till biblioteket i förmiddags innan min standbytid började. Just att läsa är en perfekt sysselsättning på standbyperioderna och jag behövde låna lite nya böcker.
Jag gick runt ett tag bland bokhyllorna och precis när jag kände mig klar så var det en bok som genast fångade mitt intresse: "ALLA FÅR LIGGA" (av Henrik Fexeus).
Vilken underbar titel! Det visade sig vara en av alla dessa "självhjälpsböcker" och innehåller "168 konkreta och praktiska tips om hur du tar dig från att vara osynlig till att hångla med den du vill".
Nu kanske inte den stora utmaningen för oss flickor är just att få ligga - är man bara ute efter det som tjej så är faktiskt möjligheterna oändliga. Då är det nog svårare att hitta någonting mer hållbart.
Men jag tyckte att titeln var så härlig. Självklart lånade jag med boken hem. Vi har ju ändå kärlekstema i Stockholm i år.
Nu är väl inte att ligga direkt synonymt med kärlek. Men faktum kvarstår ändå att människor som väldigt sällan har fysiskt umgänge med andra tenderar att vara lite mer... ja, både bittra och bitska.
Därför unnar jag alla att få ligga oftare. Jag tror att världen skulle vara en trevligare plats om flera fick till det med jämna mellanrum.
Är snöplogning verkligen så 1984?
Enligt uppgift (ja, nu kanske de inte kommer ifrån de mest tillförlitliga källorna eftersom jag har läst detta i kvällspressen, men ett litet korn av sanning finns nog i påståendet) så är det både den kallaste och snörikaste vintern i Sverige på 50 år. Vilket innebär att inte ens jag har upplevt en liknande vinter.
Därför har jag viss förståelse för att man kanske inte har resurser nog i kommunerna på dessa breddgrader att hålla gator och trottoarer åk- och promenadvänliga. Vi är helt enkelt inte vana vid den här mängden snö. En traditionell vinter i trakterna kring huvudstaden är blöt och grå. På sin höjd har vi någon dag per vinter då det snöar, men i regel försvinner den nästan omedelbart eftersom det är för varmt för att den ska ligga kvar.
I år är det allt annat än en traditionell Stockholmsvinter. Och trots att vi har haft ofantligt mycket snö och kyla konstant i två månader så står vi fortfarande utan lösning på problemet. Vi har ingen aaaaning om hur man plogar bort snön. På fullt allvar.
Alldeles nyss skulle jag ut på en kort promenad. Fram och tillbaka till biblioteket, med en kort avstickare till Pan-ica. Uppskattningsvis ligger det 20 cm snö på trottoarerna. Oavsett ålder så är just snömodd ett ganska utmanande underlag att gå på. Man får dels ta i för att ta sig någon vart, dels får man parera stegen försiktigt så att man inte halkar och slår ihjäl sig.
Det gick relativt bra för mig (även om jag snarast borde gå och bikta mig eftersom jag tog Herrens namn in vain flera gånger och använde så många svordomar att jag skulle få den mest luttrade sjöman att rodna). Jag kommer nog undan med en rejäl träningsvärk i lår och vader i ett par dagar framöver.
Men jag tänkte på dem som inte har lika starka ben eller förutsättningar att ta sig fram lika lätt. Som de små söta damerna med lila hår och rullatorer. De kan inte vara speciellt mobila den här vintern. Faktum är att de måste utsätta sig för livsfara så fort de sätter foten utanför hemmet.
Arma människor! Ska de på fullt allvar behöva vara fångar i sitt eget hem en hel vinter bara för att vi inte kan lära oss att ploga bort snön ordentligt?
Vi måste få tillbaka plogningen på tapeten igen. Kan man ha en 80-talsrevival utan att skämmas, så kan man också anamma den fina traditionen med att ploga.
Därför har jag viss förståelse för att man kanske inte har resurser nog i kommunerna på dessa breddgrader att hålla gator och trottoarer åk- och promenadvänliga. Vi är helt enkelt inte vana vid den här mängden snö. En traditionell vinter i trakterna kring huvudstaden är blöt och grå. På sin höjd har vi någon dag per vinter då det snöar, men i regel försvinner den nästan omedelbart eftersom det är för varmt för att den ska ligga kvar.
I år är det allt annat än en traditionell Stockholmsvinter. Och trots att vi har haft ofantligt mycket snö och kyla konstant i två månader så står vi fortfarande utan lösning på problemet. Vi har ingen aaaaning om hur man plogar bort snön. På fullt allvar.
Alldeles nyss skulle jag ut på en kort promenad. Fram och tillbaka till biblioteket, med en kort avstickare till Pan-ica. Uppskattningsvis ligger det 20 cm snö på trottoarerna. Oavsett ålder så är just snömodd ett ganska utmanande underlag att gå på. Man får dels ta i för att ta sig någon vart, dels får man parera stegen försiktigt så att man inte halkar och slår ihjäl sig.
Det gick relativt bra för mig (även om jag snarast borde gå och bikta mig eftersom jag tog Herrens namn in vain flera gånger och använde så många svordomar att jag skulle få den mest luttrade sjöman att rodna). Jag kommer nog undan med en rejäl träningsvärk i lår och vader i ett par dagar framöver.
Men jag tänkte på dem som inte har lika starka ben eller förutsättningar att ta sig fram lika lätt. Som de små söta damerna med lila hår och rullatorer. De kan inte vara speciellt mobila den här vintern. Faktum är att de måste utsätta sig för livsfara så fort de sätter foten utanför hemmet.
Arma människor! Ska de på fullt allvar behöva vara fångar i sitt eget hem en hel vinter bara för att vi inte kan lära oss att ploga bort snön ordentligt?
Vi måste få tillbaka plogningen på tapeten igen. Kan man ha en 80-talsrevival utan att skämmas, så kan man också anamma den fina traditionen med att ploga.
En sko-anekdot från verkliga livet
Några veckor innan jul gick jag i ren panik och köpte ett par ganska dyra - men prisvärda - stövletter på ECCO. Mina andra vinterstövlar hade då passerat "bäst före"-datum med moms, så detta "impulsköp" var nödvändigt. Saken är bara den att när man sedan står där i kassan och ska betala för sina svindyra nya stövlar, så informerar alltid kassörskan om hur man ska få dem att hålla sig snygga längre. Naturligtvis med spray, smet och andra grejor som de alltid har till ett "förmånligt" pris. Eftersom julen dessutom var i antågande, så hade den lilla ECCO-butiken förberett små söta presentförpackningar (är det sådant som man ger bort i julklapp verkligen?) med alla tänkbara tillbehör.
Det var ju inte särskilt svårt att övertala mig om att ta ett av dessa paket med spray, smet och grejor. Dessutom innehöll paketet ett litet skohorn också (jag har redan en ganska gedigen samling skohorn hemma från diverse hotellrum).
Fast när jag sedan skulle betala blev jag lite sur, för det visade sig att denna lilla presentförpackning med alla små flaskor, burkar och skohorn kostade en mindre förmögenhet. Men då känns det lite sent att backa ur och snällt lämnade jag fram mitt VISA-kort i sällskap av ett ansträngt leende.
Men ni anar inte hur glad jag är för det idag! Aldrig tidigare har jag väl använt - eller behövt andvända -skovårdsprodukter så mycket som denna vinter. Och då är jag inte ens hemma i landet speciellt ofta. Jag sprayar och smörjer och ger mina skor omtanke. För vem hade kunnat ana att denna vinter skulle bli rena skodödaren?
Sensmoralen i denna lilla historia: Ibland är saker som känns fel från början förklädda välsignelser.
Det var ju inte särskilt svårt att övertala mig om att ta ett av dessa paket med spray, smet och grejor. Dessutom innehöll paketet ett litet skohorn också (jag har redan en ganska gedigen samling skohorn hemma från diverse hotellrum).
Fast när jag sedan skulle betala blev jag lite sur, för det visade sig att denna lilla presentförpackning med alla små flaskor, burkar och skohorn kostade en mindre förmögenhet. Men då känns det lite sent att backa ur och snällt lämnade jag fram mitt VISA-kort i sällskap av ett ansträngt leende.
Men ni anar inte hur glad jag är för det idag! Aldrig tidigare har jag väl använt - eller behövt andvända -skovårdsprodukter så mycket som denna vinter. Och då är jag inte ens hemma i landet speciellt ofta. Jag sprayar och smörjer och ger mina skor omtanke. För vem hade kunnat ana att denna vinter skulle bli rena skodödaren?
Sensmoralen i denna lilla historia: Ibland är saker som känns fel från början förklädda välsignelser.
Årets "Hur tänkte du nu?"
I morse läste jag en artikel (som finns HÄR), där det stod om Carola som är på besök i det katastrofdrabbade Haiti. Faktum är att jag beundrar kända människor som gör någonting nyttigt av sitt kändisskap. Ta Bob Geldof till exempel, som i mitten av 80-talet öppnade ögonen på oss när det gällde svälten i Afrika och tillsammans med hela dåtidens popelit samlade ihop en förmögenhet till offren.
Jag gillar det, helt enkelt. Osjälviskhet när den är som bäst.
Nåväl, Carola besöker alltså sitt fadderbarn på Haiti. Jag hoppas att ingen har undgått att läsa om hur stor katastrofen där är. De överlevande behöver akut vår hjälp. Läget är kritiskt.
Vad gör då Carola? Jo, som gåva till sitt fadderbarn har hon med sig... en parfym. Det hade hennes son Amadeus bestämt (det ska tilläggas att Amadeus är TOLV ÅR GAMMAL).
Halva Haiti är utplånat på grund av en jordbävning och där kommer Carola med en parfym som plåster på såren.
Den kvinnans godhet vet inga gränser.
Jag gillar det, helt enkelt. Osjälviskhet när den är som bäst.
Nåväl, Carola besöker alltså sitt fadderbarn på Haiti. Jag hoppas att ingen har undgått att läsa om hur stor katastrofen där är. De överlevande behöver akut vår hjälp. Läget är kritiskt.
Vad gör då Carola? Jo, som gåva till sitt fadderbarn har hon med sig... en parfym. Det hade hennes son Amadeus bestämt (det ska tilläggas att Amadeus är TOLV ÅR GAMMAL).
Halva Haiti är utplånat på grund av en jordbävning och där kommer Carola med en parfym som plåster på såren.
Den kvinnans godhet vet inga gränser.
Ett himmelskt besök i Slottsboden
I flera år har jag haft en fotoram från Laura Ashley. Det är en sådan ram där man inte sätter in vilket fotografi som helst. Det ska vara speciellt (och dessutom går jag aldrig och framkallar mina bilder längre - gör ni det?). Därför har denna ram sedan den kom i min ägo gapat tom.
Tills igår.
Det var tisdag igår, och därför har Slottsboden vid det kungliga slottet öppet då (de håller stängt av någon outgrundlig anledning på måndagar). Den besökte jag.
När jag går in där påminner jag om den gapiga Janice i "Vänner". Ja, kanske mer att jag känner mig som henne, för jag vill sätta mina händer på kinderna och gasta "oh....my...god...." i falsett (ni vet så där som man ska göra i alla svenska inredningsprogram nu för tiden).
Slottsboden är det närmaste himlen på jorden en rojalist kan komma. Allting är så....kungligt. Det är kronor på allt. Hittade till och med en rosa (förstår ni glädjen? Rosa!) babypläd med vita prinsesskronor på. Genast började jag köpslå med Chefen Upstairs om att jag bara måste få en dotter en dag! (Jag bad Honom också att rappa sig på lite med min önskan, eftersom jag är medveten om att jag kämpar mot den biologiska klockan där)
Och det fanns grytlappar med kronor på! Faktum är att jag faktiskt behövde ett par nya grytlappar. Så från och med nu känns det rojalistiskt högtidligt varje gång jag tar ut någonting ur ugnen.
Min Laura Ashley-ram behöver inte längre gapa tom. Den har nu fått äran av att bära en bild av kronprinsessan. Jag kan tillägga att man nu kan hitta fantastiska vykort från den officiella bröllopsserien på kronprinsessan och Daniel. Oerhört vackra bilder. Jag köpte flera stycken.
Det är tur att vi bara har kungliga bröllop i landet var 34:e år. I alla fall för min privatekonomi.
Tills igår.
Det var tisdag igår, och därför har Slottsboden vid det kungliga slottet öppet då (de håller stängt av någon outgrundlig anledning på måndagar). Den besökte jag.
När jag går in där påminner jag om den gapiga Janice i "Vänner". Ja, kanske mer att jag känner mig som henne, för jag vill sätta mina händer på kinderna och gasta "oh....my...god...." i falsett (ni vet så där som man ska göra i alla svenska inredningsprogram nu för tiden).
Slottsboden är det närmaste himlen på jorden en rojalist kan komma. Allting är så....kungligt. Det är kronor på allt. Hittade till och med en rosa (förstår ni glädjen? Rosa!) babypläd med vita prinsesskronor på. Genast började jag köpslå med Chefen Upstairs om att jag bara måste få en dotter en dag! (Jag bad Honom också att rappa sig på lite med min önskan, eftersom jag är medveten om att jag kämpar mot den biologiska klockan där)
Och det fanns grytlappar med kronor på! Faktum är att jag faktiskt behövde ett par nya grytlappar. Så från och med nu känns det rojalistiskt högtidligt varje gång jag tar ut någonting ur ugnen.
Min Laura Ashley-ram behöver inte längre gapa tom. Den har nu fått äran av att bära en bild av kronprinsessan. Jag kan tillägga att man nu kan hitta fantastiska vykort från den officiella bröllopsserien på kronprinsessan och Daniel. Oerhört vackra bilder. Jag köpte flera stycken.
Det är tur att vi bara har kungliga bröllop i landet var 34:e år. I alla fall för min privatekonomi.
Världens underbaraste Martin i rutan!
Den enda gången jag egentligen ser någonting på SVT är under OS. Så i år kommer jag ju att i alla fall under de dagar då jag är hemma i landet, sitta som klistrad framför burken.
Och inte bara då, kan jag avslöja. Imorse satt jag och hänfört tittade på deras morgonprogram. Världens underbaraste Martin är nämligen med där (varannan onsdag, tror jag) som rådgivare för hemmafix. Jag tror att han är duktig på sådant. Hörde inte ett ord av vad han sa där i rutan, eftersom jag var fullt upptagen med att vara stolt över honom.
Min Martin - nu tillgänglig för alla i självaste SVT.
Med smak för thailänsk mat
Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig varit speciellt förtjust i thailänsk mat, eller asiatisk mat över huvud taget. Jag äter det självklart när jag får det framför mig, men det är ingenting jag någonsin har längtat efter på det sättet som jag verkligen kan längta efter tapas eller pasta made the italian way.
När jag för tio år sedan flög regelbundet till Thailand, frossade jag i falukorv, filmjölk och köttbullar när jag väl var hemma. Jag tyckte då att allting som serverades i Thailand smakade citrongräs.
Nu är tiderna annorlunda. Jag har fått smak för thailänsk mat. Så pass mycket att jag igår morse fick riktiga cravings för Panang. Det skulle jag ha till middag. Men jag hade ingen aning om hur man lagar det. Ingen alls.
Vad gör man då? Jo, man letar på nätet efter recept. Vilket jag också gjorde, men jag mailade även till min vän Fredrik som tillbringat mycket tid i Thailand, är förlovad med en thailänsk tjej och borde således kunna detta med maten också. Klart han kunde.
Jag fick noggranna instruktioner och direktiv att åka till en asiatisk matbutik som vi har i kommunen.
Så dit åkte jag med en inköpslista. Väl hemma ställde jag mig vid spisen och var kanske lite väl generös med currypastan, för det blev ordentligt drag i smaken. Men vansinnigt gott. Så enkelt att göra och relativt kalorisnålt. Hemligheten för att få den speciella touchen är limeblad.
Det är så bra att ha kunniga vänner.
När jag för tio år sedan flög regelbundet till Thailand, frossade jag i falukorv, filmjölk och köttbullar när jag väl var hemma. Jag tyckte då att allting som serverades i Thailand smakade citrongräs.
Nu är tiderna annorlunda. Jag har fått smak för thailänsk mat. Så pass mycket att jag igår morse fick riktiga cravings för Panang. Det skulle jag ha till middag. Men jag hade ingen aning om hur man lagar det. Ingen alls.
Vad gör man då? Jo, man letar på nätet efter recept. Vilket jag också gjorde, men jag mailade även till min vän Fredrik som tillbringat mycket tid i Thailand, är förlovad med en thailänsk tjej och borde således kunna detta med maten också. Klart han kunde.
Jag fick noggranna instruktioner och direktiv att åka till en asiatisk matbutik som vi har i kommunen.
Så dit åkte jag med en inköpslista. Väl hemma ställde jag mig vid spisen och var kanske lite väl generös med currypastan, för det blev ordentligt drag i smaken. Men vansinnigt gott. Så enkelt att göra och relativt kalorisnålt. Hemligheten för att få den speciella touchen är limeblad.
Det är så bra att ha kunniga vänner.
Marklund levererar en fullkomlig katastrof
Det finns en oskriven regel bland recensenter i media att man ska såga en kommersiellt framgångsrik författare, oavsett om verket i sig förtjänar det eller inte. Därför var det inte särskilt överraskande att den stora motorsågen åkte fram när vår svenska Liza Marklund tillsammans med den amerikanske James Patterson slog sina påsar ihop och skrev "Postcard killers". En recensent skrev bland annat att det var slöseri med träd att ens trycka upp boken i så stora upplagor.
Det är hårda ord.
Själv är jag väldigt förtjust i James Pattersons böcker om Alex Cross. Och jag har läst samtliga böcker om Annika Bengtzon av Liza Marklund. En del av dem är riktigt bra, även om rollfiguren Bengtzon ibland ger mig allergiska utslag.
Därför var jag ganska övertygad om att "Postcard killers" skulle falla mig i smaken.
En amerikansk mordutredare (som fått namnet Kanon!) och en bisexuell svensk journalist, samt en eller två seriemördare. Mer än så krävs inte för att skapa en fullständig katastrof.
Tro mig nu när jag skriver att jag verkligen har gett boken en chans. Men trots detta får jag nästan känslan av att Marklund och Patterson driver med läsarna.
Sällan har jag läst en bok som är så lätt att komma igenom. Tempot är högt, kapitlen korta (man har lyckats få in 110 kapitel plus epilog på 359 sidor) och boken påminner mer om ett filmmanus än ett litterärt verk. Men klyschorna haglar så tätt att man finner det komiskt och språket är så katastrofalt dåligt att man blir förvånad över att ett bokförlag över huvud taget vill ha sitt namn på omslaget.
Vad sägs till exempel om "Kalifonien var inte hans påse chips"? Jag fick läsa meningen tio gånger innan jag förstod att jag faktiskt inte hade drabbats av tillfällig ordblindhet utan att det var just dessa ord som stod skrivna.
Tio sidor in i boken kom tanken att "Postcard killers" kanske skulle göra sig bättre som film. Men när jag hade läst klart den insåg jag att det förmodligen inte finns en filmregissör i detta universum som kan åstakomma mirakel nog att förvandla detta dravel till någonting sevärt.
För att summera upplevelsen: "Postcard killers" får Lars Keplers "Hypnotisören" att framstå som årtusendets mästerverk.
Betyg: 1 av 5.
Det är hårda ord.
Själv är jag väldigt förtjust i James Pattersons böcker om Alex Cross. Och jag har läst samtliga böcker om Annika Bengtzon av Liza Marklund. En del av dem är riktigt bra, även om rollfiguren Bengtzon ibland ger mig allergiska utslag.
Därför var jag ganska övertygad om att "Postcard killers" skulle falla mig i smaken.
En amerikansk mordutredare (som fått namnet Kanon!) och en bisexuell svensk journalist, samt en eller två seriemördare. Mer än så krävs inte för att skapa en fullständig katastrof.
Tro mig nu när jag skriver att jag verkligen har gett boken en chans. Men trots detta får jag nästan känslan av att Marklund och Patterson driver med läsarna.
Sällan har jag läst en bok som är så lätt att komma igenom. Tempot är högt, kapitlen korta (man har lyckats få in 110 kapitel plus epilog på 359 sidor) och boken påminner mer om ett filmmanus än ett litterärt verk. Men klyschorna haglar så tätt att man finner det komiskt och språket är så katastrofalt dåligt att man blir förvånad över att ett bokförlag över huvud taget vill ha sitt namn på omslaget.
Vad sägs till exempel om "Kalifonien var inte hans påse chips"? Jag fick läsa meningen tio gånger innan jag förstod att jag faktiskt inte hade drabbats av tillfällig ordblindhet utan att det var just dessa ord som stod skrivna.
Tio sidor in i boken kom tanken att "Postcard killers" kanske skulle göra sig bättre som film. Men när jag hade läst klart den insåg jag att det förmodligen inte finns en filmregissör i detta universum som kan åstakomma mirakel nog att förvandla detta dravel till någonting sevärt.
För att summera upplevelsen: "Postcard killers" får Lars Keplers "Hypnotisören" att framstå som årtusendets mästerverk.
Betyg: 1 av 5.
Bokrecension - Åsa Larsson: "Till dess din vrede upphör"
Det har gått en trend de senaste åren i svenska deckare att de döda talar. Den trenden börjar att bli tröttsam. "Till dess din vrede upphör" är Åsa Larssons fjärde bok som utspelar sig i Kiruna med den komplexa åklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella i huvudrollerna.
Den första boken i serien - "Solstorm" - tyckte jag både var välskriven och spännande. Sedan har det faktiskt bara känts flummigt och obegripligt.
Upptakten i "Till dess din vrede upphör" är lovande: två ungdomar mördas när de dyker efter ett plan i en sjö. Har de kommit en gammal hemlighet på spåren? Vad är det detta flygplan kan dölja som är värt att mörda för?
Dessvärre blir det aldrig särskilt spännande. Istället blir jag ofta irriterad över hur spretig texten är, över monologen en av de mördade ungdomarna har (som död!) och över Rebecka Martinssons inre strider som man förgäves hoppas att hon ska lösa snabbt så man slipper att läsa om dem.
Den enda person i boken som faktiskt känns mänsklig och trovärdig är polisinspektören Mella, som är någolunda rationell.
Åsa Larsson ska naturligtvis ha en eloge för de fantastiska miljöskildringarna av naturen kring Kiruna men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe boken igenom. Jag får inte ihop alla lösa trådar på slutet, och när boken är fardigläst står jag kvar med flera obesvarade frågor.
"Till dess din vrede upphör" är en mäktig titel med ett ganska platt innehåll.
Betyg: 2 av 5.
Den första boken i serien - "Solstorm" - tyckte jag både var välskriven och spännande. Sedan har det faktiskt bara känts flummigt och obegripligt.
Upptakten i "Till dess din vrede upphör" är lovande: två ungdomar mördas när de dyker efter ett plan i en sjö. Har de kommit en gammal hemlighet på spåren? Vad är det detta flygplan kan dölja som är värt att mörda för?
Dessvärre blir det aldrig särskilt spännande. Istället blir jag ofta irriterad över hur spretig texten är, över monologen en av de mördade ungdomarna har (som död!) och över Rebecka Martinssons inre strider som man förgäves hoppas att hon ska lösa snabbt så man slipper att läsa om dem.
Den enda person i boken som faktiskt känns mänsklig och trovärdig är polisinspektören Mella, som är någolunda rationell.
Åsa Larsson ska naturligtvis ha en eloge för de fantastiska miljöskildringarna av naturen kring Kiruna men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe boken igenom. Jag får inte ihop alla lösa trådar på slutet, och när boken är fardigläst står jag kvar med flera obesvarade frågor.
"Till dess din vrede upphör" är en mäktig titel med ett ganska platt innehåll.
Betyg: 2 av 5.
Så var det dags igen...
Februari redan. Jag är bara garanterad jobb i två och en halv månad till, så nu är det dags att börja jaga anställning igen. Medvetet har jag lagt jobbsökandet på hyllan fram tills idag (hade satt idag som deadline för att börja sökandet igen), eftersom det kändes som om jag inte gjorde mycket annat än just det förra året.
Jag blev helt utmattad av att söka jobb på jobb och det är ingenting jag ser fram emot att göra igen. Även om utsikterna den här gången ser mycket bättre ut. Visst känns det som om framtidsutsikterna ser ljusare ut i år?
Och inte kan man annat än att hålla humöret på topp nu när det bara är dagar kvar till OS.
Nu tar vi det tredje guldet, grabbar!
Jag blev helt utmattad av att söka jobb på jobb och det är ingenting jag ser fram emot att göra igen. Även om utsikterna den här gången ser mycket bättre ut. Visst känns det som om framtidsutsikterna ser ljusare ut i år?
Och inte kan man annat än att hålla humöret på topp nu när det bara är dagar kvar till OS.
Nu tar vi det tredje guldet, grabbar!
