Smärtsam Gotlands-spänning
Det är upptakten till Mari Jungstedt åttonde spänningsroman - "Den farliga leken" - med gotlänske kommissarien Anders Knutas i centrum. Det bör bli den sista, för nu har idéerna tagit slut.
Inledningen av boken är överdrivet seg och den lyckas aldrig hämta sig. Moralpredikningarna duggar tätt och den är så politiskt korrekt att man stundom misstänker att den är skriven under en styrd regim. Trots att modeindustrin framställs som roten till allt ont i samhället lyckas Jungstedt ändå malplacera flyktningfrågan i periferin.
"Den farliga leken" är ungefär lika smärtsam att läsa som filmatiseringen av hennes första böcker var att se med tyska skådespelare och svensk dubbning.
Gotland är ingen stor ö. Nu är Jungstedts idéförråd tömt. Dags att gå vidare.
Betyg: 1 av 5.
Årets. Tråkigaste. Dag.
Av princip uppmanar jag aldrig till alkoholkonsumtion eftersom jag är övertygad om att det gör mer skada än nytta (sedan finns det knappast någonting mer enerverande än berusade människor när man själv är nykter). Men idag gör jag en helomvändning och hoppas att mina medmänniskor är så bakis efter gårdagen att de inte kunnat gå utanför dörren.
För där utanför finns... ingenting. Det är som om det rådde landssorg. Eller undantagstillstånd.
Kista Galleria norr om Stockholm stoltserar i sin reklam att de har öppet varje dag till klockan 21.00. Midsommardagen är tydligen ett undantag. När jag kom dit idag - tre timmar innan filmen jag skulle se på bio skulle börja för att jag hade lite "ärenden" först - var varenda butik samt foodcourten igenbommad.
McDonald´s hade öppet. Märkligt det där. Donken kan man alltid lita på oavsett vart i världen man befinner sig.
Så jag fördrev tre timmar i en ödelagd galleria innan det var dags att se senaste Beck-filmen. Men så fort Persbrandt visade sig på vita duken var de rekordtråkiga timmarna innan bortglömda. Han hade skägg i den här filmen och mina fantasier spann i väg till den milda grad att jag borde bikta mig i morgon (han fullkomligt STINKER sex den där karln!).
Men poängen jag ville göra med det här inlägget var att midsommardagen är årets tråkigaste dag. Den är så fruktansvärt tråkig att till och med jag funderar på att ta till flaskan.
Tack gode Gud att SF är barmhärtiga nog att ha några biografer öppna en sådan här dag så man inte skär sig i handlederna av ren tristess.
Eftermiddagens sällskap
Det är utan tvekan bio-väder idag. Eftermiddagens sällskap blir därför Gunvald Larsson.
Inte en dag då singlar är välkomna
Jag är lika entusiastisk över och positivt inställd till midsommarafton som republikanerna är till monarkin. Idag är det jag som är avig och tvär och tjurskallig och bojkottar hysterin. För mig är midsommarafton bara en helt vanlig dag - jag gör ingenting speciellt för att uppmärksamma den.
Orsaken till detta är att midsommarafton - liksom nyårsafton och alla hjärtans dag - är en pardag då vi singlar är persona non grata. I alla fall i min bekantskapskrets. När det nalkas pardagar lyser inbjudningarna från mina bekanta med sin frånvaro. Då är jag osynlig.
Men det har naturligtvis fått till följd att mina bekanta är osynliga för mig i andra sammanhang. Öga för öga.
Enda problemet med den här dagen (och morgondagen) är att Sverige står stilla. Allt är stängt. Ett fåtal biografer i Stor-Stockholm har öppet idag till exempel. Imorgon har jag planerat att gå och se senaste Beck-filmen.
Så det blir en lugn dag idag. Mycket lugn.
Hovets hemsida uppdaterad
Har precis köpt senaste numret av Svensk Damtidning, så nu ska jag sätta mig i solens strålar på balkongen och frossa i bilder från bröllopet.
Ett par dagar i Oslo
Eftersom denna resa kom lite överraskande fick jag bara med mig det allra nödvändigaste och lämnade datorn hemma. Därför har jag inte kunnat blogga om mina intryck - dem har varit många. På söndag kväll åker jag tillbaka till Oslo igen och då kommer datorn att få resa med så jag kan uppdatera regelbundet.
Trots att vi är grannländer och inte för allt för länge sedan varit i union med varandra så är det förvånande många kulturella skillnader mellan oss.
Framför allt maten. Den första måltid som jag intog i Oslo var en fiskpudding (såg exakt ut som den som serverades i skolan). Med makaroner i.
Jag har smakat bättre.
Oslos byggnader har haft en bättre arkitekt än Stockholms. Husen i staden är oerhört vackra - en ren fröjd för ögat. Kameran får också åka med tillbaka till Oslo på söndag så jag kan visa er vad jag pratar om.
Det är inte bra för blodtrycket när man har en ansträngd ekonomi att handla eller äta i Oslo. På kvällen efter fiskpuddingen med makaronerna satsade vi på ett säkert kort för att mätta vår hunger: McDonald´s. En meny med kycklinghamburgare, strips och en cola zero gick på motsvarande 122 svenska kronor. Dessutom fick man betala extra för att sitta inne och äta istället för att ta med sin mat (this is not how Mr McDonald intended the fast food place to be!). Jag har varit på ganska många McDonald´s worldwide och har aldrig tidigare varit med om det.
Den första personen jag sprang på i kärnan av Oslo var Åse Kleveland (som bland annat varit kulturminister i Norge och VD för Svenska filminstitutet). Vilken enorm karisma! Hon såg majestätisk ut och log som en drottning mot mig.
Jag gillar Oslo som stad och norrmännen som människor. Fast till mitt besök nästa vecka har jag gjort en lista på saker som jag ska ha med mig (det var en hel del saker som inte kom med i stressen häromdagen). Framför allt mat.
Det går inte för sig att få hjärtklappning varje gång man tittar på en prislapp.
Besöket i den norska huvudstaden fick en känslomässig avslutning: i onsdags kväll visade norsk tv det allra sista avsnittet av "LOST" (som här hemma inte visas förrän om en månad).
En analys av serien får jag vänta med tills jag har sett avsnitten däremellan men redan nu kan jag nog säga att ingen tv-serie någonsin kommer att beröra mig så mycket som den har gjort.
Klem!
Åse Kleveland.
En oväntad förändring
Så nu blir det blogguppehåll åtminstone fram till helgen för jag ska ut på äventyr. Nästan på statsbesök, kan man säga.
Därför passar jag på att önska alla mina härliga bloggläsare en riktigt trevlig midsommar!
Recept på Bröllopstårtan
Egentligen är det en påsktårta men den passade lika bra för att fira ett kungligt bröllop.
Botten:
300 gram mandelmassa
1 ägg
2 äggvitor
2 msk kakao
Fyllning:
3 dl vispbar grädde
200 gram vit choklad
2 äggulor
1 paket saffran
GÖR SÅ HÄR:
Vispa ihop ägg, äggvitor och kakao till en smet. Riv ner mandelmassan. Grädda smeten i en smord form med löstagbar kant i nedre delen av ugnen på 175 grader i cirka 20 minuter. Låt kallna
Fyllning: Vispa grädden men inte allt för hårt. Smält chokladen i vattenbad. Vispa ner äggulorna i chokladen, lite av grädden samt saffran och rör ut till en jämn smet. Vänd sist ner chokladsmeten i resten av grädden.
Bred ut smeten över kakan i formen. Täck över med plastfilm och frys minst 3 timmar. Låt kakan stå framme cirka 30 minuter innan servering.
Garnera med blå pyntgelé.
Riktigt gott!
Kungliga bröllop är utmattande
Men en dag i soffan var nog precis vad jag behövde för att ladda batterierna. Redan imorgon kan det vara dags för ett nytt jobb.
Ibland går det undan.
Bröllopsdagens starkaste intryck
* När det brast för mig:
Prins Daniel framme vid altaret när han inte längre kan hålla tårarna tillbaka utan torkar en tår från kinden. Då började gråtkavalkaden hos mig.
* Talen:
- Kungens. Kungen har världens mest otacksamma ämbete. Allt han gör kritiseras, granskas och ifrågasätts. Igår visade han verkligen i sitt tal att han är kung. I sin oväntade och känslosamma hyllning till sin hustru, vår drottning, visade han en privat och öm sida av sig själv som var unik - och oerhört uppskattat.
Med väl valda ord lät han oss förstå att brudöverlämningen i kyrkan var hans sätt att visa sin välsignelse över kronprinsessans val av make. Kungens respekt för den nyblivna svärsonen gick inte att ta miste på. Under talet igår briljerade kungen verkligen och visade sig från sin allra bästa sida.
- Olle Westlings. Prins Daniels pappa talade sig rakt in i våra hjärtan. Man har inte alls svårt att förstå den nya prinsens trygga framtoning när han har påbrå från en så oerhört charmerande, humoristisk och karismatisk pappa. En sådan svärfar vill alla ha.
- Prins Daniels. Redan första dagen som prins visade han att han är värdig sin titel. "Störst av allt är kärleken. Victoria, jag älskar dig så".
Resultat: Prince of peoples hearts.
* Kronprinsessparet kan inte ha fått många sekunder för sig själva den senaste tiden. Programmet har varit intensivt. Nu önskar jag dem en smekmånad i lugn och ro. Jag ska också vila ut nu.
(AB, AB, AB)
Prins Daniel - redan värdig sin nya titel
Vilket fantastiskt tal! Så kärleksfullt, så äkta, så rörande, så personligt.
Tack, älskade kronprinsesspar, för att vi fick vara med och dela er glädje denna dag!
Kungens magiska bröllopstal
Men jag hade inte väntat mig att få se så äkta känsloyttringar från kungaparet. Igår var det drottning Silvias spontana tårar på Konserthuset. Idag överraskade kungen med ett tal som var rent magiskt. Hans oväntade hyllning till sin hustru och vackra ord till brudparet var kulmen på dagen (AB).
En man av folket blir prins och kungafamiljen blir verkliga människor.
Kungen har talat. Och det var magiskt.
SVT´s producent - republikan eller utvecklingsstörd?
TV-tittarna fick en bild på folkmassan i Kungsträdgården när ett jubel uppstår. Vad är det som händer då? Jo: KYSSEN VID LEJONBACKEN. DET VI ALLA SITTER OCH VÄNTAR PÅ (AB).
HUR kan man missa att visa det i bild?
SVT´s producent kan högaktningsfullt fara åt helvete och ta samtliga kameror med sig!
Jag vill ha en kyss!
Finaste Martin gav mig en underbart omtänksam hälsning via Facebook och min vän Tomas ringde för att önska mig en trevlig bröllopsdag. Vilka härliga vänner jag har - undra hur de kommer att uppvakta när/om det verkligen är jag som gifter mig.
Nu är det inte lång tid kvar till ceremonin. Kungaparet har under åren varit onödigt snåla med officiella kyssar, men idag förväntar jag mig en varm och hjärtlig kyss inför folkmassorna!
Oförskämd tant i SVT!
Tanten som leder sändningarna i SVT´s bröllopsbevakning är helt bedrövlig! Nu har jag suttit och tittat i ett par timmar och inte en enda av de gäster som varit med har fått tala till punkt. Hon avbryter alla och lyssnar inte ett ord på vad gästerna säger.
Det är så oförskämt! Hon framställer sig sig som fruktansvärt oproffsig och oartig.
Tack gode Gud att Luuk och Levengood tar över i eftermiddag!
Grattis, Magnus Härenstam!
Min generation har nog en speciell relation med Magnus Härenstam. Jag är så enormt tacksam över att jag växte upp med "Fem myror är fler än fyra elefanter". Tillsammans med Brasse och Eva är han ju faktiskt ansvarig för att vi lärde oss att läsa och räkna (en god idé kanske vore att visa det programmet i repris lite oftare?).
Med tanke på den fantastiska form Magnus är i så kanske han också kan lära oss hemligheten med att åldras med behag. En idé till nästa steg i karriären.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, MAGNUS!
Förmiddagsfika med kunglig prägel
Banana cream pie med kanderade nötter.
Bröllopsyran hemma
Sidan av min lägenhet som ligger ut mot gatan.
Balkongen.
Kungligt kaffedrickande idag.
Dagen är kommen!
Framför konserten igår kväll (jösses, vilken tillställning - har inte smält den ännu) satt jag med en ballongpump och blåste upp 40 ballonger. Förvisso sparade jag lungorna med att använda en pump, men det var en rejäl kraftansträngning för armar och framför allt fingrarna när jag skulle knyta ballongerna.
Jag kommer aldrig mer att blåsa upp en enda ballong till i hela mitt liv.
Men nu är Dagen kommen! Dags för Bröllop.
Gråtfesten är påbörjad!
Vilken underbar konsert till brudparet vi blev bjudna på! Stående ovationer. Jag är helt tagen.
Lite reflektioner från dagen:
*Prinsessan Madeleine gjorde en oförglömlig entré och comeback till Riksdagens middag i brudparets ära. Jag tappade andan! Hon kommer att få löpsedlar imorgon.
*Chefen på Konserthuset var helt underbar som ciceron för kvällens konsert. Vilken härlig människa! Han förvandlade en tillställning som riskerade att bli stel och trist till någonting alldeles, alldeles underbart.
*Drottning Silvias tårar. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett drottningen rörd till tårar tidigare. Ett minnesvärt ögonblick.
*Kronprinsessan Victoras äkta lycka och glädje. Some things were meant to be.
Wow, vilken dag vi har att se fram emot imorgon! Det kommer att bli en kavalkad av glädjetårar.
Borde inte saffran bli gult?!
Tydligen är det så att saffran som kostar 35 KRONOR GRAMMET inte har den egenskapen. Och just idag är just den gula färgen lite extra viktig eftersom tårtan som jag håller på att göra ska ha svenska flaggans färger (själva poängen med min bröllopstårta försvinner annars).
Vad gör man i ett sånt här läge? Jo, man improviserar. Det hysteriskt dyra saffranet fick hjälp att stråla med hjälp av karamellfärg.
Maria Larsson: Sveriges egen lilla Martha Stewart.
Gårdagens Levengood-citat
Som gårdagens lilla resonemang från Operans tak inför ett nygift par:
"Ska man vara lyckligt gift så ska man inte använda hjärnan så där jättemycket".
Kloka ord.
Svenskarna är nog ganska kloka ändå
Till skillnad mot vad man kan tro, så verkar inte Svenska kyrkans huvudsakliga uppgift vara att sprida Guds ord utan att engagera sig i frågan om brudöverlämningen. Någonstans på vägen har Svenska kyrkan fått den uppfattningen om att de ska vara förmyndare åt folket.
Där har de förmodligen tagit sig lite vatten över huvudet, eftersom rekordmånga medlemmar väljer att lämna kyrkan. De som gör det kanske inte känner att de behöver en förmyndare utan kan fatta sina egna beslut och anser att Svenska kyrkan och dess präster borde ägna sig åt viktigare saker än hur en bröllopsceremoni ska se ut (vild gissning bara).
Vår älskade kronprinsessa har i alla fall folkets stöd, vilket gör mig alldeles varm i hjärtat. Självklart ska hon och hennes blivande make få bestämma själva hur deras bröllop ska se ut.
Enligt lag får inte kungafamiljen uttala sig i politiska frågor och har inte längre någon som helst politisk makt. Däremot är de den enda familjen i Sverige som måste gifta sig i Svenska kyrkan. Där har dem inget val. Det om något känns förlegat eftersom kyrka och stat tack och lov numera är åtskillda.
Självklart ska även kungafamiljen ha religiös frihet! I synnerhet när vi har en kyrka som ägnar sig åt allt möjligt annat än det den borde.
En dag vid spisen
Det är riktigt hög ljudnivå i köket redan nu. Har en diskmaskin igång, på spisen kokar jag en burk kondenserad mjölk (fast den sköter sig bra själv - man lägger hela burken i vatten och kokar i en och en halv timme. Sedan har man färdig kolasås) och samtidigt frostar jag av frysen (ett jäkla liv om jag ska vara ärlig - är riktigt imponerad över hur mycket is det hinner att samlas där på ett par månader. Dags för en ny frys?).
Nästa steg blir att kandera nötter.
En sån här spis vill jag ha i mitt kök när jag har blivit rik på att langa saffran.
Killen med noll självinsikt
Carl-Henrik Svanberg:
"Jag är hyggligt bra på engelska".
Nej, det är du inte. Tro mig. Din engelska är rent bedrövligt dålig. Både i ordval och uttal.
(EX)
Bråda dagar i bröllopstider
Om ni tror att det bara är själva kronprinsessbröllopet som tar tid att planera, så kan jag meddela er om att det krävs en enorm planering av själva firandet också (nu har jag visserligen haft sexton månader på mig, men har tyvärr fått använda en ganska snål budget).
Hemmet är skinande rent och nu på kvällen var jag iväg till ICA MAXI och handlade all mat som ska ätas på lördag. Jag gillar verkligen inte att handla i stormarknader. Bekanta verkar nämligen se livsmedelsbutiker som en lokal för socialt umgänge medans jag bara få mina ärenden utförda så fort som möjligt och försvinna därifrån. Likadan inställning har jag till gymmet. Inte heller där är jag av anledningen att prata med människor. Vill man surra med mig så kan man föreslå en fika. Så!
Ok, budgeten är skral men det kommer att bli riktigt festligt ändå (kommer noga att dokumentera lördagens meny och publicera på bloggen). Imorgon ska jag baka en bananpaj och en saffranstårta som jag ska försöka garnera med kronprinsessparets monogram (min idé var att hitta blå dekorationsblommor att pryda tårtan med men så avancerade saker hade inte ICA MAXI - så jag får använda mina konstnärliga skills med hjälp av "pyntgelé").
Det totala beviset för min kärlek till kungafamiljen var när jag köpte ETT PAKET saffran till priset av 35 kronor (på fullt allvar får jag tryck för bröstet varje gång jag köper saffran). Jag ska börja langa saffran när jag blir stor.
Slutligen gjorde jag en välbehövd investering: Jag köpte en ballongpump. Det är nämligen väldigt många ballonger som ska blåsas upp imorgon kväll och redan tidigt i planeringen insåg jag mina lungors begränsning.
Puh! Jag har bråda dagar i bröllopstider.
Jag klandrar inte amerikanerna
Men jag är så förvånad över att en person i hans ställning talar så fruktansvärt dålig engelska! En förstaklassare i Sverige idag pratar bättre engelska än vad han gör.
Så jag klandrar inte amerikanerna idag för att de hånar honom. Och hur tänkte resten av BP:s styrelse? De måste ju har hört Svanberg prata tidigare och insett att han inte kan göra sig förstådd på det främmande språket.
"Miss i översättningen"? Skitsnack! Snarare är det så att Svanberg inte har pluggat sina glosor som han ska. Å andra sidan inger han hopp för oss lägre ner på samhällsstegen: Någon större talang behöver man inte vara för att tjäna storkovan.
(AB, EX, DN)
Underhållande minnesförlust
Helt ärligt ska jag säga att jag på vissa ställen i boken skrattar högt. Kinsellas humor är träffsäker, intrigen hysterisk och underhållningen konstant. Som ett litet lyckopiller i bokform.
Den är inte på något sätt djup eller krånglig - bara ljuvligt behaglig att läsa.
Rekommenderas att läsas när man som mest behöver sig ett gott skratt.
Betyg: 2+ av 5.
SVT - We have a problem
Mitt i programmet dyker det upp en panel som bland annat bestod av Christopher O´Regan, en blond intetsägande tjej samt en hårdspacklad "radioprofil" som jag aldrig har hört talas om tidigare. De skulle diskutera bröllopsrelaterade souvenirer.
SVT är public service och därför kan jag förstå om de måste vara polititskt korrekta, men ur den övermålade munnen på kvinnan kom bara rena vulgäriteter (EX). En totalt respektlös person.
Det är allt annat än passande i sammanhanget.
Det finns förmodligen hur många andra kvinnor med den önskade bakgrunden som hade sett det som en ära att få vara med och kommentera bröllopet. Därför känns det som ett hån av SVT att välja det där korkade våpet istället.
Det glädjer mig att det var fler än jag som reagerade på hennes medverkan. Det tyder ändå på att det svenska folket har en respekt för kungafamiljen som SVT uppenbarligen saknar.
Ett litet, litet papper hade löst allt...
Det finns inga rubriker som är så tröttsamma att läsa som de om bråket om Millenium-miljonerna. För arvsbråket grundar sig på Stieg Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons egna dumhet: att inte skriva några papper. Och ska man vara riktigt ärlig så vet ju ingen hur Stieg Larsson själv ville ha det.
Stieg Larsson jobbade enligt utsago dygnet runt och levde på cigaretter och kaffe. En sådan person riskerar att dö i förtid och på grund av det är det ännu mer korkat att inte skriva papper på hur ett eventuellt arv ska fördelas. Och en livskamrat borde ha sett mönstret för detta ohälsosamma levene.
Eftersom det inte finns något testamente så är ju Larssons bror och far som ärver enligt lag. Inget att tjafsa om.
Däremot finns det en viktig läxa i den här ytterst tragiska historien att lära:
Vill man inte gifta sig så se då till att det finns ordentligt skrivna papper i fall att någonting skulle hända. På så sätt slipper man ett smutsigt efterspel.
Och när det gäller giftemål så hävdar jag att äktenskapsförord borde vara lika obligatoriskt som hindersprövningen. I synnerhet om man är en offentlig person så att eventuella barn slipper läsa om konflikterna föräldrarna emellan på löpsedlarna. Hur media-kåt man än må vara.
(DN, Ex)
Kallentofts senaste knappt godkänd
En bomb detonerar på Stora torget i Linköping och dödar två sexåringa flickor. "Vårlik" är Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors vid Linköpingspolisen och den svagaste i serien.
Måhända kan det bero på att begreppet med att låta de döda tala nu börjar att bli så uttjatat att man med stor möda försöker sig komma igenom dessa stycken.
Man får också följa alldeles för många personers perspektiv vilket bidrar till att hela historien känns splittrad och aldrig griper tag om mig.
Malin Fors är i den fjärde boken nykter men är fortfarande så trasig som människa att jag främst ställer mig frågan om det skulle vara möjligt för en polis i verkliga livet att vara i tjänst i detta hälsotillstånd? För allmänhetens skull får man väl hoppas på att de livs levande verksamma poliserna mår bättre inombords.
Måhända är Malin Fors en intressant litterär karaktär. Men personligen har jag för länge sedan ledsnat på hennes inre strider och ångest. Jag blir inte berörd av hur dåligt hon mår inombords. Bara irriterad över att hon aldrig kan ta sig samman, söka hjälp och skärpa till sig.
Jag ger "Vårlik" knappt godkänt.
Betyg: 2- av 5.
Ett inte så officiellt bröllop
Ja, nu kallar jag egentligen honom för Charlie eftersom han är enormt fascinerad av Charlie Harper i "2 ½ män" (och att han identifierar sig med den rollkaraktären med tillhörande serie är så hysteriskt roligt på så många olika plan att jag omöjligt kan redogöra för dem alla här).
I verkligheten heter han någonting helt annat och ska få förbli anonym (men jag tillägger inom parantes att han är, utan konkurrens, den vackraste man jag någonsin träffat).
Problemet för mig som det senaste året levt och andats bröllop är att Mr Big är en person som inte gärna drar till sig uppmärksamhet om han kan undvika det. Han är diskretionen personifierad. Tillbakadragen på ett smakfullt sätt.
Så alla de där frågorna som en bröllopskrank flicka vill veta - som vart, när, hur - har jag ingen aning om. Inte ens bilder har jag fått se.
Således har jag inte, till min stora sorg, kunnat uppvakta brudparet med en present.
Men däremot kan jag gratulera er här och nu med mina varmaste lyckoönskningar.
Välsigne er!
Tack och lov: Snart är det bröllop!
Det var allt annat än en strålande dag jag vaknade upp till. Inget jobb i sikte, endast ett fåtal dagar kvar att stämpla på och privatlivet ser inte alls ut som jag hade förväntat mig eller hoppats på att det skulle göra vid den här tidpunkten i livet.
Med andra ord är det ingen bra dag, ingen bra vecka, inget bra år.
Just därför är jag lite extra lycklig över att ha bröllopet att se fram emot på lördag.
Fotbolls-logik
att man spelar nationalsångerna innan matchstart i fotboll. Borde inte endast det vinnande laget få sin spelad efter vunnen match?
Snart är det hockeysäsong igen. Då känns allting logiskt och tryggt igen.
Självbiografi med integritet
Patti Smiths självbiografiska "Just kids" berättar historien om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe - från mötet till hans död.
Vi följer paret i fattigdom och hunger, kampen för överlevnad, konstnärsdrömmarna och vägen till vuxenlivet.
Det är en självbiografi med stor integritet. Med undantag för det öppenhjärtliga berättelsen om hur Patti som tonåring adopterade bort ett barn, så känns det bara som om hon skrapar lite lätt på ytan i minnenas arkiv. Jag blir aldrig riktigt berörd, får aldrig någon egentlig uppfattning om hur någon av dem var som personer eller kommer dem nära inpå livet.
Och det kanske just är det som är meningen: vad är en mytomspunnen rockpoet utan sin integritet?
Konstnärsscenen på Manhattan på 70-talet är bokens verkliga huvudperson. Man får en god uppfattning om hur tidseran var med Andy Warhol i spetsen som konstens hövding.
Patti Smith kan sätta ord på papper, få texten att flyta och ge språket en angenäm rytm. Men jag saknar ett djup.
Det är dock en bok som måste läsas. Det är trots allt historia.
Betyg: 2+ av 5.
Höstvindar i juni
Inte för att regn direkt stör mig så mycket, men idag stormar det verkligen. Inte blev saken bättre av att jag avslutade kvällen igår med att titta lite på katastrofrullen "The day after tomorrow" där hela jordklotet förvandlades till en gigantisk isboll.
Istället tog jag en tid i tvättstugan. Sedan ska jag ta en snabb promenad till bibilioteket för att hämta en bok som jag har beställt och resten av dagen ska jag njuta av min nystädade hem.
Är TV4´s bröllopsstudio ett hån mot det kommande bröllopet?!
Jag önskar att jag hade låtit bli.
På fullt allvar, på bästa sändningstid, valde TV4 att ha "EM i monarki". Det var då det slog mig: Detta är hämnden för att sändningsrättigheterna gick till SVT på själva bröllopsdagen. De väljer att hämnas genom att håna det kommande bröllopet.
Skämskudden räckte inte till den här gången. Och förståelsen för dem som är "less" på uppmärksamheten kring bröllopet ökade markant.
Det är inte bara TV4´s kvällsändningar kring bröllopet som har varit katastrofala. I morgonprogrammet har den annars så duktiga Kristin Kaspersen en timme mellan åtta och nio (som i verkligheten med alla reklamavbrott, nyheter och Triss-skrap blir ett par minuter) med bröllopsrelaterat tema.
Det har varit rent smärtsamt att se.
Söndagen för två veckor sedan visade man ett par minuter från lysningsgudtjänsten för kronprinsessparet. Då kvittrar skadeglatt Bitter-Tilde:
"Mäh! Kvällstidningarna hade ju fel. Prinsessan Madeleine är ju där!"
Då var min enda fundering: Är Bitter-Tilde full i sändning?
Till samtliga bröllopsrelaterade sändningar på TV4 har man dessutom valt en praktikant som producent. Det stirras in i fel kamera, fel saker zoomas in, förvirringen är emellanåt total.
I morse hade man bjudit in okänt par till Bröllopsstudion som av okänd orsak valt att också gifta sig den 19 juni vars historia TV4 av någon outgrundlig anledning tror skulle intressera allmänheten. Mitt under intervjun blir brudgummen kidnappad till sin svensexa.
EM i smaklöshet.
Carrie besegrad av vuvuzelan
I några avsnitt av "Sex & the city" ger Carrie ifrån sig läten som påminner som en stucken gris. Dessa gallskrik går genom märg och ben och ger samma obehagkänslor i kroppen som när man drar naglarna på svarta tavlan (information till mina yngre läsare: det var föregångaren till whiteboardtavlan och på den skrev man med kritor. Kan ni tänka er så primitivt?).
Fram tills idag har Carries hysteriska vrål varit det mest irriterande ljudet jag tänka mig kan.
Carrie har blivit besegrad av vuvuzelan (AB). Ljudet från detta trumpetliknade tingest kan inte beskrivas som annat än tortyr.
Jag ber en stilla bön att Sydafrika aldrig kommer att få arrangera hockey-VM. Det vore en ren synd.
Idé om fotbolls-VM
För visst är det så att värdnationen automatiskt blir kvalificerad för själva turneringen?
En idé som tåls att tänka på.
Minnet av en kontroversiell konstnär
Jag minns att jag en gång var och tittade på en utställning i Stockholm med Robert Mapplethorpes fotografier och hur påverkad jag blev av dem.
Fortfarande tjugoett år efter Mapplethorpes död (han dog faktiskt på min 16-årsdag) orsakar hans fotografier hätska debatter i det konservativa USA (om ni googlar på hans namn så får ni upp smakprov på en del av de kontroversiella bilderna han tog).
Motiven på hans bilder skiftade mellan hardcore S&M-porr, blommor samt svartvita porträtt.
Jag förälskade mig i hans verk på en gång. Under den provokativa ytan fanns en genuin kärlek för konsten. Ännu idag har jag inte besökt en utställning som berört mig lika mycket.
Just nu håller jag på att läsa om Robert Mapplethorpe i Patti Smiths "Just kids" som handlar om deras vänskap.
Och minnena kommer tillbaka hur jag som naiv tonåring stod och gapade av förvåning och hänförelse över vilka motiv den modige fotografen valt att avspegla.
Mapplethorpes porträtt av Isabella Rossellini.
En prinsessas födelsedag
Idag fyller prinsessan Madeleine 28 år. GRATTIS!
Åtta års sökande är över
Vårt lilla centrum i förorten är en ganska ödslig plats. Det på grund av att man i början av 80-talet byggde ett utomhuscentrum. Inte den mest genomtänkta idéen eftersom kommunens invånare hellre åker till de närliggande köpcentran där man kan uträtta alla sina ärenden inomhus.
Många lokaler står tomma och det som ändå drar dit lite folk är inte helt otippat Systembolaget.
Jag besöker biblioteket i centrum då och då. Men det är också det enda som lockar mig där.
I förmiddags haltade jag mig iväg till biblioteket för att hämta ut en bok som jag hade reserverat. När jag ändå var i krokarna tänkte jag passa på att köpa Aftonbladet (tv-bilaga idag) på Willys.
När jag med stor möda är på väg dit (jag tar mig inte fram så snabbt med min onda fot) så sneglar jag lite lätt in i inredningsbutiken där jag de senaste månaderna har hittat väldigt mycket fint att pryda mitt hem med.
Och där i fönstret stod den. Min toarulleshållare.
Sedan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet för nästan exakt åtta år sedan har jag letat efter en passande toarulleshållare. Hela badrummet är nämligen kaklat och på grund av det ville jag vara extra säker på min sak innan jag började borra hål i väggarna för att få en hållare på plats.
Bokstavligt talat har jag letat över nästan hela världen för att hitta en toarulleshållare som föll mig i smaken. Utan resultat.
Men idag - åtta år senare - fann jag den.
Det bästa av allt är att jag inte ens behöver borra hål i väggarna eftersom det är en vit ställning som står helt sonika på golvet.
Fram tills idag har jag haft toarullen på den lilla bänken under handfatet (vilket inte alls ser så välkomnade ut för mina gäster utan istället verkligen lyser "provisorisk lösning").
Åtta års sökande är över. Min toarulleshållare är hemma.
Självklart ska jag inte ha toarulleshållaren på balkongen. Men badrummet är inte nystädat (ska ta tag i det nu i eftermiddag) och min pedantiska sida skulle inte må bra av att visa ett ostädat badrum på bild.
Plåttrig men eftertänksam chick-litt
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Det jag uppskattar mest med Keyes som författare är hennes förmåga att våga skriva om tragiska händelser, vända historien och föra den i ett annat ljus. Under årens lopp har Keyes skrivit om alkoholmissbruk, hustrumisshandel och förluster på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort.
Styrkan i Keyes sätt att skriva är att man blir bjuden på hela känsloregistret. Hon kastar sina läsare från humor till eftertänksamhet med en oerhörd skicklighet. Hennes rollfigurer blir så levande att de nästan känns som nära vänner.
I "Oväntat besök på Star Street" får vi följa de boende i huset. Det är mycket namn, personligheter och intriger att hålla reda på. Till den grad att Keyes kanske borde ha lämnat en del av dem utanför handlingen. Keyes böcker har med tiden blivit tjockare och tjockare (får hon betalt per ord?) och det är inte en utveckling i positiv riktning.
Det blir plåttrigt med alla namn, personer och sammanvävda historier. Och det övernaturliga inslaget (som tack och lov är ganska nertonat) känns bara onödigt.
"Oväntat besök på Star Street" är långt ifrån Keyes bästa bok. Samtidigt har jag en känsla av att det här är den sortens bok som det kommer ta ett tag att smälta. Att det är en bok som jag kommer att bära med mig inombords ett tag.
Trots att boken är på närmare 600 sidor så är den lättläst med en enormt behaglig rytm i språket. Jag har lite problem med att komma in i den i början men sedan är texten som rinnande vatten. Som texterna alltid är i Keyes böcker. Hon är emellanåt helt fenomenal i sina formuleringar.
Däremot hoppas jag på att hon i nästa bok gör en skoningslös redigering.
Betyg: 2+ av 5.
En hemmafixares födelsedag
Hemmafixaren Martin fyller år idag.
Igår skrev jag ett mail till redaktionen på SVT (sann historia) för att uppmärksamma detta, men till min stora sorg finns inte Martins namn med i tablån idag. Har han fått sommarlov från sändningarna? Eller är det kanske så att SVT har tagit sitt förnuft till fånga och ska ge honom ett alldeles eget tv-program som han nu håller på att förbereda?
Jag har ingen aning. Jag har inte pratat med honom på evigheter. Däremot vet jag att Martin sprang Stockholm Marathon i lördags.
Jag tror inte att jag känner någon som har så mycket överskottsenergi som den killen.
STORT GRATTIS PÅ DIN FÖDELSEDAG, UNDERBARA MARTIN!
Bitter läxa
Jag fick aldrig ens något svar från företaget vilket jag tyckte var lite nonchalant. Jag var ju perfekt för jobbet!
Av en händelse idag upptäckte jag varför jag inte hade fått något svar (och hade jag fått det så hade det varit välförtjänt spydigt):
Jag hade lyckats bifoga FEL brev i ansökan.
Klart att de inte vill svara någon som söker ett jobb hos dem och inleder det personliga brevet med att berätta hur gärna man skulle vilja jobba på en annan arbetsplats. Företaget som ignorerade min ansökan har min fulla förståelse.
Note to self: Var mer uppmärksam och noggrann.
En del läxor är helt enkelt mer bittra att lära sig än andra.
Ljuvliga sommardag!
Jag måste vila mig ifrån de obligatoriska morgonpromenaderna ett tag till men däremot ska jag försöka halta mig iväg till biblioteket lite senare för ett besök.
Någonting säger mig att det kommer att ta tid.
Fyrkantiga ögon
Jag tror att jag kommer att ta lite ledigt från tv från och med den 20 juni. Med undantag för "LOST" naturligtvis (sista avsnittet visas inte på svensk tv förrän i juli).
Tur att man inte är döende
Jag fick tid om exakt fyra veckor!
Fyra veckor i det här sammanhanget är en evighet. Så pass ont gör det. Och ska jag vara nästan oförmögen att röra mig och halta omkring i fyra veckor till? Det kommer ju inte att göra saken bättre med den väntetiden. Snarare lär väl inflammationen då vara obotlig.
Men man kanske ska vara tacksam över att man inte har drabbats av någonting direkt livshotande. Då hade verkligen fyra veckors väntetid känts som ett hån.
Sökes: kompetent idrottsläkare
Så när jag börjar pipa om att någonting gör ont så gör det verkligen det. Ont så in i helvete.
Nu har jag insett min gräns när det gäller foten. Jag kan ju inte ens gå ordentligt. Bara den lilla promenaden ner till tåget i morse (en sträcka som i normala fall tar max sju minuter) blev en utmaning. Det är ett helt företag att ta sig fram. Då kan ni själva tänka er hur det är när jag ska göra någonting som är fysiskt ansträngande.
Så på vägen hem idag bestämde jag mig för att Dagens Mission skulle vara att boka en tid hos ytterligare en läkare. Fast någon som är specialist på idrottsskador. Allting annat som läkare rekommenderar vid en inflammation i hälsenan har jag ju redan provat: vila, inlägg i skorna, två kurer med Voltaren.
Varav ingenting har hjälpt.
Det visar sig dock att hitta en läkare är lättare sagt än gjort. Mitt första försök var naturligtvis Idrottskliniken i Solna, men där är det konstant upptaget. Det underlättar inte uppdraget. Inte lindrar det smärtan heller.
Någon snäll bloggläsare som har något förslag på en kompetent läkare som är specialist på idrottsskador? Gärna någon som har möjlighet att boka en tid via telefon. Snarast.
Nationaldagsfirandet på Slottet
Det har blivit en tradition att inleda 6 juni med ett besök på Kungliga Slottet i Stockholm. I år var det ingen ifrån kungafamiljen som slog upp portarna som det varit de tidigare åren (förra året var det prinsessan Madeleine som hälsade oss välkomna). Jag hade hoppats på att Daniel skulle få öppna portarna i år. Som en symbolisk gest.
Jag kan dock tänka mig att kungafamiljen har ett ganska ansträngt schema i dagarna och får prioritera andra saker än dörröppningar.
Istället var det Riksmarskalk Svante Lindqvist som fick äran. Bara minuten innan han gjorde det var det en stackars kille i orkestern utanför som svimmade (min mamma fotograferade entusiastiskt händelsen).
På Inre borggården kunde man bland annat köpa en kaffe med tillhörande Sverigebakelse i miniatyrstorlek för 60 kronor. Vi lät bli det (dels för att det inte var värt priset, dels för att någon vettvilling har kommit på idéen att ha jordgubbar på den).
Kungliga bilar var uppställda på borggården för allmänhetens beskådande. Det intresserade inte mig så mycket. Jag gick istället med raska steg till Västra Valvet för att skriva gratulationer till kronprinsessparet.
Naiva jag trodde att man skrev sitt namn på en lista. Så var det inte alls. Man fick högtidligt sätta sig vid ett skrivbord där det låg ett vattenstämplat papper med kungligt monogram på och där fick man skriva sin hälsning (jag fick nästan tårar i ögonen av bara det - det lär bli många tårar fällda på själva bröllopsdagen).
Sedan gick jag och mamma rundvandring på Slottet. Jag har aldrig gjort det tidigare. En upplevelse som rekommenderas (jag hade verkligen gjort bra ifrån mig som prinsessa - jag trivs så bra i miljön).
Slutligen så inhandlade jag det sista inför bröllopet. Jag köpte två små ljuslyktor samt en stormlykta i glas från Den officiella bröllopsserien. Det kan ju bli någon liten sak till men faktum är att nu känns det som om allting jag äger har en prinsesskrona på sig.
Samtidigt kom jag till den insikten att jag inte längre kan tillåta små barn, klumpiga människor eller vilda fester hemma för jag är väldigt rädd om allting som har kunglig prägel.
Har Åhléns city någonsin varit vackrare?!
(AB, AB)
Mot Slottet!
Ingen sovmorgon på Nationaldagen!
Nu är jag på väg in till Kungliga Slottet för att fira. Det blir förmodligen en glass eller två i det vackra vädret också.
Önskar er alla en trevlig Nationaldag!
Tidig nattning
Förberedelserna inför bröllopet snart klara
Det ska synas att det är bröllop.
Från köksfönstret kommer det att hänga en skylt med en hyllning till kronprinsessparet (funderade ett tag på att måla deras monogram på den, men själva poängen är ju att alla ska se vad det är jag firar och dessvärre är det nog inte många som vet hur monogrammet ser ut). Sedan ska det dekoreras med ballonger på balkongen och från toalettfönstret (som liksom köket ligger i blickfånget för vägen som går utanför).
Menyn är redan klar. Bland annat ska jag göra en bananpaj (egentligen har den namnet Banana cream pie, men Martin informerade mig om att det också har en vulgär betydelse så den får helt enkelt heta "bananpaj" den dagen). Och självklart blir det svensk färskpotatis på bordet dagen till ära.
Ännu en fördel med nytt gym
Just nu värker min hälsena så fruktansvärt att jag inte ens kunde ge mig ut på en powerwalk på morgonen. Men inflammationen i hälen hindrar mig ju inte från att träna andra muskelgrupper (idag var planen att köra bröst, triceps och mage).
Jag kom två stationer. Sedan meddelades det i högtalarna att pendeltåget inte skulle gå längre. Ännu en olycka.
Så jag fick vända och åka tillbaka hem igen.
Istället för träning kommer jag att sätta på mig min nyinköpta bikini och sätta mig i solen och läsa.
Det behöver man också ibland.
Dagens Goda Gärning
Den är nämligen långt ifrån lika bra som Keyes tidigare böcker. Jag tror att jag ändå försöker att komma igenom den för gammal vänskaps skull (samt förhoppningen om att den så småningom tar sig).
Nåväl, i den här boken är det bland annat ett par (det är vansinnigt mycket folk och namn att hålla reda på vilket också medför att det är svårt att koncentrera sig) som har som mål att varje dag göra Dagens Goda Gärning.
Det blir en ny kategori på bloggen från och med nu.
Jag försöker göra Goda Gärningar så ofta jag bara kan. Härom dagen, till exempel, hjälpte jag en halvblind gammal dam först över gatan och sedan ledde jag henne in på ICA. Det var en God Gärning även om jag i ärlighetens namn under hela händelseförloppet funderade över varför denna äldre dam inte hade assistans av mer proffisionellt slag. Hon var ju en måltavla för illasinnade personer (fick en hemsk bild i huvudet att hormonstinta ynglingar misshandlade denna ömtåliga dam och snodde hennes handväska). Resten av dagen gick jag omkring och oroade mig för henne.
Dagens Goda Gärning. Ska försöka utträtta uppgiften så ofta tillfällena uppstår.
Svenska kyrkan impopuläritet förvånar inte
Jag är inte förvånad.
Den senaste tidens livliga debatt om brudöverlämningen fick bägaren att rinna över. Känner inte Svenska kyrkan att det finns viktigare frågor än det att diskutera är det ingenting jag vill vara med att finansiera. Just denna pubertala debatt var det som bidrog till att jag valde att sluta betala kyrkoskatten. Jag är övertygad om att mina pengar (2295 kronor enligt förra årets deklaration) kan komma till bättre nytta på annat håll.
Men vad är det som gör att andra medborgare väljer att lämna Svenska kyrkan och inte känner förtroende för dem?
Ja, en stor anledning är att det är svårt att ta kyrkan på allvar. Det är svårt att göra det när Svenska kyrkans utveckling- och planeringschef Erica Brundin uttalar sig så här:
"...det är angeläget att folk har en kunskap om vad Svenska kyrkan är.... vi är bland annat Sveriges största konsertarrangör".
Konsertarrangör?!
Som sagt: Avhoppen förvånar mig inte.
"Modern family" - bäst på TV just nu
Jag har saknat en riktigt bra sitcom sedan "Vänner" lades ner. Nu kanske det inte direkt är någonting jag sörjer eftersom serien - sex år efter nerläggningen - fortfarande visas i repris dagligen på svensk tv (dessutom har jag DVD-boxen ifall saknaden skulle bli för stor). Den slutade också innan den blev patetisk eller blev bedrövligt dåliga långfilmer (snälla, snälla gör inte långfilm av "Vänner" - låt oss minnas den tv-serien precis som den var! Ni ser ju själva vilken katastrof det kan bli när bra tv-serier blir bio-filmer).
Men nu har jag blivit alldeles vansinningt förtjust i "Modern family" som visas på TV4 på fredagkvällarna. Det har blivit veckans höjdpunkt (jag kanske överdriver en smula eftersom utbudet på TV just nu är rena julafton för oss rojalister).
Serien är fullkomligt genial! Min favorit är självklart bögen Cam (ok, det var väl direkt ingen högoddsare). Älskar honom.
Om en liten stund kommer jag sitta framför tvn och riktigt njuta av riktigt, riktigt bra underhållning.
Ljummen Göteborgsspänning
Kriminalinspektör Irene Huss som har huvudrollen i Helene Turstens spänningsromaner är en av mina favoritpoliser. Annars i svenska deckare brukar poliserna antingen ha så tilltrasslade liv och inkapslade issues att man funderar boken igenom varför inte polisledningen ingriper och ser till att de får vård. Eller så har de så präktiga liv att man vill stoppa fingrarna i halsen.
Irene Huss har alltid känts äkta och mänsklig.
I "Det lömska nätet" får vi följa två parallella historier. Dels hittas kroppen efter en man som varit försvunnen i nästan tjugofem år i ett nedbrunnet hus. Dels har Göteborgspolisen två nya otäcka mord på tonårsflickor att lösa.
Språket är lättläst och texten har en behaglig rytm men handlingen bara ljummen. Turstens tidigare böcker har varit mer intensiva och inlevelsefulla. Intrigen håller hela vägen och är mycket trovärdig men jag saknar ett engagemang och en nerv.
Som helhet ger jag "Det lömska nätet" klart godkänt. Som sommardeckare i hängmattan är den perfekt.
Betyg: 2 av 5.
Inte en lika positiv trend
Jag accepterar sms till en viss gräns. Som när man är i en offentlig miljö, till exempel sitter på bussen eller tåget. Då föredrar jag att sms:a om jag skulle behöva det (det är sällan situationen uppstår då någonting är så pass viktigt att det inte kan vänta i ett par minuter). Fortfarande har jag svårt att lyssna på privata telefonsamtal som görs till allmänhetens belyssnande (förstår människor inte att vi andra hör vad de säger när de pratar i mobilen eller bryr de sig helt enkelt inte om att främlingar får ta del av deras privata bekymmer?).
Men jag vägrar att kommunicera via sms.
Bägaren rann över på allvar på min födelsedag för ett par år sedan då en väninna sms:ade mig en liten grattis-hälsning med följande fras att hon var "för trött" för att uppvakta mig.
Det är höjden av nonchalans. När man inte ens orkar ringa ett samtal som knappt kommer att ta två minuter.
Dessutom bäddar sms-kommunikation för missförstånd.
Men visst finns det fördelar med sms också: Det måste ju vara det säkraste preventivmedlet någonsin. Utan fysiskt umgänge blir det varken oönskade graviditeter eller könssjukdomar.
Medge dock att det är bra mycket tråkigare än The Real Thing.
Positiv trend
En av de tjänster jag utnyttjar mest på nätet är mina biblioteksärenden. Jag letar i bibliotekskatalogen, reserverar böcker jag vill läsa, lånar om. Man sparar mycket tid på att göra så, även om jag inte alls har någonting emot att fysiskt besöka biblioteket (älskar miljön). Men ibland hinner man inte alltid med och då är det oerhört bekvämt att kunna göra sina ärenden på ett par minuter vid köksbordet.
Härom dagen letade jag efter ett par böcker som fanns på min "vill-läsa-lista". Samtliga av dem var redan utlånade så jag fick ställa mig i lånekö.
Och där har vi också en utveckling som har gått framåt: när böckerna finns inne får jag ett mail från biblioteket som välkomnar mig att hämta dem.
Att alla böcker jag ville låna redan var utlånade ser jag som en positiv trend. Det måste ju innebära att det är många människor som tar del av den fantastiska förmånen vi har att kunna låna böcker gratis.
Den förmånen måste vi vara rädda om.
Alltid en liten tröst
Samtidigt som jag stod och lagade middag, passade jag på att städa i köksskåpen. Efter att det var gjort kände jag mig inte lika frustrerad längre.
En avi kom med posten igår att jag hade ett paket att hämta ut. Visste inte vad det var för något, eftersom det inte stod någon avsändare. Trodde att det var någon tävling jag vunnit på.
Men det visade sig vara en jättefin vit klocka av märket GANT som jag indirekt fått från min förra arbetsgivare (egentligen var det taxfreeföretaget vars produkter vi sålde ombord som skickade denna som tack för ett bra och lönsamt samarbete).
En trendig klocka som tack för fyra och en halv månads arbete var väl inte dåligt?!
Alltid en liten tröst.
Nobben för andra dagen i rad
Luften har gått ur mig. Rejält. Vid den här tidpunkten på året borde inspirationen flöda och humöret vara på topp men för mig känns det som att jag står och konstant trampar vatten och inte kommer någonstans. Jag är trött, sliten och less.
Hur svårt ska det egentligen vara att hitta ett jobb? Idag fick jag med posten ett brev från ett företag där jag sökte en tjänst för ett par veckor sedan. Inte alls mitt drömjobb, men absolut ett jobb som jag skulle kunna trivas på och göra bra ifrån mig.
I brevet informerade dem mig om att jag inte var en av dem som gått vidare i rekryteringsprocessen. Omtänksamt ändå att skriva ut ett brev, lägga det i ett kuvert och handskriva min adress på det istället för att bara skicka ett automatiskt mail.
Det var förresten det andra jobbet på två dagar som jag fått nobben ifrån. Igår fick jag svar på en spontanansökan som jag hade gjort att de inte behövde mer folk till sommaren men att de behöll min ansökan ifall att det skulle behövas till hösten.
Problemet är att jag behöver ett jobb NU. Jag har inte alls många dagar kvar som jag kan stämpla på. När de dagarna är slut ska jag till Arbetsförmedlingen för att bli inskriven i Jobb- och utbildningsgarantin (har inte den blekaste aning om hur det fungerar). Jag fasar för den dagen. Med min tur kommer Arbetsförmedlingen att placera mig på ett äldreboende som assistent.
Jag beundrar verkligen människor som jobbar inom vård och omsorg, men det är inte för mig. Jag skulle aldrig klara av det.
Idag är det riktigt, riktigt tungt att vara utan jobb.
Nya datorn är hemma!
Första inlägget skrivet på min nya laptop. Jag var och hämtade den nu på kvällen hemma hos snälla Johan som har gjort allt det där med en ny dator som jag inte har någon aning om hur man gör samt saknar talang och intresse för att lära mig.
Men nu är den hemma. Med en rojalistisk prägel dessutom. Bakgrundsbilden på skrivbordet pryds av kungafamiljen. Som sig bör.
Fast det är vansinnigt vad ovant det är med ett nytt tangentbord. Det kommer nog att ta ett par dagar innan jag har vant mig vid det.
Jag är så tacksam över att jag numera har en fungerande dator som inte stänger av sig själv. Och framför allt är jag tacksam över att det finns snälla människor som hjälper mig i nödens timma.
Tack, snälla Johan!
Nu kan jag i lugn och ro söka jobb utan att bli avbruten och uppdatera bloggen oftare än vad jag har gjort den senaste tiden.
