Effektiv träning
För att få bästa resultat i min träning, varierar jag mina styrkeövningar med jämna mellanrum. Altinerar mellan ett gäng olika. Men ibland tar fantasin slut - det är ändå tio år sedan jag jobbade på ett gym och är inte på långa vägar uppdaterad i de senaste rönen (jag snor lite idéer genom att studera killarna på gymmet).
När fantasin går på sparlåga brukar jag ta fram mina gamla böcker om bodybuilding. Mina favoriter är Ove Rytters "Effektiv bodybuildning" och "Avancerad bodybuildning". Jag tittar igenom dem och får ny inspiration. Detta är i synnerhet bra när det gäller muskelgrupper som jag inte tycker är så roligt att träna, som bröst och framsida ben.
Den gångna veckan har jag dessutom fått en energikick och känt mig starkare, vilket inneburit att jag har lagt på vikter på nästan samtliga övningar jag har kört. Det har resulterat i att jag har en grym träningsvärk i nästan alla muskelgrupper - främst i benen.
Men träningsvärk är härligt. Då vet man att träningen varit effektiv.
När fantasin går på sparlåga brukar jag ta fram mina gamla böcker om bodybuilding. Mina favoriter är Ove Rytters "Effektiv bodybuildning" och "Avancerad bodybuildning". Jag tittar igenom dem och får ny inspiration. Detta är i synnerhet bra när det gäller muskelgrupper som jag inte tycker är så roligt att träna, som bröst och framsida ben.
Den gångna veckan har jag dessutom fått en energikick och känt mig starkare, vilket inneburit att jag har lagt på vikter på nästan samtliga övningar jag har kört. Det har resulterat i att jag har en grym träningsvärk i nästan alla muskelgrupper - främst i benen.
Men träningsvärk är härligt. Då vet man att träningen varit effektiv.
Kommer djurrättsaktivister att skjuta mig nu?
Häromdagen när jag skrev om att jag hade införskaffat svindyr linfröolja som kosttillskott, fick jag en kommentar ifrån en kille som har en hel blogg om omega-3 (hur ambitiöst är inte det?). Han rekommenderade mig andra tillskott som innehöll dessa fettsyror - bland annat för prislappens skull.
Så idag tog var jag på ännu ett besök på Hälsokosten (skaffade mig ett bonuskort när jag ändå var där). Den här gången kom jag ut därifrån med Sälolja - det ska tydligen vara ännu bättre än linfröoljan.
Letade lite på nätet när jag kom hem om dessa kapslar som jag hade köpt. Denna information fann jag bland annat om Sälolja:
- den har en fördelaktig sammansättning av fettsyror (det låter bra)
- den är bra för ömma och stela leder (mycket bra - jag är lika rörlig som ett kylskåp när jag kliver upp på mornarna)
- den är fördelaktig vid torr hud (superbra - jag får smörja in mig som besatt på grund av min torra hud)
- den är lätt blodtryckssänkande (mitt blodtryck är visserligen som det ska, men höjt blodtryck kan man få av minsta lilla)
- den kan också verka mot lätt nedstämdhet (alla kan vi bli gladare), positivt på koncentrationen (jag erkänner lite skamset att min koncentration ibland inte är den bästa, men oftast tappar jag den när jag är uttråkad) samt reducera lättare menstruationssmärtor (jag kommer nog att gasta "GIVE ME DRUGS!" än gång i månaden ändå).
Visst låter det superbra allting?
Men så läste jag vidare, för jag är grymt nyfiken på vartifrån på sälen den här oljan kommer. Det var lite svårare att hitta faktiskt. Den enda meningen som ens nuddade vid ämnet löd:
"Sälolja utvinnes av grönlandssälen, detta är en sälart som inte är med på listan över utrotningshotade djurarter".
Suspekt omskrivning. Min följdfråga blir ju naturligtvis om jag kommer att få rabiata djurrättsaktivister efter mig nu när jag äter sälolja som tillskott? Och framför allt: är det små söta sälar som har fått sätta livet till för att jag ska få lite mjukare leder och finare hy?
Så idag tog var jag på ännu ett besök på Hälsokosten (skaffade mig ett bonuskort när jag ändå var där). Den här gången kom jag ut därifrån med Sälolja - det ska tydligen vara ännu bättre än linfröoljan.
Letade lite på nätet när jag kom hem om dessa kapslar som jag hade köpt. Denna information fann jag bland annat om Sälolja:
- den har en fördelaktig sammansättning av fettsyror (det låter bra)
- den är bra för ömma och stela leder (mycket bra - jag är lika rörlig som ett kylskåp när jag kliver upp på mornarna)
- den är fördelaktig vid torr hud (superbra - jag får smörja in mig som besatt på grund av min torra hud)
- den är lätt blodtryckssänkande (mitt blodtryck är visserligen som det ska, men höjt blodtryck kan man få av minsta lilla)
- den kan också verka mot lätt nedstämdhet (alla kan vi bli gladare), positivt på koncentrationen (jag erkänner lite skamset att min koncentration ibland inte är den bästa, men oftast tappar jag den när jag är uttråkad) samt reducera lättare menstruationssmärtor (jag kommer nog att gasta "GIVE ME DRUGS!" än gång i månaden ändå).
Visst låter det superbra allting?
Men så läste jag vidare, för jag är grymt nyfiken på vartifrån på sälen den här oljan kommer. Det var lite svårare att hitta faktiskt. Den enda meningen som ens nuddade vid ämnet löd:
"Sälolja utvinnes av grönlandssälen, detta är en sälart som inte är med på listan över utrotningshotade djurarter".
Suspekt omskrivning. Min följdfråga blir ju naturligtvis om jag kommer att få rabiata djurrättsaktivister efter mig nu när jag äter sälolja som tillskott? Och framför allt: är det små söta sälar som har fått sätta livet till för att jag ska få lite mjukare leder och finare hy?
Oj, vad mycket det blev
Tack och lov har mitt energiöverskott hållit i sig idag med. Jag har hunnit med en lång powerwalk på morgonen, varit förbi Polisen och hämtat upp mitt nya pass (jag ser ut som en efterlyst brottsling på bilden - aldrig att jag blir insläppt i USA med det passet), ett besök på Hälsokosten (nu har jag blivit med Sälolja), tränat på gymmet samt hyrt filmer till helgen.
Nu ska jag ställa mig vid spisen och testa ett recept på en Choklad/kolapaj.
Nej - jag har inte hunnit börja sortera alla recepten på köksbordet. Ännu...
Nu ska jag ställa mig vid spisen och testa ett recept på en Choklad/kolapaj.
Nej - jag har inte hunnit börja sortera alla recepten på köksbordet. Ännu...
Nöjd med mig själv
Ikväll kommer jag att somna med ett belåtet leende på läpparna - och jag kommer inte att behöva en vaggvisa för att somna heller.
Efter att jag slängt i mig lite mat efter träningen, satte jag igång att städa. Det är så fint överallt nu och det luktar så gott. Nu är det bara köket kvar att göra imorgon. Har fortfarande högar med papper som väntar på att bli undanplockade. Prioritering ett imorgon är att sortera alla recept som jag har samlat på mig (kanske rent av slänga en del också?).
Hård träning på gymmet och storstädning i hemmet.
Jag är nöjd med mig själv idag.
Allting stämde!
Jag var sjukligt trött imorse. Det brukar jag aldrig vara - morgonpigg som jag är. Dessutom kände jag mig sliten och stel i kroppen. Detta symptom brukar ju vara tecken på att en förkylning är i antågande.
Jag tog mig till gymmet ändå - passar på att träna så mycket jag bara kan nu innan jag ska sitta på flygvärdinnekurs och plugga i tre och en halv vecka (av erfarenhet vet jag att man varken hinner eller orkar så mycket mer då än att just ägna sig åt utbildningen).
När jag väl kom till gymmet stämde allt! Energin, orken och glädjen var plötsligt på topp, bara jag klev innanför portarna. Körde ett hårt benpass (som jag annars tycker är halvkul) och avslutade med spinning där jag tog i som en besatt.
Det är så härligt när man har sådana träningsstunder.
Nu ska jag rida på min energivåg och städa (ja, det är lika bra att passa på när lusten finns). Solen gjorde nämligen ett sällsynt framträdande idag - vilket i sig är väldigt trevlig - och när strålarna letar sig in i lägenheten ser man till sin fasa hur mycket damm det finns överallt. Det är ju annars den stora fördelen med det mörka halvåret - man kan förneka att städning är nödvändig hur länge som helst.
Jag tog mig till gymmet ändå - passar på att träna så mycket jag bara kan nu innan jag ska sitta på flygvärdinnekurs och plugga i tre och en halv vecka (av erfarenhet vet jag att man varken hinner eller orkar så mycket mer då än att just ägna sig åt utbildningen).
När jag väl kom till gymmet stämde allt! Energin, orken och glädjen var plötsligt på topp, bara jag klev innanför portarna. Körde ett hårt benpass (som jag annars tycker är halvkul) och avslutade med spinning där jag tog i som en besatt.
Det är så härligt när man har sådana träningsstunder.
Nu ska jag rida på min energivåg och städa (ja, det är lika bra att passa på när lusten finns). Solen gjorde nämligen ett sällsynt framträdande idag - vilket i sig är väldigt trevlig - och när strålarna letar sig in i lägenheten ser man till sin fasa hur mycket damm det finns överallt. Det är ju annars den stora fördelen med det mörka halvåret - man kan förneka att städning är nödvändig hur länge som helst.
Att göra
Vi har höstlov från deckarkursen i två veckor. Det är två välbehövliga lediga veckor eftersom det är så intensivt och då behöver man en liten återhämtning mitt i. Men det innebär ju inte att vi blev utan uppgifter att göra. Två skrivuppgifter ska jag göra. Dessutom ska vi läsa en bok - Henning Mankells "Mördare utan ansikte" - som vi ska diskutera nästa tillfälle vi ses.
Jag har satt press på mig själv. Senast på måndag ska min första skrivuppgift vara klar - den ska då mailas till mina kurskamrater. Skrivuppgift nummer två ska tas med till lektion.
Just den andra uppgiften tror jag kommer att bli en av de svåraste under hela kursen. Vi ska skriva om "ingenting speciellt" men ändå behålla läsarens intresse. Det är en utmaning.
Jag har satt press på mig själv. Senast på måndag ska min första skrivuppgift vara klar - den ska då mailas till mina kurskamrater. Skrivuppgift nummer två ska tas med till lektion.
Just den andra uppgiften tror jag kommer att bli en av de svåraste under hela kursen. Vi ska skriva om "ingenting speciellt" men ändå behålla läsarens intresse. Det är en utmaning.
Det blir aldrig någon bondmora av mig
Länge har jag drömt om att få bo i ett hus på landet. Få gå ut på verandan på morgonen för att dricka mitt kaffe, andas frisk luft, odla egna grönsaker, ha höns för att få färska ägg varje dag. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är min idyll som jag misstänker att jag har romantiserat lite.
Jag konsumerar väldigt mycket ägg. Varje morgon äter jag någon form av äggrätt - just nu är jag inne i min omelettperiod (tack och lov - ni kommer att förstå vad jag menar längre fram). Jag köper storpack ägg och kartongerna donerar jag sedan till en av min mammas arbetskompisar som har höns hemma. Miljövänligt och bra.
Arbetskamraten var väldigt tacksam över alla kartonger och som tack för dessa, fyllde han häromdagen en sådan full med färska ägg.
Vilken lyx, tänkte jag. Färska ägg! Nu ska det bakas och göras omeletter som aldrig förr.
Igår när jag skulle göra min morgonomelett upptäckte jag - till min fasa - att färska ägg är ungefär som Kinderägg. De innehåller ibland en rejäl överraskning.
Det är inte alltid en vita och en gula - det kan vara andra saker också. Ägget jag knäckte igår innehöll någonting som påminde om ett blodigt, aborterat foster.
Jag har spytt för mindre.
Ikväll behövde jag två ägg till min Nasi Goreng. Vid det här laget hade jag dock lärt mig en sak: knäck ägget och kika försiktigt in i den lilla springan för att minimera chocken.
Det första ägget jag knäckte på det här sättet innehöll en blodig massa (det var en halvklar kyckling därinne). Av fem möjliga, var det två som innehöll det jag ville ha: en vita och en gula.
Där och då insåg jag två saker:
1. Det kommer aldrig att bli en bra bondmora av mig.
2. Aldrig mer ska jag gnälla på fabriksproducerade ägg.
Resterande ägg åkte i soporna.
När jag slängde dem kom jag att tänka på en sak: hur glad jag var att jag var inne i min omelettperiod. Hemska tanke om jag hade kokat äggen på morgonen. Jag såg scenariot framför mig när jag skalar ett ägg och finner koagulerat blod och rester av en halvklar liten kyckling.
Det blir havregrynsgröt till frukost imorgon bitti, hörrni.
Jag konsumerar väldigt mycket ägg. Varje morgon äter jag någon form av äggrätt - just nu är jag inne i min omelettperiod (tack och lov - ni kommer att förstå vad jag menar längre fram). Jag köper storpack ägg och kartongerna donerar jag sedan till en av min mammas arbetskompisar som har höns hemma. Miljövänligt och bra.
Arbetskamraten var väldigt tacksam över alla kartonger och som tack för dessa, fyllde han häromdagen en sådan full med färska ägg.
Vilken lyx, tänkte jag. Färska ägg! Nu ska det bakas och göras omeletter som aldrig förr.
Igår när jag skulle göra min morgonomelett upptäckte jag - till min fasa - att färska ägg är ungefär som Kinderägg. De innehåller ibland en rejäl överraskning.
Det är inte alltid en vita och en gula - det kan vara andra saker också. Ägget jag knäckte igår innehöll någonting som påminde om ett blodigt, aborterat foster.
Jag har spytt för mindre.
Ikväll behövde jag två ägg till min Nasi Goreng. Vid det här laget hade jag dock lärt mig en sak: knäck ägget och kika försiktigt in i den lilla springan för att minimera chocken.
Det första ägget jag knäckte på det här sättet innehöll en blodig massa (det var en halvklar kyckling därinne). Av fem möjliga, var det två som innehöll det jag ville ha: en vita och en gula.
Där och då insåg jag två saker:
1. Det kommer aldrig att bli en bra bondmora av mig.
2. Aldrig mer ska jag gnälla på fabriksproducerade ägg.
Resterande ägg åkte i soporna.
När jag slängde dem kom jag att tänka på en sak: hur glad jag var att jag var inne i min omelettperiod. Hemska tanke om jag hade kokat äggen på morgonen. Jag såg scenariot framför mig när jag skalar ett ägg och finner koagulerat blod och rester av en halvklar liten kyckling.
Det blir havregrynsgröt till frukost imorgon bitti, hörrni.
Så ska vi få bort lövhalkan
Med tanke på att arbetslösheten är katastrofartad just nu, borde det finnas rejält många människor som gladeligen skulle samla ihop alla löv som ligger på kommunens gator och trottoarer istället för att stämpla. Jag skulle lätt göra det för en liten ersättning.
För det är skithalt ute. När löven faller till marken och det dessutom regnar så pass mycket som det gör nu, förvandlas detta till en hal, geggig massa som påminner om en gigantisk snorloska. Man får gå som på nålar. Jag förutspår en ökad andel benbrott i kommunen under veckan.
Fast här kan vi inte riktigt skylla på lågkonjunkturen; att det inte skulle finnas pengar till lövsanering. För är inte det en sak som de som är dömda till samhällstjänst skulle kunna göra? För här kan de verkligen göra en insats för samhället - en riktigt godhjärtad handling dessutom.
Att förhindra människor att bryta benen av sig ger en guldstjärna i himlen.
För det är skithalt ute. När löven faller till marken och det dessutom regnar så pass mycket som det gör nu, förvandlas detta till en hal, geggig massa som påminner om en gigantisk snorloska. Man får gå som på nålar. Jag förutspår en ökad andel benbrott i kommunen under veckan.
Fast här kan vi inte riktigt skylla på lågkonjunkturen; att det inte skulle finnas pengar till lövsanering. För är inte det en sak som de som är dömda till samhällstjänst skulle kunna göra? För här kan de verkligen göra en insats för samhället - en riktigt godhjärtad handling dessutom.
Att förhindra människor att bryta benen av sig ger en guldstjärna i himlen.
Träningsagendan idag
Gårdagen blev verkligen lugn - den enda fysiska ansträngningen jag fick då var promenaden fram och tillbaka till tandläkaren. Han gav mig klartecken att det var ok att träna redan idag. På träningsagendan står rygg, biceps, mage och spinning.
Har laddat med en riktig GI-frukost: omelett med skinka, lök, paprika, oliver och parmesanost. Och alla vitamintillskotten har jag fått i mig också!
Elgiganten snackar skit!
Som kund är jag mycket krävande. Jag vill helt enkelt ha det jag betalar för - vare sig det gäller en vara eller en tjänst. Är det så att jag inte är nöjd med varor eller tjänster som jag har betalat för, så använder jag helt enkelt någon annan nästa gång. Inga konstigheter alls.
Självklart är det åt andra hållet också. Är jag nöjd med någonting, ser jag till att berätta det också. Dels för stället jag har handlat på, dels genom att rekommendera till bekanta.
Jag bojkottade elkedjan Elgiganten för 3,5 år sedan. På livstid.
Jag köpte en mobiltelefon där (4200 kronor) vars batteri höll i 24 timmar. Utan att jag ens hade ringt med den. Sedan följde veckor av efterspel som inte ska behövas. Är jag som kund inte nöjd med min vara ska jag ha den utbytt! De ska ett ställe som Elgiganten inte ens ifrågasätta.
På grund av det extremt dåliga bemötandet jag fick från butiken (den som ligger i Bredden i Upplands Väsby - jag drar mig INTE för att hänga ut dem) ville jag till slut ha pengarna tillbaka istället för en ny mobil.
Man måste hota med rättsliga åtgärder för att få rätt mot Elgiganten. Först efter det fick jag pengarna tillbaka, kompensation för bensinpengar eftersom jag fick åka fram och tillbaka dit flera gånger och samt ett strykjärn. Jag vill understryka att det inte var en lösning som Elgiganten erbjöd mig, utan det var det jag krävde för att inte ge dem ett rejält helvete. Deras attityd var annars en axelryckning - märklig inställning med tanke på att det finns andra butiker att handla i.
Efter detta incident var förtroendet för Elgiganten lika med noll och jag har bojkottat dem för all framtid. Vilket inte spelar mig någon roll - jag kan vända mig till andra butiker när jag behöver datorer eller vitvaror.
Det är just på grund av detta som jag vet att Elgigantens marknadschef Mattias Håkansson snackar skit på ren svenska när han påstår att det är första gången han hör talas om att de systematiskt reformaterar gamla hårddiskar och säljer dem som nya (AB).
Således är både Elgigantens service och varorna de säljer rena skräpet (AB). Det är inget gott betyg. Tack o lov finns det konkurrenter till dem som tar bättre hand om sina kunder - där handlar jag i fortsättningen.
Men lite imponerad är jag över att Elgiganten vågar behandla sina kunder på det här sättet under en lågkonjunktur - det måste gå väldigt bra för dem om de har råd med det.
Självklart är det åt andra hållet också. Är jag nöjd med någonting, ser jag till att berätta det också. Dels för stället jag har handlat på, dels genom att rekommendera till bekanta.
Jag bojkottade elkedjan Elgiganten för 3,5 år sedan. På livstid.
Jag köpte en mobiltelefon där (4200 kronor) vars batteri höll i 24 timmar. Utan att jag ens hade ringt med den. Sedan följde veckor av efterspel som inte ska behövas. Är jag som kund inte nöjd med min vara ska jag ha den utbytt! De ska ett ställe som Elgiganten inte ens ifrågasätta.
På grund av det extremt dåliga bemötandet jag fick från butiken (den som ligger i Bredden i Upplands Väsby - jag drar mig INTE för att hänga ut dem) ville jag till slut ha pengarna tillbaka istället för en ny mobil.
Man måste hota med rättsliga åtgärder för att få rätt mot Elgiganten. Först efter det fick jag pengarna tillbaka, kompensation för bensinpengar eftersom jag fick åka fram och tillbaka dit flera gånger och samt ett strykjärn. Jag vill understryka att det inte var en lösning som Elgiganten erbjöd mig, utan det var det jag krävde för att inte ge dem ett rejält helvete. Deras attityd var annars en axelryckning - märklig inställning med tanke på att det finns andra butiker att handla i.
Efter detta incident var förtroendet för Elgiganten lika med noll och jag har bojkottat dem för all framtid. Vilket inte spelar mig någon roll - jag kan vända mig till andra butiker när jag behöver datorer eller vitvaror.
Det är just på grund av detta som jag vet att Elgigantens marknadschef Mattias Håkansson snackar skit på ren svenska när han påstår att det är första gången han hör talas om att de systematiskt reformaterar gamla hårddiskar och säljer dem som nya (AB).
Således är både Elgigantens service och varorna de säljer rena skräpet (AB). Det är inget gott betyg. Tack o lov finns det konkurrenter till dem som tar bättre hand om sina kunder - där handlar jag i fortsättningen.
Men lite imponerad är jag över att Elgiganten vågar behandla sina kunder på det här sättet under en lågkonjunktur - det måste gå väldigt bra för dem om de har råd med det.
Jag vill njuta av min pension, Mona
När jag var runt 28 år var jag ner till banken i ett ärende. De passade då på att gå igenom min ekonomi och föreslog att jag skulle börja pensionspara. Min spontana reaktion var då: "Varför?! Ingen i min generation kommer ens att bli pensionär!".
Nu kan denna reaktion anses vara pessimistisk, men om man ser på hur min generation - och framför allt curlingbarnen som kommer efter oss - lever, känns det mer realistiskt.
För det första håller vi på att stressa ihjäl oss. Vi har press på oss att hinna med karriärer, familjeliv, socialt umgänge. Det i kombination med att vår kosthållning är rent katastrofal talar sitt tydliga språk: hjärtproblemen letar sig ner i åldrarna.
På grund av just stress och dåliga matvanor tror jag att medellivslängden för oss kommer att sjunka.
Det är ett skrämmande facit. Då vill Mona Sahlin att vi ska jobba MER (SvD). Motiveringen är "för att rädda välfärden".
Till vilket pris som helst?
Jag ser flera andra områden där man kan få in pengar till staten. Bland annat genom att höja momsen på skräpmat. Det fungerar med cigaretter och snus - det borde rimligtvis fungera på osund mat. Låt en chokladkaka kosta hundra spänn, läsk borde kosta lika mycket som alkohol och sälj en påse chips för en förmögenhet.
Inte nog med att det skulle ge klirr i kassan - vi skulle också få en mer hälsosam befolkning som faktiskt skulle få möjligheten att kunna bli pensionärer över huvud taget.
Det räcker med att jobba tills man är max 65 år. Om jag har förmånen att få bli pensionär ska jag göra det allra bästa av de åren och bara ägna mig åt det jag tycker om. Denna period i livet ska man inte jobba, utan bara njuta av tillvaron.
Nu kan denna reaktion anses vara pessimistisk, men om man ser på hur min generation - och framför allt curlingbarnen som kommer efter oss - lever, känns det mer realistiskt.
För det första håller vi på att stressa ihjäl oss. Vi har press på oss att hinna med karriärer, familjeliv, socialt umgänge. Det i kombination med att vår kosthållning är rent katastrofal talar sitt tydliga språk: hjärtproblemen letar sig ner i åldrarna.
På grund av just stress och dåliga matvanor tror jag att medellivslängden för oss kommer att sjunka.
Det är ett skrämmande facit. Då vill Mona Sahlin att vi ska jobba MER (SvD). Motiveringen är "för att rädda välfärden".
Till vilket pris som helst?
Jag ser flera andra områden där man kan få in pengar till staten. Bland annat genom att höja momsen på skräpmat. Det fungerar med cigaretter och snus - det borde rimligtvis fungera på osund mat. Låt en chokladkaka kosta hundra spänn, läsk borde kosta lika mycket som alkohol och sälj en påse chips för en förmögenhet.
Inte nog med att det skulle ge klirr i kassan - vi skulle också få en mer hälsosam befolkning som faktiskt skulle få möjligheten att kunna bli pensionärer över huvud taget.
Det räcker med att jobba tills man är max 65 år. Om jag har förmånen att få bli pensionär ska jag göra det allra bästa av de åren och bara ägna mig åt det jag tycker om. Denna period i livet ska man inte jobba, utan bara njuta av tillvaron.
Halvnöjd
Jag blev ju faktiskt ordinerad träningsvila idag - imorgon har jag dock fått klartecken att träna på som vanligt.
Har hunnit med två tupplurar - ett tecken på att alla spänningar släppte förmodligen.
Däremellan gjorde jag Rocky Road Fugde. Jag kan ärligt säga att jag bara är halvnöjd med resultatet - jag måste modifiera receptet lite för att nå ett perfekt resultat. Först då delar jag med mig av receptet.
Har hunnit med två tupplurar - ett tecken på att alla spänningar släppte förmodligen.
Däremellan gjorde jag Rocky Road Fugde. Jag kan ärligt säga att jag bara är halvnöjd med resultatet - jag måste modifiera receptet lite för att nå ett perfekt resultat. Först då delar jag med mig av receptet.
Det där var väl inget
Döm av min förvåning när det tog EN minut att dra ut visdomstanden i överkäken - det är exakt 69 minuter kortare tid än vad det tog att få ut en tand i underkäken. På något sätt kändes det så som om jag hade fått maxpuls i onödan.
Jag hade verkligen förberett min på det värsta möjliga - det lät snarare som jag skulle föda barn än att dra ut en tand när jag körde mina profylax-övningar.
Riktigt äckligt blev det först när jag kom ut i friska luften och kände att det rann blod ner i halsen - då höll jag bokstavligt talat på att kräkas. Sitter och tuggar på en blodig tuss nu och är hungrig som en varg.
Låter jag kaxig? Förmodligen - bedövningen har ju inte släppt ännu. Till och med min högra näsborre är bedövad - märklig känsla.
Jag är mör
Jag har tränat lite extra hårt de senaste dagarna eftersom jag ska dra ut en visdomstand imorgon - räknar med att inte kunna göra någonting alls på två dagar efteråt annat än att gnälla om hur jobbigt det var, hur ont det gjorde och hur synd det är om mig (min testosteronhalt är dominerande när det gäller smärta och förkylningar).
I förmiddags körde jag ett hårt pass för bröstmusklerna - det är den muskelgrupp som jag tycker minst om att träna. Den är jättetråkig. En massa magövningar gjorde jag också och avslutade med spinning.
En riktig genomkörare med andra ord. Men då kan jag ju ligga i soffan imorgon och på onsdag och gnälla över att jag har träningsvärk också.
Sedan var det dags för det stora tålamodstestet: att storhandla på MAXI. Det är en prövning varje gång kan jag säga.
Har köpt massor med ingredienser till recept som jag vill testa, bland annat en chokladkolapaj och Rocky Road Fudge.
Det kan jag hålla på med i köket i väntan på att hålet efter den utdragna tanden läker ihop.
Rocky Road Fudge
Bokrecension - Simon Beckett: "Dödens viskningar"
Simon Beckett blev snabbt en ny deckarfavorit efter hans två tidigare böcker - som båda är utgivna i pocket - "Dödlig kemi" och den suveräna "Skrivet i eld".
Hans tredje bok heter "Dödens viskningar".
Här har den brittiske rättsantropologen David Hunter rest över Atlanten, till Tennesse. Där blir han nästan omgående indragen i en jakt på en obehaglig seriemördare.
Man får inte vara kräsenmage när man läser Beckett. Ett av hans kännetecken har blivit att han beskriver rättsmedicin väldigt ingående - här är det mycket likmaskar och förruttnelse. Men det passar in - man får aldrig känslan av att han skriver om det för att vara spektakulär utan att det faktiskt finns anledningar till den detaljerade beskrivningen.
Beckett är rent lysande på att skapa spänning. Det blir aldrig tråkigt, aldrig förutsägbart.
Visserligen tyckte jag inte att "Dödens viskningar" var lika bra som boken innan, men där satte författaren ribban högt. "Skrivet i eld" var på många sätt den fulländade spänningsromanen, och riktigt dit når inte hans senaste.
Men den är riktigt bra och verkligen läsvärd. Gillar man thrillers med högt tempo och oväntade vändningar, är Beckett det man ska läsa. Han är en mästare i genren.
Jag rekommenderar att man läser hans böcker i kronologisk följd, då huvudpersonen i samtliga är densamme.
Betyg: 3+ av 5.
Hans tredje bok heter "Dödens viskningar".
Här har den brittiske rättsantropologen David Hunter rest över Atlanten, till Tennesse. Där blir han nästan omgående indragen i en jakt på en obehaglig seriemördare.
Man får inte vara kräsenmage när man läser Beckett. Ett av hans kännetecken har blivit att han beskriver rättsmedicin väldigt ingående - här är det mycket likmaskar och förruttnelse. Men det passar in - man får aldrig känslan av att han skriver om det för att vara spektakulär utan att det faktiskt finns anledningar till den detaljerade beskrivningen.
Beckett är rent lysande på att skapa spänning. Det blir aldrig tråkigt, aldrig förutsägbart.
Visserligen tyckte jag inte att "Dödens viskningar" var lika bra som boken innan, men där satte författaren ribban högt. "Skrivet i eld" var på många sätt den fulländade spänningsromanen, och riktigt dit når inte hans senaste.
Men den är riktigt bra och verkligen läsvärd. Gillar man thrillers med högt tempo och oväntade vändningar, är Beckett det man ska läsa. Han är en mästare i genren.
Jag rekommenderar att man läser hans böcker i kronologisk följd, då huvudpersonen i samtliga är densamme.
Betyg: 3+ av 5.
Mental förberedelse
Jag ska dra ut en visdomstand på tisdag morgon. Jag håller på att förbereda mig mentalt för det. Räknar kallt med att vara sängliggande i två dagar och helt okapabel att göra någonting alls. Kommer inte att kunna träna, inte kunna äta fast föda, inte kunna sova.
Jag har bara dragit ut en tand tidigare. En ganska äcklig upplevelse - jag svalde blod i två dygn. Själva ingreppet tog en faslig tid också - i sjuttio minuter höll den arma tandläkaren på. Då lovade jag mig själv att aldrig gå igenom detta igen utan narkos.
På tisdag morgon är det åter dags. Och jag ska vara vaken under ingreppet. Min tandläkare har försökt övertyga mig om att processen den här gången kommer att vara skonsammare och enklare eftersom tanden sitter i överkäken (och där är det tydligen lättare av någon anledning att dra ut tänder - har inte undersökt i anledningen till detta).
Jag är skeptisk till hans löfte.
Jösses, vad ynklig jag känner mig.
Jag har bara dragit ut en tand tidigare. En ganska äcklig upplevelse - jag svalde blod i två dygn. Själva ingreppet tog en faslig tid också - i sjuttio minuter höll den arma tandläkaren på. Då lovade jag mig själv att aldrig gå igenom detta igen utan narkos.
På tisdag morgon är det åter dags. Och jag ska vara vaken under ingreppet. Min tandläkare har försökt övertyga mig om att processen den här gången kommer att vara skonsammare och enklare eftersom tanden sitter i överkäken (och där är det tydligen lättare av någon anledning att dra ut tänder - har inte undersökt i anledningen till detta).
Jag är skeptisk till hans löfte.
Jösses, vad ynklig jag känner mig.
Nu ska jag bli piggare!
Tanken har funnits hos mig länge, men det har stannat just där. Vid en tanke. Inte handling. Det gäller vitaminer och kosttillskott.
Jag tränar mer än genomsnittet. Både styrke- och konditionsträning. Då behöver kroppen tillskott. Man får inte i sig tillräckligt via maten.
Igår gjorde jag slag i saken. Och jag slog på stort! Ska det vara, så ska det vara rejält. Först var jag en sväng på Apoteket. Där köpte jag en burk vitaminer som hade ordet "sport" på framsidan. Tänkte att det borde passa syftet. Sedan såg jag rosenrot. Det är bra för mycket står det på förpackningen; förbättrar både humör och lusten.
Men jag var inte klar där. Sedan tog jag en sväng in på hälsokostbutiken som ligger bredvid. Där köpte jag en burk med linfröoljakapslar. Det blev en liten burk bara - det var hysteriskt dyrt (och man ska få i sig fyra om dagen!). Linfröolja innehåller de essentiella fettsyrorna omega-3 och omega-6. På burken kallas linfröoljan för "naturens flytande guld".
Bara den beskrivningen känns bra. Jag gillar guld och sådant som glittrar.
Problemet med mig är att jag brukar vara duktig med att äta dessa tillskott i en vecka ungefär, sedan glömmer jag bort att ta dem. Då uteblir ju de bra effekterna.
Jag får skriva till dem på min "kom-i-håg"-lista på ytterdörren:
-nycklar
-plånbok
-busskort
-bok
-stäng av tv:n
-mobil
-om du ska till gymmet: träningskläder
-ta kosttillskott
Ni förstår att det tar ett tag för mig att komma iväg ibland, va?
Jag tränar mer än genomsnittet. Både styrke- och konditionsträning. Då behöver kroppen tillskott. Man får inte i sig tillräckligt via maten.
Igår gjorde jag slag i saken. Och jag slog på stort! Ska det vara, så ska det vara rejält. Först var jag en sväng på Apoteket. Där köpte jag en burk vitaminer som hade ordet "sport" på framsidan. Tänkte att det borde passa syftet. Sedan såg jag rosenrot. Det är bra för mycket står det på förpackningen; förbättrar både humör och lusten.
Men jag var inte klar där. Sedan tog jag en sväng in på hälsokostbutiken som ligger bredvid. Där köpte jag en burk med linfröoljakapslar. Det blev en liten burk bara - det var hysteriskt dyrt (och man ska få i sig fyra om dagen!). Linfröolja innehåller de essentiella fettsyrorna omega-3 och omega-6. På burken kallas linfröoljan för "naturens flytande guld".
Bara den beskrivningen känns bra. Jag gillar guld och sådant som glittrar.
Problemet med mig är att jag brukar vara duktig med att äta dessa tillskott i en vecka ungefär, sedan glömmer jag bort att ta dem. Då uteblir ju de bra effekterna.
Jag får skriva till dem på min "kom-i-håg"-lista på ytterdörren:
-nycklar
-plånbok
-busskort
-bok
-stäng av tv:n
-mobil
-om du ska till gymmet: träningskläder
-ta kosttillskott
Ni förstår att det tar ett tag för mig att komma iväg ibland, va?
Tar vara på den extra timmen
Jag njuter verkligen av den extra timmen man "får" när vi går över till vintertid. Försöker alltid att utnyttja den här dagen på bästa sätt. Redan imorgon har jag kommit in i min gamla rytm igen.
Svårare är det för mig när vi byter till sommartid. Det tar flera veckor för mig att anpassa mig då.
Än så länge har jag idag hunnit med att baka matbröd, sett på "Biggest loser" och tagit en lång promenad.
Nagelhaveri
Mina naglar avslöjar alltid i vilket hälsotillstånd - eller sinnestillstånd - jag är i. När livet leker och jag är harmonisk och lycklig är mina naglar långa och välmanikyrerade.
Är jag ledsen och nedstämd, är naglarna korta och ovårdade.
Den senaste tiden har mina naglar blivit riktigt långa. Då trivs jag. Älskar långa naglar - jag känner mig faktiskt lite "naken" när de är korta.
Men självklart har EN nagel fått en spricka i sig. Det är höger tumnagel och sprickan sitter långt, långt ner. Så pass att man inte ens kan klippa av den. Det vill jag ju inte heller - för då kommer naglarna i ofas. Klart att de måste vara symmetriska!
Jag är fast besluten att rädda min älskade nagel. De senaste dagarna har jag duttat på lim (med utgånget datum - vem visste att nagellim hade ett "bäst före"-datum?) och glasfiberväv (den måste också ha ett par år på nacken). Denna lösning känns inte alls tillförlitlig.
Så idag gick jag och köpte ett "lagningskit" för naglarna. Jo, det finns faktiskt sådana. Nu ska det limmas och trixas och sprayas och filas.
Jag förstår att killar inte alltid förstår sig på kvinnor.
Är jag ledsen och nedstämd, är naglarna korta och ovårdade.
Den senaste tiden har mina naglar blivit riktigt långa. Då trivs jag. Älskar långa naglar - jag känner mig faktiskt lite "naken" när de är korta.
Men självklart har EN nagel fått en spricka i sig. Det är höger tumnagel och sprickan sitter långt, långt ner. Så pass att man inte ens kan klippa av den. Det vill jag ju inte heller - för då kommer naglarna i ofas. Klart att de måste vara symmetriska!
Jag är fast besluten att rädda min älskade nagel. De senaste dagarna har jag duttat på lim (med utgånget datum - vem visste att nagellim hade ett "bäst före"-datum?) och glasfiberväv (den måste också ha ett par år på nacken). Denna lösning känns inte alls tillförlitlig.
Så idag gick jag och köpte ett "lagningskit" för naglarna. Jo, det finns faktiskt sådana. Nu ska det limmas och trixas och sprayas och filas.
Jag förstår att killar inte alltid förstår sig på kvinnor.
Är Guillou verkligen så viktig?
Det första ordet jag kommer att tänka på när det gäller Jan Guillou är "självgod". Och det är inget fel med det egentligen - det är helt i sin ordning att han själv tycker att han är världens bästa journalist, bästa författare och oemotståndlig som person.
Det är väl en självklarhet att man ska kunna få slå sig själv för bröstet och tycka att man är bra. Sedan kanske detta beteende i längden blir väldigt uttjatat och enerverande för allmänheten som behöver bevittna det, och med handen på hjärtat är det någonting de flesta växer ifrån när de får pubishår.
Kort och gott har jag alltid fått bilden av Guillou att han har lite väl höga tankar om sig själv, på samma gång som jag inte kan låta bli att beundra honom för att han vågar vara en pensionerad Karlsson på taket ("ingen annan Guillou gillar jag så bra som mig, tralala").
Men har han verkligen varit en så pass viktig person som suttit inne med så pass intressant information att självaste KGB betalat honom för den? (läs artikeln HÄR)
Det känns faktiskt lite väl otroligt - rent av som ett PR-trick för att få synas på kvällspressens löp.
Här har även Sverige som land en förmåga att överskatta sin egen roll i världen. Vi är ett land med knappt nio miljoner invånare. Vi är "neutrala" i alla ställningstaganden (även i dem frågorna som vi borde ta ställning i för att visa att vi har stake och ryggrad). Det är flera hundra år sedan vi var i krig senast.
Vad kan vi möjligtvis ha haft för statshemligheter som forna Sovjetunionen och KGB skulle ha haft nytta av? Och framför allt: hur skulle Guillou ha tillgång och tillräckligt med kunskap om dem för att kunna sälja sin information?
Förvisso älskar han att se sitt namn i tidningarna och älskar uppmärksamheten kring sin person, men ärligt talat: HE IS NOT THAT IMPORTANT.
Det påminner mig lite grann om vissa passagerare ombord på ett flygplan. Man måste ha all elektronisk utrustning (såsom laptops och MP3-spelare) avstängda under start och landning (detta på grund av att det är den mest kritiska fasen i en flygning och då ska man ha passagerarens fulla uppmärksamhet). Än så länge ska mobiltelefonen vara avstängd under hela flygningen.
Det finns alltid en eller flera passagerare som anser sig vara lite mer viktiga som människor än vi andra. Som promt måste tjattra i sin mobil till allra sista sekunden och man får i stort sett stå och tjata på dem att stänga av den.
Allra roligast med detta är att det oftast handlar om vanliga Svenssons som ska iväg på chartersemester i en vecka. Det är alltså inte så att dessa samtal handlar om liv eller död, utan de vill bara informera polarna om att de nu minsann sitter på planet på väg till Mallis. Och?!
Vid dessa tillfällen har jag lust att ta fram megafonen och skrika rakt i örat på dem:
YOU ARE NOT THAT IMPORTANT.
Slutligen är det rent av befängt av Guillou att nästan skryta om sitt samröre med KGB. Det finns ingen ära alls i att bli anklagad för att vara landsförrädare.
Men det ger önskad uppmärksamhet på löpsedlarna.
Det är väl en självklarhet att man ska kunna få slå sig själv för bröstet och tycka att man är bra. Sedan kanske detta beteende i längden blir väldigt uttjatat och enerverande för allmänheten som behöver bevittna det, och med handen på hjärtat är det någonting de flesta växer ifrån när de får pubishår.
Kort och gott har jag alltid fått bilden av Guillou att han har lite väl höga tankar om sig själv, på samma gång som jag inte kan låta bli att beundra honom för att han vågar vara en pensionerad Karlsson på taket ("ingen annan Guillou gillar jag så bra som mig, tralala").
Men har han verkligen varit en så pass viktig person som suttit inne med så pass intressant information att självaste KGB betalat honom för den? (läs artikeln HÄR)
Det känns faktiskt lite väl otroligt - rent av som ett PR-trick för att få synas på kvällspressens löp.
Här har även Sverige som land en förmåga att överskatta sin egen roll i världen. Vi är ett land med knappt nio miljoner invånare. Vi är "neutrala" i alla ställningstaganden (även i dem frågorna som vi borde ta ställning i för att visa att vi har stake och ryggrad). Det är flera hundra år sedan vi var i krig senast.
Vad kan vi möjligtvis ha haft för statshemligheter som forna Sovjetunionen och KGB skulle ha haft nytta av? Och framför allt: hur skulle Guillou ha tillgång och tillräckligt med kunskap om dem för att kunna sälja sin information?
Förvisso älskar han att se sitt namn i tidningarna och älskar uppmärksamheten kring sin person, men ärligt talat: HE IS NOT THAT IMPORTANT.
Det påminner mig lite grann om vissa passagerare ombord på ett flygplan. Man måste ha all elektronisk utrustning (såsom laptops och MP3-spelare) avstängda under start och landning (detta på grund av att det är den mest kritiska fasen i en flygning och då ska man ha passagerarens fulla uppmärksamhet). Än så länge ska mobiltelefonen vara avstängd under hela flygningen.
Det finns alltid en eller flera passagerare som anser sig vara lite mer viktiga som människor än vi andra. Som promt måste tjattra i sin mobil till allra sista sekunden och man får i stort sett stå och tjata på dem att stänga av den.
Allra roligast med detta är att det oftast handlar om vanliga Svenssons som ska iväg på chartersemester i en vecka. Det är alltså inte så att dessa samtal handlar om liv eller död, utan de vill bara informera polarna om att de nu minsann sitter på planet på väg till Mallis. Och?!
Vid dessa tillfällen har jag lust att ta fram megafonen och skrika rakt i örat på dem:
YOU ARE NOT THAT IMPORTANT.
Slutligen är det rent av befängt av Guillou att nästan skryta om sitt samröre med KGB. Det finns ingen ära alls i att bli anklagad för att vara landsförrädare.
Men det ger önskad uppmärksamhet på löpsedlarna.
Varför är jag inte förvånad?
Jag har min hemförsäkring hos Folksam. Det fungerar ju alldeles strålande. Fram till dess att man behöver deras hjälp och utnyttja försäkringen.
I oktober förra året fick jag beskedet om att mitt badrum behövde helrenoveras efter en besiktning. Jag stod utan dusch och toalett i åtta veckor (fick springa ner till tvättstugans toalett för att uträtta mina behov och gå iväg till närmaste gårdslokal i slasket för att duscha), samtidigt som jag hade (högljudda) hantverkare här från klockan sju på morgonen.
Jag kan tala om att bara det var ett rent helvete.
När arbetet sedan äntligen är klart får jag en räkning av bostadsrättsföreningen på 57 000 kronor. Jag ska påpeka att jag inte bett om denna renovering - det beslutet togs av föreningen (förhoppningsvis i samråd med deras försäkringsbolag).
Inga problem ändå, tänkte jag, eftersom jag har hemförsäkring hos Folksam. Där allting fungerar så bra. Max självriskkostnaden kommer jag behöva betala, var min naiva tanke.
13 000 kronor av de 57 000 som jag skulle betala hjälpte de mig med. Inte nog med att jag hade kontakt med en oerhört otrevlig och osympatisk person (har ingen aning om vad de har för titel) på Folksam - han gav mig inte heller någon som helst information om hur jag skulle gå vidare med ärendet (gjorde bostadsrättsföreningen till exempel rätt som renoverade eller fanns var inte behovet tillräckligt?) och erbjöd sig inte att hjälpa mig med det.
Kundmottagandet var helt fruktansvärt. Och då är det ju faktiskt så att de pengar jag betalar in till dem varje månad, går till hans lön.
Får jag ingen hjälp finns det ju ingen anledning till att ha hemförsäkring hos dem över huvud taget. Då kan jag lika gärna betala premie till ett annat företag. Som bemöter mig på ett bra sätt.
Nu betalar jag av 44 000 kronor på ett badrum som jag inte bett om att få renoverat.
Så därför är jag inte ett dugg förvånad över att detta "försäkringsbolag" lurar skjortan av pensionärer (AB). De är riktiga blodsugare och nu har de visat sitt riktiga ansikte.
Beslutet att höja säkerheten på alla deras kontor för att skydda personalen är nog klokt (AB). Inte för att jag tror att just pensionärer kanske går till handgripligheter, men Folksam har tydligen gjort till en vana att göra samtliga av sina kunder förbannade.
Så göm dem i skamvrån!
Vi som är deras kunder byter under tiden försäkringsbolag.
I oktober förra året fick jag beskedet om att mitt badrum behövde helrenoveras efter en besiktning. Jag stod utan dusch och toalett i åtta veckor (fick springa ner till tvättstugans toalett för att uträtta mina behov och gå iväg till närmaste gårdslokal i slasket för att duscha), samtidigt som jag hade (högljudda) hantverkare här från klockan sju på morgonen.
Jag kan tala om att bara det var ett rent helvete.
När arbetet sedan äntligen är klart får jag en räkning av bostadsrättsföreningen på 57 000 kronor. Jag ska påpeka att jag inte bett om denna renovering - det beslutet togs av föreningen (förhoppningsvis i samråd med deras försäkringsbolag).
Inga problem ändå, tänkte jag, eftersom jag har hemförsäkring hos Folksam. Där allting fungerar så bra. Max självriskkostnaden kommer jag behöva betala, var min naiva tanke.
13 000 kronor av de 57 000 som jag skulle betala hjälpte de mig med. Inte nog med att jag hade kontakt med en oerhört otrevlig och osympatisk person (har ingen aning om vad de har för titel) på Folksam - han gav mig inte heller någon som helst information om hur jag skulle gå vidare med ärendet (gjorde bostadsrättsföreningen till exempel rätt som renoverade eller fanns var inte behovet tillräckligt?) och erbjöd sig inte att hjälpa mig med det.
Kundmottagandet var helt fruktansvärt. Och då är det ju faktiskt så att de pengar jag betalar in till dem varje månad, går till hans lön.
Får jag ingen hjälp finns det ju ingen anledning till att ha hemförsäkring hos dem över huvud taget. Då kan jag lika gärna betala premie till ett annat företag. Som bemöter mig på ett bra sätt.
Nu betalar jag av 44 000 kronor på ett badrum som jag inte bett om att få renoverat.
Så därför är jag inte ett dugg förvånad över att detta "försäkringsbolag" lurar skjortan av pensionärer (AB). De är riktiga blodsugare och nu har de visat sitt riktiga ansikte.
Beslutet att höja säkerheten på alla deras kontor för att skydda personalen är nog klokt (AB). Inte för att jag tror att just pensionärer kanske går till handgripligheter, men Folksam har tydligen gjort till en vana att göra samtliga av sina kunder förbannade.
Så göm dem i skamvrån!
Vi som är deras kunder byter under tiden försäkringsbolag.
Nytt pass med fingeravtryck
Mitt pass gick ut i februari i år. Det var alltså tio år gammalt. För tio år sedan var jag inne i min "Diana-period". Det vill säga: jag hade tagit med mig tre fotografier på prinsessan Diana till min frissa (jo, jag är helt allvarlig), som på begäran klippte av mig mitt midjelånga bruna hår (den långa svansen donerades till förmån för patienter som genomgått cellgiftsbehandling) och kopierade den korta frisyren på bilderna och blekte det rejält.
Jag var alltså korthårig (den enda gången i livet som jag har varit det) och blond på fotot på mitt förra pass.
När jag fem år senare skulle resa till USA (det här var alltså efter terrorattackerna då säkerhetsprocedurerna blivit extrema) hade jag återigen jämnlångt hår (inte riktigt ner till midjan, men inte långt ifrån) och färgen var nästan svart. Då påminde jag mer om Morticia Addams (hårfärgen tenderar att bli något mörkare än vad man har tänkt sig när man laborerar hemma - "ajabaja" sa min frisör Anki när hon sedan fick göra en "avfärgning" som tog en evighet).
Så där står jag, i passkontrollen, med långt svart gothiskt hår och lämnar gladeligen fram passet där jag är blond och näpen. Tjejen tittar upp på mig och säger:
"Ska du verkligen chansa och åka över till USA med det här passet?"
Jag insåg själv att förändringen var stor, men eftersom giltighetsdatumet inte skulle gå ut förrän fem år senare såg jag egentligen inte problemet. De som bestämmer hur länge ett pass ska vara giltigt måste väl ändå veta att kvinnor ändrar hårfärg och frisyrer oftare än med tio års intervall?
Det blev inga problem när jag anlände till Newarks flygplats. Inte på grund av bilden på passet i alla fall. Kontrollanten, en kvinna, tittade först på mig. Sedan på passet och sa som om det vore den mest självklara saken i världen: "Oh, you like to change your hairstyle often too!".
Idag var det alltså dags för ett nytt pass. Att införskaffa det var en upplevelse i sig.
Nu ska man inte längre visa örat på bilden (som det var på det förra). Istället ska fotot tas rakt framifrån och man får absolut inte visa tänderna (vill man le så får man alltså göra det med munnen stängd, som Mona-Lisa). Dessutom får man registrera sina fingeravtryck numera.
Så nu ligger mina fingeravtryck "i systemet" för all framtid.
Man kan bli paranoid för mindre.
Och självklart - i tidens anda - får man ett sms när passet är klart att hämtas.
Jag sitter och väntar...
Det är en powerwalk som först står på agendan idag. Det är becksvart ute fortfarande, så jag sitter och väntar tills det blir lite ljusare. Mörkret är mysigt - när man är på insidan. Det stråket jag brukar gå kräver dagsljus.
Sommarkläder i vinter
Ibland känns tidpunkten fel, men det blir rätt ändå.
Idag fick jag HM´s vårkatalog med posten. Lade den åt sidan ett tag för när jag kom hem från gymmet och letade igenom dagens skörd av post var vårkläder inte min främsta prioritering. I den stunden ville jag mest bara äta (tufft pass på gymmet idag med - sådant ökar aptiten markant). Och dessutom känns det lite konstigt att titta på vårkläder när vintern inte ens gjort riktig entré (det tillfälliga snöfallet häromdagen är nästan glömt - idag var det åtta grader varmt på morgonen).
När jag hade ätit, piffat till mig och bakat en sats kanelbullar, satte jag mig ner i soffan och tittade lite ändå i katalogen. Och då slog det mig: Jag kommer ju att behöva sommarkläder hela vintern. Jag kommer ju bara att flyga till varma destinationer och då behöver man inte ta med dig en dunjacka direkt.
Perfekt! Ska kryssa i potentiella inköp ifrån katalogen ikväll.
Idag fick jag HM´s vårkatalog med posten. Lade den åt sidan ett tag för när jag kom hem från gymmet och letade igenom dagens skörd av post var vårkläder inte min främsta prioritering. I den stunden ville jag mest bara äta (tufft pass på gymmet idag med - sådant ökar aptiten markant). Och dessutom känns det lite konstigt att titta på vårkläder när vintern inte ens gjort riktig entré (det tillfälliga snöfallet häromdagen är nästan glömt - idag var det åtta grader varmt på morgonen).
När jag hade ätit, piffat till mig och bakat en sats kanelbullar, satte jag mig ner i soffan och tittade lite ändå i katalogen. Och då slog det mig: Jag kommer ju att behöva sommarkläder hela vintern. Jag kommer ju bara att flyga till varma destinationer och då behöver man inte ta med dig en dunjacka direkt.
Perfekt! Ska kryssa i potentiella inköp ifrån katalogen ikväll.
Ännu en seger för kärleken
Hellre sent än aldrig. Egentligen är det skamligt att det tagit så lång tid - vi har passerat Milleniumskiftet för ganska länge sedan - men nu får homosexuella också möjligheten att välsigna sina äktenskap i kyrkan (AB Ex). Men jag är stolt över att Svenska kyrkan äntligen har tagit detta kloka och modiga beslut - det bevisar att de faktiskt har lite råg i ryggen i alla fall och är ett föredöme för andra länder och kyrkliga samfund. En seger för kärleken.
Jag kan inte komma på en mer oromantisk beskrivning av en kärleksrelation än "registrerat partnerskap". Det låter som man undertecknar ett delägarskap i en advokatbyrå. Självklart ska alla kunna kalla sin relation för ett "äktenskap" - om man vill.
Har man samma skyldigheter, ska man även ha samma rättigheter.
Riktigt synd är det bara om dem som aldrig har förmågan att älska alls.
Tjejerna lyser med sin frånvaro
På spinningpasset idag:
En manlig instruktör
Sex manliga deltagare
Och så jag...
...som inte alls klagar över den ojämna könsfördelningen.
En manlig instruktör
Sex manliga deltagare
Och så jag...
...som inte alls klagar över den ojämna könsfördelningen.
Nu är det positivt flow utan dess like
Hela mitt liv har hittills varit som en enda lång dokusåpa med ketchupeffekt. Vare sig det är bra eller dåliga saker som inträffar, så ska allting hända samtidigt.
Som det senaste året till exempel. Jag kommer att radera ut 2009 ur min minnesbank senare. Förutom de två underbara skrivarkurserna jag har gått på, finns det ingenting av det här året jag vill minnas. Allt hemskt hände liksom på en gång - det tar ett tag att återhämta sig efter sådana erfarenheter.
Men när tragedierna inträffar på löpande band, brukar jag upprepa ett mantra inom mig:
This too will pass
Även detta kommer att gå över.
Sedan är det ju faktiskt så - och det får man inte glömma när det känns som att livet består endast av motgångar - att det är likadant åt andra hållet.
När det händer roliga saker så händer det massor av roliga saker.
Redan den 24 februari i år förstod jag att nästa år - 2010 - skulle bli någonting alldeles speciellt. Och de glada nyheterna inför året fortsätter att strömma in i en jämn takt.
Idag kom den efterlängtade nyheten att Starbucks slår upp portarna ute på Arlanda i början av året (Metro). Dessutom ska Delta Airlines börja flyga sträckan Stockholm-New York i maj (AB) vilket ökar konkurrensen ännu mer på linjen och kommer att innebära billigare biljetter (just nu kostar tur/returbiljetter med SAS ungefär 6000 kronor på den sträckan i monkeyclass - det är på tok för dyrt och inte värt sitt pris).
Jag kanske till och med kan göra ett besök i den underbara staden New York under året?
Jag är garanterad jobb årets första fyra månader, det är vinter-OS i februari, två prinsessbröllop, Starbucks på Arlanda och billigare biljetter till New York.
Vad kan toppa detta? Kommer jag att bli gravid också?!
2010 kommer att bli glädjens år.
Tro mig.
Träningsdagboken invigd
Igår invigde jag min träningsdagsbok. Jag är väldigt seg på tisdagarna eftersom jag har kvällskurs kvällen innan, och det är väl inte det ultimata att köra ett hårt benpass då. Men det var den muskelgruppen som stod på tur.
Idag blir det bröst, biceps, mage och spinning.
Idag blir det bröst, biceps, mage och spinning.
Maud Olofsson gör självmål
Vill man vinna en debatt är det inte den smartaste idéen att ha Maud Olofsson i det ena muntliga ringhörnet. Jag är övertygad om att Olofsson är en fantastisk människa på alla sätt och vis, men talets gåva har hon inte. Inte något större ordförråd heller, vilket lätt kan tas för obildning.
Det blir helt enkelt inte alltid så bra när hon öppnar munnen.
När det dessutom gäller en så infekterad debatt som pågår i media just nu angående Sverigedemokraterna blir det ännu värre när hon uttalar sig (AB).
Mauds kommentar mot Jimmie Åkesson:
"Du bestraffar en hel grupp människor"
Med andra ord exakt det Kristdemokraterna gör med homosexuella, som hon sitter i en allians med: bestraffar en hel grupp människor.
Man måste ha hållbara och trovärdiga argument när man debatterar mot ett politiskt parti med minst sagt kontroversiella åsikter. Då kan man inte kasta sten i glashus. Väljarna tappar förtroendet då.
Vad Maud Olofsson gör - och statsminister Reinfeldt gjorde igår - är att indirekt göra skillnad på människor själva. De kritiserar SD för deras invandrarpolitik, men inte KD för deras homofobi.
Utan att säga det med ord, är det underförstått att det är ok att vara fientlig mot homosexuella men inte mot invandrare.
Då faller hela grundargumentet att alla människor har lika värde.
Alliansen bör nog rensa upp i sitt eget led först, innan man läxar upp andra. Annars är risken nämligen att poängen tillfaller motståndarlaget, och det är väl inte meningen. Eller?
Det blir helt enkelt inte alltid så bra när hon öppnar munnen.
När det dessutom gäller en så infekterad debatt som pågår i media just nu angående Sverigedemokraterna blir det ännu värre när hon uttalar sig (AB).
Mauds kommentar mot Jimmie Åkesson:
"Du bestraffar en hel grupp människor"
Med andra ord exakt det Kristdemokraterna gör med homosexuella, som hon sitter i en allians med: bestraffar en hel grupp människor.
Man måste ha hållbara och trovärdiga argument när man debatterar mot ett politiskt parti med minst sagt kontroversiella åsikter. Då kan man inte kasta sten i glashus. Väljarna tappar förtroendet då.
Vad Maud Olofsson gör - och statsminister Reinfeldt gjorde igår - är att indirekt göra skillnad på människor själva. De kritiserar SD för deras invandrarpolitik, men inte KD för deras homofobi.
Utan att säga det med ord, är det underförstått att det är ok att vara fientlig mot homosexuella men inte mot invandrare.
Då faller hela grundargumentet att alla människor har lika värde.
Alliansen bör nog rensa upp i sitt eget led först, innan man läxar upp andra. Annars är risken nämligen att poängen tillfaller motståndarlaget, och det är väl inte meningen. Eller?
Gårdagens investering
Jag har under året fört anteckningar på vad och hur mycket i tid jag tränar varje dag. Men inte vilka specifika övningar eller vilka framsteg jag har gjort.
"Förr i tiden" hade jag alltid med mig en träningsdagsbok när jag var på gymmet, där jag kunde dokumentera vilka övningar jag hade kört och med vilka vikter.
Suveränt - då ser man svart på vitt vilka framsteg man gör.
Igår köpte jag mig en ny träningsdagbok. Kändes riktigt avancerad, då man ska (kan) skriva upp inte bara vilken träning man utför utan även morgonpuls, kroppsvikt, tid på dagen och övriga kommentarer.
Sedan fanns det också skrivutrymme för att lista sina mål och tester för att se vilken form man faktiskt är i.
Man är i utmärkt form om man klarar:
fler än 33 situps i sträck (check)
fler än 33 armhävningar (nja...)
fler än 33 knäböj utan vikter (check)
jogga 2,5 km under 12 minuter och 51 sekunder (inte en chans)
Boken räcker i ett år.
Mitt första delmål är att sänka morgonpulsen. Imorse var den 68 = halvbra.
"Förr i tiden" hade jag alltid med mig en träningsdagsbok när jag var på gymmet, där jag kunde dokumentera vilka övningar jag hade kört och med vilka vikter.
Suveränt - då ser man svart på vitt vilka framsteg man gör.
Igår köpte jag mig en ny träningsdagbok. Kändes riktigt avancerad, då man ska (kan) skriva upp inte bara vilken träning man utför utan även morgonpuls, kroppsvikt, tid på dagen och övriga kommentarer.
Sedan fanns det också skrivutrymme för att lista sina mål och tester för att se vilken form man faktiskt är i.
Man är i utmärkt form om man klarar:
fler än 33 situps i sträck (check)
fler än 33 armhävningar (nja...)
fler än 33 knäböj utan vikter (check)
jogga 2,5 km under 12 minuter och 51 sekunder (inte en chans)
Boken räcker i ett år.
Mitt första delmål är att sänka morgonpulsen. Imorse var den 68 = halvbra.
Alliansen måste fimpa Hägglund
Statsminister Reinfeldt går till attack mot Sverigedemokraterna idag med orden:
"De har ett intresse och det är att göra skillnad på människor" (AB)
Det argumenterar jag inte emot. Inte ett dugg. Men däremot ifrågasätter jag Reinfeldts ord på grund av en annan anledning:
Kristdemokraterna gör också skillnad på människor. Och de ingår i Alliansen.
Så jag funderar lite på hur Reinfeldt tänker här. SD är emot invandring och KD anser att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella.
Alltså gör båda partierna skillnad på människor.
Om Reinfeldt ifrågasätter SD´s politik borde han rimligtvis ifrågasätta KD´s också. Inte samarbeta med dem i Alliansen.
Den poängen Reinfeldt vill göra är väl att alla människor - oavsett religiös åskådning, sexuell läggning eller hudfärg - har samma värde. Eller?
Då rimmar det väldigt illa med att samarbeta med KD.
Blocken väger enligt mätningar ganska jämt idag. Vill Reinfeldt fortsätta att vara statsminister efter valet nästa år, bör han avsluta samarbetet med KD omedelbart. Deras åsikter om homosexuella är lika kränkande som SD´s åsikter om invandrare.
Sedan kan man ju fundera över orsaken till att SD just nu är det mest omskrivna partiet i kvällspressen. Men det är en annan diskussion.
"De har ett intresse och det är att göra skillnad på människor" (AB)
Det argumenterar jag inte emot. Inte ett dugg. Men däremot ifrågasätter jag Reinfeldts ord på grund av en annan anledning:
Kristdemokraterna gör också skillnad på människor. Och de ingår i Alliansen.
Så jag funderar lite på hur Reinfeldt tänker här. SD är emot invandring och KD anser att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella.
Alltså gör båda partierna skillnad på människor.
Om Reinfeldt ifrågasätter SD´s politik borde han rimligtvis ifrågasätta KD´s också. Inte samarbeta med dem i Alliansen.
Den poängen Reinfeldt vill göra är väl att alla människor - oavsett religiös åskådning, sexuell läggning eller hudfärg - har samma värde. Eller?
Då rimmar det väldigt illa med att samarbeta med KD.
Blocken väger enligt mätningar ganska jämt idag. Vill Reinfeldt fortsätta att vara statsminister efter valet nästa år, bör han avsluta samarbetet med KD omedelbart. Deras åsikter om homosexuella är lika kränkande som SD´s åsikter om invandrare.
Sedan kan man ju fundera över orsaken till att SD just nu är det mest omskrivna partiet i kvällspressen. Men det är en annan diskussion.
Nyttig läxa?
Vad jag har lärt mig idag så här långt:
Gå aldrig ut utan smink i dagsljus. Man vet aldrig vem man träffar.
Brr!
Termometern hade inte ens kommit över tre grader när jag gick ut på min powerwalk. Men det är bara att bita ihop, klä på sig rejält och gå med bestämda steg. Då hinner man till och med att bli svettig på en timme och tjugo minuter.
Fast det bet bra i kinderna idag.
Fast det bet bra i kinderna idag.
Aha!
Jag var lite förtvivlad igår när jag gick och lade mig. Hade inga skrivaridéer alls och kände att det var bättre att släppa allting och ta nya tag idag istället.
Men så fick jag en snilleblixt! Boken som jag började läsa igår kväll handlar om en rättsläkare, "Dödens viskningar" av Simon Beckett. I de två tidigare böckerna har det varit en del ganska äckliga scener - faller sig naturligt med huvudpersonens yrke.
Så jag läste ett par kapitel för att få lite inspiration.
Det löser sig säkert den här gången med.
Men så fick jag en snilleblixt! Boken som jag började läsa igår kväll handlar om en rättsläkare, "Dödens viskningar" av Simon Beckett. I de två tidigare böckerna har det varit en del ganska äckliga scener - faller sig naturligt med huvudpersonens yrke.
Så jag läste ett par kapitel för att få lite inspiration.
Det löser sig säkert den här gången med.
Nej, jag är inte klar ännu!
Förra måndagen gav jag mig själv ett löfte:
Min framförhållning skulle bli bättre när det gällde skrivarkursen.
Jag jobbar bäst under press, men förra veckan gick det lite till överdrift. Då blev min berättelse klar på förmiddagen (kursen är på kvällen). När jag ska skriva ut den tar bläckpatronen slut - mitt i! Som tur var hade jag varit förutseende nog att beställa en några veckor tidigare så jag hade en hemma. Bara att byta och försöka skriva ut igen. Lite panik hann jag att få.
Och då lovade jag mig själv att jag skulle ha bättre framförhållning den här veckan för att slippa panikkänslorna (att vara ute i absolut sista minuten är inte bra för blodtrycket). Mitt mål var att till och med ha berättelsen klar innan helgen.
Men det var innan jag visste vad uppgiften skulle bli.
Vi ska skriva om någonting äckligt tills på måndag. Beskriva en äcklig händelse eller handling.
Jag kan inte. Jag är en mjukis. Kan inte tänka äckliga tankar just nu. Det är bara små rosa vackra moln i min hjärna.
Så nej, jag är inte klar med min skrivuppgift ännu. Har inte ens börjat. Jag kommer att ha panikkänslor på måndag förmiddag igen.
Min framförhållning skulle bli bättre när det gällde skrivarkursen.
Jag jobbar bäst under press, men förra veckan gick det lite till överdrift. Då blev min berättelse klar på förmiddagen (kursen är på kvällen). När jag ska skriva ut den tar bläckpatronen slut - mitt i! Som tur var hade jag varit förutseende nog att beställa en några veckor tidigare så jag hade en hemma. Bara att byta och försöka skriva ut igen. Lite panik hann jag att få.
Och då lovade jag mig själv att jag skulle ha bättre framförhållning den här veckan för att slippa panikkänslorna (att vara ute i absolut sista minuten är inte bra för blodtrycket). Mitt mål var att till och med ha berättelsen klar innan helgen.
Men det var innan jag visste vad uppgiften skulle bli.
Vi ska skriva om någonting äckligt tills på måndag. Beskriva en äcklig händelse eller handling.
Jag kan inte. Jag är en mjukis. Kan inte tänka äckliga tankar just nu. Det är bara små rosa vackra moln i min hjärna.
Så nej, jag är inte klar med min skrivuppgift ännu. Har inte ens börjat. Jag kommer att ha panikkänslor på måndag förmiddag igen.
En makaber och motbjudande läsupplevelse
Jag har precis avslutat den mest bisarra och absurda läsupplevelse jag haft sedan jag tvingade mig igenom "American psycho" för dryga tio år sedan.
Den här gången var boken svensk. Lars Bill Lundholms "Gamla stan-morden" (han har även skrivit manus till tv-serien "Skärgårdsdoktorn").
Detta är Lundholms fjärde deckare som utspelar sig i Stockholms-miljö, med huvudpersonen kommissarie Hake. Jag har gillat de tre tidigare jag har läst. De har varit spännande och välskrivna, med fantastiska miljöskildringar av huvudstaden.
Det enda som dragit ner betygen lite på böckerna är att Hake har ett komplicerat privatliv. Som alla poliser har i deckare - det blir tjatigt och förutsägbart.
Hake har i samtliga böcker en särbo som är så enerverande att man handgripligen vill skaka om denna fiktiva karl och skrika: "Det finns tre miljarder kvinnor på jorden - dumpa detta fruntimmer!".
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om den här senaste boken. Jag blev illa berörd och fick obehagkänslor redan de första sidorna, och jag läste endast klar den för att få veta om det låg ett logiskt syfte bakom att mordoffret i boken är en högst verklig och levande skådespelare.
Ett tag funderade jag på om Lundholm skrivit boken som en satir för hur denne skådespelare framställts i media de senaste åren. Eller, det var det jag hoppades på. Men när boken är färdigläst känns det bara som om författaren hyser ett osunt agg mot den person som har fått gestalta mordoffret. Det lämnar en olustig känsla för mig som läsare.
Mordoffret har Lundholm valt att beskriva som följer:
En av landets mest framgångsrika och kända skådespelare. Kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en mycket omtyckt serie av filmer. Stökigt privatliv. Rykten i skvallerpressen om alkoholmissbruk. Uppvuxen med sin mamma i en Stockholmsförort. Dansade balett i tonåren. Har sjukskrivit sig från en pågående och utsåld pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Är förlovad med en skådespelarkollega, men har gjort en annan kvinna gravid. Hus på Värmdö.
Jag vet bara en enda person inom landets gränser som inte skulle koppla denna beskrivning till en verklig person, utan istället utbrista "Vem är det?".
Orsaken till varför man väljer att ha så uppenbara likheter på ett mordoffer i en bok med en verklig person som är vid liv, förstår jag inte. Det känns oetiskt, omoraliskt och otäckt. Som om det bara är gjort för att ge boken uppmärksamhet och öka försäljningssiffrorna.
Här går Lundholm rejält över gränsen till vad som är vett och reson.
Det skrivs och ges ut en kolossal mängd deckare av svenska författare. Då gäller det att sticka ut ifrån mängden för att bli läst av den stora skaran.
Men att försöka nå ut till de stora massorna på det här uppseendeväckande sättet är fel väg att gå. Det lämnar en motbjudande eftersmak.
Betyg: 1- av 5.
Den här gången var boken svensk. Lars Bill Lundholms "Gamla stan-morden" (han har även skrivit manus till tv-serien "Skärgårdsdoktorn").
Detta är Lundholms fjärde deckare som utspelar sig i Stockholms-miljö, med huvudpersonen kommissarie Hake. Jag har gillat de tre tidigare jag har läst. De har varit spännande och välskrivna, med fantastiska miljöskildringar av huvudstaden.
Det enda som dragit ner betygen lite på böckerna är att Hake har ett komplicerat privatliv. Som alla poliser har i deckare - det blir tjatigt och förutsägbart.
Hake har i samtliga böcker en särbo som är så enerverande att man handgripligen vill skaka om denna fiktiva karl och skrika: "Det finns tre miljarder kvinnor på jorden - dumpa detta fruntimmer!".
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om den här senaste boken. Jag blev illa berörd och fick obehagkänslor redan de första sidorna, och jag läste endast klar den för att få veta om det låg ett logiskt syfte bakom att mordoffret i boken är en högst verklig och levande skådespelare.
Ett tag funderade jag på om Lundholm skrivit boken som en satir för hur denne skådespelare framställts i media de senaste åren. Eller, det var det jag hoppades på. Men när boken är färdigläst känns det bara som om författaren hyser ett osunt agg mot den person som har fått gestalta mordoffret. Det lämnar en olustig känsla för mig som läsare.
Mordoffret har Lundholm valt att beskriva som följer:
En av landets mest framgångsrika och kända skådespelare. Kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en mycket omtyckt serie av filmer. Stökigt privatliv. Rykten i skvallerpressen om alkoholmissbruk. Uppvuxen med sin mamma i en Stockholmsförort. Dansade balett i tonåren. Har sjukskrivit sig från en pågående och utsåld pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Är förlovad med en skådespelarkollega, men har gjort en annan kvinna gravid. Hus på Värmdö.
Jag vet bara en enda person inom landets gränser som inte skulle koppla denna beskrivning till en verklig person, utan istället utbrista "Vem är det?".
Orsaken till varför man väljer att ha så uppenbara likheter på ett mordoffer i en bok med en verklig person som är vid liv, förstår jag inte. Det känns oetiskt, omoraliskt och otäckt. Som om det bara är gjort för att ge boken uppmärksamhet och öka försäljningssiffrorna.
Här går Lundholm rejält över gränsen till vad som är vett och reson.
Det skrivs och ges ut en kolossal mängd deckare av svenska författare. Då gäller det att sticka ut ifrån mängden för att bli läst av den stora skaran.
Men att försöka nå ut till de stora massorna på det här uppseendeväckande sättet är fel väg att gå. Det lämnar en motbjudande eftersmak.
Betyg: 1- av 5.
Höstens bästa investering
När jag är ute och tar promenader vid den här årstiden då det ibland är lite ruggigt ute, har jag på mig en gigantisk fleecetröja. Där kan vi tala om bra kvalitet - jag köpte den i Phuket för nio år sedan och den håller fortfarande. Den är också idealisk att ha på sig till och från gymmet. Älskar den helt enkelt.
Häromdagen när det var snöstorm var jag - iförd min älskade fleecetröja - och hämtade ett paket som var dekorerat med röd text.
Först morgonen efter, när jag ska bege mig till gymmet, upptäcker jag att hela min fleecetröja som tidigare var ljust gräddfärgad - har blivit rosafläckad. Texten på paketet hade färgat av sig när det blev blött.
Ingen skada skedd egentligen - det går bort i tvätten. Men jag insåg då att jag inte hade någon bra reserv till min "gym-jacka". Allt annat i garderoben var antingen för varmt att ha på sig eller tvärtom.
Jag tog mig en liten sväng till Stadium för att se om de hade någonting som föll mig i smaken. Hittade en jacka i lagom sportig modell på rea som jag köpte. Den var både vind- och vattensäker (översätter man "waterproof" så?).
Det är mitt nya favoritplagg! Inte nog med att jackan var på rea och därför inte ruinerade mig - den håller verkligen vad den lovar också.
Den håller både vind och regn borta.
Det regnade konstant när jag var på väg till gymmet på förmiddagen. Men jag behövde inte lida för det - jag var torr när jag kom fram. Även i håret eftersom den dessutom var utrustad med huva.
Klart höstens bästa investering. Än så länge.
Häromdagen när det var snöstorm var jag - iförd min älskade fleecetröja - och hämtade ett paket som var dekorerat med röd text.
Först morgonen efter, när jag ska bege mig till gymmet, upptäcker jag att hela min fleecetröja som tidigare var ljust gräddfärgad - har blivit rosafläckad. Texten på paketet hade färgat av sig när det blev blött.
Ingen skada skedd egentligen - det går bort i tvätten. Men jag insåg då att jag inte hade någon bra reserv till min "gym-jacka". Allt annat i garderoben var antingen för varmt att ha på sig eller tvärtom.
Jag tog mig en liten sväng till Stadium för att se om de hade någonting som föll mig i smaken. Hittade en jacka i lagom sportig modell på rea som jag köpte. Den var både vind- och vattensäker (översätter man "waterproof" så?).
Det är mitt nya favoritplagg! Inte nog med att jackan var på rea och därför inte ruinerade mig - den håller verkligen vad den lovar också.
Den håller både vind och regn borta.
Det regnade konstant när jag var på väg till gymmet på förmiddagen. Men jag behövde inte lida för det - jag var torr när jag kom fram. Även i håret eftersom den dessutom var utrustad med huva.
Klart höstens bästa investering. Än så länge.
Har jag kommit till himlen?
Jag är väldigt fokuserad när jag tränar. Med andra ord är jag inte speciellt social just då. Ser förmodligen ganska sur ut också. Inte heller har jag så stor koll vilka andra som befinner sig på gymmet samtidigt.
Kort och gott: jag kör en ego-trippad träning. Är bara intresserad av mig själv för stunden.
Idag när jag körde min styrketräning stannade jag upp ett tag för att dricka vatten. Såg mig om lite. Det var bara killar. Och jag.
Ett tag trodde jag att jag hade dött och kommit till himlen. För det är så jag förställer mig himlen. Jag och en massa män.
Efter en stund kom jag på att jag inte hade dött ändå, för i himlen behöver man inte träna för att hålla sig i form. Det gör man med choklad (det är säkert).
Då slog det mig: var är brudarna? I gallerian bredvid och shoppar sig i form?
Fast å andra sidan... det var ganska trevligt att vara ensam flicka i församlingen. Har inte fått så många uppskattande blickar på ett årtionde.
Så: shoppa på ni, tjejer!
Kort och gott: jag kör en ego-trippad träning. Är bara intresserad av mig själv för stunden.
Idag när jag körde min styrketräning stannade jag upp ett tag för att dricka vatten. Såg mig om lite. Det var bara killar. Och jag.
Ett tag trodde jag att jag hade dött och kommit till himlen. För det är så jag förställer mig himlen. Jag och en massa män.
Efter en stund kom jag på att jag inte hade dött ändå, för i himlen behöver man inte träna för att hålla sig i form. Det gör man med choklad (det är säkert).
Då slog det mig: var är brudarna? I gallerian bredvid och shoppar sig i form?
Fast å andra sidan... det var ganska trevligt att vara ensam flicka i församlingen. Har inte fått så många uppskattande blickar på ett årtionde.
Så: shoppa på ni, tjejer!
Nytändning
Jag har fått en nytändning i min träning. Den sista veckan har träningen gått bättre än någonsin, jag märker resultat och det är roligare än på länge.
Ikväll blir det ett styrkepass - bröst, triceps och mage - följt av spinning. Det är med en instruktör som jag inte har haft tidigare - men jag är övertygad om att hon är lika duktig som de andra jag har spinnat för på gymmet.
Reflex-fetischist
Jag är reflex-fetischist. Nu talar jag om sådana reflexer som man ska ha på sig när det är mörkt ute. Man syns inte annars - tro mig.
För ett par år sedan införde man en lag som säger att bilister ska lämna företräde för gångtrafikanter på övergångsställen som saknar signalljus. Bra lag, men man tänkte aldrig på att införa ett krav på att bära reflexer. Det är nämligen svårt för bilisterna att upptäcka en person som inte syns - hur sakta de än kör.
Härom vintern blev en person påkörd av en bil nära mitt hus. På ett övergångsställe. När jag kom till platsen hade personen i fråga fått hjälp, men jag gick ändå fram för att se om det var någonting jag kunde göra. Och vad upptäcker jag? Jo, självklart saknade den olycksdrabbade reflexer. Det är vid sådana tillfällen man har lust att säga: "Vad var det jag sa?". Men man låter bli i förhoppning att denne person har lärt sig något - även om man inte kan vara alldeles för säker på det.
Det är nämligen lite oansvarigt av gångtrafikanterna att låta bli att bära reflexer - händer det en olycka får bilisten all skuld. Det är inte rättvist.
Dem jag tycker allra mest synd om är hundarna. De kan inte sätta på sig reflexer själva. Jag blir illa berörd när jag ser en hundägare som inte bryr sig mer om sina djur och som utsätter dem för denna fara.
Så, på med reflexer. Lys som julgranar. Både för er egen och andras skull.
För ett par år sedan införde man en lag som säger att bilister ska lämna företräde för gångtrafikanter på övergångsställen som saknar signalljus. Bra lag, men man tänkte aldrig på att införa ett krav på att bära reflexer. Det är nämligen svårt för bilisterna att upptäcka en person som inte syns - hur sakta de än kör.
Härom vintern blev en person påkörd av en bil nära mitt hus. På ett övergångsställe. När jag kom till platsen hade personen i fråga fått hjälp, men jag gick ändå fram för att se om det var någonting jag kunde göra. Och vad upptäcker jag? Jo, självklart saknade den olycksdrabbade reflexer. Det är vid sådana tillfällen man har lust att säga: "Vad var det jag sa?". Men man låter bli i förhoppning att denne person har lärt sig något - även om man inte kan vara alldeles för säker på det.
Det är nämligen lite oansvarigt av gångtrafikanterna att låta bli att bära reflexer - händer det en olycka får bilisten all skuld. Det är inte rättvist.
Dem jag tycker allra mest synd om är hundarna. De kan inte sätta på sig reflexer själva. Jag blir illa berörd när jag ser en hundägare som inte bryr sig mer om sina djur och som utsätter dem för denna fara.
Så, på med reflexer. Lys som julgranar. Både för er egen och andras skull.
Lite väl tidigt?
Säga vad man vill om vinterhalvåret, men det är vansinnigt på mornarna när det är mörkt. Man vaknar till på ett mer behagligt sätt, istället för den brutala väckningen man kan få när det ljust ute.
Jag får dock lust att placera ut adventljusstakarna i fönstren redan. Dem skulle jag kunna ha framme från nu tills slutet av april.
Visst är det mysigt?
Jag får dock lust att placera ut adventljusstakarna i fönstren redan. Dem skulle jag kunna ha framme från nu tills slutet av april.
Visst är det mysigt?
Inga Lussebullar i år
Jag är medveten om att man låter som en gammal kärring när man klagar och säger: "Men vad dyrt allting har blivit!", men jag får riskera det.
Läste imorse om att saffran (som för övrigt är min absoluta favoritkrydda, alla kategorier) är rekorddyrt nu. Ett paket (de innehåller 0,5 gram) kostar 32,90 SEK. För ett halvt gram!!
När jag gör min saffranspannkaka (som är så ruskigt god att jag hela tiden hittar på nya ursäkter för att få äta den så ofta som möjligt) använder jag två paket, vilket blir 65,80. I bara saffranskostnad!
Jag misstänker att saffran snart tillhör den kategorin av substanser som man måste inskaffa på Sergels torg.
Det blir inga lussekatter bakade i år! Jag bojkottar.
Läste imorse om att saffran (som för övrigt är min absoluta favoritkrydda, alla kategorier) är rekorddyrt nu. Ett paket (de innehåller 0,5 gram) kostar 32,90 SEK. För ett halvt gram!!
När jag gör min saffranspannkaka (som är så ruskigt god att jag hela tiden hittar på nya ursäkter för att få äta den så ofta som möjligt) använder jag två paket, vilket blir 65,80. I bara saffranskostnad!
Jag misstänker att saffran snart tillhör den kategorin av substanser som man måste inskaffa på Sergels torg.
Det blir inga lussekatter bakade i år! Jag bojkottar.
En flygvärdinnas bekännelser?
Det är redan onsdag - jag har inte hunnit uppdatera om kursen i måndags ännu. Den här veckan rinner tiden verkligen i väg.
Nåväl, jag fick ganska bra kritik på min text i måndags. Riktigt trevliga lovord till och med. Men.... (klart att det alltid kommer ett "men")...
Den texten jag fick kritik på är samma text som jag vill bearbeta och skicka in till Amelias deckartävling. Ett av omdömena jag fick var "du beskriver det vardagliga så trovärdigt".
Det omdömet fick mig att fundera lite. För att "beskriva det vardagliga trovärdigt" finns det oerhört många andra författare som också gör. Ska man få en bok uppmärksammad idag måste man verkligen sticka ut. I synnerhet om man ska skriva en deckare eftersom den marknaden är så mättad just ju. Det räcker inte längre med att beskriva vardagen trovärdigt - man måste ha någonting mer.
Visserligen har jag förlagt handlingen till en miljö som ännu inte använts i sammanhanget. Men det räcker inte heller.
Jag måste sticka ut ännu mer. Hitta någonting unikt.
Uppgiften till nästa gång är att skriva om någonting riktigt äckligt. Där tror jag att jag har min Akilleshäl. Jag älskar ju egentligen allt som har med skräck att göra, men är väldigt dålig på att skriva om det själv. Så jag har en rejäl utmaning framför mig.
Jag kanske ska ägna lite tid åt en idé jag hade för några år sedan. Att skriva om livet i luften. "En flygvärdinnas bekännelser".
Kan det vara intressant att läsa om, tro?
Är ett biblioteksbesök verkligen nödvändigt?
Jag hade tänkt att besöka biblioteket på fredag. Har ingenting inplanerat på mitt på dagen och då kände jag att ett kuturellt besök skulle passa alldeles förträffligt. Jag kommer nämligen inte ens ihåg när jag lånade en bok på biblioteket senast - jag ljuger inte om jag säger att det är mer än tio år sedan. Minst.
Till stor del beror det på att jag föredrar att läsa pocketböcker. Dels för att jag har rest väldigt mycket och de väger mindre (=man kan ha med sig fler i resväskan), dels för att jag inte då behöver tänka på att lämna tillbaka böcker i tid.
Men ett litet besök skulle ju inte skada - om inte annat för att uppdatera mitt lånekort (jag vet inte ens om det används längre). Jag har ett lånekort i plånboken, men det ser till och med omodernt ut.
Igår var jag och hämtade mitt senaste bokpaket som jag hade beställt, med bland annat Simon Becketts senaste bok, "Dödens viskningar". Jag packade upp böckerna (det var totalt fem) och lade dem i mina "ska-läsa"-högar. Ja, plural. För det är verkligen flera högar.
Lite motvilligt tog jag och räknade igenom dessa.
Jag fick det till 31 stycken. Och då är de böckerna som ligger framme. Jag har nämligen ett par som står i ett skåp också som tålmodigt väntar på att bli lästa. Det skåpet vågade jag inte ens öppna efter att ha räknat ihop de synliga.
Så egentligen behöver jag inte göra något besök på biblioteket på ett bra tag. Samtidigt känns det som ett ställe som jag verkligen vill främja.
Jag går dit och tittar lite. Man behöver ju inte låna något. Men jag vågar inte satsa pengar på att jag kommer ut därifrån tomhänt.
Till stor del beror det på att jag föredrar att läsa pocketböcker. Dels för att jag har rest väldigt mycket och de väger mindre (=man kan ha med sig fler i resväskan), dels för att jag inte då behöver tänka på att lämna tillbaka böcker i tid.
Men ett litet besök skulle ju inte skada - om inte annat för att uppdatera mitt lånekort (jag vet inte ens om det används längre). Jag har ett lånekort i plånboken, men det ser till och med omodernt ut.
Igår var jag och hämtade mitt senaste bokpaket som jag hade beställt, med bland annat Simon Becketts senaste bok, "Dödens viskningar". Jag packade upp böckerna (det var totalt fem) och lade dem i mina "ska-läsa"-högar. Ja, plural. För det är verkligen flera högar.
Lite motvilligt tog jag och räknade igenom dessa.
Jag fick det till 31 stycken. Och då är de böckerna som ligger framme. Jag har nämligen ett par som står i ett skåp också som tålmodigt väntar på att bli lästa. Det skåpet vågade jag inte ens öppna efter att ha räknat ihop de synliga.
Så egentligen behöver jag inte göra något besök på biblioteket på ett bra tag. Samtidigt känns det som ett ställe som jag verkligen vill främja.
Jag går dit och tittar lite. Man behöver ju inte låna något. Men jag vågar inte satsa pengar på att jag kommer ut därifrån tomhänt.
Tjena 2000-talet!
Det kanske inte var den stratgiskt bästa dagen för att testa någonting nytt, med tanke på att hela dagen har varit en olycksdag (nyss fick jag ringa och anmäla mina ickefungerande element IGEN). Men jag har för första gången betalat räkningar via nätet. Två stycken. Alldeles själv.
Jag har med andra ord anslutit mig till 2000-talet.
Ingen ska dock komma och säga att det är bekvämare eller går fortare att betala sina räkningar på nätet. Icke då. Eller så är det helt enkelt så att jag är väldigt snabb på att skriva för hand.
Men med tiden kanske jag jobbar upp tempot på nätet med. Vem vet. Jag har förvånat mig själv förr.
Jag ska sätta mig en stund i soffan nu och läsa. "Gamla stan-morden" är det mest bisarra jag har läst sedan jag kämpade mig igenom "American psyko" för tio år sedan - därför har jag svårt att lägga den ifrån mig. Inte i positiv bemärkelse vill jag tillägga - den är helt makaber. Förklarar när jag har läst ut den.
Jag har med andra ord anslutit mig till 2000-talet.
Ingen ska dock komma och säga att det är bekvämare eller går fortare att betala sina räkningar på nätet. Icke då. Eller så är det helt enkelt så att jag är väldigt snabb på att skriva för hand.
Men med tiden kanske jag jobbar upp tempot på nätet med. Vem vet. Jag har förvånat mig själv förr.
Jag ska sätta mig en stund i soffan nu och läsa. "Gamla stan-morden" är det mest bisarra jag har läst sedan jag kämpade mig igenom "American psyko" för tio år sedan - därför har jag svårt att lägga den ifrån mig. Inte i positiv bemärkelse vill jag tillägga - den är helt makaber. Förklarar när jag har läst ut den.
Hörde jag rätt?
Om en dag börjar dåligt, går oftast resten av dagen i samma tecken.
Jag har varit hos flygläkaren idag. Man har alltid läkarundersökningar innan man börjar en anställning på ett flygbolag - myndighetskrav.
Man får fylla i en blankett om sin hälsa, ta urin- och hörselprov. Samt samtala med flygläkaren.
Nu är det ju så här i flygbranschen att den alltid har, är och kommit alltid att vara väldigt osäker. Det är vi som arbetar inom den väl medvetna om. Bolag startas och går i konkurs - jag är inne på mitt fjärde bolag nu.
Dessutom skiljer sig efterfrågan på personal från sommar till vinter.
Jag har således fått ett visstidskontrakt på ett halvår. Vilket jag är överlycklig för - det är inte roligt att gå arbetslös, det är rent förnedrande ibland hur man blir behandlad av byråkratin när man inte har en anställning och jag har sökt så många jobb nu att det kändes som högsta vinsten att äntligen få ett napp.
Jag var ärlig nog mot flygläkaren att berätta att humöret på grund av den långa arbetslösheten inte varit på topp - vilket jag kan tycka är helt naturligt. Självförtroendet försämras ganska snabbt när man inte har ett jobb att gå till. Jag berättade också att jag de senaste veckorna - sedan jag fått beskedet att jag har en anställning att vänta i ett halvår - blivit mycket gladare och fått mer positiv energi.
Flygläkaren svarar: Men vore det inte bättre om du hade en fast anställning - det ger ju mer stabilitet i tillvaron? Det här gäller ju bara för en begränsad period?
Jag trodde inte mina öron! Självklart skulle jag helst allt vilja ha en fast anställning, men om det inte finns några att få är det väl bättre att jobba under en viss period istället för att gå arbetslös?
Tyvärr var detta inte den enda dumma kommentarer han kom med under vårt möte. Det värsta av allt är att denne läkare har makten att avgöra om jag är kvalificerad för jobbet eller ej.
Jag funderar allvarligt på att ringa till min blivande arbetsgivare och berätta vad han sagt. Imorgon ska jag ringa min "riktiga" läkare och be honom att skriva ett mer trovärdigt intyg om att jag är arbetsför.
Den här veckan ska jag även ringa det efterlängtade samtalet till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har en anställning att vänta inom snar framtid. Men jag ska även berätta om vilket bemötande man som arbetssökande får - att läkare har fräckheten att föreslå att man tackar nej till en visstidsanställning.
Förnedringen med att vara arbetslös ibland vet inga gränser.
Jag har varit hos flygläkaren idag. Man har alltid läkarundersökningar innan man börjar en anställning på ett flygbolag - myndighetskrav.
Man får fylla i en blankett om sin hälsa, ta urin- och hörselprov. Samt samtala med flygläkaren.
Nu är det ju så här i flygbranschen att den alltid har, är och kommit alltid att vara väldigt osäker. Det är vi som arbetar inom den väl medvetna om. Bolag startas och går i konkurs - jag är inne på mitt fjärde bolag nu.
Dessutom skiljer sig efterfrågan på personal från sommar till vinter.
Jag har således fått ett visstidskontrakt på ett halvår. Vilket jag är överlycklig för - det är inte roligt att gå arbetslös, det är rent förnedrande ibland hur man blir behandlad av byråkratin när man inte har en anställning och jag har sökt så många jobb nu att det kändes som högsta vinsten att äntligen få ett napp.
Jag var ärlig nog mot flygläkaren att berätta att humöret på grund av den långa arbetslösheten inte varit på topp - vilket jag kan tycka är helt naturligt. Självförtroendet försämras ganska snabbt när man inte har ett jobb att gå till. Jag berättade också att jag de senaste veckorna - sedan jag fått beskedet att jag har en anställning att vänta i ett halvår - blivit mycket gladare och fått mer positiv energi.
Flygläkaren svarar: Men vore det inte bättre om du hade en fast anställning - det ger ju mer stabilitet i tillvaron? Det här gäller ju bara för en begränsad period?
Jag trodde inte mina öron! Självklart skulle jag helst allt vilja ha en fast anställning, men om det inte finns några att få är det väl bättre att jobba under en viss period istället för att gå arbetslös?
Tyvärr var detta inte den enda dumma kommentarer han kom med under vårt möte. Det värsta av allt är att denne läkare har makten att avgöra om jag är kvalificerad för jobbet eller ej.
Jag funderar allvarligt på att ringa till min blivande arbetsgivare och berätta vad han sagt. Imorgon ska jag ringa min "riktiga" läkare och be honom att skriva ett mer trovärdigt intyg om att jag är arbetsför.
Den här veckan ska jag även ringa det efterlängtade samtalet till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har en anställning att vänta inom snar framtid. Men jag ska även berätta om vilket bemötande man som arbetssökande får - att läkare har fräckheten att föreslå att man tackar nej till en visstidsanställning.
Förnedringen med att vara arbetslös ibland vet inga gränser.
Ingen bra start på morgonen
Jag är lite mör och segstartad på tisdagmornarna. Kommer hem sent på måndagskvällen, det tar ett tag innan jag har varvat ner och kan somna.
Idag var jag dessutom tvungen att ställa klockan, för jag ska iväg till läkaren.
Man kan säga att förutsättningarna för en bra morgon är halvbra.
Det blir inte bättre av att när jag tittar ut så är marken och hustaken täckta med snö. Snö!! Det var högsommarvärme för tre veckor sedan.
Fast så här brukar det vara i Mälardalen:
Det kommer en omgång snö i tidigt i oktober. Den smälter bort på fem minuter. Sedan är det grått och regnigt och barmark fram till februari. Då jäklar gör snön comeback - när vi är redo att möta våren igen.
Så är det vinter i två månader och slår sedan om till sommar på en gång.
Här har vi alltså bara TVÅ årstider. Våren och hösten infaller under max ett par timmar - råkar man ligga och sova då missar man det.
Idag var jag dessutom tvungen att ställa klockan, för jag ska iväg till läkaren.
Man kan säga att förutsättningarna för en bra morgon är halvbra.
Det blir inte bättre av att när jag tittar ut så är marken och hustaken täckta med snö. Snö!! Det var högsommarvärme för tre veckor sedan.
Fast så här brukar det vara i Mälardalen:
Det kommer en omgång snö i tidigt i oktober. Den smälter bort på fem minuter. Sedan är det grått och regnigt och barmark fram till februari. Då jäklar gör snön comeback - när vi är redo att möta våren igen.
Så är det vinter i två månader och slår sedan om till sommar på en gång.
Här har vi alltså bara TVÅ årstider. Våren och hösten infaller under max ett par timmar - råkar man ligga och sova då missar man det.
Textkritik ikväll
Förutom att vända upp och ner på hela förrådet för att komma åt vinterkläderna, har jag ägnat morgonen åt redigering.
Uppgiften till kursen ikväll var att skriva en text med återblickar. Jag fortsatte på den berättelsen som jag redan hade påbörjat, vilket innebär att jag nu har två kapitel till min bok. Hela två kapitel.
Faktum är att jag även upptäckt att själva redigeringsarbetet är väldigt roligt - det är annars ett fas i skaparprocessen som skribenter brukar avsky.
Men jag gillar det. Jag lär mig mycket när jag sitter och granskar min text.
Ikväll ska vi gå igenom hur man lägger upp en längre text. Själv har jag min synopsis på dörren till städskrubben i köket i form av post-it-lappar (lila dessutom), så jag om någon kommer att ha nytta av kvällens lektion.
Dessutom ska vi ge och få textkritik på de texterna som vi lämnade in förra veckan. Det var då jag lämnade in kapitel 1 av den planerade boken - vi får se vad kritiken ger för utslag ikväll. Om det är någonting att jobba vidare på eller inte.
Uppgiften till kursen ikväll var att skriva en text med återblickar. Jag fortsatte på den berättelsen som jag redan hade påbörjat, vilket innebär att jag nu har två kapitel till min bok. Hela två kapitel.
Faktum är att jag även upptäckt att själva redigeringsarbetet är väldigt roligt - det är annars ett fas i skaparprocessen som skribenter brukar avsky.
Men jag gillar det. Jag lär mig mycket när jag sitter och granskar min text.
Ikväll ska vi gå igenom hur man lägger upp en längre text. Själv har jag min synopsis på dörren till städskrubben i köket i form av post-it-lappar (lila dessutom), så jag om någon kommer att ha nytta av kvällens lektion.
Dessutom ska vi ge och få textkritik på de texterna som vi lämnade in förra veckan. Det var då jag lämnade in kapitel 1 av den planerade boken - vi får se vad kritiken ger för utslag ikväll. Om det är någonting att jobba vidare på eller inte.
Nu vill jag trycka på "paus"
Det är inte sällan jag önskar att jag kunde styra mitt liv med en gigantisk fjärrkontroll.
Igår "vinternattade" jag min balkong. Inte alls så avancerat som det låter - solstolarna åkte ner i förrådet och jag tog in lite krukor som jag vet inte klarar av minusgrader utan att krackilera. Men förberedelserna inför vinterhalvåret blev ändå gjorda.
Nyligen tittade jag på morgon-tv och väderprognosen.
Det kan falla snö inatt över Mälardalen.
Snö! Ja, nu är det ju knappast så att vi som bor på de här breddgraderna kommer att mötas av stora snödrivor i morgon bitt - allt hårspray som vi använde på 80-talet har bidragit till att vi inte vi får uppleva det så ofta längre - men de få snöflingorna som kommer symboliserar ändå att vintern är på intågande.
Jag som ställde undan solstolarna igår! Jag är inte redo att möta vintern ännu. Jag vill trycka på "paus"-knappen så jag hinner att anpassa mig.
Det blir en sväng ner i förrådet på förmiddagen för att hämta upp vinterkläderna. Kappor, jackor, halsdukar, mössor och vantar.
För är det någonting jag gör under vinterhalvåret så är det att klä på mig! Rejält.
Igår "vinternattade" jag min balkong. Inte alls så avancerat som det låter - solstolarna åkte ner i förrådet och jag tog in lite krukor som jag vet inte klarar av minusgrader utan att krackilera. Men förberedelserna inför vinterhalvåret blev ändå gjorda.
Nyligen tittade jag på morgon-tv och väderprognosen.
Det kan falla snö inatt över Mälardalen.
Snö! Ja, nu är det ju knappast så att vi som bor på de här breddgraderna kommer att mötas av stora snödrivor i morgon bitt - allt hårspray som vi använde på 80-talet har bidragit till att vi inte vi får uppleva det så ofta längre - men de få snöflingorna som kommer symboliserar ändå att vintern är på intågande.
Jag som ställde undan solstolarna igår! Jag är inte redo att möta vintern ännu. Jag vill trycka på "paus"-knappen så jag hinner att anpassa mig.
Det blir en sväng ner i förrådet på förmiddagen för att hämta upp vinterkläderna. Kappor, jackor, halsdukar, mössor och vantar.
För är det någonting jag gör under vinterhalvåret så är det att klä på mig! Rejält.
Känns personen igen?
Jag började att läsa en ny bok igår kväll: "Gamla stan-morden" av Lars Bill Lundholm. Av titeln kan man räkna ut att det är en deckare. Det är Lundholms fjärde - de utspelar sig alla i olika stadsdelar av Stockholm och har riktigt bra miljöbeskrivningar.
I "Gamla stan-morden" beskrivs mordoffret så här:
Skådespelare med kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Stökigt privatliv. Rykten i kvällspressen om alkoholmissbruk. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en serie framgångsrika svenska filmer - populära även i Tyskland. Har sjukskrivit sig från en pågående pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Uppvuxen i en Stockholmsförort hos sin ensamstående mamma. Dansade balett i tonåren.
Alltså, den här personen som Lundholm beskriver i boken känns bekant på något sätt.
Är det månne så att författaren hyser lite agg mot en känd svensk skådespelare eftersom denne blir brutalt mördad i boken?
I "Gamla stan-morden" beskrivs mordoffret så här:
Skådespelare med kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Stökigt privatliv. Rykten i kvällspressen om alkoholmissbruk. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en serie framgångsrika svenska filmer - populära även i Tyskland. Har sjukskrivit sig från en pågående pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Uppvuxen i en Stockholmsförort hos sin ensamstående mamma. Dansade balett i tonåren.
Alltså, den här personen som Lundholm beskriver i boken känns bekant på något sätt.
Är det månne så att författaren hyser lite agg mot en känd svensk skådespelare eftersom denne blir brutalt mördad i boken?
Ni ska sköta ert jävla jobb!
Att det är skillnad på folk och folk vet vi. Och talesättet "gör som jag säger - inte som jag gör" anammas ganska ofta i politiska kretsar. Det är förvånasvärt ofta politiker anser sig vara lite mer än oss andra dödliga och av någon märklig anledning tar de sig friheter som vi andra inte kan. De känner att de inte behöver följa lagar och förordningar i samma utsträckning. Ironiskt nog är dessa lagar och förordningar någonting de själva tagit fram.
När arbetsmarknaden ser ut som den gör och vi har rekordmånga arbetslösa i landet, blir denna målgrupp tyvärr också granskad och förhånad av byråkratin.
I våras läste jag om en kvinna som blev av med sin a-kassa när hon gick på sin egen mammas begravning. Och bara häromdagen fick vi lästa om en kvinna som hade skrivit en bok om hur det är att vara arbetslös, men hon fick inte tillstånd att signera boken för det räknades som "jobb".
Hur i helvete kommer det då sig att folkvalda politiker bara kan strunta i att gå till jobbet och istället göra reklam för sin deckare? (Expressen)
Om en arbetslös person inte ens kan gå på sin förälders begravning EN DAG utan att bli av med sin a-kasseersättning ska inte riksdagspolitiker som har en väldigt hög lön för att vara där bara kunna strunta i sitt jobb ostraffat.
En arbetslös idag har cirka 10 500 kronor att leva på i månaden. Som mest! Jag tippar på att Bodström har en månadslön på minst 50 000 för att närvara i riksdagen.
Vore det då inte rimligt att när han inte är där (vilket tydligen inte är så ofta) också får avdrag på samma sätt som de arbetslösa får? Eller står han på något sätt högre upp i näringskedjan än dem som för tillfället inte har någon anställning?
Inte nog med att Bodström och co missbrukar väljarnas förtroende - de pissar dessutom arbetslösa rakt i ansiktet. Det finns hur många medborgare som helst som står utan jobb just nu, och flertalet av dem skulle vara glada om de hade ett jobb att gå till. I synnerhet ett jobb med den månadslönen som dessa skolkande politiker har.
Det som äcklar mig allra mest är inte att de försöker smita från sina arbetsuppgifter som de både har bra betalt för att utföra och dessutom är folkvalda att göra. Nej, det är att de försöker bortförklara sitt beteende och kommer med dumma ursäkter. De har inte ens vett nog att skämmas.
De är inte ledsna över att de har "missuppfattat läget" (vilket är den vanligaste uräkten politiker kommer med när de har blivit påkomna med handen i kakburken). De är bara ledsna över att de har blivit avslöjade.
Ni ska sköta ert jävla jobb och inte komma med ursäkter för att ni inte sköter det!!!
När arbetsmarknaden ser ut som den gör och vi har rekordmånga arbetslösa i landet, blir denna målgrupp tyvärr också granskad och förhånad av byråkratin.
I våras läste jag om en kvinna som blev av med sin a-kassa när hon gick på sin egen mammas begravning. Och bara häromdagen fick vi lästa om en kvinna som hade skrivit en bok om hur det är att vara arbetslös, men hon fick inte tillstånd att signera boken för det räknades som "jobb".
Hur i helvete kommer det då sig att folkvalda politiker bara kan strunta i att gå till jobbet och istället göra reklam för sin deckare? (Expressen)
Om en arbetslös person inte ens kan gå på sin förälders begravning EN DAG utan att bli av med sin a-kasseersättning ska inte riksdagspolitiker som har en väldigt hög lön för att vara där bara kunna strunta i sitt jobb ostraffat.
En arbetslös idag har cirka 10 500 kronor att leva på i månaden. Som mest! Jag tippar på att Bodström har en månadslön på minst 50 000 för att närvara i riksdagen.
Vore det då inte rimligt att när han inte är där (vilket tydligen inte är så ofta) också får avdrag på samma sätt som de arbetslösa får? Eller står han på något sätt högre upp i näringskedjan än dem som för tillfället inte har någon anställning?
Inte nog med att Bodström och co missbrukar väljarnas förtroende - de pissar dessutom arbetslösa rakt i ansiktet. Det finns hur många medborgare som helst som står utan jobb just nu, och flertalet av dem skulle vara glada om de hade ett jobb att gå till. I synnerhet ett jobb med den månadslönen som dessa skolkande politiker har.
Det som äcklar mig allra mest är inte att de försöker smita från sina arbetsuppgifter som de både har bra betalt för att utföra och dessutom är folkvalda att göra. Nej, det är att de försöker bortförklara sitt beteende och kommer med dumma ursäkter. De har inte ens vett nog att skämmas.
De är inte ledsna över att de har "missuppfattat läget" (vilket är den vanligaste uräkten politiker kommer med när de har blivit påkomna med handen i kakburken). De är bara ledsna över att de har blivit avslöjade.
Ni ska sköta ert jävla jobb och inte komma med ursäkter för att ni inte sköter det!!!
900
Jodå, tiden går. Det här är inlägg nummer 900 i bloggen. Det måste man ju ändå säga är ganska produktivt sedan i februari.
Nu sitter jag här och önskar att jag kunde vara lika produktiv när det gäller att skriva andra saker också. Som till exempel skrivuppgiften tills imorgon. Jag har inte skrivit en enda rad ännu. Har inga idéer. Det är helt tomt. Noll inspiration.
Det blir svårare för varje vecka som går att hitta nya uppslag. Kraven på en själv ökar med tiden att prestera bättre och bättre.
En sväng till gymmet kanske får igång min fantasi?
Nu sitter jag här och önskar att jag kunde vara lika produktiv när det gäller att skriva andra saker också. Som till exempel skrivuppgiften tills imorgon. Jag har inte skrivit en enda rad ännu. Har inga idéer. Det är helt tomt. Noll inspiration.
Det blir svårare för varje vecka som går att hitta nya uppslag. Kraven på en själv ökar med tiden att prestera bättre och bättre.
En sväng till gymmet kanske får igång min fantasi?
Vilken härlig läsupplevelse!
Jag har precis läst ut Mats Strandbergs "Halva liv". Det går inte att placera den i en specifik kategori - här bjuds man både på spänning och dramatik. Strandberg har anammat den gyllende regeln "uteslut alla onödiga ord" med påföljden att texten är skickligt flytande och aldrig ger läsaren tillfälle att tappa intresset. Här finns heller inga pretentiösa försök till att krångla till saker i onödan.
Boken har två parallella historier. Vi får följa Jessica i nutid - en mediaprofil vars stora kärlek i livet spårlöst har försvunnit några år tidigare. Kvar finns sorg, obesvarade frågor och en depression som beskrivs både trovärdigt och naket.
När farmodern Viola dör efterlämnar hon en handskriven bok till Jessica, som både avslöjar familjehemligheter och ger henne nya perspektiv.
Jag läste någonstans att Strandberg själv inte tycker om att läsa deckare. Efter att ha läst denna bok, förvånar detta uttalande mig. Han har byggt upp sin bok som en spänningsroman, där han under hela texten strör ut små frön för läsaren att grubbla över. Slutet av boken är till och med hiskligt spännande.
Det är en bok som man inte gärna lägger ifrån sig - därför rekommenderar jag starkt att man läser denna då man har en tom agenda. Man vill inte ha några störande moment i sin läsning.
Boken har en allvarlig ton, men det hindrar inte värmen i texten att komma fram samt briljanta humoristiska formuleringar. Jag skrattade gott åt när farmodern Viola beskriver den enda livsvisdomen hon fått från sin egen mor:
Klipp aldrig håret i en ny frisyr när du befinner dig i en emotionell kris.
En visdom som alla kvinnor borde ha nedskrivet på en lapp på kylskåpsdörren.
"Halva liv" är en mycket läsvärd bok, lättläst tack vare sitt raka och ärliga språk och en ren njutning att ha i sin hand.
Betyg: 4 av 5.
Boken har två parallella historier. Vi får följa Jessica i nutid - en mediaprofil vars stora kärlek i livet spårlöst har försvunnit några år tidigare. Kvar finns sorg, obesvarade frågor och en depression som beskrivs både trovärdigt och naket.
När farmodern Viola dör efterlämnar hon en handskriven bok till Jessica, som både avslöjar familjehemligheter och ger henne nya perspektiv.
Jag läste någonstans att Strandberg själv inte tycker om att läsa deckare. Efter att ha läst denna bok, förvånar detta uttalande mig. Han har byggt upp sin bok som en spänningsroman, där han under hela texten strör ut små frön för läsaren att grubbla över. Slutet av boken är till och med hiskligt spännande.
Det är en bok som man inte gärna lägger ifrån sig - därför rekommenderar jag starkt att man läser denna då man har en tom agenda. Man vill inte ha några störande moment i sin läsning.
Boken har en allvarlig ton, men det hindrar inte värmen i texten att komma fram samt briljanta humoristiska formuleringar. Jag skrattade gott åt när farmodern Viola beskriver den enda livsvisdomen hon fått från sin egen mor:
Klipp aldrig håret i en ny frisyr när du befinner dig i en emotionell kris.
En visdom som alla kvinnor borde ha nedskrivet på en lapp på kylskåpsdörren.
"Halva liv" är en mycket läsvärd bok, lättläst tack vare sitt raka och ärliga språk och en ren njutning att ha i sin hand.
Betyg: 4 av 5.
Jag gjorde comeback
Jag jobbade som aerobicsinstruktör i sex år. Gjorde lite annat på ett gym under ett par år också, men huvudsakligen var jag just aerobicsintruktör. Det var väldigt roligt när det begav sig.
Sedan började jag att flyga och det är inte lätt att kombinera ett skiftjobb med någonting egentligen. Samtidigt tappade jag även glädjen och lusten över att leda aerobicsklasser, så det var hög tid att lägga den karriären på hyllan och gå vidare.
Men jag gick vidare med fina minnen. Man får ett oerhört gensvar från deltagarna på klasserna och den värmen de gav mig har jag tagit med mig i livet.
Jag har inte satt min fot i en aerobicssal på tio år. Inte heller har jag haft någon längtan att göra det.
Förrän idag. Jag anlände till gymmet lagom till att ett core-pass skulle starta (min egentliga plan var att styrketräna lite). Nu är core kanske inte aerobics i den traditionella bemärkelsen, men det är gruppträning ändå.
Killen i receptionen övertalade mig att vara med, "det är bara en halvtimme - testa". Klart jag måste prova på! Det kan ju visa sig vara ett bra kompliment till min övriga träning.
Jag kommer att känna av denna halvtimme imorgon när jag ska kravla mig ur sängen. Tro mig. Men ska man göra en comeback så ska man göra det med besked, eller hur?
Sedan började jag att flyga och det är inte lätt att kombinera ett skiftjobb med någonting egentligen. Samtidigt tappade jag även glädjen och lusten över att leda aerobicsklasser, så det var hög tid att lägga den karriären på hyllan och gå vidare.
Men jag gick vidare med fina minnen. Man får ett oerhört gensvar från deltagarna på klasserna och den värmen de gav mig har jag tagit med mig i livet.
Jag har inte satt min fot i en aerobicssal på tio år. Inte heller har jag haft någon längtan att göra det.
Förrän idag. Jag anlände till gymmet lagom till att ett core-pass skulle starta (min egentliga plan var att styrketräna lite). Nu är core kanske inte aerobics i den traditionella bemärkelsen, men det är gruppträning ändå.
Killen i receptionen övertalade mig att vara med, "det är bara en halvtimme - testa". Klart jag måste prova på! Det kan ju visa sig vara ett bra kompliment till min övriga träning.
Jag kommer att känna av denna halvtimme imorgon när jag ska kravla mig ur sängen. Tro mig. Men ska man göra en comeback så ska man göra det med besked, eller hur?
Kulturfyran om Nobelpris
Veckans stora samtalsämne är utan tvekan Nobelpriset. Jag misstänker att just litteraturpriset (som Kulturfyran handlar om den här gången) hamnar lite i skymundan just nu av det kontroversiella valet av Fredspristagare. Annars brukar priset i litteratur vara det mest omdebatterade.
Här är min Kulturfyra om Nobelpriset:
1. Har du läst någonting av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?
Nej, inte ännu. Däremot har jag läst mycket om henne den senaste veckan, och hon har minst sagt haft ett händelserikt liv. Jag kan inte uttala mig någonting om hennes skrivande förmåga, men det känns alltid som ett bra beslut när en författare som levt under förtryck får priset. På så sätt uppmärksammar man yttrandefriheten som borde vara en rättighet för alla.
2. Hur många Nobelpristagare har du läst böcker av?
Fler än jag trodde, när jag gick igenom listan över pristagare genom åren. Till favoriterna på den tillhör John Steinbeck, Toni Morrison och T.S Eliot.
Två av dem jag har läst - Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre - har fått priset men tackat nej till det.
Det mest överraskande namnet på listan är Winston Churchill som fick priset 1953. Jag måste leta upp hur motiveringen till det löd.
3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?
Självklart Joyce Carol Oates. Väldigt många skulle utbrista "ÄNTLIGEN" utan sarksam i tonen då. Hon är en oerhört skicklig och nyanserad författare - dessvärre är hon alldeles för känd. Det har tyvärr blivit ett hinder för många duktiga författare som är värda priset - att de helt enkelt är för omtyckta. Man tycker inte att det borde vara ett hinder - snarare tvärtom.
Men Nobelpriset i litteratur är allt annat än "folkets" pris.
4. Vilken bok läser du just nu?
Jag håller precis på med de sista kapitlen i Mats Strandbergs "Halva liv". Mycket läsvärd. Sedan har jag en stor bokhög som väntar på att bli läst hemma. Just nu lutar det mest åt att jag börjar att läsa Lars Bill Lundholms senaste, "Gamla stan morden".
Nästa vecka ser jag fram emot att få Simon Becketts "Dödens viskningar" i brevlådan.
Här är min Kulturfyra om Nobelpriset:
1. Har du läst någonting av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?
Nej, inte ännu. Däremot har jag läst mycket om henne den senaste veckan, och hon har minst sagt haft ett händelserikt liv. Jag kan inte uttala mig någonting om hennes skrivande förmåga, men det känns alltid som ett bra beslut när en författare som levt under förtryck får priset. På så sätt uppmärksammar man yttrandefriheten som borde vara en rättighet för alla.
2. Hur många Nobelpristagare har du läst böcker av?
Fler än jag trodde, när jag gick igenom listan över pristagare genom åren. Till favoriterna på den tillhör John Steinbeck, Toni Morrison och T.S Eliot.
Två av dem jag har läst - Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre - har fått priset men tackat nej till det.
Det mest överraskande namnet på listan är Winston Churchill som fick priset 1953. Jag måste leta upp hur motiveringen till det löd.
3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?
Självklart Joyce Carol Oates. Väldigt många skulle utbrista "ÄNTLIGEN" utan sarksam i tonen då. Hon är en oerhört skicklig och nyanserad författare - dessvärre är hon alldeles för känd. Det har tyvärr blivit ett hinder för många duktiga författare som är värda priset - att de helt enkelt är för omtyckta. Man tycker inte att det borde vara ett hinder - snarare tvärtom.
Men Nobelpriset i litteratur är allt annat än "folkets" pris.
4. Vilken bok läser du just nu?
Jag håller precis på med de sista kapitlen i Mats Strandbergs "Halva liv". Mycket läsvärd. Sedan har jag en stor bokhög som väntar på att bli läst hemma. Just nu lutar det mest åt att jag börjar att läsa Lars Bill Lundholms senaste, "Gamla stan morden".
Nästa vecka ser jag fram emot att få Simon Becketts "Dödens viskningar" i brevlådan.
Förnyelse i hemmet
Efter många om och men har jag äntligen fått en ny fläktkåpa till köket på plats. Den förra kåpan till köksfläkten har suttit där sedan lägenheten byggdes 1989. Den var fördmodligen väldigt snygg då.
Nu har jag fått en ny, fräsch kåpa i vitt. Och det blev som ett helt nytt kök på en gång - av en sån liten detalj.
Nu har jag fått en ny, fräsch kåpa i vitt. Och det blev som ett helt nytt kök på en gång - av en sån liten detalj.
Lennons födelsedag
Av ett sammanträffande tillkännagavs årets Fredspristagare på John Lennons födelsedag. Han hade blivit 69 år idag om han hade fått leva.
En av 1900-talets största poppoeter som var en riktig fredskämpe men ironiskt nog föll offer för fem pistolskott. Han är kompositör för både "Give peace a chance" och "Imagine" - två sånger med ett fantastiskt budskap.
Lennon var en otroligt skicklig textförfattare. När Beatles slog igenom i början på 1960-talet var han knappt torr bakom öronen men hade redan en extrem talang för att skriva både texter och musik.
När han fyllde 30 år - på hösten 1970 - var Beatles ett avslutat kapitel. Redan vid trettio års ålder hade han alltså gjort sitt bidrag till musikhistorien.
Det kom att bli fler bidrag även efter gruppens uppbrott.
1971 gjorde han den klassiska "Imagine" bland annat.
1975 tog han pappaledigt från musiken och det offentliga livet i fem år. På hösten 1980 gjorde han en bejublad comeback tillsammans med sin fru Yoko Ono med albumet "Double fantasy". När han blev mördad den 8 december samma år höll han på att jobba på ytterligare en skiva. Den släpptes sedan tre år efter hans död.
På "Double fantasy" har han skrivit en sång till sin yngste son Sean (som han var hemma med i fem år). Den heter "Beautiful boy".
Det finns en textrad i den sången som är så man bör anamma:
Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans
Han kunde uttrycka sig, den där Lennon!
En av 1900-talets största poppoeter som var en riktig fredskämpe men ironiskt nog föll offer för fem pistolskott. Han är kompositör för både "Give peace a chance" och "Imagine" - två sånger med ett fantastiskt budskap.
Lennon var en otroligt skicklig textförfattare. När Beatles slog igenom i början på 1960-talet var han knappt torr bakom öronen men hade redan en extrem talang för att skriva både texter och musik.
När han fyllde 30 år - på hösten 1970 - var Beatles ett avslutat kapitel. Redan vid trettio års ålder hade han alltså gjort sitt bidrag till musikhistorien.
Det kom att bli fler bidrag även efter gruppens uppbrott.
1971 gjorde han den klassiska "Imagine" bland annat.
1975 tog han pappaledigt från musiken och det offentliga livet i fem år. På hösten 1980 gjorde han en bejublad comeback tillsammans med sin fru Yoko Ono med albumet "Double fantasy". När han blev mördad den 8 december samma år höll han på att jobba på ytterligare en skiva. Den släpptes sedan tre år efter hans död.
På "Double fantasy" har han skrivit en sång till sin yngste son Sean (som han var hemma med i fem år). Den heter "Beautiful boy".
Det finns en textrad i den sången som är så man bör anamma:
Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans
Han kunde uttrycka sig, den där Lennon!
Vilken skräll!!!
Tiderna förändras. Tack o lov. Aldrig hade jag dock kunna föreställa mig att den norska Nobelkommittén skulle våga göra ett så modigt val att ge Fredspriset till en sittande amerikansk president.
Det är verkligen en skräll utan dess like. Men absolut det allra bästa tänkbara val av pristagare. Idag känner jag stor stolthet över vårt grannland som visar mod och tar ställning.
Grattis, Barack Obama! Vilket år han har haft. Det blir svårslaget att kunna toppa det.
A change is coming!
Det är verkligen en skräll utan dess like. Men absolut det allra bästa tänkbara val av pristagare. Idag känner jag stor stolthet över vårt grannland som visar mod och tar ställning.
Grattis, Barack Obama! Vilket år han har haft. Det blir svårslaget att kunna toppa det.
A change is coming!
Nöjd kund?
En kär vän ringde mig under kvällen för att få lite hjälp med CV och framför allt personligt brev till en jobbansökan. Han vet att jag tycker om att skriva, har ganska bra koll på ord och ville väl i stort sett ha lite inputs hur det personliga brevet bäst kunde skrivas.
Jag blev helt i eld och lågor! Jag tänkte att här kan jag göra en rejäl insats och bad honom att skicka över en kopia på brevet, så jag själv kunde sitta och pilla och ändra bland meningar och ord.
Letade fram mitt headset till mobilen så jag kunde skriva samtidigt som jag pratade med honom.
Efter ett tag insåg jag att hans medverkan var överflödig, så jag bad att få ringa upp honom när jag var klar med mitt skapande.
Efter omsorgsfullt pillande i texten var jag till slut mycket nöjd med "hans" personliga brev och skickade tillbaka det för godkännande.
Det kändes som om han blev nöjd.
Jag kanske ska knäcka extra som redigerare?
Jag blev helt i eld och lågor! Jag tänkte att här kan jag göra en rejäl insats och bad honom att skicka över en kopia på brevet, så jag själv kunde sitta och pilla och ändra bland meningar och ord.
Letade fram mitt headset till mobilen så jag kunde skriva samtidigt som jag pratade med honom.
Efter ett tag insåg jag att hans medverkan var överflödig, så jag bad att få ringa upp honom när jag var klar med mitt skapande.
Efter omsorgsfullt pillande i texten var jag till slut mycket nöjd med "hans" personliga brev och skickade tillbaka det för godkännande.
Det kändes som om han blev nöjd.
Jag kanske ska knäcka extra som redigerare?
Ibland går det av bara farten
Under året har jag fått mig en ny deckarfavorit: Simon Beckett. Hans första två böcker på svenska slukade jag (inte bokstavligt - bara bildligt). I dagarna har hans senaste bok, "Dödens viskningar", släppts. Det är en sådan bok som går under kategorin "måste-ha-så-fort-som-möjligt-annars-slutar-jorden-att-snurra".
På kriminalkursen har vi fått i uppgift att läsa Henning Mankells första Wallander-bok, "Mördare utan ansikte" till vecka 46. Sedan ska vi diskutera hur den är uppbyggd osv. Jag har läst den för flera år sedan, men han skriver väldigt bra så det känns inte som en uppoffring att behöva läsa den igen.
Därmed hade jag två böcker som jag skulle beställa.
Det blev fyra till. Av bara farten.
Så blir det alltid när jag beställer böcker - det är en förmåga jag har. Jag brukar försvara denna åkomma med "när jag ändå håller på kan jag lika gärna ta några fler". Fraktkostnaden kan jag ju inte skylla på, eftersom det är gratis att få hem böcker med B-post.
De fyra andra böckerna som bara "råkade" hamna på min beställningslista var:
Anne Holt: "1222 över havet"
Mats Strandberg: "Bekantas bekanta"
Reginald Hill: "Främlingars hus"
Reggie Nadelson: "När jorden rämnar"
Dessutom har det precis släpps en biografi om Guns´n´Roses. Den kommer också att bli beställd snarast möjligt.
På kriminalkursen har vi fått i uppgift att läsa Henning Mankells första Wallander-bok, "Mördare utan ansikte" till vecka 46. Sedan ska vi diskutera hur den är uppbyggd osv. Jag har läst den för flera år sedan, men han skriver väldigt bra så det känns inte som en uppoffring att behöva läsa den igen.
Därmed hade jag två böcker som jag skulle beställa.
Det blev fyra till. Av bara farten.
Så blir det alltid när jag beställer böcker - det är en förmåga jag har. Jag brukar försvara denna åkomma med "när jag ändå håller på kan jag lika gärna ta några fler". Fraktkostnaden kan jag ju inte skylla på, eftersom det är gratis att få hem böcker med B-post.
De fyra andra böckerna som bara "råkade" hamna på min beställningslista var:
Anne Holt: "1222 över havet"
Mats Strandberg: "Bekantas bekanta"
Reginald Hill: "Främlingars hus"
Reggie Nadelson: "När jorden rämnar"
Dessutom har det precis släpps en biografi om Guns´n´Roses. Den kommer också att bli beställd snarast möjligt.
Värdig pristagare
De senaste åren har jag innerligt hoppats på att Joyce Carol Oates ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Det blev inte Oates i år heller. Det blev Herta Müller som fick den prestigefyllda utmärkelsen (AB). Även hon känns som en värdig vinnare.
Jag har inte läst någonting av Müller ännu, däremot en hel del om henne den senaste tiden. Hon har minst sagt haft ett händelserikt liv.
Det ska bli intressant att stifta bekantskap med hennes böcker.
Jag har inte läst någonting av Müller ännu, däremot en hel del om henne den senaste tiden. Hon har minst sagt haft ett händelserikt liv.
Det ska bli intressant att stifta bekantskap med hennes böcker.
Givande gårdagskväll
Under tiden jag sitter och väntar på att Peter Englund ska tillkännage vem som får Nobelpriset i litteratur klockan 13.00, tänkte jag skriva om min givande gårdagskväll.
Jag var på Kulturhuset och lyssnade på ett litteratursamtal rörande kvinnlig vänskap i litteraturen samt diskussioner kring genren "chicklit" (det finns väldigt många förslag på hur detta ord ska stavas, men jag tror att jag kommer att besämma mig för denna stavning).
Denna sammankomst arrangerades av sajten bokcirklar.se och tidningen Vi läser.
Bland de medverkande var bland annat en litteraturvetare, Maria Nilson, som skrivit en hel bok om genren och fenomentet. Hon var verkligen en härlig personlighet och mycket underhållande att lyssna på.
Författarrepresentant var Mats Strandberg, vars underbara bok "Halva liv" jag läser nu. Det är alltid intressant att höra författare själva tala om sitt skrivande, och Mats kan verkligen konsten att bjuda på sig själv. Hans böcker innehåller samma värme som han själv utstrålar som person.
Inspirerande att få höra lite olika synsätt på genren och framför allt roligt. Chicklit-böcker innehåller oftast mycket humor, därför blir det många skratt i diskussionerna kring dem.
Naturligtvis hade jag med mig mitt exemplar av "Halva liv" (har ungefär hälften kvar att läsa och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig) som jag bad Mats Strandberg att signera.
Han skrev en väldigt söt liten hälsning till mig i den. Nu kommer jag ju aldrig att vilja låna ut den till någon av mina vänner som vill läsa - de får köpa sitt eget exemplar!
Jag var på Kulturhuset och lyssnade på ett litteratursamtal rörande kvinnlig vänskap i litteraturen samt diskussioner kring genren "chicklit" (det finns väldigt många förslag på hur detta ord ska stavas, men jag tror att jag kommer att besämma mig för denna stavning).
Denna sammankomst arrangerades av sajten bokcirklar.se och tidningen Vi läser.
Bland de medverkande var bland annat en litteraturvetare, Maria Nilson, som skrivit en hel bok om genren och fenomentet. Hon var verkligen en härlig personlighet och mycket underhållande att lyssna på.
Författarrepresentant var Mats Strandberg, vars underbara bok "Halva liv" jag läser nu. Det är alltid intressant att höra författare själva tala om sitt skrivande, och Mats kan verkligen konsten att bjuda på sig själv. Hans böcker innehåller samma värme som han själv utstrålar som person.
Inspirerande att få höra lite olika synsätt på genren och framför allt roligt. Chicklit-böcker innehåller oftast mycket humor, därför blir det många skratt i diskussionerna kring dem.
Naturligtvis hade jag med mig mitt exemplar av "Halva liv" (har ungefär hälften kvar att läsa och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig) som jag bad Mats Strandberg att signera.
Han skrev en väldigt söt liten hälsning till mig i den. Nu kommer jag ju aldrig att vilja låna ut den till någon av mina vänner som vill läsa - de får köpa sitt eget exemplar!
Vinn Läckbergs stipendium
Tidningen Amelia har tillsammans med Camilla Läckberg anordnat en tävling i att skriva deckare. Tävlingen går till så att man skriver det första kapitlet ur sin bok och skickar in före den 19 november.
Vinnaren får flera fina och användbara priser, bland annat en skrivarkurs och coaching av Camilla själv.
Läs mer om tävlingen HÄR.
Det är bara att sätta igång och skriva!
Vinnaren får flera fina och användbara priser, bland annat en skrivarkurs och coaching av Camilla själv.
Läs mer om tävlingen HÄR.
Det är bara att sätta igång och skriva!
Litteratursamtal i kväll om "chicklitt"
Ikväll anordnar bokcirklar.se ett litteratursamtal på Kulturhuset i Stockholm. De ska prata om kvinnlig vänskap i litteraturen och begreppet "chicklitt", eller "chiclit" om man så vill.
En av dem som kommer att delta är krönikören och författaren Mats Strandberg. Jag håller precis på att läsa hans senaste bok "Halva liv".
Jag tror att detta kommer att bli en riktigt intressant kväll. Det finns vansinnigt mycket skräp inom genren "chicklitt" men samtidigt är det många böcker som lite oförtjänt får hamna i det facket. Begreppet har tyvärr fått en negativ klang, ungefär som "tantsnusket" (med Jackie Collins i täten) hade på 80-talet.
Den kanske mest kända "chicklitt"-författaren idag är irlänska Marian Keyes. Personligen tycker jag att hennes böcker håller väldigt hög klass - hon har förmågan att väva in allvarliga ämnen med en humoristisk underton. Hon har bjudit mig på många skratt och mycket underhållning.
Förhoppningsvis kommer denna kväll att bjuda på det också.
En av dem som kommer att delta är krönikören och författaren Mats Strandberg. Jag håller precis på att läsa hans senaste bok "Halva liv".
Jag tror att detta kommer att bli en riktigt intressant kväll. Det finns vansinnigt mycket skräp inom genren "chicklitt" men samtidigt är det många böcker som lite oförtjänt får hamna i det facket. Begreppet har tyvärr fått en negativ klang, ungefär som "tantsnusket" (med Jackie Collins i täten) hade på 80-talet.
Den kanske mest kända "chicklitt"-författaren idag är irlänska Marian Keyes. Personligen tycker jag att hennes böcker håller väldigt hög klass - hon har förmågan att väva in allvarliga ämnen med en humoristisk underton. Hon har bjudit mig på många skratt och mycket underhållning.
Förhoppningsvis kommer denna kväll att bjuda på det också.
Skämtar karln eller?!
Väldigt ofta får jag känslan av att en del person vräker ur sig precis vad som helst för att få komma med i media. Att figurera i media - oavsett om det är ur en positiv eller negativ bemärkelse - har på något sätt förvandlats till en statussymbol. Man är någon om man är omdiskuterad i media. Även om man framställer sig själv som en komplett idiot.
Idag dör det fler människor i västvärlden till följd av övervikt än cancer. Det är skrämmande. Vi äter bokstavligt talat ihjäl oss.
Väldigt få fall av övervikt är relaterade till "ämnesomsättningsproblem", även om många önskar att det vore så. Tvärtom beror den ökande fetman på hur vi lever våra liv: Förvånansvärt många väljer att sitta i soffan på kvällarna och se på dokusåpor med en chipspåse i handen än att träna.
Självklart ger sådant levene negativa effekter.
Då blir det inte bättre av att en professor går ut i media (för att få sin eftertraktade uppmärksamhet) och kommer med påståenden som får Anna Anka att framstå som ett geni.
Han påstår att motion är verkningslöst mot övervikt och att en viktnedgång inte gör oss friskare - bara snyggare.
Vad är det för spånig kommentar?! (Läs artikeln HÄR)
Det som skrämmer mig är att de människor som letar efter varenda undanflykt de kan hitta för att slippa träna, kommer att ta denne kontroversielle professor på allvar.
Ett av hans argument till att träning är överskattat är att överviktiga kan få problem med knän och att det dör många i cykelolyckor varje år.
Det är här som jag funderar på om denna artikel inte är en bluff. Det måste vara ett skämt. Han är inte professor - han är en komiker. Allting är bara på låtsas.
Imorgon kommer det säkert att finnas en artikel där det står: "Haha! Gick ni på den?". Det är klart att det måste vara så.
För en professor vet att vi har ett organ som heter hjärtat, som behöver träning för att kunna fungera. Varje dag.
Svaga knän har ingen dött av (dessutom kan man anpassa sin träning så att de inte blir så belastade om man har kraftig övervikt, med till exempel simning).
Däremot är det inte alla hjärtinfarkter som har ett lyckligt slut.
Språkrytmik
Hur rytmen i språket är i en bok är oerhört viktigt. Ofta är det just rytmen som skvallrar om hur pass skicklig författaren är. Man kan tappa fokus och intresse totalt om rytmen inte fungerar.
Det är ofta det som gör att man måste läsa om vissa meningar i en bok för att förstå sambandet. I längden blir det enerverande om man ska komma igenom femhundra sidor.
Vi får väldigt mycket råd på kursen om vad man ska akta sig för i en text. Det är ju ofta på misstagen man lär sig.
Några exempel:
- använd adjektiv med försiktighet. Ord som "fantastiskt" och "underbar" är nästan svartlistade.
- se upp med att ha få många småord i följd.
- man fick lära sig i skolan att aldrig inleda en mening med orden "och" och "men". Det kan man, men ytterst sällan.
Jag led ju av en svårartad skrivkramp i veckan. Det jag gjorde då var att redigera den texten jag hade. Om och om igen. Det är ett bra tips när det går trögt framåt.
Jag lärde mig en del bra saker igår på den kritik jag fick på min text som granskades. Riktigt nyttiga saker.
Till nästa vecka ska vi skriva en text med återblickar och minnen. Hur man får in det naturligt i en berättelse som samtidigt går framåt.
Det känns som en rolig utmaning. Nu ska jag bara hitta på en bra historia kring det också, så att den blir intressant att läsa.
Det är ofta det som gör att man måste läsa om vissa meningar i en bok för att förstå sambandet. I längden blir det enerverande om man ska komma igenom femhundra sidor.
Vi får väldigt mycket råd på kursen om vad man ska akta sig för i en text. Det är ju ofta på misstagen man lär sig.
Några exempel:
- använd adjektiv med försiktighet. Ord som "fantastiskt" och "underbar" är nästan svartlistade.
- se upp med att ha få många småord i följd.
- man fick lära sig i skolan att aldrig inleda en mening med orden "och" och "men". Det kan man, men ytterst sällan.
Jag led ju av en svårartad skrivkramp i veckan. Det jag gjorde då var att redigera den texten jag hade. Om och om igen. Det är ett bra tips när det går trögt framåt.
Jag lärde mig en del bra saker igår på den kritik jag fick på min text som granskades. Riktigt nyttiga saker.
Till nästa vecka ska vi skriva en text med återblickar och minnen. Hur man får in det naturligt i en berättelse som samtidigt går framåt.
Det känns som en rolig utmaning. Nu ska jag bara hitta på en bra historia kring det också, så att den blir intressant att läsa.
Nu finslipar jag
Snart så. Jag finslipar min skrivuppsats nu. Gör de sista ändringarna. Igår kväll var jag övertygad om att jag inte skulle få ihop det alls. Att jag skulle vara tvungen att säga: "Nej, tyvärr. Kan inte lämna in någonting. Svårartad skrivkramp".
Men det löste sig imorse. Bitarna föll på plats.
Ikväll ska vi gå igenom språkrytmik på kursen samt få och ge textkritik på de texterna som vi lämnade in förra veckan.
Men det löste sig imorse. Bitarna föll på plats.
Ikväll ska vi gå igenom språkrytmik på kursen samt få och ge textkritik på de texterna som vi lämnade in förra veckan.
På rosa moln
Framåt morgonkvisten hade jag en så mysig dröm (typsiskt att den sköna sömnen ska infinna sig först då). Ni vet en sådan som man inte vill vakna upp ur. Fast då min kropp hade tydligen sovit klart, för jag vaknade dessvärre.
Men det är så härligt att ha sådana drömmar. Förutsättningarna för dagen blir genast mycket bättre - som om man svävar runt på rosa små moln.
Men det är så härligt att ha sådana drömmar. Förutsättningarna för dagen blir genast mycket bättre - som om man svävar runt på rosa små moln.
Jag skapade de ultimata kanelbullarna
Imorse var det med en jeppe på TV4´s morgonprogram. Förmodligen bagare, för han var lite dryg i sina uttalanden och muttrade: "Det är så många som inte förstår sig på bakning som skriver böcker om det".
Ok. Han bakade kanelbullar i sändning - dagen till ära.
Denne bagare - jag la dessvärre inte hans nämn på minnet vilket jag borde ha gjort - påstod att man inte ska smält margarin i bulldegen för då blir den inte lika saftig. Det är ett relativt nytt påfund, kan jag säga. Ett trendigt sätt att baka på till och med.
Sedan stod den arma människan och knådade och knådade sin deg tills han var blå i ansiktet för att margarinet skulle blanda sig.
Jag har gjort en mycket seriös test idag för att komma fram till de ultimata kanelbullarna.
Eftersom jag aldrig anammar uttrycket "less is more" när jag tar mig för någonting, blir det ofta att jag blickar till väst för inspiration. Framför allt när det gäller bakning. Ja, det ligger lite ironi i det eftersom amerikanare generellt inte är så roade av matlagning utan köper allting färdigt.
Och jag kan - med facit i hand - säga att bagaren som knådade sig fördärvad imorse i direktsändning har fel. Hemligheten ligger inte i om margarinet är smält eller rumstempererat (för visst fick vi saftiga kanelbullar innan den trenden?). Jänkarna har ägg i degen - det blev en markant skillnad kan jag tala om.
När degen hade jäst klart blev jag för det första alldeles överväldigad över själva jäsningen. Aldrig tidigare har jag fått en deg att jäsa så fint.
När jag sedan ska baka ut den kändes degen fluffig. Ja, fluffig. Inte kompakt.
Reslutatet när kanelbullarna var nygräddade blev också en positiv upplevelse. De var saftiga (trots att jag gick emot experternas råd och använde mig av smält margarin) och hade en luftigare konsistens än de jag annars brukar göra.
Vi har en vinnare! American style är de ultimata och fulländade kanelbullarna.
De gräddas inte en och en i enskilda formar, utan trängs ihop som brytbröd.
Ok. Han bakade kanelbullar i sändning - dagen till ära.
Denne bagare - jag la dessvärre inte hans nämn på minnet vilket jag borde ha gjort - påstod att man inte ska smält margarin i bulldegen för då blir den inte lika saftig. Det är ett relativt nytt påfund, kan jag säga. Ett trendigt sätt att baka på till och med.
Sedan stod den arma människan och knådade och knådade sin deg tills han var blå i ansiktet för att margarinet skulle blanda sig.
Jag har gjort en mycket seriös test idag för att komma fram till de ultimata kanelbullarna.
Eftersom jag aldrig anammar uttrycket "less is more" när jag tar mig för någonting, blir det ofta att jag blickar till väst för inspiration. Framför allt när det gäller bakning. Ja, det ligger lite ironi i det eftersom amerikanare generellt inte är så roade av matlagning utan köper allting färdigt.
Och jag kan - med facit i hand - säga att bagaren som knådade sig fördärvad imorse i direktsändning har fel. Hemligheten ligger inte i om margarinet är smält eller rumstempererat (för visst fick vi saftiga kanelbullar innan den trenden?). Jänkarna har ägg i degen - det blev en markant skillnad kan jag tala om.
När degen hade jäst klart blev jag för det första alldeles överväldigad över själva jäsningen. Aldrig tidigare har jag fått en deg att jäsa så fint.
När jag sedan ska baka ut den kändes degen fluffig. Ja, fluffig. Inte kompakt.
Reslutatet när kanelbullarna var nygräddade blev också en positiv upplevelse. De var saftiga (trots att jag gick emot experternas råd och använde mig av smält margarin) och hade en luftigare konsistens än de jag annars brukar göra.
Vi har en vinnare! American style är de ultimata och fulländade kanelbullarna.
De gräddas inte en och en i enskilda formar, utan trängs ihop som brytbröd.
Vart finns det privata BB?
Jag är inte gravid. Än. Men en dag vill jag bli det.
Redan nu är jag övertygad om att den dagen mitt barn kommer till världen kommer att var den största jag kommer att få uppleva. Ingenting kommer att kunna överglänsa det.
Därför vill jag att den händelsen ska vara speciell och minnesvärd ur ett positivt perpektiv. Jag tänker således inte lämnas åt mitt öde sex timmar efter en förlossning - det är ju trots allt en väldigt krävande prestation och just ett sådant tillfälle i livet då man ska bli uppassad, ompysslad och bortskämd.
Med andra ord: jag vägrar att föda på ett vanligt BB.
Men finns det privata BB i Sverige? Finns det alternativ för oss som tycker att det är bedrövligt, absurt och omänskligt att bli hemtvingad sex timmar efter barnafödande?
Eller måste vi emigrera?
Snälla, informera mig. Lämna upplysningar till mig i kommentarsfältet. Så jag kan börja spara pengar redan nu.
Redan nu är jag övertygad om att den dagen mitt barn kommer till världen kommer att var den största jag kommer att få uppleva. Ingenting kommer att kunna överglänsa det.
Därför vill jag att den händelsen ska vara speciell och minnesvärd ur ett positivt perpektiv. Jag tänker således inte lämnas åt mitt öde sex timmar efter en förlossning - det är ju trots allt en väldigt krävande prestation och just ett sådant tillfälle i livet då man ska bli uppassad, ompysslad och bortskämd.
Med andra ord: jag vägrar att föda på ett vanligt BB.
Men finns det privata BB i Sverige? Finns det alternativ för oss som tycker att det är bedrövligt, absurt och omänskligt att bli hemtvingad sex timmar efter barnafödande?
Eller måste vi emigrera?
Snälla, informera mig. Lämna upplysningar till mig i kommentarsfältet. Så jag kan börja spara pengar redan nu.
Oavgjort i dumma uttalanden
Jag köper en av kvällstidningarna på helgerna. Jag tycker att det både är trivsamt och rogivande att bläddra igenom en tidning och få lite trycksvärta på händerna. Det är en härlig helgrutin helt enkelt.
Att hitta dumma uttalanden i pressen är inte svårt. Tvärtom. Grodorna är många. Varje dag ser man en kommentar som man känner inte är så genomtänkt.
I dagens tidning hittade jag två uttalanden som jag inte kan låta bli att ifrågasätta.
Det första kommer ifrån Annika Östbergs 80-åriga mamma Maj-Britt.
En kort summering av fallet Annika Östberg: Det är en svenska som i amerikans domstol är dömd för två mord och ett dråp (hon har med andra ord tre liv på sitt samvete). Hon satt 28 år i amerikanskt fängelse. I våras finansierade svenska skattepengar hennes resa till Sverige (notan gick på 700 000 kronor) så hon kunde avtjäna resten av sitt straff här. Hon hann inte mer än att sätta fötterna på svensk mark förrän hon ansökte om frigivning. Förvånande nog är denna ansökan avslagen av Rättsmedicinverket, för att de anser att risken för återfall i våldsbrott är "medelhög".
Annika Östbergs mamma Maj-Britt, 80 år, säger följande om beslutet:
"Det är struntsnack. Den enda person Annika någonsin varit våldsam mot är sig själv, genom drogerna".
Nja, Maj-Britt. Är man dömd för två mord och ett dråp så är man nog en fara mer för andra än sig själv.
Dagens andra groda kommer ifrån vårt mest omtalade lyxluder, Anna Anka:
"Jag fick mycket stryk som barn och har inte lidit av det".
Trust me, Anna. Det har du.
Det är oavgjort. Jag kan inte avgöra vilken av dessa två uttalanden som är mest korkat.
Att hitta dumma uttalanden i pressen är inte svårt. Tvärtom. Grodorna är många. Varje dag ser man en kommentar som man känner inte är så genomtänkt.
I dagens tidning hittade jag två uttalanden som jag inte kan låta bli att ifrågasätta.
Det första kommer ifrån Annika Östbergs 80-åriga mamma Maj-Britt.
En kort summering av fallet Annika Östberg: Det är en svenska som i amerikans domstol är dömd för två mord och ett dråp (hon har med andra ord tre liv på sitt samvete). Hon satt 28 år i amerikanskt fängelse. I våras finansierade svenska skattepengar hennes resa till Sverige (notan gick på 700 000 kronor) så hon kunde avtjäna resten av sitt straff här. Hon hann inte mer än att sätta fötterna på svensk mark förrän hon ansökte om frigivning. Förvånande nog är denna ansökan avslagen av Rättsmedicinverket, för att de anser att risken för återfall i våldsbrott är "medelhög".
Annika Östbergs mamma Maj-Britt, 80 år, säger följande om beslutet:
"Det är struntsnack. Den enda person Annika någonsin varit våldsam mot är sig själv, genom drogerna".
Nja, Maj-Britt. Är man dömd för två mord och ett dråp så är man nog en fara mer för andra än sig själv.
Dagens andra groda kommer ifrån vårt mest omtalade lyxluder, Anna Anka:
"Jag fick mycket stryk som barn och har inte lidit av det".
Trust me, Anna. Det har du.
Det är oavgjort. Jag kan inte avgöra vilken av dessa två uttalanden som är mest korkat.
Heldagsprojekt i köket
Ingen kan någonsin anklaga mig för att ge mig in i ett projekt halvhjärtat. Nej då - jag engagerar mig till hundra procent - vad jag än ger mig in på.
Idag har jag förvandlat köket till ett bageri. Ett omsorgsfullt arbete har lagts ner på att kunna baka den ultimata kanelbullen.
Men varför stanna där?, tänkte jag i ett svagt ögonblick imorse. Det är väl klart att jag ska laga en hejdundrandes lasagne också.
Kanelbullar och lasagne. Båda är tidskrävande projekt. Dessutom ska jag hinna träna och skriva på min uppgift till kursen imorgon kväll. Jag är uppe i 816 ord - jag har en del att göra i dag alltså.
På jakt
Jag är på jakt. På jakt efter receptet på den ultimata kanelbullen.
Det är ju kanelbullens dag imorgon (visst är det fint att det lilla bakverket fått en alldeles egen dag?) och då ska det bakas.
Mina kanelbullar är riktigt goda, men de kan bli bättre. Jag vill att de som tar en tugga av mina bullar ska sluta ögonen, njuta och säga "mmm...himmelskt". Jag är inte riktigt där ännu.
Det lutar åt att en av ingredienserna imorgon blir pekannötter. Jag vet inte ens om det går att få tag på här i obygden. Jag får leta.
Glasyr ska de få också. Rosa. Jajamensann!
Himmelskt kommer det att bli.
Dagens State the Obvious?
Risken att man råkar ut för en olycka ökar 23 gånger om man sms:ar under tiden man kör bil. (AB)
Nähä?? Säger det inte sig själv om man inte har ögonen på vägen utan på mobiltelefonen att det är rent livsfarligt?
Det mest dystra är att om man är så urbota korkad så man sms:ar vid ratten är att man utsätter andra för fara. Helt oskyldiga människor som blir offer för att oansvariga förare anser sig vara så viktiga att de inte kan vara utan sin älskade mobil i ett par minuter.
Vad kan vara så viktigt? Vem kan vara så viktig?
Dessvärre har jag ingen sympati för om dessa förare skulle köra rakt in i en bergvägg. Det har jag däremot för oss andra som blir utsatta för dessa idioter på vägarna.
Man måste vara 18 år fyllda för att få ta körkort i Sverige. Man är med andra ord röstberättigad. Myndig. Enligt lag får man stå för sina egna handlingar och val.
Det är skrämmande att förbluffande många bilförare väljer någonting så vansinnigt banalt som att sms:a före säkerhet.
Patrask är ni!
Nähä?? Säger det inte sig själv om man inte har ögonen på vägen utan på mobiltelefonen att det är rent livsfarligt?
Det mest dystra är att om man är så urbota korkad så man sms:ar vid ratten är att man utsätter andra för fara. Helt oskyldiga människor som blir offer för att oansvariga förare anser sig vara så viktiga att de inte kan vara utan sin älskade mobil i ett par minuter.
Vad kan vara så viktigt? Vem kan vara så viktig?
Dessvärre har jag ingen sympati för om dessa förare skulle köra rakt in i en bergvägg. Det har jag däremot för oss andra som blir utsatta för dessa idioter på vägarna.
Man måste vara 18 år fyllda för att få ta körkort i Sverige. Man är med andra ord röstberättigad. Myndig. Enligt lag får man stå för sina egna handlingar och val.
Det är skrämmande att förbluffande många bilförare väljer någonting så vansinnigt banalt som att sms:a före säkerhet.
Patrask är ni!
Så här ska det låta
Tar man sig an ett klassiskt mästerverk och ska göra en cover på den, ska man anamma uttrycket "handle with care". Det medför ett stort ansvar att tolka vad någon annan har skapat. En fördel är om man hyser en kärlek till stycket man ska framföra och har respekt för det.
Gör man inte det, finns risken att åskådarna uppfattar framförandet som att man tar ut sina dolda aggressioner på låten. Kanske till och med som ett rent hån mot upphovsmakarna. (AB)
Historiskt är det sällan just covers blir speciellt lyckade. Det finns dock en del undantag, där låten i fråga har fått ett nytt liv. Man lyssnar på den ur ett annat perspektiv.
Jeff Buckleys version av Leonard Cohens "Hallelujah" är ett exempel på detta. Tyvärr kan man inte bädda in hans video i ett blogginlägg (men ni kan söka på den själv). Däremot hittade jag en version där texten visas istället (och just texten är en poetisk ström av vackra fraser).
Lyssna. Njut.
Det var så här det var meningen att "Hallelujah" skulle framföras.
Gör man inte det, finns risken att åskådarna uppfattar framförandet som att man tar ut sina dolda aggressioner på låten. Kanske till och med som ett rent hån mot upphovsmakarna. (AB)
Historiskt är det sällan just covers blir speciellt lyckade. Det finns dock en del undantag, där låten i fråga har fått ett nytt liv. Man lyssnar på den ur ett annat perspektiv.
Jeff Buckleys version av Leonard Cohens "Hallelujah" är ett exempel på detta. Tyvärr kan man inte bädda in hans video i ett blogginlägg (men ni kan söka på den själv). Däremot hittade jag en version där texten visas istället (och just texten är en poetisk ström av vackra fraser).
Lyssna. Njut.
Det var så här det var meningen att "Hallelujah" skulle framföras.
Jag står still
Att säga att orden fullkomligt sprudlar ur mig just nu, vore att överdriva. En hel del. Hittills har jag skrivit exakt 698 ord i skrivuppgiften som ska vara klar på måndag. Det är drygt en och en halv sida.
Under veckan fick jag ett riktigt bra uppslag och en bra grund till min bok. Men jag har på vägen stött på oväntad patrull: jag tröttnar på min egen berättelse.
Förvisso tror jag att en bidragande orsak till detta är överkonsumtionen av genren den senaste tiden. Jag har läst uteslutande deckare det senaste halvåret, jag ska hitta på en ny historia varje vecka till kriminalkursen. Det är bara ord, ord, ord i hjärnan.
Man blir trött.
De 698 orden som jag har lyckats pressa ur mig har jag redigerat hundra gånger redan. Granskat, ändrat, strukit, lagt till - för att kunna gå vidare.
Jag står still. Jag kommer ingen vart.
En promenad kanske får igång mig?
Under veckan fick jag ett riktigt bra uppslag och en bra grund till min bok. Men jag har på vägen stött på oväntad patrull: jag tröttnar på min egen berättelse.
Förvisso tror jag att en bidragande orsak till detta är överkonsumtionen av genren den senaste tiden. Jag har läst uteslutande deckare det senaste halvåret, jag ska hitta på en ny historia varje vecka till kriminalkursen. Det är bara ord, ord, ord i hjärnan.
Man blir trött.
De 698 orden som jag har lyckats pressa ur mig har jag redigerat hundra gånger redan. Granskat, ändrat, strukit, lagt till - för att kunna gå vidare.
Jag står still. Jag kommer ingen vart.
En promenad kanske får igång mig?
Märklig åkomma
Jag promenerar väldigt mycket. Kör spinning ett par gånger i veckan. Styrketränar. Av den här blandningen av träning kan man bli matt i kroppen, men på ett behagligt sätt. Man känner verkligen att kroppen har fått sig en genomkörare.
I förrgår körde jag ett styrkepass - bröst och triceps. Efter det ett roligt spinningpass.
Igår fick jag oförklarligt ont i högra benet. På utsidan. En sträckning på framsida eller baksida har logiska förklaringar. Men utsidan? Hur är det ens möjligt?
Det värker så pass mycket att jag inte kan ligga på höger sida när jag ska sova. Att vrida sig på natten är en pärs.
Hur lyckas man dra på sig en skada av det här slaget?
I förrgår körde jag ett styrkepass - bröst och triceps. Efter det ett roligt spinningpass.
Igår fick jag oförklarligt ont i högra benet. På utsidan. En sträckning på framsida eller baksida har logiska förklaringar. Men utsidan? Hur är det ens möjligt?
Det värker så pass mycket att jag inte kan ligga på höger sida när jag ska sova. Att vrida sig på natten är en pärs.
Hur lyckas man dra på sig en skada av det här slaget?
Ge mig namnet, TV4!
Det finns saker som är heliga. Många av rockens pärlor är det. David Bowies "Life on Mars?" tillhör definitivt den kategorin. Leonard Cohens "Hallelujah" likaså.
Jag har just bevittnat hur dessa två mästerverk blivit misshandlade, våldtagna och slaktade av två talanglösa våp i TV4´s "Idol"(AB).
Det var fullkomligt bedrövligt. Det gjorde fysiskt ont att titta på.
Eftersom jag har svårt att tänka mig att någon av de två unga donnorna ens vet vilka David Bowie och Leonard Cohen är (rockhistoria tillhör dessvärre inte allmänbildning för ungdomar som vill ha "kändis" som yrke), misstänker jag att det är någon "musikkunnig" bakom kulisserna som väljer ut de låtar som deltagarna ska framföra.
Jag vill veta vem den här personen är. Jag vill ha ett namn.
För jag vill nämligen ha ett mycket, mycket allvarligt samtal med den här personen.
Jag har just bevittnat hur dessa två mästerverk blivit misshandlade, våldtagna och slaktade av två talanglösa våp i TV4´s "Idol"(AB).
Det var fullkomligt bedrövligt. Det gjorde fysiskt ont att titta på.
Eftersom jag har svårt att tänka mig att någon av de två unga donnorna ens vet vilka David Bowie och Leonard Cohen är (rockhistoria tillhör dessvärre inte allmänbildning för ungdomar som vill ha "kändis" som yrke), misstänker jag att det är någon "musikkunnig" bakom kulisserna som väljer ut de låtar som deltagarna ska framföra.
Jag vill veta vem den här personen är. Jag vill ha ett namn.
För jag vill nämligen ha ett mycket, mycket allvarligt samtal med den här personen.
Jag - en dinosaurie?
Det är inte så att jag är teknikfientlig. Jag är bara en teknisk idiot. Och en teknisk fegis. Jag vill gärna lära mig tekniska saker, men när jag väl försöker så brukar det bli en mindre katastrof. Då blir jag förtvivlad och självförtroendet lidande. Jag saknar också tålamodet oftast.
Jag skriver mina räkningar manuellt varje månad, letar upp en postlåda (vilket inte är det lättaste längre) och postar räkningarna. Med snigelpost!
Majoriteten av er tänker nu: Kan man göra det fortfarande? Har bankerna fortfarande den tjänsten?
Ja, det kan man och ja, det har de. Men jag tror att jag är en av de få som faktiskt betalar räkningarna på detta sättet fortfarande. När till och med min mamma började betala räkningar via nätet, insåg jag att jag var tvungen att ge vika för teknikens utveckling.
Jag tog en sväng runt bygden idag efter mitt tandläkarbesök, för jag hade lite ärenden att uträtta. Då gick jag förbi min bank och tänkte: "När jag ändå är här går jag in och ber om det jag kan tänkas behöva för att kunna betala mina räkningar över nätet".
När jag kom fram till killen som satt i kassan och förklarade mitt ärende, fick jag bekräftelse på att jag är ganska unik i mitt slag. Det kan inte finnas så många kvar i världen som skriver sina räkningar manuellt, för killen tittade på mig med en min som sa att han inte riktigt trodde på mig. Ett tag såg det till och med ut som om han trodde att jag skulle råna banken (jag tyckte att han lutade sig framåt lite för att nå den där panikknappen som man ser i filmer när banker blir rånade - det där tysta alarmet som går direkt till polisen).
Till slut bad han om mitt leg, knappade lite på datorn (och då funderade jag på om han gav polisen mitt personnummer) och gav det tillbaka. Sedan förklarade han att jag skulle få ett "startkit" hem i brevlådan om drygt en vecka och log med hela ansiktet.
Vid det här laget hade han nog insett att jag inte var en bankrånare utan bara väldigt omodern.
Jag misstänker att han berättade om denna incident för sina kollegor sedan på kafferasten. Förmodligen gav jag dem dagens mest hjärtliga skratt.
Jag skriver mina räkningar manuellt varje månad, letar upp en postlåda (vilket inte är det lättaste längre) och postar räkningarna. Med snigelpost!
Majoriteten av er tänker nu: Kan man göra det fortfarande? Har bankerna fortfarande den tjänsten?
Ja, det kan man och ja, det har de. Men jag tror att jag är en av de få som faktiskt betalar räkningarna på detta sättet fortfarande. När till och med min mamma började betala räkningar via nätet, insåg jag att jag var tvungen att ge vika för teknikens utveckling.
Jag tog en sväng runt bygden idag efter mitt tandläkarbesök, för jag hade lite ärenden att uträtta. Då gick jag förbi min bank och tänkte: "När jag ändå är här går jag in och ber om det jag kan tänkas behöva för att kunna betala mina räkningar över nätet".
När jag kom fram till killen som satt i kassan och förklarade mitt ärende, fick jag bekräftelse på att jag är ganska unik i mitt slag. Det kan inte finnas så många kvar i världen som skriver sina räkningar manuellt, för killen tittade på mig med en min som sa att han inte riktigt trodde på mig. Ett tag såg det till och med ut som om han trodde att jag skulle råna banken (jag tyckte att han lutade sig framåt lite för att nå den där panikknappen som man ser i filmer när banker blir rånade - det där tysta alarmet som går direkt till polisen).
Till slut bad han om mitt leg, knappade lite på datorn (och då funderade jag på om han gav polisen mitt personnummer) och gav det tillbaka. Sedan förklarade han att jag skulle få ett "startkit" hem i brevlådan om drygt en vecka och log med hela ansiktet.
Vid det här laget hade han nog insett att jag inte var en bankrånare utan bara väldigt omodern.
Jag misstänker att han berättade om denna incident för sina kollegor sedan på kafferasten. Förmodligen gav jag dem dagens mest hjärtliga skratt.
Vädjan till TV4´s ledning
Kära ledning på TV 4,
Jag kommer aldrig kunna försvara att ni visar "Kommisarien och havet" med dubbningen från helvetet på bästa sändningstid på söndagar eller att Beckfilmerna har gått i repris så många gånger att jag tror att ni driver med mig, MEN...
Jag är FÖR kommersiell tv. Jag tycker att tv-licensen ska avskaffas. Jag klagar inte på reklamavbrotten. Jag gillar TV4´s nyheter. Jag har startat en grupp på Facebook för att jag tycker att TV4 ska få visa ishockey-VM.
Kort och gott: TV4 är nog den kanal jag tittar mest på.
Därför vädjar jag till er att visa David Lettermans talkshow på huvudkanalen (eller TV4 Plus). Han är en alldeles för stor tv-personlighet att gömmas på en nischad kanal som TV4 Komedi som väldigt få har tillgång till. Det finns ingen som kan mäta sig med honom - varken over there eller här hemma.
Bara det sättet hur han hanterar ett utpressningsförsök, visar vilken enastående programledare han är (AB).
Hans tal i det första programmet efter terrordåden i september 2001 är tv-historia.
TV4: Jag vågar nästan lova att Letterman skulle ge er högre tittarsiffror än "Kommisarien och havet".
Jag kommer aldrig kunna försvara att ni visar "Kommisarien och havet" med dubbningen från helvetet på bästa sändningstid på söndagar eller att Beckfilmerna har gått i repris så många gånger att jag tror att ni driver med mig, MEN...
Jag är FÖR kommersiell tv. Jag tycker att tv-licensen ska avskaffas. Jag klagar inte på reklamavbrotten. Jag gillar TV4´s nyheter. Jag har startat en grupp på Facebook för att jag tycker att TV4 ska få visa ishockey-VM.
Kort och gott: TV4 är nog den kanal jag tittar mest på.
Därför vädjar jag till er att visa David Lettermans talkshow på huvudkanalen (eller TV4 Plus). Han är en alldeles för stor tv-personlighet att gömmas på en nischad kanal som TV4 Komedi som väldigt få har tillgång till. Det finns ingen som kan mäta sig med honom - varken over there eller här hemma.
Bara det sättet hur han hanterar ett utpressningsförsök, visar vilken enastående programledare han är (AB).
Hans tal i det första programmet efter terrordåden i september 2001 är tv-historia.
TV4: Jag vågar nästan lova att Letterman skulle ge er högre tittarsiffror än "Kommisarien och havet".
Tack, Reinfeldt, för den nya tandvården!
Jag har varit på min årliga undersökning hos tandläkaren på förmiddagen. Att gå just till tandläkaren - även om det bara är för en enkel undersökning - har i hela mitt liv gett mig ångest. Jag är livrädd. Fördelen med en sådan rädsla är att jag tar hand om mina tänder exemplariskt.
De senaste åren har denna rädsla minskat något (det är fortfarande en otäck upplevelse för mig, men något lindrigare än tidigare) för jag har numera en tandläkare som inte bara är skicklig på sitt jobb, utan även väldigt proffsig i sitt bemötande mot mig som patient. Han vet att jag är livrädd för honom, därför förklarar han allting i detalj för mig. Ju mer kunskap man har om någonting, ni vet.
Han informerar också innan vad saker och ting kan komma att kosta, om det är någonting som behöver göras så man inte får en chock av det (för det har hänt).
Han är så bra att jag till och med skriver ut hans namn: Henrik Mimer. Jag kan verkligen rekommendera honom.
Henrik har varit min tandläkare i sex eller sju år. När vi träffades första gången så påpekade han att jag hade ett litet, litet hål i en visdomstand på höger sida i övre käken och att det inte var någon idé att laga den utan det bästa var att dra ut den på en gång.
Det var också när han sa meningen som innehåll orden "dra ut tanden" som han upptäckte min extrema tandläkarskräck eftersom jag höll på att svimma av bara beskedet.
Visdomstanden sitter kvar. Den har ännu inte gett mig några som helst besvär och jag har under dessa sju år kommit med de mest vansinniga undanflykter för att slippa att dra ut den.
Den fånigaste ursäkten jag har använt mig av är: "Gud gav mig visdomständerna av en anledning!" fastän jag vet att argumentet inte håller in court of law.
För ett par år sedan hade Henrik nästan fått mig att gå med på att dra ut visdomstanden. Nästan. Jag hade kommit så pass långt - och tro mig att detta är en bra bit på vägen för mig - att jag sa till honom: "Jag ska fundera på saken".
Då kommer Katastrofen emellan. En misslyckad rotfyllning som en annan tandläkare gjorde många år tidigare - inte alls lika bra på sitt jobb som Henrik är - bidrog till en upplevelse som jag hade varit mycket gladare om jag hade sluppit (ekonomiskt rikare hade jag dessutom varit).
En svindyr krona, en operation (då var jag så drogad så jag minns inte så mycket av den), fyra penicillinkurer och 15 000 kronor fattigare senare är smärtan så olidlig i den nedre käken att jag på eget bevåg ringde Henrik och bad att han skulle dra ut rötterna som fanns kvar.
I detta stadium såg jag dessutom ut som Barbapappa med påssjuka.
Det tog 70 minuter att dra ut rötterna som fanns kvar i underkäken. 70 minuter! Jag misstänker starkt så här i efterhand att han fick använda upp hela sitt förråd med bedövningsmedel på mig - jag påminde väldigt mycket om Linda Blair i "Exorcisten".
Efter det var vi tillbaka på ruta ett. Det var inte längre så lätt för Henrik att försöka övertala mig om att dra ut tänder inte är "en så omständig process".
Men idag när jag var på min undersökning bokade jag in en tid för att dra ut tanden. Den ger mig fortfarande inga besvär - jag känner inte av det lilla, lilla hålet i den.
Mitt oerhört vågade beslut grundade sig på två saker:
1. Jag ska flyga långlinjer i vinter. Jag har inte haft besvär med denna visdomstand en enda gång, men jag ger mig sjutton på att om jag låter den vara kvar så kommer den rackaren att börja jäklas när jag befinner mig i Phuket (I don´t do sjukvård där).
2. Fredrik Reinfeldt. Jepp, vår statsminister. Den nuvarande regeringen har nämligen infört ett högkostnadsskydd inom tandvård, vilket innebär att man inte längre blir helt ruinerad bara av en undersökning. Jag kan tillägga att när jag fick lägga ut 15 000 kronor på EN TAND var regeringen socialistisk.
Kan Reinfeldt genomföra att alla numera har råd att gå till tandläkaren, så är väl det minsta jag kan göra att dra ut en sketen visdomstand som inte har någon funktion som tack.
En undersökning i vanliga fall kostar 640 kronor - med högkostnadsskyddet betalade jag idag 320.
Freddan, jag tackar dig för att vi kan behålla våra gaddar i ett bra skick. Får du nu bara ordning på a-kassorna (det är skamligt att människor ska behöva vänta i fyra månader på sin ersättning) och satsar mer på skolorna så har du en säker röst nästa september.
Om tanden blir utdragen den 27 oktober när jag har bokat min tid, återstår att se. Men för mig är det ett stort steg att bara ha kommit så långt.
De senaste åren har denna rädsla minskat något (det är fortfarande en otäck upplevelse för mig, men något lindrigare än tidigare) för jag har numera en tandläkare som inte bara är skicklig på sitt jobb, utan även väldigt proffsig i sitt bemötande mot mig som patient. Han vet att jag är livrädd för honom, därför förklarar han allting i detalj för mig. Ju mer kunskap man har om någonting, ni vet.
Han informerar också innan vad saker och ting kan komma att kosta, om det är någonting som behöver göras så man inte får en chock av det (för det har hänt).
Han är så bra att jag till och med skriver ut hans namn: Henrik Mimer. Jag kan verkligen rekommendera honom.
Henrik har varit min tandläkare i sex eller sju år. När vi träffades första gången så påpekade han att jag hade ett litet, litet hål i en visdomstand på höger sida i övre käken och att det inte var någon idé att laga den utan det bästa var att dra ut den på en gång.
Det var också när han sa meningen som innehåll orden "dra ut tanden" som han upptäckte min extrema tandläkarskräck eftersom jag höll på att svimma av bara beskedet.
Visdomstanden sitter kvar. Den har ännu inte gett mig några som helst besvär och jag har under dessa sju år kommit med de mest vansinniga undanflykter för att slippa att dra ut den.
Den fånigaste ursäkten jag har använt mig av är: "Gud gav mig visdomständerna av en anledning!" fastän jag vet att argumentet inte håller in court of law.
För ett par år sedan hade Henrik nästan fått mig att gå med på att dra ut visdomstanden. Nästan. Jag hade kommit så pass långt - och tro mig att detta är en bra bit på vägen för mig - att jag sa till honom: "Jag ska fundera på saken".
Då kommer Katastrofen emellan. En misslyckad rotfyllning som en annan tandläkare gjorde många år tidigare - inte alls lika bra på sitt jobb som Henrik är - bidrog till en upplevelse som jag hade varit mycket gladare om jag hade sluppit (ekonomiskt rikare hade jag dessutom varit).
En svindyr krona, en operation (då var jag så drogad så jag minns inte så mycket av den), fyra penicillinkurer och 15 000 kronor fattigare senare är smärtan så olidlig i den nedre käken att jag på eget bevåg ringde Henrik och bad att han skulle dra ut rötterna som fanns kvar.
I detta stadium såg jag dessutom ut som Barbapappa med påssjuka.
Det tog 70 minuter att dra ut rötterna som fanns kvar i underkäken. 70 minuter! Jag misstänker starkt så här i efterhand att han fick använda upp hela sitt förråd med bedövningsmedel på mig - jag påminde väldigt mycket om Linda Blair i "Exorcisten".
Efter det var vi tillbaka på ruta ett. Det var inte längre så lätt för Henrik att försöka övertala mig om att dra ut tänder inte är "en så omständig process".
Men idag när jag var på min undersökning bokade jag in en tid för att dra ut tanden. Den ger mig fortfarande inga besvär - jag känner inte av det lilla, lilla hålet i den.
Mitt oerhört vågade beslut grundade sig på två saker:
1. Jag ska flyga långlinjer i vinter. Jag har inte haft besvär med denna visdomstand en enda gång, men jag ger mig sjutton på att om jag låter den vara kvar så kommer den rackaren att börja jäklas när jag befinner mig i Phuket (I don´t do sjukvård där).
2. Fredrik Reinfeldt. Jepp, vår statsminister. Den nuvarande regeringen har nämligen infört ett högkostnadsskydd inom tandvård, vilket innebär att man inte längre blir helt ruinerad bara av en undersökning. Jag kan tillägga att när jag fick lägga ut 15 000 kronor på EN TAND var regeringen socialistisk.
Kan Reinfeldt genomföra att alla numera har råd att gå till tandläkaren, så är väl det minsta jag kan göra att dra ut en sketen visdomstand som inte har någon funktion som tack.
En undersökning i vanliga fall kostar 640 kronor - med högkostnadsskyddet betalade jag idag 320.
Freddan, jag tackar dig för att vi kan behålla våra gaddar i ett bra skick. Får du nu bara ordning på a-kassorna (det är skamligt att människor ska behöva vänta i fyra månader på sin ersättning) och satsar mer på skolorna så har du en säker röst nästa september.
Om tanden blir utdragen den 27 oktober när jag har bokat min tid, återstår att se. Men för mig är det ett stort steg att bara ha kommit så långt.
Kastar inte Lilja sten i glashus?
Att Regalskeppet Vasa tillhör ett av de största fiaskon i landets historia behöver man inte argumentera emot. Att uttrycket "att tänka efter innan man pratar är som att torka sig i arslet innan man skiter" förbluffade ofta stämmer överens med verkligheten ger Andreas Lilja ett exempel på.
Han är tillsammans med sina lagkamrater från Detroit på besök i huvudstaden, och dessvärre är just Regalskeppet Vasa en av stadens turistattraktioner. Hur det kommer sig att vi stoltserar med ett regelrätt fiasko övergår mitt förstånd, när det finns så mycket annat i vår historia som är mer intressant att visa för omvärlden (jag är övertygad om att ett ABBA-museum skulle få människor från världens alla hörn att vallfärda till Stockholm).
Andreas Lilja tycker att Vasa-skeppet är "pinsamt".
I det uttalandet förmodar jag att han har samma känslor för skeppet som vi hade för honom när han, tillsammans med två andra hockeyspelare från landslaget under pågående turnering, hade gruppsex med en ung flicka på ett hotell i Stockholm.
Faktum är att de två incidenterna liknar varandra en hel del - den gemensamma nämnaren är just ordet "pinsamt".
Kanske borde Lilja fundera lite över hur länge pinsamheter finns kvar i folks minnen (Vasa till exempel sjönk till botten för nästan 400 år sedan) - jag har en känsla av att hans uttalanden skulle bli en smula mer försiktiga och ödmjuka då.
Drömmar - Veckans kulturfyra
Veckans Kulturfyra handlar om Drömmar. För ett par år sedan investerade jag i två stycken böcker i drömtydning - mest för skojs skull. När man har en återkommande dröm är det roligt att slå upp vad den kan betyda.
1. Kommer du ihåg dina drömmar?
Ibland. När jag har sovit oroligt gör jag det inte, men har jag fått mig en god natts sömn brukar jag komma ihåg små sekvenser ur dem.
2. Vilken är den värsta mardrömmen du haft?
Jag brukar aldrig minnas mardrömmarna - jag vaknar av dem och är bara medveten om att jag har drömt någonting otäckt.
Men en gång drömde jag att jag var på dejt med Göran Persson - det behöver jag inte drömma igen.
3. Vad dagdrömmer du om?
Jag dagdrömmer hela tiden! Det är ganska skönt att försvinna in i fantasins värld ett tag. Jag tror att dagdrömmarna och fantasierna berikar våra liv. Jag får väldigt mycket idéer av att göra det.
4. Har du drömt någonting som sedan slagit in?
Jo, det har hänt. Den där klassiska, när man drömmer om en person som man inte har träffat på flera år eller ägnat en tanke som man sedan dagen efter springer i armarna på. Sånt känns nästan övernaturligt.
Jag upptäckte en kärlek via en dröm en gång. Jag hade inte lagt märke till honom direkt innan - vi var bekanta. Men så hade jag en fin dröm om honom, lärde känna honom bättre och blev till slut förälskad.
Skön bekräftelse
Jag har inte riktigt förstått själv ännu att jag faktiskt har fått ett jobb. Det kanske är tur att det är ett par veckor kvar innan jag börjar så jag hinner vänja mig vid tanken.
När man har letat jobb så länge som jag har gjort så tror man till slut att man aldrig kommer att få ett. Så för mig känns allting så overkligt fortfarande.
Men idag fick jag skriftlig bekräftelse på posten. Med massor av papper att fylla i.
Jag hade glömt bort hur mycket papper det är i flygbranschen. Det är en sån sak man förtränger när man inte har varit verksam på ett tag.
Men det går under kategorin "i-landsproblem" - mina absoluta favoritproblem att ha.
När man har letat jobb så länge som jag har gjort så tror man till slut att man aldrig kommer att få ett. Så för mig känns allting så overkligt fortfarande.
Men idag fick jag skriftlig bekräftelse på posten. Med massor av papper att fylla i.
Jag hade glömt bort hur mycket papper det är i flygbranschen. Det är en sån sak man förtränger när man inte har varit verksam på ett tag.
Men det går under kategorin "i-landsproblem" - mina absoluta favoritproblem att ha.
Historien börjar ta form
Kombinationen av att gå en skrivarkurs samt studera varje ord i Stephen Kings handbok "Att skriva" med största noggranhet och nyfikenhet, har bidragit till att mitt eget skapande de senaste veckorna har fått en enorm skjuts framåt. En historia börjar ta form i mitt huvud - grunden till en bok.
Jag har sedan länge vetat var jag vill att den ska utspela sig, i vilken miljö. En miljö som är tacksam att skriva om ur många aspekter.
Men vart en bok utspelar sig geografiskt har ingen betydelse om man inte har en bra historia att berätta. Såvida man inte gör en reseskildring naturligtvis, men min ambition är ju att skriva en riktigt spännande kriminalhistoria. Då behöver man någonting mer än en inspirerande miljö. En handling, en intrig, någonting som väcker läsarnas intresse.
Tidigare har jag alltid trott att själva historien måste vara klar i huvudet innan man skriver ner den på papper (eller som det är i verkligheten numera: i datorn). Men efter att grundligt ha studerat Kings bok, inser jag att denna planering kan förstöra själva skaparglädjen.
Hans tips är istället att bara sätta sig ner och skriva ner de orden man redan har inom sig - historien och karaktärerna brukar efter ett tag få ett "eget liv" och går ofta en i oväntad riktning och utvecklar sig under vägens gång.
Min problem har aldrig varit brist på fantasi - snarare har den egenskapen varit en stor tillgång för mig. Inte bara i mitt skrivande.
Det jag behöver jobba på är struktur. Hur jag lägger upp boken för att få det att stämma med detaljer, ordning och sammanhang.
Hur man bygger upp en längre text ska vi gå igenom på kursen gången efter nästa.
Att det är just strukturen jag har lite svårt med, rimmar ganska illa med hur jag är som person annars. Att planera och organisera är två egenskaper som jag annars har lätt för i det vardagliga livet - att göra samma sak i en värld som är påhittad är riktigt svårt.
Skrivuppgiften vi har tills på måndag var ju valfri. Därför ska jag ta mod till mig och skriva första kapitlet i boken som håller på att ta form i mitt huvud.
Nu när jag har möjligheten att få textkritik och inputs är det bara att passa på att utnyttja det till fullo för att se om det är någonting att bygga vidare på.
Jag har sedan länge vetat var jag vill att den ska utspela sig, i vilken miljö. En miljö som är tacksam att skriva om ur många aspekter.
Men vart en bok utspelar sig geografiskt har ingen betydelse om man inte har en bra historia att berätta. Såvida man inte gör en reseskildring naturligtvis, men min ambition är ju att skriva en riktigt spännande kriminalhistoria. Då behöver man någonting mer än en inspirerande miljö. En handling, en intrig, någonting som väcker läsarnas intresse.
Tidigare har jag alltid trott att själva historien måste vara klar i huvudet innan man skriver ner den på papper (eller som det är i verkligheten numera: i datorn). Men efter att grundligt ha studerat Kings bok, inser jag att denna planering kan förstöra själva skaparglädjen.
Hans tips är istället att bara sätta sig ner och skriva ner de orden man redan har inom sig - historien och karaktärerna brukar efter ett tag få ett "eget liv" och går ofta en i oväntad riktning och utvecklar sig under vägens gång.
Min problem har aldrig varit brist på fantasi - snarare har den egenskapen varit en stor tillgång för mig. Inte bara i mitt skrivande.
Det jag behöver jobba på är struktur. Hur jag lägger upp boken för att få det att stämma med detaljer, ordning och sammanhang.
Hur man bygger upp en längre text ska vi gå igenom på kursen gången efter nästa.
Att det är just strukturen jag har lite svårt med, rimmar ganska illa med hur jag är som person annars. Att planera och organisera är två egenskaper som jag annars har lätt för i det vardagliga livet - att göra samma sak i en värld som är påhittad är riktigt svårt.
Skrivuppgiften vi har tills på måndag var ju valfri. Därför ska jag ta mod till mig och skriva första kapitlet i boken som håller på att ta form i mitt huvud.
Nu när jag har möjligheten att få textkritik och inputs är det bara att passa på att utnyttja det till fullo för att se om det är någonting att bygga vidare på.
En dos av positiv energi från en man med läppstift
Om jag träffar en person som påstår sig vara "fördomsfri" vet jag omedelbart två saker om denna:
1. personen i fråga har ingen - eller väldigt lite - självinsikt
2. det är en lögnare
Sedan kan man ju vara mer eller mindre fördomsfull. Och det vi i regel har fördomar om, är ju sådant vi inte känner till så bra. Det som är främmande.
Om just detta handlade den underbara föreläsningen jag var på igår. Jag bjöds på två timmar av klokhet, visdom, underhållning, värme, skratt och insikter.
Föredraget hölls av Claes Schmidt/Sara Lund. En transvestit. Alltså, en heterosexuell man som ibland klär sig i kvinnokläder och som mår bra av det. Borde egentligen inte vara några konstigheter 2009 - det är ju ingen idag som höjer på ögonbrynen när jag har på mig byxor, som är ett "manligt" plagg. Varför blir det då så uppseendeväckande när en man har kjol?
De flesta som anmäler sig till att gå på ett föredrag av det här slaget, har nog fördomar mot andra saker än just transvestiter. Vi var nog mest intresserade av att lyssna på vad Claes/Sara hade för erfarenheter att dela med sig av.
Ska sanningen fram så var det inte många av oss som ens reflekterade över att det var en man i kvinnokläder som stod på scenen - hans/hennes utstrålning som människa överglänste allt.
Men jag ska villigt erkänna att jag under de dryga två timmarna satt och tänkte: "Jösses, vilka snygga ben människan har!" på grund av att jag har så mycket komplex för mina egna som är korta och lite väl fylliga.
Om ni någon gång för möjligheten att gå på en förläsning av Claes/Sara, så rekommenderar jag att ni gör det. Inte nog med att man får ta del av ovärderlig visdom, man får också med sig positiv energi och glädje.
Mer information om Claes/Sara finns HÄR.
1. personen i fråga har ingen - eller väldigt lite - självinsikt
2. det är en lögnare
Sedan kan man ju vara mer eller mindre fördomsfull. Och det vi i regel har fördomar om, är ju sådant vi inte känner till så bra. Det som är främmande.
Om just detta handlade den underbara föreläsningen jag var på igår. Jag bjöds på två timmar av klokhet, visdom, underhållning, värme, skratt och insikter.
Föredraget hölls av Claes Schmidt/Sara Lund. En transvestit. Alltså, en heterosexuell man som ibland klär sig i kvinnokläder och som mår bra av det. Borde egentligen inte vara några konstigheter 2009 - det är ju ingen idag som höjer på ögonbrynen när jag har på mig byxor, som är ett "manligt" plagg. Varför blir det då så uppseendeväckande när en man har kjol?
De flesta som anmäler sig till att gå på ett föredrag av det här slaget, har nog fördomar mot andra saker än just transvestiter. Vi var nog mest intresserade av att lyssna på vad Claes/Sara hade för erfarenheter att dela med sig av.
Ska sanningen fram så var det inte många av oss som ens reflekterade över att det var en man i kvinnokläder som stod på scenen - hans/hennes utstrålning som människa överglänste allt.
Men jag ska villigt erkänna att jag under de dryga två timmarna satt och tänkte: "Jösses, vilka snygga ben människan har!" på grund av att jag har så mycket komplex för mina egna som är korta och lite väl fylliga.
Om ni någon gång för möjligheten att gå på en förläsning av Claes/Sara, så rekommenderar jag att ni gör det. Inte nog med att man får ta del av ovärderlig visdom, man får också med sig positiv energi och glädje.
Mer information om Claes/Sara finns HÄR.
